.bmp)
Så var ännu ett NärCon till ända. Fredagen började för min del med köande; inte 13:37 när de öppnade, men jag var där ungefär 14:37 för att slippa större delen av kön. Då hade jag åkt direkt hemifrån Linda, och således var allt jag hade med mig i väskan en påse smutstvätt. Köade i alla fall och fick mitt inträdesband, samt träffade Rebecka, Nina och Emma (tror jag, de här timmarna är i skrivande stund lite luddiga: detta skrivs ett par dagar i efterhand). Sedan åkte jag hem för att äta middag, hämta rena kläder och byta om till piratoutfit. Nej, jag vet inte om det är ett ord, men jag var utklädd till pirat. Visserligen var dräkten rätt grovt improviserad, men jag kände ändå att jag var tvungen att visa mitt ställningstagande i NärCon 2008’s tema Pirates vs. Ninjas.
När jag kom tillbaka till Örebro träffade jag Linda, som var förstagångskonventare, samt Rebecka och Rikard. Vi började spela Phase 10 med två av Rikards gamla högstadiekompisar, vilka Emma döpte till Anders och Albin. Men om inte mitt (fenomenalt dåliga) namnminne sviker mig, så heter Anders egentligen Sebastian och Albin heter Patrik. Hursomhelst, Phase 10 tog nästan tre timmar, och jag vet inte om någon egentligen var riktigt peppad mot slutet (jag satt till exempel och spelade Tetris på Rebeckas DS samtidigt).
Åkte hem till Rebecka för att sova lite, och trots att vi somnade vid tretiden ungefär, så klev vi inte upp förrän vid ett. Eller, jag vaknade vid halv ett och Rebecka hade då klivit upp för länge sedan. Såhär i efterhand vet jag att hon skrev ett blogginlägg. :)
Väl tillbaka på konventet, jag iförd min maidklänning som jag köpte på C.U.M. i Stockholm, visste vi inte riktigt vad vi skulle ta oss för. Det slutade med att vi spelade Soul Calibur, så jag misstänker att min flickvän var rätt nöjd där någonstans. Jag minns även att vi senare under lördagen åt sushi på Akane och spelade Tekken.
Vi bestämde oss för att inte åka hem (läs: inte sova) under natten till söndagen, och eftersom jag var lite sugen på zombielajv men inte var anmäld till något, bestämde jag och Linda oss för att hjälpa Emma och Nina med att agera zombier för de som lajvade. Jag tog det väldigt försiktigt med låtsasblodet eftersom jag hade min maidklänning, men i ansiktet och på armarna sminkades det tuggmärken och blod för det vilda. Framåt natten blev min uppenbarelse alltmer zombielik, och trots att jag tvättade bort sminket efteråt har jag ännu inte riktigt skakat av mig känslan. Första lajvet jag och Linda lekte zombier var helt otroligt roligt; vi hörde en stor del av vad deltagarna pratade om och de öppnade dörren många gånger, så att vår insats blev lika mycket att röra oss och se ut som zombier, som att banka på dörren och skåpen utanför ”skyddsrummet”.
Andra lajvet för oss, var det sista för natten och det var en väldig tur. Det pågick ungefär mellan tre och sex, vilket för det första är längre än vanligt, och det verkade som om det inte var så många erfarna lajvare i den gruppen. Ofta kan nybörjare erbjuda panik i en trevlig form, men efter vad vi hörde utanför lät det mest som panik hela tiden. Dessutom verkade de glömma bort saker som att, ”nejmen oj, klassens populäraste tjej och föremålet för tre personers kärlek saknas, och åhnej, hon kommer springandes genom korridoren och skriker. Ljudet av ätande zombier hörs, och oj, hörrni, hon ligger död här utanför. Nästa gång dörren gläntas på har hon rört på sig. Där ser man!” Dessutom var det kaos bland zombierna; alla var trötta/hungriga och ingen fattade vad gruppen i ”skyddsrummet” hade för sig egentligen. De pratade så mycket och så högt, att vi inte ens märkte någon alls respons av att vi gjorde ljud ifrån oss. Detta resulterade i, att när klockan började närma sig sex och dörren inte hade öppnats på cirka 40 minuter, började vi zombier dansa och fåna oss i korridoren. Fortfarande väldigt tyst, men tänk er lajvarnas förvånade ansiktsuttryck om de hade öppnat dörren just då... Eller ja, det verkade komiskt då i alla fall.
