Uppsats skriven för svenskan, renässansen

Här var alltså den senaste uppsatsen jag lämnade in till min svensklärare, med en del små ändringar efter hennes kommentarer. Jag är ganska nöjd med den, mest för att uppgiften var så underbar. "Skriv en skönlitterär text, som handlar om vad som helst men som på något sätt kan kopplas till renässansen." I brist på en riktig handling blev det en ögonblicksskildring, med enbart en massa kopplingar dit...

Snälla, kopiera inte någonting, det vore faktiskt bara elakt.

Året var 1599, platsen London

En ung man gick utmed Themsen, i långsam promenadtakt. Han var knappt torr bakom öronen ännu, bara nitton och på sitt tjugonde. Det var med intresse i blicken han studerade staden, den livliga vy som utspelade sig på andra sidan det mörka vattnet. Där fanns vad som kallades för stadens nöjeskvarter. Flera teatrar av olika slag trängdes med krogar och bordeller, och som Ni säkert förstår var det denna södra del av London som inte fullt uppskattades av alla människor. Det var med ingenting annat än förakt i rösten som landets katolska präster talade om Londons södra del, då den sades vara ett område för okristliga, lättfotade och obildade människor.

Han såg nu en man komma promenerandes i mötande riktning. Mannen var välklädd, i en dräkt som gjorde hans midja smal, höfter bredare och med en stor spetskrage som ringade in hans huvud likt en tavelram. Vid sin arm höll han en ung kvinna. Även hennes kläder var moderna, säkerligen mycket dyra, och hennes fashionabla håruppsättning i kombination med hennes unga, ljusa hy gjorde henne mycket vacker. Av deras uppsyn att döma var de inbegripna i en djup diskussion och kvinnan, som just hade kommenterat ett verk av Leonardo Da Vinci, tystnade tvärt när de kom närmare den unge mannen. Mannen visste mycket väl varför. Ehuru hon var en övre klassens kvinna, och uppenbarligen också mycket välorienterad inom kultur, så var det inte till hennes fördel att med hög röst tala bland folk. Detta trots att den enda som kunde höra henne var en pojkvasker från Londons nöjeskvarter.

Han gick förbi paret, som inte ägnade honom så mycket som en blick när de passerade. Mannen bekymrade sig emellertid inte över detta, hans tankar var redan tillbaka bland uppståndelsen på andra sidan floden. Kvällen skulle komma att bli mycket speciell, det var han säker på. Han blundade och suckade lite, tänkte på hur lycklig just han var att få uppleva en dag som denna, då historia skulle komma att skrivas. Ty denna afton, just när solens strålar blivit gyllengula och himlen börjat skifta färg från klarblå till svagt violett, skulle invigningen av en ny teater taga plats. Inte heller vilken teater som helst, utan The Globe, detta fullkomliga mästerverk, där hans arbetsgivare skulle kunna rumstera med sina pjäser bäst han ville. Åh, vilken lycka detta var, ty såg han blott sin mästare lycklig så kunde han inte annat än att själv känna den glädjen.

Och vilken mästare han tjänade, sedan! William Shakespeare var utan tvekan den mest betagande man han någonsin hade skådat. Han hade icke haft det alltför lätt, det kan sägas vara klart som kristall. Blott tjuguett år gammal hade han ensam kommit till London, frun och barnen hans hade han lämnat efter sig. De var kvar i Stratford-upon-Avon, den stad där han visserligen växt upp men inte funnit möjlighet att ägna sig åt sitt livs kall. Ty det som han vårdade närmast sitt hjärta var teater, hans pjäser och poesi betydde ack, så mycket mer än allting annat.

Den unge mannen rös av välbehag vid tanken på mästare Shakespeares verk. Det var en stor ära för honom, att få hjälpa till med allt vad William kunde tänkas behöva och på så sätt få ta del av konsten. Kanske skulle han en dag få möjligheten att spela i någon av pjäserna? Det var en fåfäng dröm, men ack, så ljuvlig. Tänk att helt få hänge sig åt handlingen, vilken William ägnat timmar och åter timmar att smycka med ord mjuka som nyvävt silke och uttryck vackra som stjärnornas glans. Det torde vara lycka, det!

Knappt hade han hunnit ägna sig åt denna eskapism i tre minuter ens, när in i hans blickfång husbonden själv kom stövlande med väldig fart. Shakespeares uppsyn var inte vad han hade önskat att få se; hans huvud var aningen nerböjt, han mumlade nervöst repliker inför kvällens föreställning och under ögonen fanns skuggor som vittnade om en lång natt. Hade han inte sovit alls?

