Dödsångest?

Fick lättare panik på bussen hem igår. För en stund blev jag övertygad om att morfar hade dött samma dag, och att mor och far åkt till sjukhuset för att hälsa på precis innan han dog. Min sjuka hjärna sade mig också att på vägen hem hade mor och far dött i en bilolycka. Sånt som man kanske inte får för sig varje dag, liksom. Vanligtvis kommer dessa 'attacker' under natten, och jag vet oftast inte ens som jag sover eller är vaken. Bara att ag brukar 'vakna' och inse att jag skakar och gråter osv. Men nu satt jag alltså på bussen. Började gråta men lyckligtvis lyckades jag ta mig samman och tänka realistisk ganska så snart (någonting som jag inte brukar lyckas med annars när det händer).

När jag kom hem var mor och far hemma och vid det laget var jag lugn igen. Dock fick jag veta att morfar faktiskt hade dött under dagen. Det hade gått lugnt till och Peggy, en av mina mostrar, hade suttit och hållit honom i handen. Jag vet inte riktigt om det har sjunkit in hos mig ännu, bara att det är jobbigt att se mor ledsen. Fast hon har sagt det, att hon väntat ganska länge på att detta ska hända. Han har förvånat all personal på sjukhuset flera gånger om med hur mycket han klarar, och de har också sagt att egentligen överlever man inte en sån här sak, inte ens om man är ung och frisk. Morfar var 89 år gammal.
En tanke som slog mig var, "har någon pratat med mormor?" Mor sa att en av hennes bröder, Micke, hade varit hemma när telefonen ringde och att han hade berättat för mormor. Det hade varit det svåraste han någonsin gjort, att gå in till mormor och berätta att morfar hade dött. Jag förstår honom verkligen, mormor och morfar har varit gifta väldigt länge. I sommar skulle det ha varit 60 år.

Jag minns det sista han sade till mig, första gången vi hälsade på honom på sjukhuset. Då var han vaken en del av tiden, och vi kunde prata med honom och hålla honom i handen. Det tyckte han var trevligt. När vi skulle gå sade jag "Hejdå, morfar!". Han vände sig om i sängen för att somna (Micke hade berättat för honom att det var kväll nu och att han skulle sova för natten) och mumlade "Vi ses i morgon." Det gjorde vi inte, men jag tror det var två dagar efteråt som jag och mor åkte till sjukhuset för att han skulle opereras.

Ronii