Efter lajvet blev det en del springande över stan, i form av jakt på mat och ett försök att inte frysa ihjäl. Det första försvårades av att Örebro är helt öde klockan sex en söndagsmorgon, och det försvårade även det senare. Men, ingen dog, och vi hängde på portarna när ICA öppnade klockan sju. Sedan åkte vi hem till Rebecka för att hämta våra väskor, och ja, vi somnade i ett par timmar, och dagens hjälte blev Lindas pappa som hämtade oss och till och med skjutsade hem mig. Jag var så nöjd, när jag kom hem och huset var alldeles tyst och tomt på folk. Kröp ner i min favoritsoffa med ett täcke, och sov tills jag bara kände mig som en fjärdedelszombie. Känns bra att jag mådde så pass bra när jag vaknade igen, och att jag dessutom fått tillbaka internetuppkopplingen på min laptop gör det hela så underbart bra!
Jag vill avsluta det här inlägget med ett par saker, som kan vara kul eller bra att veta. Det första är kanske inte så intressant, men jag har sprungit runt och samlat en massa anteckningar på min diktafon inför mitt projektarbete, och även skapat en del kontakter. Ibland känner jag mig helt otroligt peppad inför det, och just nu är ett sådant läge.
Det andra är en hyllning, till att det var exakt ett år sedan som jag lärde känna Sam och Elli. Jag och Sam var med på samma zombielajv, sedan satt vi och snackade ett bra tag. Måndagen efter NärCon blev jag medbjuden när Elli skulle hem till honom, och det blev början på en fin (och vid något tillfälle aningen komplicerad) vänskap.
Sist, men inte minst, vill jag säga någonting till mina klasskamrater, de som jag vanligtvis aldrig pratar med. Jag vet inte om någon av er någonsin kommer läsa det här, men jag kan ju göra ett försök. Ja, er uppfattning om att jag är lite knäpp i huvudet stämmer med all säkerhet, men jag lovar att det finns förklaringar till att jag under den här helgen har träffat två av er när jag varit iklädd piratdräkt, en av er när jag haft maidkläder, samt att jag vandrat över Örebro innerstad klockan sex en söndagmorgon utklädd till maid-zombie.
That’s all for now.
Ronii
När jag kom tillbaka till Örebro träffade jag Linda, som var förstagångskonventare, samt Rebecka och Rikard. Vi började spela Phase 10 med två av Rikards gamla högstadiekompisar, vilka Emma döpte till Anders och Albin. Men om inte mitt (fenomenalt dåliga) namnminne sviker mig, så heter Anders egentligen Sebastian och Albin heter Patrik. Hursomhelst, Phase 10 tog nästan tre timmar, och jag vet inte om någon egentligen var riktigt peppad mot slutet (jag satt till exempel och spelade Tetris på Rebeckas DS samtidigt).
Åkte hem till Rebecka för att sova lite, och trots att vi somnade vid tretiden ungefär, så klev vi inte upp förrän vid ett. Eller, jag vaknade vid halv ett och Rebecka hade då klivit upp för länge sedan. Såhär i efterhand vet jag att hon skrev ett blogginlägg. :)
Väl tillbaka på konventet, jag iförd min maidklänning som jag köpte på C.U.M. i Stockholm, visste vi inte riktigt vad vi skulle ta oss för. Det slutade med att vi spelade Soul Calibur, så jag misstänker att min flickvän var rätt nöjd där någonstans. Jag minns även att vi senare under lördagen åt sushi på Akane och spelade Tekken.
