Uppsats skriven för svenskan, renässansen

Här var alltså den senaste uppsatsen jag lämnade in till min svensklärare, med en del små ändringar efter hennes kommentarer. Jag är ganska nöjd med den, mest för att uppgiften var så underbar. "Skriv en skönlitterär text, som handlar om vad som helst men som på något sätt kan kopplas till renässansen." I brist på en riktig handling blev det en ögonblicksskildring, med enbart en massa kopplingar dit...

Snälla, kopiera inte någonting, det vore faktiskt bara elakt.

Året var 1599, platsen London

En ung man gick utmed Themsen, i långsam promenadtakt. Han var knappt torr bakom öronen ännu, bara nitton och på sitt tjugonde. Det var med intresse i blicken han studerade staden, den livliga vy som utspelade sig på andra sidan det mörka vattnet. Där fanns vad som kallades för stadens nöjeskvarter. Flera teatrar av olika slag trängdes med krogar och bordeller, och som Ni säkert förstår var det denna södra del av London som inte fullt uppskattades av alla människor. Det var med ingenting annat än förakt i rösten som landets katolska präster talade om Londons södra del, då den sades vara ett område för okristliga, lättfotade och obildade människor.

Han såg nu en man komma promenerandes i mötande riktning. Mannen var välklädd, i en dräkt som gjorde hans midja smal, höfter bredare och med en stor spetskrage som ringade in hans huvud likt en tavelram. Vid sin arm höll han en ung kvinna. Även hennes kläder var moderna, säkerligen mycket dyra, och hennes fashionabla håruppsättning i kombination med hennes unga, ljusa hy gjorde henne mycket vacker. Av deras uppsyn att döma var de inbegripna i en djup diskussion och kvinnan, som just hade kommenterat ett verk av Leonardo Da Vinci, tystnade tvärt när de kom närmare den unge mannen. Mannen visste mycket väl varför. Ehuru hon var en övre klassens kvinna, och uppenbarligen också mycket välorienterad inom kultur, så var det inte till hennes fördel att med hög röst tala bland folk. Detta trots att den enda som kunde höra henne var en pojkvasker från Londons nöjeskvarter.

Han gick förbi paret, som inte ägnade honom så mycket som en blick när de passerade. Mannen bekymrade sig emellertid inte över detta, hans tankar var redan tillbaka bland uppståndelsen på andra sidan floden. Kvällen skulle komma att bli mycket speciell, det var han säker på. Han blundade och suckade lite, tänkte på hur lycklig just han var att få uppleva en dag som denna, då historia skulle komma att skrivas. Ty denna afton, just när solens strålar blivit gyllengula och himlen börjat skifta färg från klarblå till svagt violett, skulle invigningen av en ny teater taga plats. Inte heller vilken teater som helst, utan The Globe, detta fullkomliga mästerverk, där hans arbetsgivare skulle kunna rumstera med sina pjäser bäst han ville. Åh, vilken lycka detta var, ty såg han blott sin mästare lycklig så kunde han inte annat än att själv känna den glädjen.

Och vilken mästare han tjänade, sedan! William Shakespeare var utan tvekan den mest betagande man han någonsin hade skådat. Han hade icke haft det alltför lätt, det kan sägas vara klart som kristall. Blott tjuguett år gammal hade han ensam kommit till London, frun och barnen hans hade han lämnat efter sig. De var kvar i Stratford-upon-Avon, den stad där han visserligen växt upp men inte funnit möjlighet att ägna sig åt sitt livs kall. Ty det som han vårdade närmast sitt hjärta var teater, hans pjäser och poesi betydde ack, så mycket mer än allting annat.

Den unge mannen rös av välbehag vid tanken på mästare Shakespeares verk. Det var en stor ära för honom, att få hjälpa till med allt vad William kunde tänkas behöva och på så sätt få ta del av konsten. Kanske skulle han en dag få möjligheten att spela i någon av pjäserna? Det var en fåfäng dröm, men ack, så ljuvlig. Tänk att helt få hänge sig åt handlingen, vilken William ägnat timmar och åter timmar att smycka med ord mjuka som nyvävt silke och uttryck vackra som stjärnornas glans. Det torde vara lycka, det!

Knappt hade han hunnit ägna sig åt denna eskapism i tre minuter ens, när in i hans blickfång husbonden själv kom stövlande med väldig fart. Shakespeares uppsyn var inte vad han hade önskat att få se; hans huvud var aningen nerböjt, han mumlade nervöst repliker inför kvällens föreställning och under ögonen fanns skuggor som vittnade om en lång natt. Hade han inte sovit alls?

