Jonas Gardell <3

Igrår var jag och min far på konserthuset i Örebro och såg Jonas Gardell uppträda. Tillfällig gäst i ditt liv <3 Are wa ai desu! :)

Först föreställningen, som var underbar men inte fullt så rolig som jag hade förväntat mig. Dock hade jag rent orättvisa förhoppningar, eftersom han har gjort så många bra saker förut. (När jag tittar på Livet kan jag säga skämten precis innan han gör det) och den här föreställningen var också lätt värd :')

Jag grät ganska mycket under första halvan av showen, dels för att det var så hysteriskt roligt att jag höll på att trilla ur stolen, men också för att en del av de saker han pratade om var sorgliga. Som när han pratade om sin mamma.. Föreställningen föll lite efter drygt en timme, och man saknade den hysteriska humorn han har levererat tidigare. Dock sjöng han Nästan vackra och Aldrig ska jag sluta älska dig i slutet, och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen för att det var så fint. Faktum var att redan när han först började prata om bettskenor visste jag att han skulle sjunga den och började pipa lite smått för mig själv (mycket möjligt att det lät ungefär som när svenskläraren sade att vi skulle börja arbeta om Shakespeare)...

Det var en hel del referenser till hans tidigare verk, men dessvärre spelade han lite väl mycket på publiken. Första gången jag hörde honom säga Men Gud vad ni inte fattade det där (Livet?) skrattade jag så att jag grät men igår sade han det väldigt ofta. Så när kanske en fjärdedel av publiken hade skrattat åt ett skämt som de kände igen från tidigare, försökte han locka fram skratt som spelade på att man inte hade förstått. Höll inte riktigt i längden...

Dock älskade jag när han pratade om dockteater-dockorna. Han skulle ha en duva som symboliserade att Gud sände sin ende son till jorden (Joh 3:16), men han hittade ingen så han hade tagit en anka istället. Publiken skrattade. Sedan sade han, att det passade ju faktiskt ganska bra, eftersom den skulle symbolisera den heliga anden. Publiken smådog och jag höll återigen på att landa på golvet...

Efter föreställningen (som btw filmades till DVD-utgåvan av showen) gick vi till East West för att äta sushi. Dock fanns det inga lediga bord där, så vi gick till sushibaren nedanför Krämaren istället. Pappa blev smådeppig eftersom han där inte kunde få en öl till maten (nu har vi ju faktiskt åkt buss och allting) så kvällen avslutades på O'Learys där vi hann se lite av melodifestivalen på en av deras vanligen sportfyllda TV-skärmar. Enda kommentaren jag har på det är att Linda Bengtzing såg riktigt bra ut och att jag vill ha Sibels klänning (möjligen för att göra några små ändringar på den).