.bmp)
Idag har jag sovit längre än jag borde, låtsats att jag inte har några som helst problem och haft Criminal Minds-maraton med mig själv. På söndagskvällar går veckans avsnitt i repris, så förmodligen ska jag sedvanligt se det ikväll också. Men nu är det dags att ta sig ur dagdrömmen, fantasin som säger att jag är precis helt frisk i huvudet, och försöka komma ikapp vardagen lite. Helst utan att få panik; således måste jag antingen fly fältet eller börja med att röja upp i mitt rum, för att sedan kunna sätta mig med lite skolarbete. De flesta tonåringar skrattar när jag säger att mitt rum är stökigt, men för mig är det katastrofalt. Fast å andra sidan förstår de inte heller hur jag kan tillbringa 90% av tiden jag är hemma i mitt lilla rum, med dörren stängd och med bara fiskarna som sällskap...
Jag kanske helt enkelt bara är knäpp?
söndag, april 06, 2008
torsdag, april 03, 2008
Ai desu ka
Angående fenomenet att sitta på ett café i flera timmar med en vän, diskutera världsproblem och plugga. Eller så kallas det att fika, snacka sex och blänga på skolböckerna. I vilket fall är det otroligt mysigt, något som i alla fall jag önskar att jag kunde göra oftare.
Hur många gånger har man inte upplevt, att personerna vid bordet intill plötsligt bytts ut för tredje gången? En servitris har för länge sedan hämtat ens tallrikar och en annan har hunnit fråga om man väntar på att få sin beställning, och konfunderad gått iväg när man svarat 'nej'. Naturligtvis kan vissa saker speedas upp, till exempel händer det att bordsgrannarna försvinner mystiskt när man just har tagit upp ett nytt samtalsämne, som då inte behandlar vädret eller politik.
Väl ute på gatan inser man hur lång tid som egentligen förflutit. Det är inte längre lika ljust ute som när man gick in, och värmen som möjligtvis fanns i luften försvann med solen bortom husen vid horisonten. En promenad runt staden i väntan på färdmedel hem, inkluderat en vilopaus på en parkbänk med vacker utsikt. Prata ännu mer, sedan är plötsligt dagen slut. Men den har varit så underbart bra.
Helt enkelt en hyllning till att ta det lugnt med sin bästa vän <3
Hur många gånger har man inte upplevt, att personerna vid bordet intill plötsligt bytts ut för tredje gången? En servitris har för länge sedan hämtat ens tallrikar och en annan har hunnit fråga om man väntar på att få sin beställning, och konfunderad gått iväg när man svarat 'nej'. Naturligtvis kan vissa saker speedas upp, till exempel händer det att bordsgrannarna försvinner mystiskt när man just har tagit upp ett nytt samtalsämne, som då inte behandlar vädret eller politik.
Väl ute på gatan inser man hur lång tid som egentligen förflutit. Det är inte längre lika ljust ute som när man gick in, och värmen som möjligtvis fanns i luften försvann med solen bortom husen vid horisonten. En promenad runt staden i väntan på färdmedel hem, inkluderat en vilopaus på en parkbänk med vacker utsikt. Prata ännu mer, sedan är plötsligt dagen slut. Men den har varit så underbart bra.
Helt enkelt en hyllning till att ta det lugnt med sin bästa vän <3
onsdag, april 02, 2008
tisdag, april 01, 2008
Le monde entier est folle
När jag kom hem efter skolan idag, klockan var väl runt fem, insåg jag att båda mina föräldrar jobbade idag och att jag och min bror således var ensamma hemma. Vilket vi fortfarande är. Mor hade tagit bort madrassen och lakanen från mitt golv (Lilith sov här inatt) och lagt in ren tvätt ovanpå min säng. Übermys att slippa få ångest över att man inte pallar fixa i sitt rum, och inte heller över att någon ruckat på ordningen i ens garderob. Lade mig på soffan och slötittade på tv en stund; när min brorsa tröttnat och lämnade mig ensam framför Extreme Makeover - Home Edition somnade jag rätt snabbt och sov sedan ungefär två timmar. Åt middag och kände mig riktigt bra. Inte allför mycket på väg att bli sjuk och inte för pigg för att kunna somna ikväll.
Som så många andra dagar försökte dock mitt huvud få mig att må dåligt för att jag inte pluggat, men jag vet inte riktigt vad som hände. Jag fick inte totalpanik, ingen ångest, och fastän jag fortfarande inte har gjort sådär jättemycket känns det faktiskt rätt lugnt. Det är ju lite stört, eftersom jag tidigare idag känt att jag inte pallar någonting. Försenad historieuppgift. Stavat fel på svenskuppgiften. Sådant som egentligen inte är jag.
Kände även att Deathgame kan ta sig i röven, mer eller mindre. Redan när jag anmälde mig för x dagar sedan ångrade jag mig (PandaPirater, tänk ungefär Jennys panik när hon insåg att man inte kunde ångra sin anmälan..) och trots att jag var så peppad förut är jag inte det längre. Deathgame är förvisso asroligt, och jag vill verkligen inte lägga av helt. Däremot känns det som om jag kunde behöva en paus; gå klart tvåan och kanske få ordning på en massa saker först. Det är egentligen inte förrän jag skriver detta som jag verkligen inser, hur mycket jag faktiskt har att ta itu med för stunden.
Jag skulle väl kunna sammanfatta min situation (på ett annorlunda sätt än jag tänkte mig när jag började skriva) med att jag skulle behöva pausa allting för ett ögonblick och ge mig själv lite tid att andas. Pause and load, Ctrl + Z eller varför inte Esc? Tvångstankarna finns där som vanligt, hela tiden och för tredje gången i mitt liv är de liksom mer än bara närvarande. Går tvåan på gymnasiet och jag är rädd för att inte få tillräckligt bra betyg för att komma in på den linje jag vill. Precis vad som helst ger mig ångest nuförtiden; till exempel om någon flyttar runt saker i min garderob eller om jag misslyckas lämna in en uppsats i tid. För att liksom avsluta det hela lite fint är jag olyckligt kär och inblandad i ett gigantiskt triangeldrama.
I have the weird feeling that God forgot to make ventilation holes in my box.
Som så många andra dagar försökte dock mitt huvud få mig att må dåligt för att jag inte pluggat, men jag vet inte riktigt vad som hände. Jag fick inte totalpanik, ingen ångest, och fastän jag fortfarande inte har gjort sådär jättemycket känns det faktiskt rätt lugnt. Det är ju lite stört, eftersom jag tidigare idag känt att jag inte pallar någonting. Försenad historieuppgift. Stavat fel på svenskuppgiften. Sådant som egentligen inte är jag.
Kände även att Deathgame kan ta sig i röven, mer eller mindre. Redan när jag anmälde mig för x dagar sedan ångrade jag mig (PandaPirater, tänk ungefär Jennys panik när hon insåg att man inte kunde ångra sin anmälan..) och trots att jag var så peppad förut är jag inte det längre. Deathgame är förvisso asroligt, och jag vill verkligen inte lägga av helt. Däremot känns det som om jag kunde behöva en paus; gå klart tvåan och kanske få ordning på en massa saker först. Det är egentligen inte förrän jag skriver detta som jag verkligen inser, hur mycket jag faktiskt har att ta itu med för stunden.
Jag skulle väl kunna sammanfatta min situation (på ett annorlunda sätt än jag tänkte mig när jag började skriva) med att jag skulle behöva pausa allting för ett ögonblick och ge mig själv lite tid att andas. Pause and load, Ctrl + Z eller varför inte Esc? Tvångstankarna finns där som vanligt, hela tiden och för tredje gången i mitt liv är de liksom mer än bara närvarande. Går tvåan på gymnasiet och jag är rädd för att inte få tillräckligt bra betyg för att komma in på den linje jag vill. Precis vad som helst ger mig ångest nuförtiden; till exempel om någon flyttar runt saker i min garderob eller om jag misslyckas lämna in en uppsats i tid. För att liksom avsluta det hela lite fint är jag olyckligt kär och inblandad i ett gigantiskt triangeldrama.
I have the weird feeling that God forgot to make ventilation holes in my box.
onsdag, mars 26, 2008
Läxor och kärlek, stresspanda!
Sitter ensam mitt i natten. Framför datorn med skolboken lagd åt sidan,
sedan man kommit på att det inte funkar att bli klar med den ikväll ändå.
sedan man kommit på att det inte funkar att bli klar med den ikväll ändå.
Inrullad i en filt, tjocka sockor på fötterna. Strumpbyxor under jeansen...
.
Känner sig som en förädare, eftersom man lovat att gå och lägga sig
men ändå inte gjort det. Folk påpekar att man inte kan hålla vad man lovar.
Man känner sig dålig. Hemsk.
.
Kollar inkorgen för sjuhundrafemtioelfte gången. Fast det är min
tur att skriva. Jag kan inte ta itu med någonting så viktigt, av rädsla
att förlora det lilla som kanske finns. Inte riskera.
.
Läser senaste mailkonversationen, känner mig varm inuti. Pirret man kände
när man som barn såg någon man gillade. Önskar att jag vågade, att jag fick,
att det var godkänt. Att allt inte vore så svårt.
.
Ser suddigt genom läsglasögonen. Din blogg uppdateras nog inte ikväll.
Skolböckerna ligger bredvid, läxorna hånfullt halvgjorda. Hånfullt hatande
hackar de, halvgjorda och hala ger de mig ett hektiskt helvete.
.
Kramar min stresspanda och gör mig klar för att sova. Slumra, drömma,
faktiskt ta det lugnt. Sova ensam och önska, att så inte vore fallet.
I min alldeles för stora säng.
lördag, mars 22, 2008
Reklambanner
För att det på Qruiser ligger en väldigt rolig reklambanner från RFSL... Första gångerna jag såg den höll jag på att trilla av stolen av skratt - av någon outgrundlig anledning.
Men ja, det kanske är någonting att fundera på.. How's your basic knowlegde? Min inställning är att, man kan aldrig veta för mycket (jag började dock tvivla när jag såg Senrys bild till frågan om fisting...)
.
Vad bilden förresten inte passar in alls tillsammans med de övriga färgerna på min blogg...
fredag, mars 21, 2008
Himlen och lite till
Idag, på väg tillbaka från busshållsplatsen dit jag följt en vän, tittade jag som så många gånger tidigare upp mot himlen för att återigen påminna mig om hur vacker denna värld ändå kan vara. Bergen låg där precis som vanligt, de blå bergen delade även denna dag med sig av sin skönhet. Det brukar bara vara himlen som ändrar utseende - ibland är det molnigt och ibland klarare än vad man trodde var möjligt. Tror inte heller att det finns en nyans på färgskalan, som jag inte sett himlen ovanför de där bergen vara klädd i.
Idag tycktes himlen vara så mycket närmare jorden än vanligt. Jag tänkte, att det här är en sån där dag, då man nästan kan tro på att vi skulle kunna trilla av vår planet. Det kändes inte alls långt, genom lagren av luft och ut i.. Ja, vadå? Ett svart vakuum, en fluffig låtsasvärld eller Guds himmel? Kanske är det så, att precis där vi tänker oss att "himlen" slutar så sitter Gud, med våra nära och kära som han har hämtat hem till sig. Idag kanske de var litet närmare än vanligt.
Det var inte förrän alldeles nyss, när jag läste i en kusins blogg, som jag reflekterade över att det idag är exakt ett år sedan som min morfar lämnade det här livet. Då han kände sig klar med sin uppgift här och vandrade iväg. Det känns verkligen inte som om det var ett år sedan.
Jag minns att jag skrev en del om det i bloggen; hur vi besökte honom på sjukhuset, om operationer och om att ha levt ett långt liv. Om begravningen och om att förlora en närstående. Tänker på de sista orden min morfar sade till mig, och för första gången på väldigt länge gråter jag faktiskt vid tanken. Kan faktiskt inte komma ihåg att jag gråtit sedan tiden runt begravningen, efter den har jag på någon sätt känt ett lugn över att jag vet att han har det bra där han är nu. Således har saknaden inte riktigt tagit sig ut i form av tårar, förutom den allra första tiden.
Det kanske är som min kusin skrev i sin blogg idag; att det tar minst ett år att verkligen inse att någon är död.
Idag tycktes himlen vara så mycket närmare jorden än vanligt. Jag tänkte, att det här är en sån där dag, då man nästan kan tro på att vi skulle kunna trilla av vår planet. Det kändes inte alls långt, genom lagren av luft och ut i.. Ja, vadå? Ett svart vakuum, en fluffig låtsasvärld eller Guds himmel? Kanske är det så, att precis där vi tänker oss att "himlen" slutar så sitter Gud, med våra nära och kära som han har hämtat hem till sig. Idag kanske de var litet närmare än vanligt.
Det var inte förrän alldeles nyss, när jag läste i en kusins blogg, som jag reflekterade över att det idag är exakt ett år sedan som min morfar lämnade det här livet. Då han kände sig klar med sin uppgift här och vandrade iväg. Det känns verkligen inte som om det var ett år sedan.
Jag minns att jag skrev en del om det i bloggen; hur vi besökte honom på sjukhuset, om operationer och om att ha levt ett långt liv. Om begravningen och om att förlora en närstående. Tänker på de sista orden min morfar sade till mig, och för första gången på väldigt länge gråter jag faktiskt vid tanken. Kan faktiskt inte komma ihåg att jag gråtit sedan tiden runt begravningen, efter den har jag på någon sätt känt ett lugn över att jag vet att han har det bra där han är nu. Således har saknaden inte riktigt tagit sig ut i form av tårar, förutom den allra första tiden.
Det kanske är som min kusin skrev i sin blogg idag; att det tar minst ett år att verkligen inse att någon är död.
måndag, mars 17, 2008
I dare ya!
Jag blev utmanad av Linda någon gång förra året (27/10 efter en närmare koll), och det har sedan dess legat en halvfärdig draft sparad här och jag har helt enkelt inte pallat skriva klart den. Nu när Lilith gjorde den i sin blogg kände jag att okay, jag får väl rycka upp mig och faktiskt göra klart den jag med.
So, here we go...
Regler:
1. Länka till den som utmanat dig.
2. Berätta 7 sanningar om dig själv.
3. Utmana 7 personer i slutet av ditt inlägg.
4. Lämna ett meddelande till dem du utmanat.
Sju sanningar om mig:
1. Jag använder en väldigt mjuk tandborste, en för mycket små barn, eftersom jag annars borstar sönder mitt tandkött. Jag har dock aldrig haft hål i tänderna.
2. Jag får ganska ofta ångest över skolan, vilket nästan alltid medför att jag istället inte kan göra någonting. Detta orsakar självklart bara mer panik, och det brukar sluta med att jag somnar ovanpå min säng, med smink och kläder och allt. Helst för att vakna vid elvatiden på kvällen, med huvudvärk och oförmögen att somna om.
3. Jag läser lite ur Bibeln varje dag.
4. Sedan jag var fyra år gammal har jag hunnit ha både vanliga glasögon, kontaktlinser och läsglasögon. Och således gjort ett antal optiker rika.
5. Jag tycker verkligen inte om mina bröst, sålänge de inte är i en bh.
6. Jag tycker om att vara lite hungrig när jag går och lägger mig på kvällen, och har jag ätit direkt innan jag somnar mår jag illa när jag vaknar.
7. Jag har haft tvångstankar sedan jag var liten, vilket innebär att jag bland annat gör lustiga ljud med halsen och tar på väggar och dylikt med händerna. Samt att jag mår dåligt om jag inte gör många vardagssaker i en speciell ordning. När jag var riktigt liten trodde jag att jag skulle kräkas om jag inte gjorde vissa saker, senare trodde jag att jag skulle dö. Nu går det helt enkelt inte att låta bli.
Jag utmanar:
De som känner sig manade, tänker inte försöka tvinga någon. Men de som gör det får gärna meddela mig så att jag kan kolla vad de har skrivit :)
So, here we go...
Regler:
1. Länka till den som utmanat dig.
2. Berätta 7 sanningar om dig själv.
3. Utmana 7 personer i slutet av ditt inlägg.
4. Lämna ett meddelande till dem du utmanat.
Sju sanningar om mig:
1. Jag använder en väldigt mjuk tandborste, en för mycket små barn, eftersom jag annars borstar sönder mitt tandkött. Jag har dock aldrig haft hål i tänderna.
2. Jag får ganska ofta ångest över skolan, vilket nästan alltid medför att jag istället inte kan göra någonting. Detta orsakar självklart bara mer panik, och det brukar sluta med att jag somnar ovanpå min säng, med smink och kläder och allt. Helst för att vakna vid elvatiden på kvällen, med huvudvärk och oförmögen att somna om.
3. Jag läser lite ur Bibeln varje dag.
4. Sedan jag var fyra år gammal har jag hunnit ha både vanliga glasögon, kontaktlinser och läsglasögon. Och således gjort ett antal optiker rika.
5. Jag tycker verkligen inte om mina bröst, sålänge de inte är i en bh.
6. Jag tycker om att vara lite hungrig när jag går och lägger mig på kvällen, och har jag ätit direkt innan jag somnar mår jag illa när jag vaknar.
7. Jag har haft tvångstankar sedan jag var liten, vilket innebär att jag bland annat gör lustiga ljud med halsen och tar på väggar och dylikt med händerna. Samt att jag mår dåligt om jag inte gör många vardagssaker i en speciell ordning. När jag var riktigt liten trodde jag att jag skulle kräkas om jag inte gjorde vissa saker, senare trodde jag att jag skulle dö. Nu går det helt enkelt inte att låta bli.
Jag utmanar:
De som känner sig manade, tänker inte försöka tvinga någon. Men de som gör det får gärna meddela mig så att jag kan kolla vad de har skrivit :)
Hälsoprat
Var på återbesök på sjukhuset idag, barn- och ungdomsavdelningen, och träffade min gamla astmaläkare. Gjorde ett nytt test och de gamla vanliga. Blåsa luft i olika apparater och mätare. Få dubbel dos medicin (skakig som ett asplöv - och lite till, samt lättare hjärtklappning) och göra vissa tester igen. Alldeles utmärkt, blåste 119% av vad som var förväntat och medicinen gjorde nästintill ingen verkan. Detta i kombination med att jag knappt behövt använda medicinen sedan förra besöket, vet ni vad det betyder? Jag har inga astmabesvär längre. Underbart alltså.
I och med att jag fyller 18 senare i år tyckte Leif (min läkare) att det var lika bra att vårdcentralen tar över från nu, såvida jag inte får några 'problem på vägen', som han sade. Alltså inga mer besök på barn- och ungdom, såvida jag inte plötsligt får besvär igen (men ingenting tyder på att jag skulle få det! :). Dessutom skrev han en remiss till ögon-, näsa- och halsavdelningen för att jag jämt är förkyld. Jag avböjde nämligen behandling med kortison, nästan likadan medicin som den jag haft tidigare mot astman, vilket han nu frågade om han skulle skriva ut till näsan. Jag pallar inte att bli tröttare än vad jag redan är, och sade att jag skulle uppskatta en riktig undersökning först, för att eventuellt få reda på anledningen till alltihop. Så han gjorde som jag bad honom (:
Jag är glad.
Dessutom har jag fått glasögon igen, om än bara när jag läser.
I och med att jag fyller 18 senare i år tyckte Leif (min läkare) att det var lika bra att vårdcentralen tar över från nu, såvida jag inte får några 'problem på vägen', som han sade. Alltså inga mer besök på barn- och ungdom, såvida jag inte plötsligt får besvär igen (men ingenting tyder på att jag skulle få det! :). Dessutom skrev han en remiss till ögon-, näsa- och halsavdelningen för att jag jämt är förkyld. Jag avböjde nämligen behandling med kortison, nästan likadan medicin som den jag haft tidigare mot astman, vilket han nu frågade om han skulle skriva ut till näsan. Jag pallar inte att bli tröttare än vad jag redan är, och sade att jag skulle uppskatta en riktig undersökning först, för att eventuellt få reda på anledningen till alltihop. Så han gjorde som jag bad honom (:
Jag är glad.
Dessutom har jag fått glasögon igen, om än bara när jag läser.
torsdag, mars 13, 2008
Att växa upp
"Visste du förresten, att Nederländerna är det
mest multikulturella landet i Europa förutom USA!"
Dessa mycket intelligenta ord kom från min kära kusin Linda. Linda, som är två år äldre än mig och som redan har hunnit med en massa saker i livet. Imorgon åker hon, ty hon ska flytta till Amsterdam för att bo där i ett år. Folk bara lämnar mig, och folk skaffar sig karriärer och vuxenliv och jag är ju bara barnet fortfarande.
Eller barn förresten, jag fick även tillbaka ett brev jag skrev till mig själv som tolvåring. Jag hade ett svagt minne av att jag och Linda satt och skrev brev, förseglade dem och gav till varandra för förvaring. På brevet jag nu åter höll i min hand stod det "LÄMNAS TILL ELLINOR ANNELIE ERIKSSON DEN 1 MARS 2008". Ganska nära ju, ärligt talat vet jag inte vart Lindas brev är (jag har flyttat en gång efter att jag fick det).
I brevet berättade jag om hur livet såg ut med skolan, vänner, kärleken, att min fasad var fejk. Saker jag inte minns att jag tänkte då. Inte heller att förglömma, jag skrev om en väldigt speciell person som jag älskade, tydligen utan att riktigt vara kär i. Har ingen aning om var han finns idag, eller om jag någonsin kommer träffa honom igen. Känner att det kanske inte gör sådär jättemycket, men mitt tolvåriga jag hade varit rent förstörd vid tanken.