”Där är du ju! Var har du hållit hus hela eftermiddagen?” ropade William jäktat vid åsynen av sin springpojke. ”Kom nu, det är kolossalt brått, skådespelarna måste få på sig sina scenkläder!” Den unge mannen, som under sina dagdrömmar hade nedsatt sig på en sten, var åter på fötter, och det snabbare än en narr hade kunnat säga ”teater”. Vad än mästare Shakespeare önskade, var det bara hans största fröjd att kunna göra honom till viljes.

Han lyssnade till mästare Shakespeares smått nervösa prat medan han hjälpte en aktör med dennes dräkt. Skådespelaren, som naturligtvis var en man, skulle föreställa en dam vid hovet, varför han var klädd i en lång och spetsprydd klänning vilken fick denne att se riktigt komisk ut. Den unga mannen bet sig hårt i läppen och tittade bort, tänkandes på kvällens föreställning, för att inte brista ut i skratt. Det fungerade. Det dröjde inte länge, förrän han inför sin inre syn såg en våldsam tvist göras upp med svärd. Vid sidan av tumultet stod en furste, som förgäves försökte sära på de grälande tu...

”Vad vill du göra med ditt liv?” frågade skådespelaren plötsligt den unge mannen. ”Visst vill du väl ut och upptäcka världen, antar jag? Det vill de ju alla nuförtiden...” fortsatte han sedan, utan att lyssna efter något egentligt svar. Den unge mannen tittade sig omkring. Han tittade på den stora scenen av trä, skådespelarna ekiperade i färgglada dräkter och på mästare Shakespeare, som nu fokuserat gick igenom kvällens program i huvudet.
Resa ut och upptäcka världen? Nej.

Han visste precis vad han ville göra.

~ ~ ~

Min lärarinnas kommentar:
"Utmärkt!
Tack för denna fantastiska ögonblicksskildring anno 1599! Härlig genomläsning! Du visar på stor skrivförmåga, minne för detaljer och fantasi! Språkligt: utmärkt. Några tempusbyten dock. (Denna skrivelse är på MVG-nivå)"

Vad tyckte ni?
Var det någon som noterade, att springpojken faktiskt är kär i William? Det verkar som om folk inte upptäckte det förrän efteråt, när de visste om det... Dessutom verkar min lärarinna också vara lika kåt på honom, det kanske är därför hon var så imponerad över den.

Ett pussel som är svårt att lösa

För att det här kvällen verkligen inte blev som jag hade hoppats.

Pusselbitarna passar inte ihop.

Min mobil är borta, men Peda är visst påväg till caféet för att leta efter den. Visst kan han alltså med all rätt kalla sig min idol idag också...

Det känns som om jag misslyckas med nästan allting.

Men på onsdag alltså, då ska det minnsann bli ett steg i rätt riktning. En sådan här sak kan inte bara ignoreras hur som helst, jag ska ta tag i det. Se till att det inte kan upprepas. [och naturligtvis pratar jag inte längre om mobiltelefonen.]

Nu ska jag iaf cykla. Synd bara att det är en sådan där träningscykel, eftersom jag då inte kan försvinna hur långt bort som helst och bara tänka. Eller det kanske är tur, eftersom jag nu kommer finnas i min källare om någon vill få tag på mig. Utan min mobil.


EDIT: Peda är bäst eftersom han har hittat min mobil!

Mot skolarbetena - och vidare!

Tralala konsten att balansera var det ja. Att hålla sin blogg vid liv.
Att gå på den där fina gränsen mellan att leva livet, och att skriva om det. Jag har skrivit detta förut, och jag skriver det igen, för jag failar ganska duktigt på det.

Fick tillbaka ett japanskprov idag, som gick bra men inte exakt så bra som läraren verkade tro (ja, han rättade fel, jag fick för många poäng. Och ja, jag mår asdåligt över det så jag ska be honom kolla det där igen, när nästa lektion är slut)...

Fick dessutom tillbaka min svenskuppsats om renässansen idag, vilken jag verkligen har längtat efter att få tillbaka. För även om det mest är en massa nonsens och helt utan regelrätt handling, är jag faktiskt rätt nöjd med den. Det var inte alltför många streck och kommentarer på pappret, och lärarinnan verkade nöjd (hon verkar vara lika kåt på Shakespeare som springpojken i min berättelse var...) så jag tänkte till och med lägga upp den här, senare och med några mindre ändringar.