”Där är du ju! Var har du hållit hus hela eftermiddagen?” ropade William jäktat vid åsynen av sin springpojke. ”Kom nu, det är kolossalt brått, skådespelarna måste få på sig sina scenkläder!” Den unge mannen, som under sina dagdrömmar hade nedsatt sig på en sten, var åter på fötter, och det snabbare än en narr hade kunnat säga ”teater”. Vad än mästare Shakespeare önskade, var det bara hans största fröjd att kunna göra honom till viljes.

Han lyssnade till mästare Shakespeares smått nervösa prat medan han hjälpte en aktör med dennes dräkt. Skådespelaren, som naturligtvis var en man, skulle föreställa en dam vid hovet, varför han var klädd i en lång och spetsprydd klänning vilken fick denne att se riktigt komisk ut. Den unga mannen bet sig hårt i läppen och tittade bort, tänkandes på kvällens föreställning, för att inte brista ut i skratt. Det fungerade. Det dröjde inte länge, förrän han inför sin inre syn såg en våldsam tvist göras upp med svärd. Vid sidan av tumultet stod en furste, som förgäves försökte sära på de grälande tu...

”Vad vill du göra med ditt liv?” frågade skådespelaren plötsligt den unge mannen. ”Visst vill du väl ut och upptäcka världen, antar jag? Det vill de ju alla nuförtiden...” fortsatte han sedan, utan att lyssna efter något egentligt svar. Den unge mannen tittade sig omkring. Han tittade på den stora scenen av trä, skådespelarna ekiperade i färgglada dräkter och på mästare Shakespeare, som nu fokuserat gick igenom kvällens program i huvudet.
Resa ut och upptäcka världen? Nej.

Han visste precis vad han ville göra.

~ ~ ~

Min lärarinnas kommentar:
"Utmärkt!
Tack för denna fantastiska ögonblicksskildring anno 1599! Härlig genomläsning! Du visar på stor skrivförmåga, minne för detaljer och fantasi! Språkligt: utmärkt. Några tempusbyten dock. (Denna skrivelse är på MVG-nivå)"

Vad tyckte ni?
Var det någon som noterade, att springpojken faktiskt är kär i William? Det verkar som om folk inte upptäckte det förrän efteråt, när de visste om det... Dessutom verkar min lärarinna också vara lika kåt på honom, det kanske är därför hon var så imponerad över den.

Ett pussel som är svårt att lösa

För att det här kvällen verkligen inte blev som jag hade hoppats.

Pusselbitarna passar inte ihop.

Min mobil är borta, men Peda är visst påväg till caféet för att leta efter den. Visst kan han alltså med all rätt kalla sig min idol idag också...

Det känns som om jag misslyckas med nästan allting.

Men på onsdag alltså, då ska det minnsann bli ett steg i rätt riktning. En sådan här sak kan inte bara ignoreras hur som helst, jag ska ta tag i det. Se till att det inte kan upprepas. [och naturligtvis pratar jag inte längre om mobiltelefonen.]

Nu ska jag iaf cykla. Synd bara att det är en sådan där träningscykel, eftersom jag då inte kan försvinna hur långt bort som helst och bara tänka. Eller det kanske är tur, eftersom jag nu kommer finnas i min källare om någon vill få tag på mig. Utan min mobil.


EDIT: Peda är bäst eftersom han har hittat min mobil!

Mot skolarbetena - och vidare!

Tralala konsten att balansera var det ja. Att hålla sin blogg vid liv.
Att gå på den där fina gränsen mellan att leva livet, och att skriva om det. Jag har skrivit detta förut, och jag skriver det igen, för jag failar ganska duktigt på det.

Fick tillbaka ett japanskprov idag, som gick bra men inte exakt så bra som läraren verkade tro (ja, han rättade fel, jag fick för många poäng. Och ja, jag mår asdåligt över det så jag ska be honom kolla det där igen, när nästa lektion är slut)...

Fick dessutom tillbaka min svenskuppsats om renässansen idag, vilken jag verkligen har längtat efter att få tillbaka. För även om det mest är en massa nonsens och helt utan regelrätt handling, är jag faktiskt rätt nöjd med den. Det var inte alltför många streck och kommentarer på pappret, och lärarinnan verkade nöjd (hon verkar vara lika kåt på Shakespeare som springpojken i min berättelse var...) så jag tänkte till och med lägga upp den här, senare och med några mindre ändringar.

För de som inte vet det kan jag berätta att jag har börjat med mitt projekt till naturkunskapen (Science B). Det går ut på att jag har mätt min vilopuls, någon form av maxpuls, vattenhalt och elektriskt motstånd i kroppen et.c., för att sedan cykla en halvtimme varje dag i X antal veckor. Tanken är att detta ska ge mig ett bra betyg och en insikt om att jag borde träna varje dag i vilket fall.