Några bilder på brevet kommer läggas upp i min bilddagbok, och en dag kanske jag klarar av att publicera hela brevet här. Känns som om det fortfarande är för personligt, då jag förmodligen lärt mig mer om mig själv genom att läsa det än vad jag annars gjort i år. Men det är nog lite som den inre kampen jag utkämpar om alla mina tankar. De är personliga och speciella, vissa underliga eller rent av konstiga. Alla säger de mycket om mig som person, och att låta andra ta del av dem vore som att publiceras i en kvällstidning driven av Rita Skeeter. Men ibland undrar jag, om inte det bästa vore att bara låta alla läsa allting. Varför inte ge alla släktingar länken till min blogg på en gång? Tillgång till min QX-presentation?
Kanske kunde någon, en endaste person, förstå vad jag menar.
onsdag, mars 12, 2008
Drama Queen
Har suttit och nördat Bimbo Boys låt Drama Queen väldigt länge nu.
Kan man knarka musik så är det nog det enda rätta uttrycket... <3
Det känns som om jag inte pallar göra någonting.
Det känns som om mina betyg har bestämt sig för att sticka iväg till varmare breddgrader, och jag pallar verkligen inte göra någonting för att försöka förbättra dem.
Fuck. Det här skulle ju inte bli ett sådant där klagomålsinlägg... Så jag ska försöka vända tillbaka det till någonting positivt. Bra saker jag har gjort idag:
+ Skrivit klart mitt CV
+ Lyssnat på Bimbo Boys musik
+ Hittat några ställen jag kan söka sommarjobb på
+ Sovit (för det behövde jag verkligen)
+ Pratat i telefonen med Lilith
+ Ätit middag med hela familjen
+ Skrivit ett meddelande (med versaler, för säkerhets skull) under en av bilderna i min bilddagbok till min klass, som jag hoppas att någon läser. En manöver för att undvika att jag gör någonting riktigt dramatiskt, typ.
..Och nu ska jag sova.
Godnatt
Kan man knarka musik så är det nog det enda rätta uttrycket... <3
Det känns som om jag inte pallar göra någonting.
Det känns som om mina betyg har bestämt sig för att sticka iväg till varmare breddgrader, och jag pallar verkligen inte göra någonting för att försöka förbättra dem.
Fuck. Det här skulle ju inte bli ett sådant där klagomålsinlägg... Så jag ska försöka vända tillbaka det till någonting positivt. Bra saker jag har gjort idag:
+ Skrivit klart mitt CV
+ Lyssnat på Bimbo Boys musik
+ Hittat några ställen jag kan söka sommarjobb på
+ Sovit (för det behövde jag verkligen)
+ Pratat i telefonen med Lilith
+ Ätit middag med hela familjen
+ Skrivit ett meddelande (med versaler, för säkerhets skull) under en av bilderna i min bilddagbok till min klass, som jag hoppas att någon läser. En manöver för att undvika att jag gör någonting riktigt dramatiskt, typ.
..Och nu ska jag sova.
Godnatt
torsdag, mars 06, 2008
Ingen förstår vad jag bubblar om \o/
Värsta vårkänslorna idag, jue :D
Jag vill engagera mig! Jag vill starta en lokalgrupp inom Ungdom Mot Rasism!
Orkar inte skriva någon sammanhängande text idag, så det blir en massa random kommentarer som, i bästa fall, någon enstaka person förstår.
Dagen har i allmänhet känts rätt skum.. Sprang runt en massa i skolan och var förvirrad, hade missuppfattat tider och skit. Stressade som ett as i onödan. Tydligen är det möte nästa vecka. Blah. Lite pinsamt sådär...
Förresten saknade jag dig asmycket idag. Så nära, men ändå så långt bort...
Sprang staden runt typ, under håltimmen med Adam och under idrotten med Peda. Letade efter en schal (stavas det så? o_O), men hittade inte vad jag är ute efter. Jag vill ha miljömärkta kläder! :D Årets första utomhusglass också. GB.. Mera blah där.
Fick sällskap av Bejk på bussen idag, så uppenbarligen har vi kommit förbi det klassiska stirra på varandra med hotfull blick efter som vi är fiender-stadiet. Det verkar som att AEGD kan komma att bli våra nya ärkefiender. Men så kan man ju titta på Larben; en gång FTA's förskräcklige ledare och numera vår maskot :')
Så passa er, Bejk och Zoxxy. Ni har kanske värre saker än dg-död framför er :P
Btw, här är en länk till Bejk, om AEGD har hittat min blogg. Vilket jag antar att ni har efter tipset; det är ju inte överdrivet svårt.. :P
Kan man inte sina Hanky Codes kan det nämligen gå illa! :O
Förresten har mina föräldrar åkt nu; de är på väg till Barcelona med min fars jobb. Med andra ord är jag hemma ensam med min bror (ikväll även extrabror ^^), och tuffaste utmaningen kommer förmodligen vara att laga mat till honom. Där går inte kikärtor, spenat och quornfärs hem, inte! Dock har mor gjort hasselnötsbiffar som brodren faktiskt verkade gilla. Och så finns det köttbullar och lasagne i frysen, men tro inte att jag tänker peta på det >.<'
Jag vill engagera mig! Jag vill starta en lokalgrupp inom Ungdom Mot Rasism!
Orkar inte skriva någon sammanhängande text idag, så det blir en massa random kommentarer som, i bästa fall, någon enstaka person förstår.
Dagen har i allmänhet känts rätt skum.. Sprang runt en massa i skolan och var förvirrad, hade missuppfattat tider och skit. Stressade som ett as i onödan. Tydligen är det möte nästa vecka. Blah. Lite pinsamt sådär...
Förresten saknade jag dig asmycket idag. Så nära, men ändå så långt bort...
Sprang staden runt typ, under håltimmen med Adam och under idrotten med Peda. Letade efter en schal (stavas det så? o_O), men hittade inte vad jag är ute efter. Jag vill ha miljömärkta kläder! :D Årets första utomhusglass också. GB.. Mera blah där.
Fick sällskap av Bejk på bussen idag, så uppenbarligen har vi kommit förbi det klassiska stirra på varandra med hotfull blick efter som vi är fiender-stadiet. Det verkar som att AEGD kan komma att bli våra nya ärkefiender. Men så kan man ju titta på Larben; en gång FTA's förskräcklige ledare och numera vår maskot :')
Så passa er, Bejk och Zoxxy. Ni har kanske värre saker än dg-död framför er :P
Btw, här är en länk till Bejk, om AEGD har hittat min blogg. Vilket jag antar att ni har efter tipset; det är ju inte överdrivet svårt.. :P
Kan man inte sina Hanky Codes kan det nämligen gå illa! :O
Förresten har mina föräldrar åkt nu; de är på väg till Barcelona med min fars jobb. Med andra ord är jag hemma ensam med min bror (ikväll även extrabror ^^), och tuffaste utmaningen kommer förmodligen vara att laga mat till honom. Där går inte kikärtor, spenat och quornfärs hem, inte! Dock har mor gjort hasselnötsbiffar som brodren faktiskt verkade gilla. Och så finns det köttbullar och lasagne i frysen, men tro inte att jag tänker peta på det >.<'
onsdag, mars 05, 2008
Jag är en miljöfara
På http://www.klimatsmartcommunity.net/ finns ett test där man kan kolla vilken inverkan på miljön man har. Man fyller i saker om ens livsstil, som hur ens hus värms upp, hur mycket man reser och hur mycket man handlar. Till exempel. Gjorde egentligen testet för att vi fått i läxa att göra det, men det var intressant och fick mig ännu mera pepp på att försöka göra någonting bra för miljön.
Jag tycker att jag ständigt jobbar för att få mina föräldrar att minska på energiförbrukningen i huset, till exempel springer jag runt och släcker lampor i tomma rum, stänger av apparater som står i stand-by läge och drar ur sladdar till mobiltelefonladdare som inte används för stunden. Detta tills folk bokstavligen blir galna på mig, och ibland känner jag som tonåring att det finns ändå inget jag kan göra.
Jag vet mycket väl att det kan jag, bland annat genom att själv bara köpa ekologiska kläder och saker som inte har fraktats så långt. För mina föräldrar låter mig ju välja vilka jeans jag ska ha, sedan att jag automatiskt ska välja de miljövänligare spelar nog ingen roll för dem. Har även funderat en längre tid på att ha en mindre strejk, i form av att vägra ha några lampor tända i mitt rum om jag inte får dem utbytta mot lågenergilampor... Får fundera på det där, och blir jag tillräckligt radikal kanske jag börjar släcka alla lampor i huset som inte är av den miljövänligare sorten...
Testet fick mig att tänka efter ännu mer, och som sagt känner jag mig mer peppad än någonsin att göra en förändring. Gör testet du med, och få inspiration!
Jag tycker att jag ständigt jobbar för att få mina föräldrar att minska på energiförbrukningen i huset, till exempel springer jag runt och släcker lampor i tomma rum, stänger av apparater som står i stand-by läge och drar ur sladdar till mobiltelefonladdare som inte används för stunden. Detta tills folk bokstavligen blir galna på mig, och ibland känner jag som tonåring att det finns ändå inget jag kan göra.
Jag vet mycket väl att det kan jag, bland annat genom att själv bara köpa ekologiska kläder och saker som inte har fraktats så långt. För mina föräldrar låter mig ju välja vilka jeans jag ska ha, sedan att jag automatiskt ska välja de miljövänligare spelar nog ingen roll för dem. Har även funderat en längre tid på att ha en mindre strejk, i form av att vägra ha några lampor tända i mitt rum om jag inte får dem utbytta mot lågenergilampor... Får fundera på det där, och blir jag tillräckligt radikal kanske jag börjar släcka alla lampor i huset som inte är av den miljövänligare sorten...
Testet fick mig att tänka efter ännu mer, och som sagt känner jag mig mer peppad än någonsin att göra en förändring. Gör testet du med, och få inspiration!
måndag, mars 03, 2008
söndag, mars 02, 2008
Jonas Gardell <3
Igrår var jag och min far på konserthuset i Örebro och såg Jonas Gardell uppträda. Tillfällig gäst i ditt liv <3 Are wa ai desu! :)
Först föreställningen, som var underbar men inte fullt så rolig som jag hade förväntat mig. Dock hade jag rent orättvisa förhoppningar, eftersom han har gjort så många bra saker förut. (När jag tittar på Livet kan jag säga skämten precis innan han gör det) och den här föreställningen var också lätt värd :')
Jag grät ganska mycket under första halvan av showen, dels för att det var så hysteriskt roligt att jag höll på att trilla ur stolen, men också för att en del av de saker han pratade om var sorgliga. Som när han pratade om sin mamma.. Föreställningen föll lite efter drygt en timme, och man saknade den hysteriska humorn han har levererat tidigare. Dock sjöng han Nästan vackra och Aldrig ska jag sluta älska dig i slutet, och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen för att det var så fint. Faktum var att redan när han först började prata om bettskenor visste jag att han skulle sjunga den och började pipa lite smått för mig själv (mycket möjligt att det lät ungefär som när svenskläraren sade att vi skulle börja arbeta om Shakespeare)...