För de som inte vet det kan jag berätta att jag har börjat med mitt projekt till naturkunskapen (Science B). Det går ut på att jag har mätt min vilopuls, någon form av maxpuls, vattenhalt och elektriskt motstånd i kroppen et.c., för att sedan cykla en halvtimme varje dag i X antal veckor. Tanken är att detta ska ge mig ett bra betyg och en insikt om att jag borde träna varje dag i vilket fall.

Jag vet att en hälsosam inställning till träning är det bästa att sträva efter i längden, men jag tror dessvärra att tanken på ett möjligt högt betyg fungerar bättre som morot när det väl kommer till att sätta igång. Hitills har det funkat väldigt bra, en halvtimme varje kväll är inga problem med mina diktatorrutiner (operation shemalägg hela tillvaron punkt nu!). It's all about self control, that's the secret. Dock känner jag att det finns en stor risk att detta lockar fram gamla tvångstankar igen, får bara hoppas att de håller sig ungefär som de är nu (ganska kontrollerbara, trots allt).

Nu är det sömn desu.
Godnatt

På min tid...

Hittade just av en slump en persons blogg, där ägaren i fråga diskuterar kring fenomenet "My Little City" och jämförde det med Sim City. Detta fick mig naturligtvis alldeles nostalgisk och påminde mig om när jag för ett par månader sedan hittade mina favoritdataspel jag hade som barn.

Där fanns en skiva med jättemånga olika spel, och jag minns att jag och min bror brukade spela Frozen Fruits tillsammans. Tyvärr laggade det en hel del när jag provade det, och det gick inte att spara.. Men skam den som ger sig! :P

Två andra spel var från när jag var ännu yngre, där fanns Sim City 3000 (ja, jag försökte bygga städer när mina jämåriga kompisar spelade kula, typ), vilket jag kämpade tappert med ganska länge. Vattenledningarna var alltid jobbiga att få bra, och jag tyckte att simmarna var så korkade för att de inte hittade till polisstationen om man råkat lämna en ynka ruta gräs framför den... Varje gång det släpps ett ny verision av Sims-spelen skakar jag på huvudet åt att det inte alls är speciellt roligt att bara bygga ett enda hus (diktator över en stad däremot, oj oj oj! Flyglarm!) och börjar fundera på om jag inte borde försöka spela Sim City 3000 igen någon gång...

Vad som förmodligen var mitt allra första dataspel fanns där också, det hette "Människan" och gick helt enkelt ut på att man skulle peka ut olika inre organ på en bild. När jag var sisådär sju år gammal kunde jag minsann det där med mjälte och njurar och sådant riktigt bra, så då borde jag väl klara av det nu?

Grejen var att jag fick typ veckans chock när jag öppnade förpackningen. Det var ju på en diskett! Vilket betyder att jag inte längre kan spela det, eftersom jag inte har någon diskettläsare... Kändes lite surt för en stund, men sedan började jag istället fundera över hur mycket som egentligen har hänt sedan dess. ~ 1997 hade vi en vit låda på vilken det stod en ännu större skärm. Favoritspelet var så enkelt att det gick att lagra på en vanlig diskett (ha, försök marknadsföra ett spel på 1,47 megabyte idag!) och datorn vi köpte efter den var ashäftig eftersom att då man stängde av Windows stängde resten av sig självt.

Behöver jag liksom nämna att 10 år senare sitter samma tjej framför en svart laptop, uppkopplad mot internet via ett trådlöst nätverk. Windows 95 har bytts ut mot Vista, lagringsutrymmet på datorn är väldigt många gånger större och förresten väger datorn inte mer än att man kan bära runt på den i skolväskan.

Hon kan numera tack vare teknikens utveckling både ladda ner film och musik, samt prata med människor från jordens alla hörn på mindre än ett par minuter. Dock kan hon inte längre pricka ut var blindtarmen sitter på en bild av en människa.

Smulklubbens skamlösa systrar, av Mian Lodalen

Kan meddela att jag känner mig bättre än i morse, även om jag förmodligen inte kommer kunna ta mig till skolan imorgon heller. Förresten gick det bra att äta mat, efter lite övertalning från min mors sida försökte jag mig på att äta middag. Blev både lite piggare och gladare, och kvällen tillbringades framför tv:n med "Smulklubbens skamlösa systrar" i knäet. Nice, I must say. Lite som en lesbisk variant av "Bridget Jones dagbok", men utan huvudkaraktärens noja över sin vikt.. Hysteriskt rolig på sina ställen men ibland blev den liite för mycket. Detta var ytterst sällan dock, så jag kan helt klart säga att boken är läsvärd. Enkel bok med hbt-tema, lämplig för alla som inte är rädda för att brista ut i skratt på bussen. :)

~ ~ ~

Att kunna läsa dina tankar, när jag vill. Även om jag har läst just det inlägget förut, så gör det mig så glad. Det händer att jag saknar dig väldigt mycket, och då är det nog precis vad jag behöver.
Jag vill bara krama dig.

