Uppsats skriven för svenskan, renässansen

Här var alltså den senaste uppsatsen jag lämnade in till min svensklärare, med en del små ändringar efter hennes kommentarer. Jag är ganska nöjd med den, mest för att uppgiften var så underbar. "Skriv en skönlitterär text, som handlar om vad som helst men som på något sätt kan kopplas till renässansen." I brist på en riktig handling blev det en ögonblicksskildring, med enbart en massa kopplingar dit...

Snälla, kopiera inte någonting, det vore faktiskt bara elakt.

Året var 1599, platsen London

En ung man gick utmed Themsen, i långsam promenadtakt. Han var knappt torr bakom öronen ännu, bara nitton och på sitt tjugonde. Det var med intresse i blicken han studerade staden, den livliga vy som utspelade sig på andra sidan det mörka vattnet. Där fanns vad som kallades för stadens nöjeskvarter. Flera teatrar av olika slag trängdes med krogar och bordeller, och som Ni säkert förstår var det denna södra del av London som inte fullt uppskattades av alla människor. Det var med ingenting annat än förakt i rösten som landets katolska präster talade om Londons södra del, då den sades vara ett område för okristliga, lättfotade och obildade människor.

Han såg nu en man komma promenerandes i mötande riktning. Mannen var välklädd, i en dräkt som gjorde hans midja smal, höfter bredare och med en stor spetskrage som ringade in hans huvud likt en tavelram. Vid sin arm höll han en ung kvinna. Även hennes kläder var moderna, säkerligen mycket dyra, och hennes fashionabla håruppsättning i kombination med hennes unga, ljusa hy gjorde henne mycket vacker. Av deras uppsyn att döma var de inbegripna i en djup diskussion och kvinnan, som just hade kommenterat ett verk av Leonardo Da Vinci, tystnade tvärt när de kom närmare den unge mannen. Mannen visste mycket väl varför. Ehuru hon var en övre klassens kvinna, och uppenbarligen också mycket välorienterad inom kultur, så var det inte till hennes fördel att med hög röst tala bland folk. Detta trots att den enda som kunde höra henne var en pojkvasker från Londons nöjeskvarter.

Han gick förbi paret, som inte ägnade honom så mycket som en blick när de passerade. Mannen bekymrade sig emellertid inte över detta, hans tankar var redan tillbaka bland uppståndelsen på andra sidan floden. Kvällen skulle komma att bli mycket speciell, det var han säker på. Han blundade och suckade lite, tänkte på hur lycklig just han var att få uppleva en dag som denna, då historia skulle komma att skrivas. Ty denna afton, just när solens strålar blivit gyllengula och himlen börjat skifta färg från klarblå till svagt violett, skulle invigningen av en ny teater taga plats. Inte heller vilken teater som helst, utan The Globe, detta fullkomliga mästerverk, där hans arbetsgivare skulle kunna rumstera med sina pjäser bäst han ville. Åh, vilken lycka detta var, ty såg han blott sin mästare lycklig så kunde han inte annat än att själv känna den glädjen.

Och vilken mästare han tjänade, sedan! William Shakespeare var utan tvekan den mest betagande man han någonsin hade skådat. Han hade icke haft det alltför lätt, det kan sägas vara klart som kristall. Blott tjuguett år gammal hade han ensam kommit till London, frun och barnen hans hade han lämnat efter sig. De var kvar i Stratford-upon-Avon, den stad där han visserligen växt upp men inte funnit möjlighet att ägna sig åt sitt livs kall. Ty det som han vårdade närmast sitt hjärta var teater, hans pjäser och poesi betydde ack, så mycket mer än allting annat.

Den unge mannen rös av välbehag vid tanken på mästare Shakespeares verk. Det var en stor ära för honom, att få hjälpa till med allt vad William kunde tänkas behöva och på så sätt få ta del av konsten. Kanske skulle han en dag få möjligheten att spela i någon av pjäserna? Det var en fåfäng dröm, men ack, så ljuvlig. Tänk att helt få hänge sig åt handlingen, vilken William ägnat timmar och åter timmar att smycka med ord mjuka som nyvävt silke och uttryck vackra som stjärnornas glans. Det torde vara lycka, det!

Knappt hade han hunnit ägna sig åt denna eskapism i tre minuter ens, när in i hans blickfång husbonden själv kom stövlande med väldig fart. Shakespeares uppsyn var inte vad han hade önskat att få se; hans huvud var aningen nerböjt, han mumlade nervöst repliker inför kvällens föreställning och under ögonen fanns skuggor som vittnade om en lång natt. Hade han inte sovit alls?

”Där är du ju! Var har du hållit hus hela eftermiddagen?” ropade William jäktat vid åsynen av sin springpojke. ”Kom nu, det är kolossalt brått, skådespelarna måste få på sig sina scenkläder!” Den unge mannen, som under sina dagdrömmar hade nedsatt sig på en sten, var åter på fötter, och det snabbare än en narr hade kunnat säga ”teater”. Vad än mästare Shakespeare önskade, var det bara hans största fröjd att kunna göra honom till viljes.

Han lyssnade till mästare Shakespeares smått nervösa prat medan han hjälpte en aktör med dennes dräkt. Skådespelaren, som naturligtvis var en man, skulle föreställa en dam vid hovet, varför han var klädd i en lång och spetsprydd klänning vilken fick denne att se riktigt komisk ut. Den unga mannen bet sig hårt i läppen och tittade bort, tänkandes på kvällens föreställning, för att inte brista ut i skratt. Det fungerade. Det dröjde inte länge, förrän han inför sin inre syn såg en våldsam tvist göras upp med svärd. Vid sidan av tumultet stod en furste, som förgäves försökte sära på de grälande tu...

”Vad vill du göra med ditt liv?” frågade skådespelaren plötsligt den unge mannen. ”Visst vill du väl ut och upptäcka världen, antar jag? Det vill de ju alla nuförtiden...” fortsatte han sedan, utan att lyssna efter något egentligt svar. Den unge mannen tittade sig omkring. Han tittade på den stora scenen av trä, skådespelarna ekiperade i färgglada dräkter och på mästare Shakespeare, som nu fokuserat gick igenom kvällens program i huvudet.
Resa ut och upptäcka världen? Nej.

Han visste precis vad han ville göra.

~ ~ ~

Min lärarinnas kommentar:
"Utmärkt!
Tack för denna fantastiska ögonblicksskildring anno 1599! Härlig genomläsning! Du visar på stor skrivförmåga, minne för detaljer och fantasi! Språkligt: utmärkt. Några tempusbyten dock. (Denna skrivelse är på MVG-nivå)"

Vad tyckte ni?
Var det någon som noterade, att springpojken faktiskt är kär i William? Det verkar som om folk inte upptäckte det förrän efteråt, när de visste om det... Dessutom verkar min lärarinna också vara lika kåt på honom, det kanske är därför hon var så imponerad över den.