Matematiken, även kallad skolångesten.

I fredags var jag värsta pepp på skolarbetet. Under veckan hade jag fått tillbaka en debattartikel för svenskan, ett matteprov och en engelskuppsats, de två senare med bättre resultat än förväntat. Tisdagen innebar japanskprov, vilket kändes som om det gick bra. Resultatet får jag förhoppninsvis reda på på måndag eller tisdag. Dessutom gjorde jag på fredagseftermiddagen det naturkunskapsprov som mina klasskamrater gjorde när jag var i Frankrike, som även det kändes som om det gick helt OK. Det var bara ett gäng matematikuppgifter som jag låg efter med, och så franskprovet vi har nästa vecka. Asbra verkligen, det går ju bra det här!

Jag har gjort en liten fin planering över vilka delar av fransk grammatik jag ska plugga och när, dessvärre har den redan stuckit till varmare breddgrader. Jag har inte pluggat ett dugg den här helgen, med undantag för en dryg halvtimme av matematik precis nu. Denna halvtimme resulterade enbart i insikten att jag inte förstår någonting. Eller jo, jag lyckas få kanske varannat tal rätt, men det dras ner av att varannat blir helt fel. Bah, nu har all pepp förångats och kvar finns bara ångesten -.-'

Jag misstänker att jag är den enda som får mer arbete av att faktiskt göra uppgifterna, eftersom att jag hela tiden upptäcker att jag måste räkna allt flera gånger. Och det här är bara matematiken, franskan vill jag inte ens tänka på. Visst att jag säkert kommer klara av att hetsplugga franska hela nästa vecka, och på så sätt klara provet. Men jag tycker inte om att säga så. "Jag kan ju göra det imorgon" är verkligen en mening jag föraktar.

Dessutom insåg jag hur patetisk jag kan vara ibland. När jag sprang runt och samlade ihop matteböcker och sådant, trodde jag för en sekund att jag hade glömt min miniräknare i skolan. Tanken på att behöva använda en miniräknare på vilken man inte kan rita grafer, eller se de senaste tre uträkningarna, kom över mig och jag höll nästan på att börja gråta. Skärpning Ellinor. Sedan såg jag att miniräknaren faktiskt låg på mitt skrivbord...

Nej, nu måste jag ta itu med matematiken igen.
Det är bara tanken på Japan och civilingenjörsutbildningen som får mig att rycka upp mig.

Ronii