Vi bestämde oss för att inte åka hem (läs: inte sova) under natten till söndagen, och eftersom jag var lite sugen på zombielajv men inte var anmäld till något, bestämde jag och Linda oss för att hjälpa Emma och Nina med att agera zombier för de som lajvade. Jag tog det väldigt försiktigt med låtsasblodet eftersom jag hade min maidklänning, men i ansiktet och på armarna sminkades det tuggmärken och blod för det vilda. Framåt natten blev min uppenbarelse alltmer zombielik, och trots att jag tvättade bort sminket efteråt har jag ännu inte riktigt skakat av mig känslan. Första lajvet jag och Linda lekte zombier var helt otroligt roligt; vi hörde en stor del av vad deltagarna pratade om och de öppnade dörren många gånger, så att vår insats blev lika mycket att röra oss och se ut som zombier, som att banka på dörren och skåpen utanför ”skyddsrummet”.
Andra lajvet för oss, var det sista för natten och det var en väldig tur. Det pågick ungefär mellan tre och sex, vilket för det första är längre än vanligt, och det verkade som om det inte var så många erfarna lajvare i den gruppen. Ofta kan nybörjare erbjuda panik i en trevlig form, men efter vad vi hörde utanför lät det mest som panik hela tiden. Dessutom verkade de glömma bort saker som att, ”nejmen oj, klassens populäraste tjej och föremålet för tre personers kärlek saknas, och åhnej, hon kommer springandes genom korridoren och skriker. Ljudet av ätande zombier hörs, och oj, hörrni, hon ligger död här utanför. Nästa gång dörren gläntas på har hon rört på sig. Där ser man!” Dessutom var det kaos bland zombierna; alla var trötta/hungriga och ingen fattade vad gruppen i ”skyddsrummet” hade för sig egentligen. De pratade så mycket och så högt, att vi inte ens märkte någon alls respons av att vi gjorde ljud ifrån oss. Detta resulterade i, att när klockan började närma sig sex och dörren inte hade öppnats på cirka 40 minuter, började vi zombier dansa och fåna oss i korridoren. Fortfarande väldigt tyst, men tänk er lajvarnas förvånade ansiktsuttryck om de hade öppnat dörren just då... Eller ja, det verkade komiskt då i alla fall.
Efter lajvet blev det en del springande över stan, i form av jakt på mat och ett försök att inte frysa ihjäl. Det första försvårades av att Örebro är helt öde klockan sex en söndagsmorgon, och det försvårade även det senare. Men, ingen dog, och vi hängde på portarna när ICA öppnade klockan sju. Sedan åkte vi hem till Rebecka för att hämta våra väskor, och ja, vi somnade i ett par timmar, och dagens hjälte blev Lindas pappa som hämtade oss och till och med skjutsade hem mig. Jag var så nöjd, när jag kom hem och huset var alldeles tyst och tomt på folk. Kröp ner i min favoritsoffa med ett täcke, och sov tills jag bara kände mig som en fjärdedelszombie. Känns bra att jag mådde så pass bra när jag vaknade igen, och att jag dessutom fått tillbaka internetuppkopplingen på min laptop gör det hela så underbart bra!
Jag vill avsluta det här inlägget med ett par saker, som kan vara kul eller bra att veta. Det första är kanske inte så intressant, men jag har sprungit runt och samlat en massa anteckningar på min diktafon inför mitt projektarbete, och även skapat en del kontakter. Ibland känner jag mig helt otroligt peppad inför det, och just nu är ett sådant läge.
Det andra är en hyllning, till att det var exakt ett år sedan som jag lärde känna Sam och Elli. Jag och Sam var med på samma zombielajv, sedan satt vi och snackade ett bra tag. Måndagen efter NärCon blev jag medbjuden när Elli skulle hem till honom, och det blev början på en fin (och vid något tillfälle aningen komplicerad) vänskap.
Sist, men inte minst, vill jag säga någonting till mina klasskamrater, de som jag vanligtvis aldrig pratar med. Jag vet inte om någon av er någonsin kommer läsa det här, men jag kan ju göra ett försök. Ja, er uppfattning om att jag är lite knäpp i huvudet stämmer med all säkerhet, men jag lovar att det finns förklaringar till att jag under den här helgen har träffat två av er när jag varit iklädd piratdräkt, en av er när jag haft maidkläder, samt att jag vandrat över Örebro innerstad klockan sex en söndagmorgon utklädd till maid-zombie.
That’s all for now.
Ronii
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar