Parent night @ school

Idag gällde det alltså. Vad vi har planerat inför och jobbat på sisådär sju timmar per vecka i en månads tid. Eller ja, det var tanken i alla fall. Klassen ockuperade skolans största provsal (förutom aulan, men den tillhör egentligen inte skolan ändå) och belamrade den med allt från jeans och mobiltelefoner, ekologisk kladdkaka och affischer, till Power Point-presentationer och over head-bilder med statistik. Temat för kvällen var miljötänkande.

Jag hade riktigt roligt, och jag känner mig faktiskt inte det minsta bitter över att jag just tillbringat en hel eftermiddag och kväll i skolan. Det kan nog vara den enorma stressen jag kände inför alltihop, i kombination med att allt gick så bra, som gör att jag nu har en underlig känsla av att allt kommer gå bra. Måhända går den över direkt i morgon bitti, eller så håller den sig ända till lunch. Men jag vet åtminstone, att jag tänker njuta av den här känslan medan jag kan.

En timme innan föräldrarna skulle komma hade gruppen som ansvarade för fikat inte fått några tallrikar eller muggar av vår lärarinna, som hade flytt fältet och förmodligen satt på sitt kontor pimplandes kaffe. En annan grupp hade inte gjort klart sina affischer, en tredje hade blivit nerkickad till nedre änden av klassrummet för att stapla upp en mindre elektronikaffär. En halvtimme innan föräldrarnas ankomst hade min grupp, efter två timmar slit, fortfarande inte fått projektorn att sammarbeta med min dator. Naturligtvis enbart för att när vi provade på morgonen gick allt så äckligt enkelt. Lärarinnan var fortfarande borta, fikagruppen i mindre upplösningstillstånd och någon fick för sig att ändra ordningen på alla stolar mitt i alltihop.

På något mirakulöst sätt fick vi till slut ordning på alltihop, som genom ett trollslag. Skolans dataexpert och en datalärare hade mer eller mindre sagt att vi fick ge upp vår fina Power Point-redovisning och göra om skiten lite snabbt, halvdant. Vi blev smått desperata, och bestämde oss för att starta om alltihop för sjuhundraelfte gången. Det fungerade. Ingen vet varför.

Ungefär samtidigt hade plötsligt fikagruppen allt de behövde, lärarinnan satt glatt mumsandes på en sallad cirka två meter från oss och tjejen med introduktions-Power Point:en dök upp. Föräldrarna verkade nöjda, i alla fall mina. Dock var de naturligtvis tvugna att hålla en våldsam diskussion med mig i bilen på väg hem, om varför några grupper hade fel på vissa punkter. De sa inget om min grupp, så jag kunde inte säga så mycket. Vadå frukter och närproducerad mat, jag pratade ju om sopsortering? och jag lyssnade med ett halvt öra där jag satt och försökte titta på Simpsons på min dator. Visst hade de vissa poänger, men jag tyckte inte att det kändes särskilt hållbart att stråla mat så att den håller sig sjukt bra (f ö måste alla kryddor i Sverige vara strålade, men det är förbjudet med andra livsmedel), äta det vi vill ha och skicka det som blir över till u-länder. Liksom; ta deras mat, äta det vi vill ha och av 'barmhärtighet' skicka tillbaka det som inte dög?

Jag försökte säga att man inte ska skicka mat och på så sätt göra dem beroende av oss och likande, men till ingen nytta. Däremot fick jag en utläggning om att man skulle kunna skicka all mat på annat sätt än med flyg, eftersom den skulle hålla sig mycket längre och tåla en längre resa med båt eller tåg. Det kan jag hålla med om, men allt jag ville var egentligen bara att lämna den långa kvällen bakom mig och titta på Simpsons. Väl hemma fick jag en syrlig pik om att jag haft datorn uppe, bara för den korta resan hem.. Tack så mycket.