Sjukhusbesök.

Hälsade på morfar på sjukhuset idag, han har blivit dålig. Det var många blandade känslor att se honom där i sjukhussängen. Å ena sidan, är han 89 år gammal och har hört dåligt så länge jag har känt honom. Å andra sidan, är det mormor som har råkat ur för två hjärnblödningar medans morfar gått runt och tagit hand om sig själv och mormor. Så det är mormor man har tänk sig ligga svag på ett sjukhus, inte morfar. Han låg där, åt inte och det han drack kom snart upp igen. Ville man säga något fick man prata tydligt, rakt in i hans öra. Dock var han piggare än vad jag trodde att han skulle vara, jag hade blivit varnad för att han skulle vara mager och kanske sova större delen av tiden. Han såg förvisso nästan ingenting, men när han fick veta att det var Anne-Lie (min mamma) som kom frågade han genast efter min bror. De två har busat med varandra så länge jag kan minnas... Så till och från var han väldigt klar i huvudet, frågade efter sina mediciner och liknande, men under mitten av dagen fick han vätskebrist och började svamla och liknande.
På vägen hem kände jag mig lite lättad. Det var helt klart värre att sitta i bilen på vägen dit än att åka därifrån. Dock märkte jag att Johan verkade lite illa berörd av det hela.. Och det klart, morfar på sjukhuset och kommer kanske inte hem igen. Mormor som lever i det blå och tror att han kommer komma hem och ta hand om henne som vanligt igen. Vi har dessutom inte varit hemma hos dem på ganska länge, så alla är vi väl lite rädda att något stort (och farligt) ska hända innan vi hinner komma dit.

Dagens roligaste (måste väl avsluta med något trevligt, I guess) var iaf när en dam på radion pratade (eller skränade) om A-kassan. Till och med radioprataren verkade helt bortkollrad efter ett tag, damen lät som en panikslagen höna, och ingen verkade ens förstå om hon pratade om höjningar eller sänkningar. Jag blir glad av andras fel, gör det mig till en dålig människa? Jag tror det.