Vad som betyder någonting

En av mina principer är att jag inte skickar vidare kedjemail, ett fenomen som mitt stackars hotmailkonto (skapat den 6 september 2000 btw) får erfara förvånansvärt ofta. I själva verket har jag kontakter (eller de har mig som kontakt snarare) som jag aldrig pratar med längre men som regelbundet skickar mig kedjemail. Måste säga att det känns lite som för gästerna på Bilbos fest i LotR 1; att man bara finns där för att fylla ut platserna. Se till så att avsändaren kommer upp i de 15, eller i bästa fall 10, mail han eller hon skulle skicka.

Jag slutar aldrig att förvånas över vad folk tar till, för att ge en skuldkänslor så att man vidarebefodrar deras mail. Är det inte MSNM som kommer börja kosta pengar, så hatar du dina vänner om du inte skickar vidare just det här skrikiga mailet i 28 olika färger. Namnlistor som ska stoppa allsköns påhitt, sedan ett mail som dumförklarar alla som skrev på det första (eftersom något smartskaft äntligen kom på att någonting inte var på riktigt) osv.

Oftast brukar jag bara skratta åt mailen, vissa förtjänar en plats på hårddisken för rolig formulering eller liknande, och handlar det om någon som söker bekräftelse brukar jag skicka ett personligt mail till vännen i fråga. Dock fick jag ett mail idag, som verkligen kändes som ett slag under bältet. Grundtanken var bra; att man tenderar att göra vad som är enkelt istället för det som är rätt. Att man bara vänder sig till Gud när man har det jobbigt (möjligtvis också på söndagarna), och istället hellre klagar på världen än försöker förbättra den. Att man hoppas på förlåtelse, för tanken att Gud kanske inte har högsta prioritet för stunden.

Mailet var faktiskt riktigt fint, tills det sista stycket ungefär där lösningen naturligtvis var att man skulle skicka vidare alltihop till X antal personer. Att mailet var ett test; skickade man det inte vidare så har man inte tid för Gud, man är inte stolt över vad Han har gjort för en och allt vad det var. Att man då är mer rädd för vad andra människor tycker om en, än vad Gud tycker.

Är det verkligen det enda som betyder någonting? Förnekar jag likt Petrus (Mark 14:66-72 t.ex.) min tro genom att inte skicka vidare mailet? Bryr sig Gud verkligen om ifall man inte skickar mailet vidare, om man försöker följa honom på annat sätt? Det känns som om jag väldigt ofta utkämpar en inre strid, huruvida det jag tänker, tycker och gör är vad som egentligen är rätt.

De bibelverser som ger mig mest hopp är förmodligen Matt 7:7-8. "Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas". Jag hoppas verkligen att det är så. Jag vill verkligen tro på de orden, eftersom jag känner, att vad jag än gör så blir det fel. Det lilla som blir rätt är inte nog. Och värst av allt: folk påstår att jag syndar, allvarligt i vissa fall. Vad händer om jag själv inte kan inse vad som är så fel, och därmed inte känner ånger? Jag förstår fortfarande inte vad som kan vara så fel med att känna kärlek.

Will I go to hell?
;_;

Förresten var jag uppe i Storstenshöjden med Peda igår. För första gången i mitt liv stod jag på en snowboardbräda, och tro det eller ej så klarade jag mig ganska så bra. Säkert är iaf att det var lika roligt som jag trodde att det skulle vara (har velat lära mig det sedan jag var jätteliten, men så blev det ju slalom istället) och att Peda har ett tålamod som inte är av denna världen.

Tack för hjälpen <3, och jag hoppas att vi kan åka utför tillsammans något mer innan snön försvinner på riktigt. Kanske tar jag skidorna då, så kan vi åka lite svårare backar :P, men någon mer gång ska jag minsann åka bräda ^^