fredag, oktober 31, 2008

torsdag, oktober 30, 2008

Fanfiction

Har varken läst eller skrivit speciellt mycket fanfics de senaste veckorna, sådant går ganska mycket i perioder (i alla fall för mig). Speciellt skrivandet, då det kräver mer engagemang och att man faktiskt har någonting vettigt att vilja förmedla, kan det ligga på is i år (om det vill sig riktigt illa, vill säga).

Är fortfarande lätt deprimerad över en borttappad fanfic som jag började skriva för ett par somrar sedan, när vi var och hälsade på Skåningarna. Min för tillfället favoritpairing var (och är faktiskt fortfarande) Lucius Malfoy - Severus Snape från Harry Potter-serien. Det är dem den handlar om, och jag minns att jag var åtminstone halvklar med den. Dock verkar den vara spårlöst borta nu, och det känns grymt jobbigt. Ådi, om du hittar ett kollegieblock hemma hos dig som tillhör mig så låt mig veta, okay? (och, om du vill undvika en pervo-chock, låt bli att läsa ;) :P

Det här skulle i och för sig inte handla om den borttappade fanfic'en... :P
Kände att jag ville skriva någonting om att jag plötsligt fick en massa inspiration förut idag, när jag läste igenom kladden till ännu en halvklar berättelse* som jag jobbar på. När jag hade tittat på Criminal Minds S04 E05 (det börjar bli bättre igen nu <3), satte jag mig och fortsatte skriva på den, och det känns helt otroligt bra. Mindre bra med tanke på att jag hittar språkliga fel som jag en gång skrivit, men också jättebra; jag ser ju felen nu och rättar dem, och det jag skriver får en möjlighet att förbättras.

- - -
* Det är faktiskt ingen fanfic den här gången, snarare bara en fiktiv historia (baserad på riktiga människor dock).

måndag, oktober 27, 2008

Ronii's kärleksliv: en uppdatering

*dum dum dum* (det där är en trumvirvel, bäst att förklara ifall ni nu inte skulle förstå det)

Tänkte att det kanske kunde vara bra att berätta, vad som har hänt den senaste tiden. Jag har nyligen blivit ofrivillig singel ("dumpad" kallas det visst också), men det känns -faktiskt- helt OK i alla fall. För ja, jag anser att vi fortfarande är vänner, vi bråkar inte, och javisst; klart att mina känslor ännu inte är helt svala, men det är ju inte första gången jag är kär i en vän - right?

fredag, oktober 24, 2008

Höstlov! <3

Jag har loooov! :D
Visserligen har jag asmycket jag behöver göra under lovet, men det tänker jag skita i nu. Istället tänker jag titta på NCIS och inte stressa.

Kärlek <3
/Ronii

onsdag, oktober 22, 2008

Just great.

Kul att det enda som hitintills inte hade skitit sig totalt, slutligen bestämde sig för att göra det med :'(

"Kanske är det bara en urkass timing att jag inte verkar komma någonstans med utredningar och kuratorbesök. Att jag känner mig i det närmaste apatisk, och att jag inte verkar få ordning på i stort sett några skolarbeten som jag borde göra klart. Att jag precis har börjat komma igång med körlektioner, och med det en press att faktiskt utnyttja tiden maximalt och sedan klara proven också. Att jag för första gången i mitt liv börjat tvivla på min tro, och samtidigt på min läggning. Men vad vet jag? Jag är ju trots allt bara en bricka i ett spel. En färgpunkt i en seriestripp, en droppe i ett hav."

Utdrag från min egen dagbok.

Jag vill vända ut-och-in på mig själv; öppna mig som en bok för alla i min närhet. Regregera, bli omhändertagen och känna mig ynklig. Samtidigt vill jag bara gå ännu fortare än förut, bygga upp min tillvaro med nya byggstenar och hoppas, våga tro på att den nya konstruktionen blir hållbarare än den gamla. Ensam.

fredag, oktober 17, 2008

Hemma :)

För er som inte visste det har jag just (11.10 i förmiddags) kommit hem från sjukhuset. Kom dit vid fyratiden på onsdagen, då jag tillbringade två timmar på akuten, en timme på kvinnokliniken ("är du säker på att du inte är gravid?"), och ytterligare två timmar på akuten, innan jag slutligen blev inlagd på barn- och ungdomsavdelningen (jag har inte fyllt arton än).