Vad fan :(

Kom hem ungefär fem efter skolan igår, hälsade på min mor och lade mig på sängen där jag däckade. Sov en timme, tills det var dags att äta middag. Därefter däckade jag igen, och sov i kanske två och en halv eller tre timmar. Gick upp och gick på toa, borstade tänderna och tvättade piercingar. Somnade igen. (Notera att sminket inte blev borttvättat...)

Vaknade någon gång i morse av att min far frågade om han skulle ringa och sjukanmäla mig. Det enda jag minns härifrån är att jag sade "jag tror det" och någonting om att det står fel klass på pappret med skolans telefonnummer. Jag går ju i tvåan, inte ettan, remember?

Jag måste ha somnat igen för nästa gång jag blev medveten om någonting hörde jag en bil parkeras utanför huset. Klockan var exakt tio, och tydligen kom min far hem från jobbet. Konstigt, men vad konstigare var att han inte gläntade på min dörr förr att hälsa.

Klockan ett ungefär kom min mor in hit och tryckte i mig lite vatten. Har inte sovit sedan dess, så jag antar att det faktiskt finns en gräns för hur mycket en människa kan sova i alla fall. Jag insåg hur omänsklig jag hade varit mot fiskarna, då det var hög tid att tända lampan i akvariet och ge dem mat. Gjorde så och läste sedan som vanligt ett par kapitel i Bibeln.

Efter att ha legat och stirrat in i rostapeten ett tag (på grund av en ny piercing kan jag inte sova med ansiktet utåt i rummet som vanligt) bestämde jag mig för att jag åtminstone kan skriva ett blogginlägg, eftersom jag får klagomål på att jag inte uppdaterar här tillräckligt ofta.
Försökte med ett "accio dator!" vilket naturligtvis inte fungerade. Så jag pallrade mig upp för att sedan åter sätta mig i sängen, med datorn i knät.

Börjar bli lite hungrig, men vet inte om jag kan förmå mig att äta någonting. Min mor var nämligen vänlig nog att upplysa mig om att min far hade spytt. Vilket jag naturligtvis kopplar direkt till vinterkräksjukan. Och är det någonting jag vet, så är det att om jag har drabbats av det så svälter jag hellre i en vecka än tar reda på det.

Nu ska jag läsa "Smuklubbens skamlösa systrar" av Mian Lodalen och tycka synd om mig själv.

Ronii

Get Real

"It's only love,
what's everyone so afraid of?"

Såg just filmen "Get Real" från 1998, som jag har försökt få tag på ganska länge nu. Det är en gripande berättelse om Steven, en engelsk skolpojke som länge har vetat om att han är gay. Heteronormativiteten är påfallande på skolan, därför är det helt otänkbart att komma ut inför någon annan än hans bästa väninna Linda. Steven inleder ett förhållande med John, den populära idrottskillen på skolan, vars vänner mobbar Steven och kallar honom, just det, queer. John vet mycket väl hur det skulle bli om någon fick reda på deras förhållande, därför gör de sitt bästa för att hålla det hemligt. Det är inte helt enkelt, med föräldrar som undrar över vart deras barn tar vägen när de går hemifrån och tjejer, som tycker om de båda pojkarna. Tillslut orkar Steven inte vara hemlig längre och bestämmer sig för att i alla fall gå ut med sin egen läggning, vilket av omgivningen mottas på olika sätt.

Filmen är väldigt rörande och jag tycker att den är helt underbar. Min första tanke var spontant, att det här är en typisk film som vi skulle kunna se i skolan. Det händer att vi tittar på film på engelskan, vilken som helst bara för att ta det lugnt en lektion och öva oss i att lyssna på engelskt tal. Den här filmen har ett budskap, som jag tror att min klass, eller rentav alla människor, skulle behöva ta del av. Den skulle dessutom kunna ligga till grund för mycket diskussioner, om engelskläraren skulle vilja det. Filmen förklarar precis det som nästan alla i hbt-världen försöker säga, att det är inte så enkelt att växa upp som hbt när världen inte förstår en, men den säger det på ett sätt som är så rörande att jag tror att nästan alla kan ta det till sig.

