Himlen och lite till

Idag, på väg tillbaka från busshållsplatsen dit jag följt en vän, tittade jag som så många gånger tidigare upp mot himlen för att återigen påminna mig om hur vacker denna värld ändå kan vara. Bergen låg där precis som vanligt, de blå bergen delade även denna dag med sig av sin skönhet. Det brukar bara vara himlen som ändrar utseende - ibland är det molnigt och ibland klarare än vad man trodde var möjligt. Tror inte heller att det finns en nyans på färgskalan, som jag inte sett himlen ovanför de där bergen vara klädd i.

Idag tycktes himlen vara så mycket närmare jorden än vanligt. Jag tänkte, att det här är en sån där dag, då man nästan kan tro på att vi skulle kunna trilla av vår planet. Det kändes inte alls långt, genom lagren av luft och ut i.. Ja, vadå? Ett svart vakuum, en fluffig låtsasvärld eller Guds himmel? Kanske är det så, att precis där vi tänker oss att "himlen" slutar så sitter Gud, med våra nära och kära som han har hämtat hem till sig. Idag kanske de var litet närmare än vanligt.

Det var inte förrän alldeles nyss, när jag läste i en kusins blogg, som jag reflekterade över att det idag är exakt ett år sedan som min morfar lämnade det här livet. Då han kände sig klar med sin uppgift här och vandrade iväg. Det känns verkligen inte som om det var ett år sedan.

Jag minns att jag skrev en del om det i bloggen; hur vi besökte honom på sjukhuset, om operationer och om att ha levt ett långt liv. Om begravningen och om att förlora en närstående. Tänker på de sista orden min morfar sade till mig, och för första gången på väldigt länge gråter jag faktiskt vid tanken. Kan faktiskt inte komma ihåg att jag gråtit sedan tiden runt begravningen, efter den har jag på någon sätt känt ett lugn över att jag vet att han har det bra där han är nu. Således har saknaden inte riktigt tagit sig ut i form av tårar, förutom den allra första tiden.

Det kanske är som min kusin skrev i sin blogg idag; att det tar minst ett år att verkligen inse att någon är död.