Det var en hel del referenser till hans tidigare verk, men dessvärre spelade han lite väl mycket på publiken. Första gången jag hörde honom säga Men Gud vad ni inte fattade det där (Livet?) skrattade jag så att jag grät men igår sade han det väldigt ofta. Så när kanske en fjärdedel av publiken hade skrattat åt ett skämt som de kände igen från tidigare, försökte han locka fram skratt som spelade på att man inte hade förstått. Höll inte riktigt i längden...
Dock älskade jag när han pratade om dockteater-dockorna. Han skulle ha en duva som symboliserade att Gud sände sin ende son till jorden (Joh 3:16), men han hittade ingen så han hade tagit en anka istället. Publiken skrattade. Sedan sade han, att det passade ju faktiskt ganska bra, eftersom den skulle symbolisera den heliga anden. Publiken smådog och jag höll återigen på att landa på golvet...
Efter föreställningen (som btw filmades till DVD-utgåvan av showen) gick vi till East West för att äta sushi. Dock fanns det inga lediga bord där, så vi gick till sushibaren nedanför Krämaren istället. Pappa blev smådeppig eftersom han där inte kunde få en öl till maten (nu har vi ju faktiskt åkt buss och allting) så kvällen avslutades på O'Learys där vi hann se lite av melodifestivalen på en av deras vanligen sportfyllda TV-skärmar. Enda kommentaren jag har på det är att Linda Bengtzing såg riktigt bra ut och att jag vill ha Sibels klänning (möjligen för att göra några små ändringar på den).
Först föreställningen, som var underbar men inte fullt så rolig som jag hade förväntat mig. Dock hade jag rent orättvisa förhoppningar, eftersom han har gjort så många bra saker förut. (När jag tittar på Livet kan jag säga skämten precis innan han gör det) och den här föreställningen var också lätt värd :')
Jag grät ganska mycket under första halvan av showen, dels för att det var så hysteriskt roligt att jag höll på att trilla ur stolen, men också för att en del av de saker han pratade om var sorgliga. Som när han pratade om sin mamma.. Föreställningen föll lite efter drygt en timme, och man saknade den hysteriska humorn han har levererat tidigare. Dock sjöng han Nästan vackra och Aldrig ska jag sluta älska dig i slutet, och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen för att det var så fint. Faktum var att redan när han först började prata om bettskenor visste jag att han skulle sjunga den och började pipa lite smått för mig själv (mycket möjligt att det lät ungefär som när svenskläraren sade att vi skulle börja arbeta om Shakespeare)...
Det var en hel del referenser till hans tidigare verk, men dessvärre spelade han lite väl mycket på publiken. Första gången jag hörde honom säga Men Gud vad ni inte fattade det där (Livet?) skrattade jag så att jag grät men igår sade han det väldigt ofta. Så när kanske en fjärdedel av publiken hade skrattat åt ett skämt som de kände igen från tidigare, försökte han locka fram skratt som spelade på att man inte hade förstått. Höll inte riktigt i längden...
Dock älskade jag när han pratade om dockteater-dockorna. Han skulle ha en duva som symboliserade att Gud sände sin ende son till jorden (Joh 3:16), men han hittade ingen så han hade tagit en anka istället. Publiken skrattade. Sedan sade han, att det passade ju faktiskt ganska bra, eftersom den skulle symbolisera den heliga anden. Publiken smådog och jag höll återigen på att landa på golvet...
Efter föreställningen (som btw filmades till DVD-utgåvan av showen) gick vi till East West för att äta sushi. Dock fanns det inga lediga bord där, så vi gick till sushibaren nedanför Krämaren istället. Pappa blev smådeppig eftersom han där inte kunde få en öl till maten (nu har vi ju faktiskt åkt buss och allting) så kvällen avslutades på O'Learys där vi hann se lite av melodifestivalen på en av deras vanligen sportfyllda TV-skärmar. Enda kommentaren jag har på det är att Linda Bengtzing såg riktigt bra ut och att jag vill ha Sibels klänning (möjligen för att göra några små ändringar på den).
Ett viktigt mail
Fick äntligen iväg det där mailet...
Det krävdes flera timmar,
oändliga redigeringar,
många pauser och en kanna tårar.
Det kunde inte bli bra nog. Jag är inte helt nöjd egentligen, för ingen text i världen kunde göra den innebörden rättvisa. Göra dig rättvisa. Men det var tvunget att bli sagt.
Men nu känns det i alla fall lite
som om innebörden av vad jag velat säga
kunde förstås trots röran.
Det krävdes flera timmar,
oändliga redigeringar,
många pauser och en kanna tårar.
Det kunde inte bli bra nog. Jag är inte helt nöjd egentligen, för ingen text i världen kunde göra den innebörden rättvisa. Göra dig rättvisa. Men det var tvunget att bli sagt.
Men nu känns det i alla fall lite
som om innebörden av vad jag velat säga
kunde förstås trots röran.
torsdag, februari 28, 2008
Fett opepp
Jag orkar seriöst inte göra någonting :/ Känner mig trött i huvudet, och jag kan inte riktigt komma underfund med varför jag känner mig såhär. Har känt så förut, både i samband med att jag mått dåligt mentalt och när jag varit på väg att bli sjuk...
Har en massa saker att göra, men det känns som om få av dem verkligen vore värda att göra för tillfället. Mest prioriterat är väl att byta vatten i akvariet (eftersom mina fiskar fick medicin med en massa starka saker i för fyra dagar sedan..), så det har jag tänkt att jag ska göra ikväll. Allt annat känns väldigt oviktigt, och jag brukar inte känna så. Trots paniken över skolan klarar jag verkligen inte av att sätta mig och plugga, och småsaker som att packa upp gymnastikkläder eller värma middag är hopplöst. No way, liksom.
Idrottslektionen idag var det en klasskamrat som höll i. Temat var typ "samarbete" eller "sammanhållning". Någonting som saknas i min klass, känns det som. Så idén var god, och att göra en hinderbana när alla i klassen höll varandras händer var faktiskt riktigt skoj. Dock avslutades det hela med att man skulle massera varandra, och det följde ett system som gjorde att man masserade och fick massage av ungefär halva klassen. Jag kan ärligt säga att det var länge sedan jag kände mig så antastad. Att röra vid människor som jag inte känner är inte min grej, jag är även ganska fail på att massera andra så det kändes hemskt större delen av tiden. Petade på folks ryggar utan att riktigt veta vad jag skulle göra (masserar man sin partner är det lättare eftersom man vet vad denne vill, och det blir automatiskt lika mycket gos och smek som muskelknådande). Men jag känner som sagt inte min klass, och det är väldigt få av dem som jag skulle vilja kramas med.. Funderade på att säga att jag inte vill ha massage själv, men kände att jag inte kan mesa hur mycket som helst. Så jag satt och tittade ner i mitt knä större delen av tiden, försökte ignorera att okända människor knådade min rygg (när en person även rörde armar, midja och mage höll jag nästintill på att dö) och jag tittade knappt på vem det var som masserade.
Jag ska aldrig någonsin bli massör, har jag kommit fram till nu iaf. Helt klart, punkt och slut.
Imorgon ska jag ta det lite lugnt; jag ska ta mig igenom lektionerna så smärtfritt som möjligt och sedan är det helg. Tänkte tillbringa eftermiddagen hos Jonas i second hand-butiken, där jag ska prata om en massa saker och helt enkelt bara ha kul. Jag tycker om att man kan sitta och bara slappna av, ha trevligt oavsett om det är Jonas eller Adam som är där. Ni är bäst :')
På lördag ska jag och min far se Jonas Gardell i Örebro konserthus. Parkett höger, rad 2 och platserna 47+48. Som jag skrivit tidigare är det en av de bästa födelsedagspresenterna jag hade kunnat få.
Det är kärlek, liksom <3
Har en massa saker att göra, men det känns som om få av dem verkligen vore värda att göra för tillfället. Mest prioriterat är väl att byta vatten i akvariet (eftersom mina fiskar fick medicin med en massa starka saker i för fyra dagar sedan..), så det har jag tänkt att jag ska göra ikväll. Allt annat känns väldigt oviktigt, och jag brukar inte känna så. Trots paniken över skolan klarar jag verkligen inte av att sätta mig och plugga, och småsaker som att packa upp gymnastikkläder eller värma middag är hopplöst. No way, liksom.
Idrottslektionen idag var det en klasskamrat som höll i. Temat var typ "samarbete" eller "sammanhållning". Någonting som saknas i min klass, känns det som. Så idén var god, och att göra en hinderbana när alla i klassen höll varandras händer var faktiskt riktigt skoj. Dock avslutades det hela med att man skulle massera varandra, och det följde ett system som gjorde att man masserade och fick massage av ungefär halva klassen. Jag kan ärligt säga att det var länge sedan jag kände mig så antastad. Att röra vid människor som jag inte känner är inte min grej, jag är även ganska fail på att massera andra så det kändes hemskt större delen av tiden. Petade på folks ryggar utan att riktigt veta vad jag skulle göra (masserar man sin partner är det lättare eftersom man vet vad denne vill, och det blir automatiskt lika mycket gos och smek som muskelknådande). Men jag känner som sagt inte min klass, och det är väldigt få av dem som jag skulle vilja kramas med.. Funderade på att säga att jag inte vill ha massage själv, men kände att jag inte kan mesa hur mycket som helst. Så jag satt och tittade ner i mitt knä större delen av tiden, försökte ignorera att okända människor knådade min rygg (när en person även rörde armar, midja och mage höll jag nästintill på att dö) och jag tittade knappt på vem det var som masserade.
Jag ska aldrig någonsin bli massör, har jag kommit fram till nu iaf. Helt klart, punkt och slut.
Imorgon ska jag ta det lite lugnt; jag ska ta mig igenom lektionerna så smärtfritt som möjligt och sedan är det helg. Tänkte tillbringa eftermiddagen hos Jonas i second hand-butiken, där jag ska prata om en massa saker och helt enkelt bara ha kul. Jag tycker om att man kan sitta och bara slappna av, ha trevligt oavsett om det är Jonas eller Adam som är där. Ni är bäst :')
På lördag ska jag och min far se Jonas Gardell i Örebro konserthus. Parkett höger, rad 2 och platserna 47+48. Som jag skrivit tidigare är det en av de bästa födelsedagspresenterna jag hade kunnat få.
Det är kärlek, liksom <3
onsdag, februari 27, 2008
Ett sådant där fantastiskt test..
Jag har lyckats få mina sömnrutiner pretty fucked up den senaste tiden, och det känns som om det inte kommer finnas tid, möjlighet och ork för att ändra på det den närmaste tiden.. Så här sitter jag nu; mitt i natten... Har litet tråkigt (läs: jag pallar inte göra någonting vettigt), och hittade ytterligare ett sådant där underbart test som ska berätta en massa om en själv. Tyckte först att det verkade rätt fail, men insåg sedan att wtf, jag kan väl lika gärna göra det...
Dessutom kanske det är bra att folk får reda på vad som försiggår i ens huvud; om man inte kan prata om det själv? Well, I here go ~
Anorexia
[x] du känner dig svag
[/] du hatar din kropp
[ ] du har svält dig själv.
[x] du har dåligt självförtoende
[ ] du använder laxeringsmedel
[x] du tycker att du behöver vara smalare
[/] folk säger att du är smal, men du håller inte med
[ ] du skadar dig själv
[ ] folk har sagt att du är för smal
[x] du fryser väldigt lätt
Totalt: 5/10
ADHD (attention deficit/hyperactivity disorder)
[/] du är ofta/mestadels hyperaktiv
[x] du har koncentrationssvårigheter
[/] du kan inte sammarbeta med andra männsikor
[ ] du sitter nästan aldrig still
[/] du pratar hela tiden
[x] du behöver uppmärksamhet
Totalt: 3,5/6
Bipolar Disorder
[/] du kan vara vild ibland, dagen efter vara allvarligt deprimerad
[x] du är lättirriterad
[ ] du sover nästan aldrig
[ ] du har väldigt bra självförtroende ibland
[ ] du har missbrukat alkohol, droger eller sex
[ ] du har tänkt på/försökt ta livet av dig
[/] du har väldiga humörsvägningar
Totalt: 2/7
Bulimia Nervosa
[ ] du har spytt upp allting som du har ätit
[ ] du har spytt trots att du inte mått illa
[ ] du har ingen kontroll över hur mycket du äter
[ ] du använder laxeringsmedel
[/] du äter snabbt
[/] du har tränat så mycket tills du svimmat
[ ] du säger alltid att du är tjock när andra säger att du inte är det
Totalt: 1/7
Conduct Disorder
[ ] du är en mobbare
[ ] du hotar andra människor
[ ] du hamnar ofta i slagsmål
[ ] du har använt vapen som kan orsaka andra skador tex. kniv etc
[ ] du har varit elak mot djur
[ ] du har våldtagit/antastat någon
[ ] du har förstört någons tillbehörigheter/trädgård utan anleding
[ ] du ljuger
[ ] du stannar ute hela natten
[ ] du har rymt hemifrån
Totalt: 0/10
Depression
[ ] du är alltid/ofta ledsen
[ ] du gråter ofta
[ ] du bryr dig inte längre om saker du förut brukade älska
[x] du är ofta bara hemma eller inne på ditt rum
[x] du kan vara väldigt osocial
[x] du har dåligt självförtroende
[/] allting dåligt som händer är alltid ditt fel
Totalt: 3,5
Obsessive Compulsive Disorder (tvångstankar)
[x] du har störande tankar eller tankar du hatar
[x] du måste göra särskilda saker tills det känns rätt
[/] du måste ha saker i en särskild ordning, och det måste vara ett exakt lika långt avstånd mellan saker
[x] du har skadat dig själv.
[/] du är rädd för att få aids eller andra sjukdomar/bakterier
[x] du måste kontrollera saker flera gånger
Totalt: 5/6 (fast det var redan konstaterat sedan jag var liten..)
Schizophrenia
[ ] du hallucinerar ofta
[ ] du kan bli förvirrad över vad som är fantasi och vad som är verklighet
[ ] du tycker att folk alltid stirrar eller pratar om dig
[/] du har extrem ångest eller fruktan
[ ] du tar inte hand om din hygien så som du skulle kunna
[x] du är blyg
Total: 1,5/6
Alltså, fatta vilken självkännedom man måste ha för att över huvud taget kunna göra det här ordentligt.. Förmodligen blir det inte helt rätt någonstans, om det inte är väldigt utmärkande saker som man redan vet om att man lider av.. Sedan kan man ju diskutera hur riktigt testet är till att börja med.
Men jaja; nu har jag gjort detta också. Känner inte att jag fick ut sådär jättemycket nytt (blev dock lite förvånad över att ha fått så pass höga poäng på ADHD och depression) men nu vet ju ni förmodligen lite mer om mig än vad ni gjorde tidigare ~
Nu ska jag göra mig klar för att sova..
Ronii :)
Dessutom kanske det är bra att folk får reda på vad som försiggår i ens huvud; om man inte kan prata om det själv? Well, I here go ~
Anorexia
[x] du känner dig svag
[/] du hatar din kropp
[ ] du har svält dig själv.
[x] du har dåligt självförtoende
[ ] du använder laxeringsmedel
[x] du tycker att du behöver vara smalare
[/] folk säger att du är smal, men du håller inte med
[ ] du skadar dig själv
[ ] folk har sagt att du är för smal
[x] du fryser väldigt lätt
Totalt: 5/10
ADHD (attention deficit/hyperactivity disorder)
[/] du är ofta/mestadels hyperaktiv
[x] du har koncentrationssvårigheter
[/] du kan inte sammarbeta med andra männsikor
[ ] du sitter nästan aldrig still
[/] du pratar hela tiden
[x] du behöver uppmärksamhet
Totalt: 3,5/6
Bipolar Disorder
[/] du kan vara vild ibland, dagen efter vara allvarligt deprimerad
[x] du är lättirriterad
[ ] du sover nästan aldrig
[ ] du har väldigt bra självförtroende ibland
[ ] du har missbrukat alkohol, droger eller sex
[ ] du har tänkt på/försökt ta livet av dig
[/] du har väldiga humörsvägningar
Totalt: 2/7
Bulimia Nervosa
[ ] du har spytt upp allting som du har ätit
[ ] du har spytt trots att du inte mått illa
[ ] du har ingen kontroll över hur mycket du äter
[ ] du använder laxeringsmedel
[/] du äter snabbt
[/] du har tränat så mycket tills du svimmat
[ ] du säger alltid att du är tjock när andra säger att du inte är det
Totalt: 1/7
Conduct Disorder
[ ] du är en mobbare
[ ] du hotar andra människor
[ ] du hamnar ofta i slagsmål
[ ] du har använt vapen som kan orsaka andra skador tex. kniv etc
[ ] du har varit elak mot djur
[ ] du har våldtagit/antastat någon
[ ] du har förstört någons tillbehörigheter/trädgård utan anleding
[ ] du ljuger
[ ] du stannar ute hela natten
[ ] du har rymt hemifrån
Totalt: 0/10
Depression
[ ] du är alltid/ofta ledsen
[ ] du gråter ofta
[ ] du bryr dig inte längre om saker du förut brukade älska
[x] du är ofta bara hemma eller inne på ditt rum
[x] du kan vara väldigt osocial
[x] du har dåligt självförtroende
[/] allting dåligt som händer är alltid ditt fel
Totalt: 3,5
Obsessive Compulsive Disorder (tvångstankar)
[x] du har störande tankar eller tankar du hatar
[x] du måste göra särskilda saker tills det känns rätt
[/] du måste ha saker i en särskild ordning, och det måste vara ett exakt lika långt avstånd mellan saker
[x] du har skadat dig själv.
[/] du är rädd för att få aids eller andra sjukdomar/bakterier
[x] du måste kontrollera saker flera gånger
Totalt: 5/6 (fast det var redan konstaterat sedan jag var liten..)
Schizophrenia
[ ] du hallucinerar ofta
[ ] du kan bli förvirrad över vad som är fantasi och vad som är verklighet
[ ] du tycker att folk alltid stirrar eller pratar om dig
[/] du har extrem ångest eller fruktan
[ ] du tar inte hand om din hygien så som du skulle kunna
[x] du är blyg
Total: 1,5/6
Alltså, fatta vilken självkännedom man måste ha för att över huvud taget kunna göra det här ordentligt.. Förmodligen blir det inte helt rätt någonstans, om det inte är väldigt utmärkande saker som man redan vet om att man lider av.. Sedan kan man ju diskutera hur riktigt testet är till att börja med.
Men jaja; nu har jag gjort detta också. Känner inte att jag fick ut sådär jättemycket nytt (blev dock lite förvånad över att ha fått så pass höga poäng på ADHD och depression) men nu vet ju ni förmodligen lite mer om mig än vad ni gjorde tidigare ~
Nu ska jag göra mig klar för att sova..
Ronii :)
måndag, februari 25, 2008
Kvällens chock :)
Antingen så kan man läsa loggen som den ska läsas.. Eller så kan man glömma bort det till vänster om den röda linjen :'D
..och med det säger Ronii godnatt :)
<3
lördag, februari 23, 2008
Vad som betyder någonting
En av mina principer är att jag inte skickar vidare kedjemail, ett fenomen som mitt stackars hotmailkonto (skapat den 6 september 2000 btw) får erfara förvånansvärt ofta. I själva verket har jag kontakter (eller de har mig som kontakt snarare) som jag aldrig pratar med längre men som regelbundet skickar mig kedjemail. Måste säga att det känns lite som för gästerna på Bilbos fest i LotR 1; att man bara finns där för att fylla ut platserna. Se till så att avsändaren kommer upp i de 15, eller i bästa fall 10, mail han eller hon skulle skicka.
Jag slutar aldrig att förvånas över vad folk tar till, för att ge en skuldkänslor så att man vidarebefodrar deras mail. Är det inte MSNM som kommer börja kosta pengar, så hatar du dina vänner om du inte skickar vidare just det här skrikiga mailet i 28 olika färger. Namnlistor som ska stoppa allsköns påhitt, sedan ett mail som dumförklarar alla som skrev på det första (eftersom något smartskaft äntligen kom på att någonting inte var på riktigt) osv.
Oftast brukar jag bara skratta åt mailen, vissa förtjänar en plats på hårddisken för rolig formulering eller liknande, och handlar det om någon som söker bekräftelse brukar jag skicka ett personligt mail till vännen i fråga. Dock fick jag ett mail idag, som verkligen kändes som ett slag under bältet. Grundtanken var bra; att man tenderar att göra vad som är enkelt istället för det som är rätt. Att man bara vänder sig till Gud när man har det jobbigt (möjligtvis också på söndagarna), och istället hellre klagar på världen än försöker förbättra den. Att man hoppas på förlåtelse, för tanken att Gud kanske inte har högsta prioritet för stunden.
Mailet var faktiskt riktigt fint, tills det sista stycket ungefär där lösningen naturligtvis var att man skulle skicka vidare alltihop till X antal personer. Att mailet var ett test; skickade man det inte vidare så har man inte tid för Gud, man är inte stolt över vad Han har gjort för en och allt vad det var. Att man då är mer rädd för vad andra människor tycker om en, än vad Gud tycker.
Är det verkligen det enda som betyder någonting? Förnekar jag likt Petrus (Mark 14:66-72 t.ex.) min tro genom att inte skicka vidare mailet? Bryr sig Gud verkligen om ifall man inte skickar mailet vidare, om man försöker följa honom på annat sätt? Det känns som om jag väldigt ofta utkämpar en inre strid, huruvida det jag tänker, tycker och gör är vad som egentligen är rätt.
De bibelverser som ger mig mest hopp är förmodligen Matt 7:7-8. "Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas". Jag hoppas verkligen att det är så. Jag vill verkligen tro på de orden, eftersom jag känner, att vad jag än gör så blir det fel. Det lilla som blir rätt är inte nog. Och värst av allt: folk påstår att jag syndar, allvarligt i vissa fall. Vad händer om jag själv inte kan inse vad som är så fel, och därmed inte känner ånger? Jag förstår fortfarande inte vad som kan vara så fel med att känna kärlek.
Will I go to hell?
;_;
Förresten var jag uppe i Storstenshöjden med Peda igår. För första gången i mitt liv stod jag på en snowboardbräda, och tro det eller ej så klarade jag mig ganska så bra. Säkert är iaf att det var lika roligt som jag trodde att det skulle vara (har velat lära mig det sedan jag var jätteliten, men så blev det ju slalom istället) och att Peda har ett tålamod som inte är av denna världen.
Tack för hjälpen <3, och jag hoppas att vi kan åka utför tillsammans något mer innan snön försvinner på riktigt. Kanske tar jag skidorna då, så kan vi åka lite svårare backar :P, men någon mer gång ska jag minsann åka bräda ^^
Jag slutar aldrig att förvånas över vad folk tar till, för att ge en skuldkänslor så att man vidarebefodrar deras mail. Är det inte MSNM som kommer börja kosta pengar, så hatar du dina vänner om du inte skickar vidare just det här skrikiga mailet i 28 olika färger. Namnlistor som ska stoppa allsköns påhitt, sedan ett mail som dumförklarar alla som skrev på det första (eftersom något smartskaft äntligen kom på att någonting inte var på riktigt) osv.
Oftast brukar jag bara skratta åt mailen, vissa förtjänar en plats på hårddisken för rolig formulering eller liknande, och handlar det om någon som söker bekräftelse brukar jag skicka ett personligt mail till vännen i fråga. Dock fick jag ett mail idag, som verkligen kändes som ett slag under bältet. Grundtanken var bra; att man tenderar att göra vad som är enkelt istället för det som är rätt. Att man bara vänder sig till Gud när man har det jobbigt (möjligtvis också på söndagarna), och istället hellre klagar på världen än försöker förbättra den. Att man hoppas på förlåtelse, för tanken att Gud kanske inte har högsta prioritet för stunden.
Mailet var faktiskt riktigt fint, tills det sista stycket ungefär där lösningen naturligtvis var att man skulle skicka vidare alltihop till X antal personer. Att mailet var ett test; skickade man det inte vidare så har man inte tid för Gud, man är inte stolt över vad Han har gjort för en och allt vad det var. Att man då är mer rädd för vad andra människor tycker om en, än vad Gud tycker.
Är det verkligen det enda som betyder någonting? Förnekar jag likt Petrus (Mark 14:66-72 t.ex.) min tro genom att inte skicka vidare mailet? Bryr sig Gud verkligen om ifall man inte skickar mailet vidare, om man försöker följa honom på annat sätt? Det känns som om jag väldigt ofta utkämpar en inre strid, huruvida det jag tänker, tycker och gör är vad som egentligen är rätt.
De bibelverser som ger mig mest hopp är förmodligen Matt 7:7-8. "Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas". Jag hoppas verkligen att det är så. Jag vill verkligen tro på de orden, eftersom jag känner, att vad jag än gör så blir det fel. Det lilla som blir rätt är inte nog. Och värst av allt: folk påstår att jag syndar, allvarligt i vissa fall. Vad händer om jag själv inte kan inse vad som är så fel, och därmed inte känner ånger? Jag förstår fortfarande inte vad som kan vara så fel med att känna kärlek.
Will I go to hell?
;_;
Förresten var jag uppe i Storstenshöjden med Peda igår. För första gången i mitt liv stod jag på en snowboardbräda, och tro det eller ej så klarade jag mig ganska så bra. Säkert är iaf att det var lika roligt som jag trodde att det skulle vara (har velat lära mig det sedan jag var jätteliten, men så blev det ju slalom istället) och att Peda har ett tålamod som inte är av denna världen.
Tack för hjälpen <3, och jag hoppas att vi kan åka utför tillsammans något mer innan snön försvinner på riktigt. Kanske tar jag skidorna då, så kan vi åka lite svårare backar :P, men någon mer gång ska jag minsann åka bräda ^^
torsdag, februari 21, 2008
Konsten att hitta en dikt som passar situationen
Häromdagen var jag, mina föräldrar och min bror och hälsade på farfar. Innan vi skulle äta rotade jag litet i hans bokhylla och fick fram en diktsamling av Gustav Fröding. Lade mig ner på golvet för att läsa, och fann en dikt som jag kände var helt underbar. "Mitt hjärta och jag" heter den, och min första tanke var att Den ska upp i bloggen! Mer Fröding åt folket, eller någonting ditåt...
När jag nu ikväll försökte hitta dikten på internet stod den inte att finna någonstans, så jag antar att jag får leta i någon bok på biblan senare. Hur som helst fann jag av ren slump en annan väldigt vacker dikt, ur Tusen och en natt.
Här är för dig, för mig, för henne, och för alla er andra.
När jag nu ikväll försökte hitta dikten på internet stod den inte att finna någonstans, så jag antar att jag får leta i någon bok på biblan senare. Hur som helst fann jag av ren slump en annan väldigt vacker dikt, ur Tusen och en natt.
Här är för dig, för mig, för henne, och för alla er andra.
Med sina lockar skimrar hon...
Med sina lockar skimrar hon
likt månen över österns rand.
Hon rör sig som en blommig gren,
vänt vajande för västanvind.
Du går förbi, du ler, och se!
vart hjärta står med ens i brand.
Om jag i dina ögon ser
blir jag för allting annat blind;
min själ du håller fången så
som duvan i din vita hand.
Med sina lockar skimrar hon
likt månen över österns rand.
Hon rör sig som en blommig gren,
vänt vajande för västanvind.
Du går förbi, du ler, och se!
vart hjärta står med ens i brand.
Om jag i dina ögon ser
blir jag för allting annat blind;
min själ du håller fången så
som duvan i din vita hand.
måndag, februari 18, 2008
Stockholmsvistelse och misantropryck
Dagen har tillbringats i Stockholm med mina kära föräldrar och min bror. Det var väldigt trevligt, vi vandrade runt i Gamla stan och inne i Livrustkammaren. Det blev inget Naturhistoriska dock, men jag känner att jag hellre åker dit senare och går där en hel dag, än att stressa igenom det idag. Sprang runt inne på SF-bokhandeln och köpte manga (bilden är fantastiskt snabbklippt i Paint -.-) och jag gillade att allmänt hoppa runt bland de andra nördarna.
Loggade in på QX när jag kom hem, och läste diskussionerna i en tråd om invandring till Sverige. Natten till idag hade jag skrivit ett argt inlägg om att invandrare behövs, och bubblat om den demografiska transitionsmodellen och befolkningspyramider et.c.
Det kändes som om ingen annan diskuterade seriöst (kommentarer som "men det kanske blir fler gayklubbar i Gävle :)" dök upp) och alla var plötsligt analfabeter. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; Man blev ju misantrop för mindre -.-' ...
söndag, februari 17, 2008
Konventens naturlagar
Några naturlagar känner alla till. Släpper du en penna till exempel, så faller den. Det bara är så; ett allmänt accepterat faktum. Under helgens konventande under FriCon, och under packandet dagen innan, började jag i tankarna sammanfatta några av de saker som händer mig varje konvent. Mer eller mindre exakt måhända, till olika grader av allvar, men det börjar ändå bli en fin liten lista:
- Jag fryser alltid på konvent.
I sovsalarna och andra ytor där man i allmänhet försöker ta det lugnt är det utan undantag svinkallt. Helst sover man mitt på ett gympasalsgolv med alla ens kläder på sig, och lik förbannat vaknar man varje timme för att man fryser. I TV-spelsrum och rollspelsrum är det istället asvarmt, så att man är svettig resten av konventet. - Jag har alltid hygiennoja på konvent.
Att tvätta håret i ett handfat börjar bli min specialitet, eftersom det sker minst en gång varje konventsvistelse. Det tar längre tid att borsta tänderna (vilket sker minst tre gånger om dagen) och tvätta sig än att äta frukost. Det är även hygienartiklar som tar upp mest plats i väskan, med undantag för sovsäcken. - Jag mår dåligt någon gång under konventsvistelsen.
Veckan innan ett konvent sätts ens kropp alltid på prov. Förkylningar, feber, huvudvärk, eller vad sägs om att rent av välta en dator över foten? - En sked skulle alltid ha varit till nytta, om man inte glömt den hemma.
Oregelbundet intag av snabbmat gör att yoghurt och risifrutti är populärt som mellanmål, tillsammans med frukt och bröd. Dock har kvällspersonalen på ICA ingen som helst lust att leta reda på plastskedar åt övertrötta tonåringar iklädda Pokémontröjor. Är man inte sugen på yoghurt har man nästan säkert en obeskrivlig lust, att med en extra slö sked slica 14-åringar som skriker i sovsalen mitt i natten. För sådana ändamål fungerar helt enkelt inte plastskedar.
Fler konventslagar dyker förmodligen upp förr eller senare, lämpligen lagom till nästa konvent. Dessa kan även komma att behöva utredas igen, men tills vidare är de i alla fall accepterade som sanningen av mig.
Helgen var otroligt trevlig på många sätt, och jag fick mer inspiration än vad jag trodde var möjligt till en sak. Mer information om det dyker upp senare; men jag kan säga att jag är extremt pepp. Höjdpunkterna har varit många men några saker måste speciellt nämnas.
Först och främsthar jag hört Tomb säga angst, IRL och helt på riktigt. \o/
Secondly; jag har träffat den berömde Walt från PandaPiraternas IRC-kanal. Mycket trevligt, även om jag var asnervös för att över huvud taget presentera mig... ^__^
Tredje; jag och Larben spelade diverse musikspel mitt i natten. Han har sjukt manlig röst :O
Sist men inte minst; jag lekte emo under zombielajvet. Visserligen var rollspelet överlag lite roligare under NärCon, kanske för att det var första gången jag deltog då. Men det var skoj nu med, och jag stod i ett hörn med ett örhänge runt läppen, en palestinasjal runt halsen och hörlurar i öronen, upprepandes fraser som "Mitt liv är så hemskt!" Jag kände dessutom att texten "My Chemical Romance [broken heart]" (skrivet med kalligrafipenna) på mina armar gjorde bilden liite mer komplett. Nästa gång ska jag banne mig säga eller göra någonting som faktiskt tillför handlingen någonting också :D
Det här är ett sådant tillfälle då jag älskar konvent [conventions are less than 3]
Love, Ronii
torsdag, februari 14, 2008
Happy Valentine's Day
Klockan 07.50, tio minuter innan mitt matteprov började, klev jag ur min fars bil och över skolgården. Lampan i rödljuset på gatan var dagen till ära format som ett hjärta, vilket liksom gör en lite, lite gladare på insidan.
På bussen hem satt jag ganska nära en tjej som bor cirka fem kilometer hemifrån mig (med tanke på vart hon kliver av bussen). Jag har ofta funderat på hur gammal hon är, och skulle tippa på ett eller möjligen två år yngre än mig. När det nästan bara var vi kvar i den delen av bussen, blev det så att vi satt och kikade på varandra ur ögonvrån. Sådär som man gör när det är väldigt lite folk, och samtidigt väldigt tyst, ni vet.
När hon reste sig upp för att kliva av bussen sade hon, helt otippat "Vad vacker du är". Hon sade det ganska tyst, och på grund av bussens bullrande och blotta förvåningen över att hon pratade med mig gjorde att jag var tvungen att be henne upprepa det. Det gjorde hon, lite osäkrare, och jag blev verkligen glad. Jag måste medge att mitt svar inte var speciellt väl genomtänkt, men som sagt var jag otroligt förvånad över hela situationen.. Det blev ett "Tack! Jag tycker att du är väldigt söt!", och det är hon också. Bara att plötsligt var det hon som verkade (mycket) äldre än mig, och jag kände att jag har raggningsförmåga som en nioåring ungefär. Allt detta skedde dessutom väldigt snabbt, så fort hon hade pratat klart började hon gå iväg för att kliva av bussen.
Kände mig väldigt fundersam på vägen mellan mitt hus och busshållsplatsen. En blandning av fånig glädje och en känsla av "wtf did just happen?". På ett bra sätt :')
Kan dock inte låta bli att fundera.. Vet hon kanske om att jag gillar tjejer? :)
Själv gav jag bara bort ett enda kort i år... <3
Dessutom Deathgame-dog jag idag, när jag väntade på bussen. Grattis, säger jag bara. Kändes helt okay, det var mest kul att bli attackerad eftersom jag inte har blivit det på två omgångar, typ.
Grattis Zoxxy, och tack för att du fått mig pepp på att Deathgamea igen! ^__^
På bussen hem satt jag ganska nära en tjej som bor cirka fem kilometer hemifrån mig (med tanke på vart hon kliver av bussen). Jag har ofta funderat på hur gammal hon är, och skulle tippa på ett eller möjligen två år yngre än mig. När det nästan bara var vi kvar i den delen av bussen, blev det så att vi satt och kikade på varandra ur ögonvrån. Sådär som man gör när det är väldigt lite folk, och samtidigt väldigt tyst, ni vet.
När hon reste sig upp för att kliva av bussen sade hon, helt otippat "Vad vacker du är". Hon sade det ganska tyst, och på grund av bussens bullrande och blotta förvåningen över att hon pratade med mig gjorde att jag var tvungen att be henne upprepa det. Det gjorde hon, lite osäkrare, och jag blev verkligen glad. Jag måste medge att mitt svar inte var speciellt väl genomtänkt, men som sagt var jag otroligt förvånad över hela situationen.. Det blev ett "Tack! Jag tycker att du är väldigt söt!", och det är hon också. Bara att plötsligt var det hon som verkade (mycket) äldre än mig, och jag kände att jag har raggningsförmåga som en nioåring ungefär. Allt detta skedde dessutom väldigt snabbt, så fort hon hade pratat klart började hon gå iväg för att kliva av bussen.
Kände mig väldigt fundersam på vägen mellan mitt hus och busshållsplatsen. En blandning av fånig glädje och en känsla av "wtf did just happen?". På ett bra sätt :')
Kan dock inte låta bli att fundera.. Vet hon kanske om att jag gillar tjejer? :)
Själv gav jag bara bort ett enda kort i år... <3
Dessutom Deathgame-dog jag idag, när jag väntade på bussen. Grattis, säger jag bara. Kändes helt okay, det var mest kul att bli attackerad eftersom jag inte har blivit det på två omgångar, typ.
Grattis Zoxxy, och tack för att du fått mig pepp på att Deathgamea igen! ^__^
söndag, februari 10, 2008
Dagens LOL
Den senaste tiden har det dykt upp förvånansvärt många AXE-produkter på olika ställen i vårt badrum. Har helt enkelt dragit slutsatsen att det är min 14-åriga bror som lämnar dem efter sig, men när man läser på förpackningarna så kan man ju börja undra...
"Axe Vice Shower Gel - made to get guys clean. Turns nice girls naughty with the seductive fresh fragrance from AXE."
Jag menar, wtf? xD
"Axe Vice Shower Gel - made to get guys clean. Turns nice girls naughty with the seductive fresh fragrance from AXE."
Jag menar, wtf? xD
För att jag är en patetisk tönt med ångest
Nuförtiden är det så många saker som ger mig ångest att jag knappt vill gå in i mitt eget rum längre. Min tillflyktsort. Problemet ligger i att där har alla saker hopat sig; läxböcker och papper, smutstvätt och gamla grejor, som rensades ut ur mitt rum. Ren tvätt ligger i en hög, eftersom jag inte pallar lägga in det i garderoben.
Aldrig har väl mitt rum varit i så här stort behov av att städas (inte de senaste sju åren åtminstone), aldrig har jag haft lika mycket saker att göra i skolan och aldrig har jag varit mer opepp.
Ändå har jag en massa roliga saker inplanerade; om bara en vecka är det sportlov, vilket inleds med FriCon. Sedan åker jag med familjen till Stockholm, där vi bland annat ska gå på naturhistoriska. Jag ska köpa manga och eventuellt ta en fika med en internetkompis. I början på mars ska jag och min far se Jonas Gardells show och under alla papper i mitt rum ligger en biljett till Stockholm Pride och väntar. Det är ju som upplagt för lycka, och ändå är jag patetisk nog att sitta här och klaga.
I påskhelgen är det GothCon, vilket jag har tänkt anmäla mig till. Den 14 (alla hjärtans dag, för övrigt) är det sista anmälningsdag och min far kommer hem den 12. Behöver höra med honom först att det är okay att jag åker. Detta är ett praktexempel på att verkligen vad som helst kan ge mig ångest nuförtiden. Det är ju bara två dagars marginal tills sista anmälningsdag! Och jag vill ju verkligen få en plats som arbetare, tänk om jag inte får det? Min bror anmälde sig sista dagen till FriCon, och fick inte plats... Och på det spåret är det.
Detta gäller allting, jag har en känsla av att allt kommer skita sig. Ingenting kommer hinna göras i tid, och bara paniken av att jag sitter och gnäller istället för att göra någonting vettigt gör att jag inte ens vill tänka över huvud taget. Har börjat göra en planering, vilket brukar vara till stor hjälp när paniken kommer krypande. Problemet är bara att jag inte orkar göra klart den...
Det här är ju bara sorgligt.
Men jag vet att det bara är att rycka upp sig. Eftersom all planering och ordning har sökt sig ner till den sjunde kretsen av Dantes helvete, så antar jag att det kan vara en idé att först göra klart min nya planering. Sedan fixa med tvätten och bädda sängen, så kanske jag sedan kan öppna böckerna och göra klart min geografiuppsats...
Positivt är att jag i alla fall har börjat tänka lite rationellt medans jag skrev allt detta. Allting är fortfarande rörigt, men nu har jag i alla fall en plan att följa, till en början åtminstone.
1. Planering
2. Tvätt
3. Sängen
4. Geografi
18:36 Edit:
Punkt ett avklarad; planeringen är tills vidare ifylld och upptejpad på insidan av min garderobsdörr. Har dessutom pratat med min far i telefonen <3 Han är i Finland med sitt jobb för tillfället, vilket (föga förvånande) innebär att jag har ansvaret för att kaninerna får mat samt att övriga familjen vaknar i tid för att hinna iväg på morgonen.
18:55 Edit:
Punkt två och tre klara! Dessutom ligger träningskläderna till ikväll i en hög ovanpå akvariet, bredvid de rena kläderna jag ska ha på mig imorgon. Anledningen till att jag bäddar sängen klockan sju på kvällen är förresten att jag helt enkelt ska kunna titta åt det hållet i mitt rum utan att börja gråta (min säng tar upp typ en tredjedel av rummet..) och för att jag ska kunna lägga saker där tillfälligt när jag brottas med kartböcker senare...
Dessutom kanske jag ska köpa Pokémonkort av min lillebror. Gamla sådana <3
Aldrig har väl mitt rum varit i så här stort behov av att städas (inte de senaste sju åren åtminstone), aldrig har jag haft lika mycket saker att göra i skolan och aldrig har jag varit mer opepp.
Ändå har jag en massa roliga saker inplanerade; om bara en vecka är det sportlov, vilket inleds med FriCon. Sedan åker jag med familjen till Stockholm, där vi bland annat ska gå på naturhistoriska. Jag ska köpa manga och eventuellt ta en fika med en internetkompis. I början på mars ska jag och min far se Jonas Gardells show och under alla papper i mitt rum ligger en biljett till Stockholm Pride och väntar. Det är ju som upplagt för lycka, och ändå är jag patetisk nog att sitta här och klaga.
I påskhelgen är det GothCon, vilket jag har tänkt anmäla mig till. Den 14 (alla hjärtans dag, för övrigt) är det sista anmälningsdag och min far kommer hem den 12. Behöver höra med honom först att det är okay att jag åker. Detta är ett praktexempel på att verkligen vad som helst kan ge mig ångest nuförtiden. Det är ju bara två dagars marginal tills sista anmälningsdag! Och jag vill ju verkligen få en plats som arbetare, tänk om jag inte får det? Min bror anmälde sig sista dagen till FriCon, och fick inte plats... Och på det spåret är det.
Detta gäller allting, jag har en känsla av att allt kommer skita sig. Ingenting kommer hinna göras i tid, och bara paniken av att jag sitter och gnäller istället för att göra någonting vettigt gör att jag inte ens vill tänka över huvud taget. Har börjat göra en planering, vilket brukar vara till stor hjälp när paniken kommer krypande. Problemet är bara att jag inte orkar göra klart den...
Det här är ju bara sorgligt.
Men jag vet att det bara är att rycka upp sig. Eftersom all planering och ordning har sökt sig ner till den sjunde kretsen av Dantes helvete, så antar jag att det kan vara en idé att först göra klart min nya planering. Sedan fixa med tvätten och bädda sängen, så kanske jag sedan kan öppna böckerna och göra klart min geografiuppsats...
Positivt är att jag i alla fall har börjat tänka lite rationellt medans jag skrev allt detta. Allting är fortfarande rörigt, men nu har jag i alla fall en plan att följa, till en början åtminstone.
1. Planering
2. Tvätt
3. Sängen
4. Geografi
18:36 Edit:
Punkt ett avklarad; planeringen är tills vidare ifylld och upptejpad på insidan av min garderobsdörr. Har dessutom pratat med min far i telefonen <3 Han är i Finland med sitt jobb för tillfället, vilket (föga förvånande) innebär att jag har ansvaret för att kaninerna får mat samt att övriga familjen vaknar i tid för att hinna iväg på morgonen.
