Parent night @ school

Idag gällde det alltså. Vad vi har planerat inför och jobbat på sisådär sju timmar per vecka i en månads tid. Eller ja, det var tanken i alla fall. Klassen ockuperade skolans största provsal (förutom aulan, men den tillhör egentligen inte skolan ändå) och belamrade den med allt från jeans och mobiltelefoner, ekologisk kladdkaka och affischer, till Power Point-presentationer och over head-bilder med statistik. Temat för kvällen var miljötänkande.

Jag hade riktigt roligt, och jag känner mig faktiskt inte det minsta bitter över att jag just tillbringat en hel eftermiddag och kväll i skolan. Det kan nog vara den enorma stressen jag kände inför alltihop, i kombination med att allt gick så bra, som gör att jag nu har en underlig känsla av att allt kommer gå bra. Måhända går den över direkt i morgon bitti, eller så håller den sig ända till lunch. Men jag vet åtminstone, att jag tänker njuta av den här känslan medan jag kan.

En timme innan föräldrarna skulle komma hade gruppen som ansvarade för fikat inte fått några tallrikar eller muggar av vår lärarinna, som hade flytt fältet och förmodligen satt på sitt kontor pimplandes kaffe. En annan grupp hade inte gjort klart sina affischer, en tredje hade blivit nerkickad till nedre änden av klassrummet för att stapla upp en mindre elektronikaffär. En halvtimme innan föräldrarnas ankomst hade min grupp, efter två timmar slit, fortfarande inte fått projektorn att sammarbeta med min dator. Naturligtvis enbart för att när vi provade på morgonen gick allt så äckligt enkelt. Lärarinnan var fortfarande borta, fikagruppen i mindre upplösningstillstånd och någon fick för sig att ändra ordningen på alla stolar mitt i alltihop.

På något mirakulöst sätt fick vi till slut ordning på alltihop, som genom ett trollslag. Skolans dataexpert och en datalärare hade mer eller mindre sagt att vi fick ge upp vår fina Power Point-redovisning och göra om skiten lite snabbt, halvdant. Vi blev smått desperata, och bestämde oss för att starta om alltihop för sjuhundraelfte gången. Det fungerade. Ingen vet varför.

Ungefär samtidigt hade plötsligt fikagruppen allt de behövde, lärarinnan satt glatt mumsandes på en sallad cirka två meter från oss och tjejen med introduktions-Power Point:en dök upp. Föräldrarna verkade nöjda, i alla fall mina. Dock var de naturligtvis tvugna att hålla en våldsam diskussion med mig i bilen på väg hem, om varför några grupper hade fel på vissa punkter. De sa inget om min grupp, så jag kunde inte säga så mycket. Vadå frukter och närproducerad mat, jag pratade ju om sopsortering? och jag lyssnade med ett halvt öra där jag satt och försökte titta på Simpsons på min dator. Visst hade de vissa poänger, men jag tyckte inte att det kändes särskilt hållbart att stråla mat så att den håller sig sjukt bra (f ö måste alla kryddor i Sverige vara strålade, men det är förbjudet med andra livsmedel), äta det vi vill ha och skicka det som blir över till u-länder. Liksom; ta deras mat, äta det vi vill ha och av 'barmhärtighet' skicka tillbaka det som inte dög?

Jag försökte säga att man inte ska skicka mat och på så sätt göra dem beroende av oss och likande, men till ingen nytta. Däremot fick jag en utläggning om att man skulle kunna skicka all mat på annat sätt än med flyg, eftersom den skulle hålla sig mycket längre och tåla en längre resa med båt eller tåg. Det kan jag hålla med om, men allt jag ville var egentligen bara att lämna den långa kvällen bakom mig och titta på Simpsons. Väl hemma fick jag en syrlig pik om att jag haft datorn uppe, bara för den korta resan hem.. Tack så mycket.

Dreaming away

Idag har jag sovit längre än jag borde, låtsats att jag inte har några som helst problem och haft Criminal Minds-maraton med mig själv. På söndagskvällar går veckans avsnitt i repris, så förmodligen ska jag sedvanligt se det ikväll också. Men nu är det dags att ta sig ur dagdrömmen, fantasin som säger att jag är precis helt frisk i huvudet, och försöka komma ikapp vardagen lite. Helst utan att få panik; således måste jag antingen fly fältet eller börja med att röja upp i mitt rum, för att sedan kunna sätta mig med lite skolarbete. De flesta tonåringar skrattar när jag säger att mitt rum är stökigt, men för mig är det katastrofalt. Fast å andra sidan förstår de inte heller hur jag kan tillbringa 90% av tiden jag är hemma i mitt lilla rum, med dörren stängd och med bara fiskarna som sällskap...
Jag kanske helt enkelt bara är knäpp?