Misstanke om att det var blindtarmen som spökade, en annan misstanke om ägglossningscystor som kommit lite sent. Någon annan misstanke som jag ärligt talat inte kommer ihåg.

Men mina blodprover har blivit bra igen, jag har inte lika ont längre och numera får jag behålla det jag äter också. Tills vidare ;)
("kommer det tillbaka får du komma hit igen")

Så good bye USÖ, barnkliniken och dropp i armen. Det var trevligt sålänge det varade, men som man säger: Borta bra, men hemma bäst.

/Ronii <3 (som är sjukt stressad över allt hon har missat)

söndag, oktober 12, 2008

Ronii erkänner att hon inte förstår (:O)

Nyligen var det en person i min närhet som kom ut inför mig - som homofob! Såklart att jag blir upprörd på dennes åsikter och brist på argument, men jag insåg att jag inte kunde bli arg på henom. Lustig situation egentligen; jag kunde verkligen inte känna ilska, avsky, eller någon liknande känsla. Snarare en djup oförståelse. -Varför?

Den här personen vet om att jag är gay, och att jag har flickvän; och jag träffar den här personen regelbundet. Det som ändå gjorde mig lite, lite glad var att hen kunde stå rakryggad framför mig och prata om det. Förklara det eller svara på mina frågor gick naturligtvis inte -"Det bara är så, och det finns ingenting att göra åt det"

Där ser man. Jag har alltid trott att homofobi beror på okunskap, rädsla och oförståelse; och att det 'går över' efter en tid om man till exempel får veta att någon man känner väl är homosexuell. Men nu verkar det som om den här personen anser att det inte går att ändra på. Jag har fortfarande mina frågetecken, men jag kan ju ha haft fel hela tiden?

Vad glad jag är åtminstone, att det finns en sjukdom som jag vet att jag inte lider av. Att jag dessutom lyckats undvika en som är 'obotlig' känns ju också det jättebra.

måndag, oktober 06, 2008

Ge mig en svamp, ett par stjärnor eller en ekorrsvans?

Jag förstår inte hur man så uppenbart kan se, och även klaga på, hur mycket mitt humör och mina rutiner brister, men ändå inte förstå att någonting är allvarligt fel. "Varför sover du inte på nätterna istället?" är nog den vanligaste frågan mina föräldrar ställer nuförtiden. Frågan kommer av, att jag har seriösa problem med att ta mig upp ur sängen i tid på morgonen (ja, även om vi har sovmorgon).

Vad svarar man på det? Jag kommer hem från skolan, äter någonting (inne på mitt rum), och börjar vanligtvis titta på någon serie för att få tiden att gå. För att distrahera mig själv, och för att inte få ångest över allt jag borde göra. Det vanligaste 'tipset' jag får för att undvika att göra någonting dumt när man har ångest är att sysselsätta sig. Därav händer det att jag dyker upp med målade naglar (i olika mönster och/eller med nagelstenar och grejer), med nyfärgat hår eller med ett klädersplagg som jag på infall sytt eller förändrat; detta även när jag mås kasst. Men desto oftare blir det snarare en form av apati (min kurator säger att eftersom jag är deprimerad, kan jag inte dessutom lida av ångest o.O?), och ofta kan jag titta på klockan vid halv ett på natten och helt ärligt bli förvånad. Ännu en gång vid kvart i tre, och jag blir lika förvånad ännu en gång. Vad heter det, när man inte har någon som helst koll på verkligheten?

Live-citat från min mor (ja, hon kom faktiskt in här just i skrivande stund):
"Så du är fortfarande vaken?" [...] Hur mår du? 'Sådär'? Är det trötthet, eller ännu en förkylning? Bara allmänt? Ja, klockan blev ju rätt mycket inatt, så du fick ju inte så många timmars sömn..."

