Jag är Besviken på dig

- det Typiska med Tårar; de Trillar så Tragiskt på Töntar med Känslor -

Naturligtvis var dagen tvungen att sluta i tårar. Eller så är det morgondagen som inleddes med det. Det är så typiskt, varför kan jag aldrig ha en helt perfekt dag utan att förstöra den?

Jag var så glad förut idag. Fick tillbaka det sista provet i japanska, med MVG vilket även betyder att jag kommer få det i betyg. Gjorde den sista delen av franska NP, muntliga, och även om det kanske inte gick sådär jättebra var det faktiskt riktigt skoj. Hade aldrig tidigare pratat med killen jag gjorde provet med, men han var förvånansvärt trevlig och vi skrattade åt att jag (som alltid) blandade ihop England (Angleterre) med Tyskland (Allemande).
"Jag tycker mycket om ön där Tyskland och Skottland ligger."

Jag fick tillbringa en massa tid med dig, och för en gångs skull satt jag och min far och åt middag i samma rum, vilket var trevligt. Jag var glad och avslutade dagen med att titta på Desperate Housewives tillsammans med min bror.

Satte mig sedan här, liksom på väg till duschen, och sade att jag bara skulle sitta en liten stund. Så blev det uppenbarligen inte, eftersom jag fortfarande sitter här. Min far kom upp hit nyss, han hade nog sovit och blivit väckt, och påpekade att jag ännu inte gjort mig klar. Han svor inte. Han skrek inte. I själva verket höjde han nog inte ens rösten. Men besvikelsen, åh vad jag hatar den, det där ansiktsuttrycket som säger "Jag trodde att jag kunde lita på dig".
Som alltid.

Jag försökte hålla mig lugn och trevlig, för jag vill verkligen inte starta gräl varje gång jag träffar en person som jag älskar. Det bara blir så. För jag kan ju inte bara vara tyst, så nu försökte jag helt enkelt förklara att jag inte planerade att ljuga. Att jag gör ju det jag ska göra, klarar skolan med höga betyg. Jag gör mina sysslor hemma, med att hålla mitt rum snyggt och att tvätta när jag blir ombedd. Att jag ibland vill göra annat än att gå i skolan och göra läxor. Hann inte ens komma till att han hade hindrat mig från att göra mina sysslor, genom att klippa gräset själv. Eller att jag fick göra tvätten själv idag, eftersom han somnat. Att jag inte är ute och super på helgerna, och aldrig har testat droger.

.

Allting bara brast, och då får jag istället höra att jag kanske är så trött att jag börjar gråta för allting. Men vad vet ni om mig egentligen? Jag kanske bara är sådan, att jag har nära till tårarna.
Om ni tillbringade tid med mig hade ni kanske vetat.

.

~ ~ ~

.

Edit: Jag känner verkligen inte för att åka till skolan imorgon. Allt känns värre än på länge, jag orkar nog helt enkelt inte med morgondagen. Orkar inte med lektionerna (varken de jag har tredubbelt eller de som är inställda), eller att vara rädd för att bli lämnad av de få som faktiskt tilltalar en (när de känner för det). Har mängder med saker att göra i skolan, har saker jag kan göra hemma för att tjäna lite pengar. Skulle hellre rensa rabatter och olja utemöbler än skriva uppsatser för tillfället, men när jag känner efter så vill jag mest av allt bara ha sommarlov. Jag vill verkligen inte till skolan, men försöker jag vara hemma imorgon kommer det bara bli ett mummel om att jag sovit för lite i natt.

Ångest finns nämligen inte, om man inte ser den.