Ai desu ka

Angående fenomenet att sitta på ett café i flera timmar med en vän, diskutera världsproblem och plugga. Eller så kallas det att fika, snacka sex och blänga på skolböckerna. I vilket fall är det otroligt mysigt, något som i alla fall jag önskar att jag kunde göra oftare.

Hur många gånger har man inte upplevt, att personerna vid bordet intill plötsligt bytts ut för tredje gången? En servitris har för länge sedan hämtat ens tallrikar och en annan har hunnit fråga om man väntar på att få sin beställning, och konfunderad gått iväg när man svarat 'nej'. Naturligtvis kan vissa saker speedas upp, till exempel händer det att bordsgrannarna försvinner mystiskt när man just har tagit upp ett nytt samtalsämne, som då inte behandlar vädret eller politik.

Väl ute på gatan inser man hur lång tid som egentligen förflutit. Det är inte längre lika ljust ute som när man gick in, och värmen som möjligtvis fanns i luften försvann med solen bortom husen vid horisonten. En promenad runt staden i väntan på färdmedel hem, inkluderat en vilopaus på en parkbänk med vacker utsikt. Prata ännu mer, sedan är plötsligt dagen slut. Men den har varit så underbart bra.

Helt enkelt en hyllning till att ta det lugnt med sin bästa vän <3

Japan Pride

Åh, snälla. Låt mig åka till Tokyo Pride!

Detta är dessutom inlägg nummer 100.. <3

Le monde entier est folle

När jag kom hem efter skolan idag, klockan var väl runt fem, insåg jag att båda mina föräldrar jobbade idag och att jag och min bror således var ensamma hemma. Vilket vi fortfarande är. Mor hade tagit bort madrassen och lakanen från mitt golv (Lilith sov här inatt) och lagt in ren tvätt ovanpå min säng. Übermys att slippa få ångest över att man inte pallar fixa i sitt rum, och inte heller över att någon ruckat på ordningen i ens garderob. Lade mig på soffan och slötittade på tv en stund; när min brorsa tröttnat och lämnade mig ensam framför Extreme Makeover - Home Edition somnade jag rätt snabbt och sov sedan ungefär två timmar. Åt middag och kände mig riktigt bra. Inte allför mycket på väg att bli sjuk och inte för pigg för att kunna somna ikväll.

Som så många andra dagar försökte dock mitt huvud få mig att må dåligt för att jag inte pluggat, men jag vet inte riktigt vad som hände. Jag fick inte totalpanik, ingen ångest, och fastän jag fortfarande inte har gjort sådär jättemycket känns det faktiskt rätt lugnt. Det är ju lite stört, eftersom jag tidigare idag känt att jag inte pallar någonting. Försenad historieuppgift. Stavat fel på svenskuppgiften. Sådant som egentligen inte är jag.

Kände även att Deathgame kan ta sig i röven, mer eller mindre. Redan när jag anmälde mig för x dagar sedan ångrade jag mig (PandaPirater, tänk ungefär Jennys panik när hon insåg att man inte kunde ångra sin anmälan..) och trots att jag var så peppad förut är jag inte det längre. Deathgame är förvisso asroligt, och jag vill verkligen inte lägga av helt. Däremot känns det som om jag kunde behöva en paus; gå klart tvåan och kanske få ordning på en massa saker först. Det är egentligen inte förrän jag skriver detta som jag verkligen inser, hur mycket jag faktiskt har att ta itu med för stunden.

Jag skulle väl kunna sammanfatta min situation (på ett annorlunda sätt än jag tänkte mig när jag började skriva) med att jag skulle behöva pausa allting för ett ögonblick och ge mig själv lite tid att andas. Pause and load, Ctrl + Z eller varför inte Esc? Tvångstankarna finns där som vanligt, hela tiden och för tredje gången i mitt liv är de liksom mer än bara närvarande. Går tvåan på gymnasiet och jag är rädd för att inte få tillräckligt bra betyg för att komma in på den linje jag vill. Precis vad som helst ger mig ångest nuförtiden; till exempel om någon flyttar runt saker i min garderob eller om jag misslyckas lämna in en uppsats i tid. För att liksom avsluta det hela lite fint är jag olyckligt kär och inblandad i ett gigantiskt triangeldrama.

I have the weird feeling that God forgot to make ventilation holes in my box.