Ibland, men inte alltid, är 'orsaken' i själva verket ett symptom, som att man spyr om man har blivit matförgiftad, ungefär. Vad jag menar är, att alla mina problem kanske inte ligger i att jag sover dåligt (någonting som både mor och far verkar (vilja) tro), och att jag förmodligen inte blir frisk bara för att jag lyckas sova på kvällarna och kliva upp på mornarna. På samma sätt blir man inte frisk från en matförgiftning om man tar medicin som stoppar kräkningarna, men det blir sjutton så mycket mer bekvämt för alla i ens omgivning.

Inser dessutom att vi i min familj har allvarliga kommunikationsproblem, då jag inte ens kan förmå mig att öppna munnen när någon familjemedlem frågar någonting som är det minsta personligt. Nästan alla jag har träffat IRL (under en lite längre stund) utanför hemmet de senaste veckorna vet att skolläkaren bekräftade mina misstankar om en viss sjukdom. Att jag missar lektioner för att jag regelbundet går till en kurator, samt att jag står i två olika köer till (olika avdelningar på) BUP. Att jag har bytt ämne på mitt projektarbete, samt att jag har gjort en hudbehandling för att få bort ett par av de gamla brännmärkena (det ska bli fint innan jag tatuerar mig!)

Men när någon här hemifrån frågar, blir min mun till ett tunnt streck. Tungan gömmer sig förskräckt så långt ner mellan underkäkens tänder den kan, och med hjälp av utandningsluft formas i halsen ett "Mmmm..."

Tror även att min oförmåga att prata med mina föräldrar är en av orsakerna till att jag låter alla andra veta så mycket om mig själv; det är min enda möjlighet att ventliera. Som ett barn i en godisaffär, efter år av godisförbud. Som en nyutkommen på Pride.

- - -

För en stund sedan gjorde jag i alla fall det modigaste som jag kommer lyckas åstakomma ikäll, och det mycket tack vare att jag inte behövde röra mig ur fläcken för att göra det. Men trots att jag sitter säkert i mitt rum, och gömd bakom en dataskärm, så kändes det för en stund som en omöjlighet.

"Vad är nu detta storslagna hon har gjort?", tänker ni nu. Ska sanningen fram, så är det enda jag gjorde att skriva ett "*Kram*" i en kommentar till BimboBoy. För att jag trodde att han behövde en. För att jag kanske behövde få ge bort en.

Men det höll ändå på att inte bli av, för i denna spelomgång av verkligheten klarar jag inte längre av nivån 'Easy'. Jag ändrar inställningarna till 'Beginner', och hoppas kunna ta mig igenom det värsta med quicksave/quickload, och möjligen med vägledning av någon erfaren spelare, tills jag kommer ihåg hur man hoppar, slår, och plockar upp saker igen. (Hur man tar sig igenom plattformen utan att trilla över kanten.)

Och så undrar folk hur länge det dröjer innan jag ska delta i turneringar där nivån heter 'Advanced'...

söndag, oktober 05, 2008

Norrköpingstur

Var i Norrköping igår med mina föräldrar. Inga speciella planer egentligen, vi åkte mest för att bara komma iväg någonstans en stund. Gå på Promenaden, äta på restaurang, köpa världens största mjukglassar. Shoppa (skönhetsprodukter från Lush!) och dricka kaffe från McDo. Hälsade på farfar och Bibi på vägen hem också.

Jag älskar verkligen att göra sådana här utflykter med mina föräldrar på helgerna. Är min bror inte med känns det väldigt mycket som när jag var liten igen, och även om jag önskar att han ville följa med lite oftare, så kan jag inte förneka att jag njuter av uppmärksamheten från båda föräldrarna.

Ronii

Vänskap

Jag har ett problem, som det känns som om jag inte kan lösa. Det finns en individ i min omgivning, som har betytt väldigt mycket för mig. För mycket, ibland.

Det känns mer och mer som om denne försöker trycka ner mig, med hela sin uppenbarelse; men om det är medvetet kan jag inte säga helt säkert. Börjar bara bli så förskräckligt trött, och om jag vore helt känslokall skulle jag förmodligen bara släppa taget.

Men kan jag verkligen säga upp kontakten? Kom ihåg att jag har älskat henom.

Och snälla, ta inte illa upp. Det finns ingenting som säger att det är just du, och skulle jag verkligen ha skrivit det här, om jag trodde att personen i fråga följer min blogg?

/Ronii