Jag vet att en hälsosam inställning till träning är det bästa att sträva efter i längden, men jag tror dessvärra att tanken på ett möjligt högt betyg fungerar bättre som morot när det väl kommer till att sätta igång. Hitills har det funkat väldigt bra, en halvtimme varje kväll är inga problem med mina diktatorrutiner (operation shemalägg hela tillvaron punkt nu!). It's all about self control, that's the secret. Dock känner jag att det finns en stor risk att detta lockar fram gamla tvångstankar igen, får bara hoppas att de håller sig ungefär som de är nu (ganska kontrollerbara, trots allt).

Nu är det sömn desu.
Godnatt

På min tid...

Hittade just av en slump en persons blogg, där ägaren i fråga diskuterar kring fenomenet "My Little City" och jämförde det med Sim City. Detta fick mig naturligtvis alldeles nostalgisk och påminde mig om när jag för ett par månader sedan hittade mina favoritdataspel jag hade som barn.

Där fanns en skiva med jättemånga olika spel, och jag minns att jag och min bror brukade spela Frozen Fruits tillsammans. Tyvärr laggade det en hel del när jag provade det, och det gick inte att spara.. Men skam den som ger sig! :P

Två andra spel var från när jag var ännu yngre, där fanns Sim City 3000 (ja, jag försökte bygga städer när mina jämåriga kompisar spelade kula, typ), vilket jag kämpade tappert med ganska länge. Vattenledningarna var alltid jobbiga att få bra, och jag tyckte att simmarna var så korkade för att de inte hittade till polisstationen om man råkat lämna en ynka ruta gräs framför den... Varje gång det släpps ett ny verision av Sims-spelen skakar jag på huvudet åt att det inte alls är speciellt roligt att bara bygga ett enda hus (diktator över en stad däremot, oj oj oj! Flyglarm!) och börjar fundera på om jag inte borde försöka spela Sim City 3000 igen någon gång...

Vad som förmodligen var mitt allra första dataspel fanns där också, det hette "Människan" och gick helt enkelt ut på att man skulle peka ut olika inre organ på en bild. När jag var sisådär sju år gammal kunde jag minsann det där med mjälte och njurar och sådant riktigt bra, så då borde jag väl klara av det nu?

Grejen var att jag fick typ veckans chock när jag öppnade förpackningen. Det var ju på en diskett! Vilket betyder att jag inte längre kan spela det, eftersom jag inte har någon diskettläsare... Kändes lite surt för en stund, men sedan började jag istället fundera över hur mycket som egentligen har hänt sedan dess. ~ 1997 hade vi en vit låda på vilken det stod en ännu större skärm. Favoritspelet var så enkelt att det gick att lagra på en vanlig diskett (ha, försök marknadsföra ett spel på 1,47 megabyte idag!) och datorn vi köpte efter den var ashäftig eftersom att då man stängde av Windows stängde resten av sig självt.

Behöver jag liksom nämna att 10 år senare sitter samma tjej framför en svart laptop, uppkopplad mot internet via ett trådlöst nätverk. Windows 95 har bytts ut mot Vista, lagringsutrymmet på datorn är väldigt många gånger större och förresten väger datorn inte mer än att man kan bära runt på den i skolväskan.

Hon kan numera tack vare teknikens utveckling både ladda ner film och musik, samt prata med människor från jordens alla hörn på mindre än ett par minuter. Dock kan hon inte längre pricka ut var blindtarmen sitter på en bild av en människa.

Smulklubbens skamlösa systrar, av Mian Lodalen

Kan meddela att jag känner mig bättre än i morse, även om jag förmodligen inte kommer kunna ta mig till skolan imorgon heller. Förresten gick det bra att äta mat, efter lite övertalning från min mors sida försökte jag mig på att äta middag. Blev både lite piggare och gladare, och kvällen tillbringades framför tv:n med "Smulklubbens skamlösa systrar" i knäet. Nice, I must say. Lite som en lesbisk variant av "Bridget Jones dagbok", men utan huvudkaraktärens noja över sin vikt.. Hysteriskt rolig på sina ställen men ibland blev den liite för mycket. Detta var ytterst sällan dock, så jag kan helt klart säga att boken är läsvärd. Enkel bok med hbt-tema, lämplig för alla som inte är rädda för att brista ut i skratt på bussen. :)

~ ~ ~

Att kunna läsa dina tankar, när jag vill. Även om jag har läst just det inlägget förut, så gör det mig så glad. Det händer att jag saknar dig väldigt mycket, och då är det nog precis vad jag behöver.
Jag vill bara krama dig.