Gott Nytt År

Woho, då är det alltså 2008!
Visst har det varit 2008 i två dagar nu, men jag ska i ärlighetens namn säga att jag har sovit större delen av tiden. Sovmorgon är faktiskt otroligt skönt ibland, men det medför att jag blir extremt förvirrad vad gäller tider, datum och veckodagar. Som om det inte är jobbigt nog att komma ihåg att det är ett nytt år? ^__~

Kramar,
Ronii

<3

Jag är kär.
Inte igen, utan fortfarande.
Det råder verkligen inga som helst tvivel,
Jag har inte misstagit mig som vissa försöker antyda

Det är verkligen bara dig som jag vill ha.

God Jul

Julhelgen tillbringades i år hos min mormor, där större delen av släkten vanligtvis håller till. Dock har jag själv bara firat jul där en gång tidigare (vad jag vet) och då nådde jag ungefär lika högt upp som julbocken under granen.

Mormor är väldigt söt som vanligt, hon sitter där i sin rulltol och skrattar mycket. Mest över allt tok som vi kusiner hittar på, och hur min morbror berättar det för henne. Han vrider på allt så att det blir ännu roligare. Det var en massa kusiner överallt (okay, typ sju eller åtta stycken vid tillfället då vi var flest) och en del av dessas flickvänner, morbröder och mostrar (för några var det fastrar och farbröder), och så ett gäng katter. Snacka förvirringen <3
Då bör dessutom tilläggas att inte ens halva släkten var närvarande...

Det var så kul att träffa släktingarna igen; de flesta av dem träffar jag inte speciellt ofta. Bland annat var där en kusin som bott i Schweiz, och en annan kusin som jag inte sett på.. kanske sju år? Fast det blev lite jobbigt också, då det hos mormor egentligen inte finns något bra ställe att söka tillflykt till när det känns som om man behöver en paus (utom skogen förståss, men det stormade ju faktiskt).

Det var kaotiskt och det var mysigt, folk överallt och ingenstans och jag vet inte vad. Positivt var dock att jag inte är den enda där som kräver vegetarisk mat; även om de allra flesta i släkten äter kött så var vi i alla fall minst fem personer som inte gör det. Några äter fisk och andra gör det inte, någon är allergisk mot typ allt (ibland kan jag fundera över hur sjutton hon ens lever), men poängen var att det fanns massor av mat som jag tycker om. Bäst eftersom jag inte har ätit typ någonting som finns på ett julbord de senaste åren ^^

Julen var riktigt lyckad, och jag blir glad av att tänka tillbaka på den. Jag fick ju träffa mormor <3 och en massa andra släktingar, dessutom är jag säker på att morfar var där, han också.
(Jag är förresten väldigt nöjd med julklapparna också)

Hoppas att er julhelg var lika mysig som min.
Kramar
/Ronii

22 December

Så har man då bott i det här huset i fem år. Det känns helt sjukt när man tänker på det, jag är ju egentligen ..typ 12 år gammal. Men jag är 17 år, så det finns en risk att det inte blir så många fler jular i det här huset. För snart ska man vara vuxen och flytta hemifrån och studera och skaffa jobb och sådant.

För att hoppa tillbaka dit jag började, så bara måste jag bli lite nostalgisk (så att jag bättre kan uppskatta det jag har nu). Det var fem år sedan jag ensam gick vilse på väg ner till skridskobanan, trots att det är mindre än en kilometer dit (mina föräldrars röster, sväng bara vänster så hittar du, hördes i mitt huvud). Fem hela år sedan jag började i byskolan här (mitt i skolåret, och det var vinter. Snö, och man halkade på skolgården). Då jag knappt tolv år gammal vandrade ner till skolan, för första gången som en elev som hör hemma i de röda byggnaderna (fast jag platsade ju inte). Jag tror att jag hade håret uppsatt i två tofsar eller flätor, men vem minns egentligen sådant? (Vem bryr sig?) Där skulle jag tillbringa den sista terminen innan högstadiet började, och jag vill minnas att en termin aldrig har känts så lång.

