Att växa upp

"Visste du förresten, att Nederländerna är det

mest multikulturella landet i Europa förutom USA!"

Dessa mycket intelligenta ord kom från min kära kusin Linda. Linda, som är två år äldre än mig och som redan har hunnit med en massa saker i livet. Imorgon åker hon, ty hon ska flytta till Amsterdam för att bo där i ett år. Folk bara lämnar mig, och folk skaffar sig karriärer och vuxenliv och jag är ju bara barnet fortfarande.

Eller barn förresten, jag fick även tillbaka ett brev jag skrev till mig själv som tolvåring. Jag hade ett svagt minne av att jag och Linda satt och skrev brev, förseglade dem och gav till varandra för förvaring. På brevet jag nu åter höll i min hand stod det "LÄMNAS TILL ELLINOR ANNELIE ERIKSSON DEN 1 MARS 2008". Ganska nära ju, ärligt talat vet jag inte vart Lindas brev är (jag har flyttat en gång efter att jag fick det).

I brevet berättade jag om hur livet såg ut med skolan, vänner, kärleken, att min fasad var fejk. Saker jag inte minns att jag tänkte då. Inte heller att förglömma, jag skrev om en väldigt speciell person som jag älskade, tydligen utan att riktigt vara kär i. Har ingen aning om var han finns idag, eller om jag någonsin kommer träffa honom igen. Känner att det kanske inte gör sådär jättemycket, men mitt tolvåriga jag hade varit rent förstörd vid tanken.

Några bilder på brevet kommer läggas upp i min bilddagbok, och en dag kanske jag klarar av att publicera hela brevet här. Känns som om det fortfarande är för personligt, då jag förmodligen lärt mig mer om mig själv genom att läsa det än vad jag annars gjort i år. Men det är nog lite som den inre kampen jag utkämpar om alla mina tankar. De är personliga och speciella, vissa underliga eller rent av konstiga. Alla säger de mycket om mig som person, och att låta andra ta del av dem vore som att publiceras i en kvällstidning driven av Rita Skeeter. Men ibland undrar jag, om inte det bästa vore att bara låta alla läsa allting. Varför inte ge alla släktingar länken till min blogg på en gång? Tillgång till min QX-presentation?

Kanske kunde någon, en endaste person, förstå vad jag menar.