Vad fan :(

Kom hem ungefär fem efter skolan igår, hälsade på min mor och lade mig på sängen där jag däckade. Sov en timme, tills det var dags att äta middag. Därefter däckade jag igen, och sov i kanske två och en halv eller tre timmar. Gick upp och gick på toa, borstade tänderna och tvättade piercingar. Somnade igen. (Notera att sminket inte blev borttvättat...)

Vaknade någon gång i morse av att min far frågade om han skulle ringa och sjukanmäla mig. Det enda jag minns härifrån är att jag sade "jag tror det" och någonting om att det står fel klass på pappret med skolans telefonnummer. Jag går ju i tvåan, inte ettan, remember?

Jag måste ha somnat igen för nästa gång jag blev medveten om någonting hörde jag en bil parkeras utanför huset. Klockan var exakt tio, och tydligen kom min far hem från jobbet. Konstigt, men vad konstigare var att han inte gläntade på min dörr förr att hälsa.

Klockan ett ungefär kom min mor in hit och tryckte i mig lite vatten. Har inte sovit sedan dess, så jag antar att det faktiskt finns en gräns för hur mycket en människa kan sova i alla fall. Jag insåg hur omänsklig jag hade varit mot fiskarna, då det var hög tid att tända lampan i akvariet och ge dem mat. Gjorde så och läste sedan som vanligt ett par kapitel i Bibeln.

Efter att ha legat och stirrat in i rostapeten ett tag (på grund av en ny piercing kan jag inte sova med ansiktet utåt i rummet som vanligt) bestämde jag mig för att jag åtminstone kan skriva ett blogginlägg, eftersom jag får klagomål på att jag inte uppdaterar här tillräckligt ofta.
Försökte med ett "accio dator!" vilket naturligtvis inte fungerade. Så jag pallrade mig upp för att sedan åter sätta mig i sängen, med datorn i knät.

Börjar bli lite hungrig, men vet inte om jag kan förmå mig att äta någonting. Min mor var nämligen vänlig nog att upplysa mig om att min far hade spytt. Vilket jag naturligtvis kopplar direkt till vinterkräksjukan. Och är det någonting jag vet, så är det att om jag har drabbats av det så svälter jag hellre i en vecka än tar reda på det.

Nu ska jag läsa "Smuklubbens skamlösa systrar" av Mian Lodalen och tycka synd om mig själv.

Ronii

Get Real

"It's only love,
what's everyone so afraid of?"

Såg just filmen "Get Real" från 1998, som jag har försökt få tag på ganska länge nu. Det är en gripande berättelse om Steven, en engelsk skolpojke som länge har vetat om att han är gay. Heteronormativiteten är påfallande på skolan, därför är det helt otänkbart att komma ut inför någon annan än hans bästa väninna Linda. Steven inleder ett förhållande med John, den populära idrottskillen på skolan, vars vänner mobbar Steven och kallar honom, just det, queer. John vet mycket väl hur det skulle bli om någon fick reda på deras förhållande, därför gör de sitt bästa för att hålla det hemligt. Det är inte helt enkelt, med föräldrar som undrar över vart deras barn tar vägen när de går hemifrån och tjejer, som tycker om de båda pojkarna. Tillslut orkar Steven inte vara hemlig längre och bestämmer sig för att i alla fall gå ut med sin egen läggning, vilket av omgivningen mottas på olika sätt.

Filmen är väldigt rörande och jag tycker att den är helt underbar. Min första tanke var spontant, att det här är en typisk film som vi skulle kunna se i skolan. Det händer att vi tittar på film på engelskan, vilken som helst bara för att ta det lugnt en lektion och öva oss i att lyssna på engelskt tal. Den här filmen har ett budskap, som jag tror att min klass, eller rentav alla människor, skulle behöva ta del av. Den skulle dessutom kunna ligga till grund för mycket diskussioner, om engelskläraren skulle vilja det. Filmen förklarar precis det som nästan alla i hbt-världen försöker säga, att det är inte så enkelt att växa upp som hbt när världen inte förstår en, men den säger det på ett sätt som är så rörande att jag tror att nästan alla kan ta det till sig.

Gott Nytt År

Woho, då är det alltså 2008!
Visst har det varit 2008 i två dagar nu, men jag ska i ärlighetens namn säga att jag har sovit större delen av tiden. Sovmorgon är faktiskt otroligt skönt ibland, men det medför att jag blir extremt förvirrad vad gäller tider, datum och veckodagar. Som om det inte är jobbigt nog att komma ihåg att det är ett nytt år? ^__~

Kramar,
Ronii