Allting ändrades, på sätt och vis (men till vilken nytta?) Glåporden förbyttes mot iskall tystnad (vilket dock kändes som en klar förbättring i jämförelse), de flinande ansiktena byttes ut mot nya. Lärare som inte lyssnar fanns precis som tidigare (nu var det bara en annan dam). Ett bibliotek fanns där också, det som hade kunnat vara positivt med det hela (men det var bara öppet några få dagar varje vecka). Uterast (så om jag hade velat fly till biblipteket, hade det ändå inte gått) och bestämda platser i matsalen (åh vad jag hatade det där). På min tidigare skola gick vi tillsammans med högstadieeleverna (tvång på att stanna i matsalen tills hela bordet ätit klart, eller att duka fram åt resten av klassen, och de yngre eleverna där hade inte klarat sig så länge). Där fick man vara glad om det över huvud taget fanns ett bord i matsalen (vilket verkade som en välsignelse när man tänkte tillbaka på det).

Att komma till en by, som känns som om den är belägen långt från all civilization, och plötsligt bli behandlad som ett mycket litet barn (Raka led, Stanna utomhus på 10-rasten, Den här veckan är det din tur att duka i matsalen, Lämna inte bordet förrän alla har ätit upp!) Jag avskydde det verkligen (inte konstigt att de där barnen bråkade på skolbussarna sedan, det var ju den första frihet de någonsin fick). Att tjejerna i min klass höll på att stendö av chock när de fick veta att jag hade fått mens (vilket jag inte alls hade haft i ett år vid det laget ._.'). Vad ska jag säga, liksom? Ändå var det jag som råkade ut för all skit (man tar inte seden dit man kommer, man tar den ju uppenbarligen med sig).

Med tanke på hur långt mitt första halvår här kändes, är det verkligen helt otroligt att jag har bott här tio halvår. Det var nog tur att jag bytte skola såpass snabbt igen dock, jag vet inte hur länge jag hade klarat mig i den där lilla röda byggnaden på landet (förresten slängde min lärarinna teckningen jag gjorde åt henne sista dagen. En blick, ett veck eller två, och sedan i papperskorgen). Jag trodde att högstadiet var det bästa som kunde hända mig (jag hade två, eller faktiskt tre vänner). Men då hade jag inte ens sett åt en gymnasiebyggnad ännu.

Det känns som om det var i högstadiet min skolgång började, på riktigt. Jag började göra mina läxor mer regelbundet (jag lärde mig gångertabellen, till viss del xD ) och jag hade riktigt trevligt, med biblioteksråd och skolkör och allt. Jag blev duktig på annat än det man lär sig när man flyr till böckernas värld (vilket ordförråd jag hade som elvaåring dock!) Men det är inte förrän nu, som jag har börjat göra resultat som går att jämföra med andra. Det är först på gymnasiet som jag har lärt mig att umgås med folk i min egen ålder (jag tror att jag mest härmade människor i högstadiet, som övning eller någonting) och det känns faktiskt som om jag inte riktigt vill sluta gymnasiet. Det må vara stressigt, men håll oss kvar för en stund. Jag gillar rutinen som finns (läxor, prov och lärare med nästan egna klassrum). Jag är inte redo för vuxenvärlden ännu (och hur ska jag kunna bli det på ett och ett halvt år?). Med min räkning är det bara cirka fyra år av min skolgång hitills som räknas (resten borde räknas som livserfarenhet eller någonting) och i Sverige har vi obligatorisk skolgång på nio år.

Att vara närvarande behöver inte betyda att man lär sig något (utom att ducka för elakheter och hitta på snabba svar på tal). Hur som helst, nog med svammel nu. Fem år har gått, sedan familjen första gången backade upp sin röda bil på uppfarten. Deras nya hus låg i det lilla idylliska samhället på landet. Barnvänligt, hade de hört att det skulle vara.

Klagomål

Det verkar inte bli något JulCon för mig i år; jag har lyckats dra på mig någon form av förkylning, värre än de vanliga förkylningarna jag brukar traska runt med. Min hals och näsa tycker definitivt inte om mig; men det gör å andra sidan inte någon annan del av mitt huvud heller. Mor min misstänker att jag har feber, så ni kan ju föreställa er mängderna Alvedon jag har fått i mig idag.

Jag tycker verkligen att det är skittrist att jag inte kan gå på JulCon, för jag har verkligen längtat efter att träffa vissa av människorna som kommer vara där. Så har jag inte varit på konvent sedan NärCon, i augusti, heller.

Är någon intresserad av att byta julklapp med mig, då jag hade köpt en sak till julklappsbytet på JulCon (~30 kr)? Det är iofs inte någonting speciellt seriöst, but still.

Btw; om Itachi undrar har jag hans sudd, som han glömde när han hälsade på i skolan. Tänkte att han skulle få tillbaka det nu i helgen, men det går ju inte.

What Pokémon are you?

Pokémon quiz

Jag blev värsta inspirerad av Poemy, som lade upp sitt resultat av denna i sin blogg. Under en lite för lång håltimme i skolan blev det för mycket med allt pluggande av geografi, så jag bestämde mig snabbt för att jag också skulle göra testet.
.

.
.
.
Uppenbarligen är jag en Vulpix. Den är ju iaf väldigt söt <3

Fast jag har alltid gillat Charmander bäst.

Best birthday gift ever

Det slog mig förut, att jag ännu inte nämnt ett ord här om min födelsedag eller liknande. Inga reflektioner om huruvida jag blivit mer mogen, inte ens en kommentar om vad jag har fått i present. Eftersom jag i år faktiskt känner att jag har någonting (relativt) vettigt att skriva om detta, så kände jag att jag kanske borde skriva någonting medans det fortfarande är rätt månad...

Den 4 december fyllde jag alltså 17 år. 17 är en bra siffra, den är ojämn och kvadratroten ur den borde vara 4 komma någonting. Eller så har jag helt fel, fastän jag nog har blivit lite bättre på matematik under året som gått. Dock har jag inte kommit på någonting, som jag får göra nu men som jag inte fick göra som sextonåring. Arton är ju inte så svårt, och när man fyller sexton är man gammal nog att åka på studiebesök hos EON. Men sjutton..? Har någon ett förslag?

Den stora frågan som släktingar alltid frågar är, "har du blivit mognare då?". Jag vet aldrig vad jag ska svara på det, liksom Nej jag har inte mognat någonting sedan jag var 10, eller, ännu hellre; Jomen, igår var jag ju bara såå barnslig. Idag är jag ju värsta vuxen! Blah. Till att börja med tror jag personligen att det är en stor skillnad mellan 'omogen' och 'barnslig'. Vilket ju vore väldigt synd annars, för då hade det gått bakåt i utvecklingen för mig. Så årets svar är: Ja, jag tror att jag har blivit åtminstone lite mer mogen under året som gått. Jag har lärt mig viktiga saker och jag har blivit mycket bättre på att sköta mina studier. Men jag har nog blivit, om det nu är möjligt, ännu barnsligare än tidigare då jag fortfarande kan känna att dagen är gjord om jag får en kram av rätt person. Eller om skolan blivit julpyntad. Eller om jag får ett klistermärke jag inte hade när jag köper Hello Kitty-tuggummin.

För att nämna presenterna, så fick jag i år vad jag skulle vilja säga är den bästa födelsedagspresenten någonsin. Min far hade köpt biljetter till Jonas Gardells show Tillfällig gäst i ditt liv, nu i slutet av februari. Jag minns att jag var så besviken, när jag i slutet av sommaren hade biljetter men inte kunde gå. Bara att pappa hade noterat detta och köpt nya biljetter till mig var på ett sätt väldigt rörande. Vad bättre var dock, att det var två biljetter och att pappa frågade mig om han fick gå med mig. Det hade jag tänkt be honom om från första början, men jag blev så glad att han visade att han vill gå med mig. Många kanske tycker att det här låter konstigt, att jag vill gå på föreställningar med min far hellre än med mina kompisar. Alla förstår inte riktigt det magiska med att min far tänker ta ledigt från jobbet för att kunna gå och se min idol tillsammans med mig. Detta är något som känns extra speciellt nu i december, eftersom hans yrke gör att arbetar nästan dygnet runt nu.


Jag ska få se Jonas Gardell, live, in action och annat än på bokmässor och liknande. För första gången ska jag se en show av honom som inte är inspelad på video eller dvd!

Av mina släktingar hade jag önskat mig böcker och pengar, som vanligt ungefär. Det positiva var att nästan alla gav mig pengar, och det var inte svårt att komma på vad de i första hand ska gå till. Biljetter till årets Stockholm Pride har just släppts, och jag och Linda har velat åka sedan vi var där förra året. Så 'biljetter' är väl kodordet för årets födelsedagspresenter antar jag. Även om det snarare känns som jag har fått flytande glädje eller liknande.

I övrigt fick jag bland annat en hög med mangaböcker, lite kläder, en ljusstake, hudkrämer och mascara. Materiell lycka! :P

Bilden togs av min far på bokmässan i Göteborg förra året.
Från vänster: jag, Johanna, Johanna och Jonas.

Mnaw :')

Jag kan nu ärligt säga att jag känner Örebros gulligaste och trevligaste gaypar. De två killarna jag har pratat om tidigare har visat sig vara tillsammans, och jag tror att jag döör :') . De är så jävla söta ihop att jag hade förmodligen legat och gråtit om de inte vore tillsammans. Hur som helst - sökandet är över, och jag får lägga mina stalkerskills på hyllan tills nästa gång jag misstänker att jag har gaypar i min närhet.

.

Jag vill ha en flickvän. Nu tack ._.'

Och jag längtar tillbaka till Pride.

Sommar. Glädje. Kramar. Dildokubb. Judo. Galenskap. Kyssar. Musik. Sjukhustältet. Sanning eller konsekvens. Regnbågsfärger. Värme. Fnitterattacker. Tävlingar. Vätskebrist. Människor. Reklamblad. Tipspromenader. Kondomer med glidmedel. Hysterik. Heliumballonger. Fotoutställningar. Flaggor. Make up. Närhet. Skratt. Lekar.

Pure happiness.

Itachi

Igår kom David och hälsade på oss som fortfarande finns kvar på hans gamla skola.. Det var så extremt skoj att träffa honom; jag har inte sett honom sedan början på sommaren någon gång. När han precis hade tagit studenten, och visste att han hade kommit in på sin linje i Linköping. Det var faktiskt honom jag saknade mest när jag kom tillbaka till skolan efter sommaren, att många andra också hade slutat kändes, men inte lika mycket.

För att kunna sitta och prata med honom en stund skolkade jag franskan, och han hjälpte mig till och med lite (okay, ganska mycket) med japanskaläxan. Jag har saknat honom, Itachi :)

Who'll love a lad in sane?

Who can stop a girl in love?
<3

Appropå alkohol

Nu i eftermiddags genomlevde jag en av de värsta bussresor jag minns, i alla fall om man räknar på att den var kortare än en timme. För det första tycker jag inte om att resa med mycket packning på bussar, det spelar ingen roll om det är slalomskidor, en resväska eller skolböcker man släpar, det är hemskt i vilket fall. Naturligtvis hade jag både min ryggsäck med skolgrejer, kylsväskan med gymnastikkläder och en ICA-påse full med mat med mig.

.

På bussen tyckte jag mig känna lukten av alkohol. Inte den doft som kommer från söta eller syrliga vätskor vilka man dricker i trevligt sällskap. Nej, utan alkoholens riktiga lukt. Den stank, som kommer från redan konsumerad alkohol, den som satt sig i personers hår, kläder och andedräkt.

.

Mycket riktigt, längre bak i bussen hör jag en man, som på grund av detta gift, inte verkade vara vid sina sinnens fulla bruk. Den krypande känslan längs ryggraden, äckelkänslan som kommer över en, gör sig påminda. Lyckligtvis hör jag en lugn damröst som talar till honom, vilket också gör mig någorlunda övertygad om att han inte kommer antasta mig.

.

Efter en stund kommer damen fram och säger till busschaffören att hon ska kliva av nu, och att mannen ska kliva av vid nästa hållplats. Hon försvinner av bussen, och någon kilometer senare raglar även mannen av. Bilden av hans grådaskiga uppsyn och lukten av alkohol satt kvar länge i huvudet.

.

Det är sådant här som får en att vilja bli nykterist.

Ikväll är Peda min idol

Som respons på mitt kreativitetsryck för en tid sedan gjorde Peda den här bilden till mig.

.

Jag anser att det helt klart kvalificerar honom till att vara min idol, om inte annat för en kväll.

.

Underbart säger jag bara :')

.

/Ronii

Mer färg i akvariumet ^^

Nya fiskar <3

..så kanske snigelproblemet är löst sedan.

.

Idag på japanskan fick vi (efter mitt och Lindas önskemål men till de andras uppenbara förtret) skriva små presentationer om oss själva och läsa upp dem (att läsa upp dem hörde dock inte till önskan). Eftersom vi bara har läst japanska den här terminen användes endast väldigt enkla meningar, men jag blev så glad för att vi lät bli att följa boken slaviskt för en lektion.

.

Vi blev diktatoriskt indelade i två grupper för att läsa upp våra texter. Jag och Rebecka hamnade i samma grupp, tillsammans med bland andra "Marilyn Manson-killen", "den pretentiösa killen som är jätteduktig på allting" och "den lilla tjejen som pratar hela tiden".

.

Jag blev helt glad när jag hade läst min text, kände mig lite tveksam till en början, men när jag hade läst klart var det en kille som helt på random började applådera. Lite skumt eftersom vi inte applåderade annars, men det gjorde min dag <3