18:55 Edit:
Punkt två och tre klara! Dessutom ligger träningskläderna till ikväll i en hög ovanpå akvariet, bredvid de rena kläderna jag ska ha på mig imorgon. Anledningen till att jag bäddar sängen klockan sju på kvällen är förresten att jag helt enkelt ska kunna titta åt det hållet i mitt rum utan att börja gråta (min säng tar upp typ en tredjedel av rummet..) och för att jag ska kunna lägga saker där tillfälligt när jag brottas med kartböcker senare...
Dessutom kanske jag ska köpa Pokémonkort av min lillebror. Gamla sådana <3
onsdag, februari 06, 2008
Raggar jag för mycket?
Det känns som om det händer hela tiden. Alltför ofta, och varje gång är det en människa som blir sårad. Hitills alltid någon som jag bryr mig väldigt mycket om. Varför är det så?
Jag antar att jag är en ganska fysisk person som kramar och klänger på mina vänner. Detta är någonting jag inte kan ändra på, eftersom det bara är sådan jag är. Men kan det rent av vara så, att jag utan att veta om det sänder signaler till folk, som kan misstolkas? Det verkar ju onekligen vara fallet.
När jag nu äntligen har kommit fram till någonting om mig själv, så borde jag nog inte hålla tyst om det. Jag tänkte liksom, att det känns som om hela världen vet om att jag gillar tjejer. Så varför skulle det vara panik med att berätta att jag inte är intresserad av killar, när jag väl (tre år senare) kommit på det? Nu vet jag varför.
Så folks, jag är homosexuell.
Gay, lesbisk, flata, kalla det vad ni vill.
Men nu vet ni, och feel free att berätta det för folk, om de undrar.
Helst innan någon mer person blir sårad...
Jag antar att jag är en ganska fysisk person som kramar och klänger på mina vänner. Detta är någonting jag inte kan ändra på, eftersom det bara är sådan jag är. Men kan det rent av vara så, att jag utan att veta om det sänder signaler till folk, som kan misstolkas? Det verkar ju onekligen vara fallet.
När jag nu äntligen har kommit fram till någonting om mig själv, så borde jag nog inte hålla tyst om det. Jag tänkte liksom, att det känns som om hela världen vet om att jag gillar tjejer. Så varför skulle det vara panik med att berätta att jag inte är intresserad av killar, när jag väl (tre år senare) kommit på det? Nu vet jag varför.
Så folks, jag är homosexuell.
Gay, lesbisk, flata, kalla det vad ni vill.
Men nu vet ni, och feel free att berätta det för folk, om de undrar.
Helst innan någon mer person blir sårad...
torsdag, januari 31, 2008
Uppsats skriven för svenskan, renässansen
Här var alltså den senaste uppsatsen jag lämnade in till min svensklärare, med en del små ändringar efter hennes kommentarer. Jag är ganska nöjd med den, mest för att uppgiften var så underbar. "Skriv en skönlitterär text, som handlar om vad som helst men som på något sätt kan kopplas till renässansen." I brist på en riktig handling blev det en ögonblicksskildring, med enbart en massa kopplingar dit...
Året var 1599, platsen London
En ung man gick utmed Themsen, i långsam promenadtakt. Han var knappt torr bakom öronen ännu, bara nitton och på sitt tjugonde. Det var med intresse i blicken han studerade staden, den livliga vy som utspelade sig på andra sidan det mörka vattnet. Där fanns vad som kallades för stadens nöjeskvarter. Flera teatrar av olika slag trängdes med krogar och bordeller, och som Ni säkert förstår var det denna södra del av London som inte fullt uppskattades av alla människor. Det var med ingenting annat än förakt i rösten som landets katolska präster talade om Londons södra del, då den sades vara ett område för okristliga, lättfotade och obildade människor.
Han såg nu en man komma promenerandes i mötande riktning. Mannen var välklädd, i en dräkt som gjorde hans midja smal, höfter bredare och med en stor spetskrage som ringade in hans huvud likt en tavelram. Vid sin arm höll han en ung kvinna. Även hennes kläder var moderna, säkerligen mycket dyra, och hennes fashionabla håruppsättning i kombination med hennes unga, ljusa hy gjorde henne mycket vacker. Av deras uppsyn att döma var de inbegripna i en djup diskussion och kvinnan, som just hade kommenterat ett verk av Leonardo Da Vinci, tystnade tvärt när de kom närmare den unge mannen. Mannen visste mycket väl varför. Ehuru hon var en övre klassens kvinna, och uppenbarligen också mycket välorienterad inom kultur, så var det inte till hennes fördel att med hög röst tala bland folk. Detta trots att den enda som kunde höra henne var en pojkvasker från Londons nöjeskvarter.
Han gick förbi paret, som inte ägnade honom så mycket som en blick när de passerade. Mannen bekymrade sig emellertid inte över detta, hans tankar var redan tillbaka bland uppståndelsen på andra sidan floden. Kvällen skulle komma att bli mycket speciell, det var han säker på. Han blundade och suckade lite, tänkte på hur lycklig just han var att få uppleva en dag som denna, då historia skulle komma att skrivas. Ty denna afton, just när solens strålar blivit gyllengula och himlen börjat skifta färg från klarblå till svagt violett, skulle invigningen av en ny teater taga plats. Inte heller vilken teater som helst, utan The Globe, detta fullkomliga mästerverk, där hans arbetsgivare skulle kunna rumstera med sina pjäser bäst han ville. Åh, vilken lycka detta var, ty såg han blott sin mästare lycklig så kunde han inte annat än att själv känna den glädjen.
Och vilken mästare han tjänade, sedan! William Shakespeare var utan tvekan den mest betagande man han någonsin hade skådat. Han hade icke haft det alltför lätt, det kan sägas vara klart som kristall. Blott tjuguett år gammal hade han ensam kommit till London, frun och barnen hans hade han lämnat efter sig. De var kvar i Stratford-upon-Avon, den stad där han visserligen växt upp men inte funnit möjlighet att ägna sig åt sitt livs kall. Ty det som han vårdade närmast sitt hjärta var teater, hans pjäser och poesi betydde ack, så mycket mer än allting annat.
Den unge mannen rös av välbehag vid tanken på mästare Shakespeares verk. Det var en stor ära för honom, att få hjälpa till med allt vad William kunde tänkas behöva och på så sätt få ta del av konsten. Kanske skulle han en dag få möjligheten att spela i någon av pjäserna? Det var en fåfäng dröm, men ack, så ljuvlig. Tänk att helt få hänge sig åt handlingen, vilken William ägnat timmar och åter timmar att smycka med ord mjuka som nyvävt silke och uttryck vackra som stjärnornas glans. Det torde vara lycka, det!
Knappt hade han hunnit ägna sig åt denna eskapism i tre minuter ens, när in i hans blickfång husbonden själv kom stövlande med väldig fart. Shakespeares uppsyn var inte vad han hade önskat att få se; hans huvud var aningen nerböjt, han mumlade nervöst repliker inför kvällens föreställning och under ögonen fanns skuggor som vittnade om en lång natt. Hade han inte sovit alls?
”Där är du ju! Var har du hållit hus hela eftermiddagen?” ropade William jäktat vid åsynen av sin springpojke. ”Kom nu, det är kolossalt brått, skådespelarna måste få på sig sina scenkläder!” Den unge mannen, som under sina dagdrömmar hade nedsatt sig på en sten, var åter på fötter, och det snabbare än en narr hade kunnat säga ”teater”. Vad än mästare Shakespeare önskade, var det bara hans största fröjd att kunna göra honom till viljes.
Han lyssnade till mästare Shakespeares smått nervösa prat medan han hjälpte en aktör med dennes dräkt. Skådespelaren, som naturligtvis var en man, skulle föreställa en dam vid hovet, varför han var klädd i en lång och spetsprydd klänning vilken fick denne att se riktigt komisk ut. Den unga mannen bet sig hårt i läppen och tittade bort, tänkandes på kvällens föreställning, för att inte brista ut i skratt. Det fungerade. Det dröjde inte länge, förrän han inför sin inre syn såg en våldsam tvist göras upp med svärd. Vid sidan av tumultet stod en furste, som förgäves försökte sära på de grälande tu...
”Vad vill du göra med ditt liv?” frågade skådespelaren plötsligt den unge mannen. ”Visst vill du väl ut och upptäcka världen, antar jag? Det vill de ju alla nuförtiden...” fortsatte han sedan, utan att lyssna efter något egentligt svar. Den unge mannen tittade sig omkring. Han tittade på den stora scenen av trä, skådespelarna ekiperade i färgglada dräkter och på mästare Shakespeare, som nu fokuserat gick igenom kvällens program i huvudet.
Resa ut och upptäcka världen? Nej.
Han visste precis vad han ville göra.
"Utmärkt!
Tack för denna fantastiska ögonblicksskildring anno 1599! Härlig genomläsning! Du visar på stor skrivförmåga, minne för detaljer och fantasi! Språkligt: utmärkt. Några tempusbyten dock. (Denna skrivelse är på MVG-nivå)"
Vad tyckte ni?
Var det någon som noterade, att springpojken faktiskt är kär i William? Det verkar som om folk inte upptäckte det förrän efteråt, när de visste om det... Dessutom verkar min lärarinna också vara lika kåt på honom, det kanske är därför hon var så imponerad över den.
Snälla, kopiera inte någonting, det vore faktiskt bara elakt.
Året var 1599, platsen London
En ung man gick utmed Themsen, i långsam promenadtakt. Han var knappt torr bakom öronen ännu, bara nitton och på sitt tjugonde. Det var med intresse i blicken han studerade staden, den livliga vy som utspelade sig på andra sidan det mörka vattnet. Där fanns vad som kallades för stadens nöjeskvarter. Flera teatrar av olika slag trängdes med krogar och bordeller, och som Ni säkert förstår var det denna södra del av London som inte fullt uppskattades av alla människor. Det var med ingenting annat än förakt i rösten som landets katolska präster talade om Londons södra del, då den sades vara ett område för okristliga, lättfotade och obildade människor.
Han såg nu en man komma promenerandes i mötande riktning. Mannen var välklädd, i en dräkt som gjorde hans midja smal, höfter bredare och med en stor spetskrage som ringade in hans huvud likt en tavelram. Vid sin arm höll han en ung kvinna. Även hennes kläder var moderna, säkerligen mycket dyra, och hennes fashionabla håruppsättning i kombination med hennes unga, ljusa hy gjorde henne mycket vacker. Av deras uppsyn att döma var de inbegripna i en djup diskussion och kvinnan, som just hade kommenterat ett verk av Leonardo Da Vinci, tystnade tvärt när de kom närmare den unge mannen. Mannen visste mycket väl varför. Ehuru hon var en övre klassens kvinna, och uppenbarligen också mycket välorienterad inom kultur, så var det inte till hennes fördel att med hög röst tala bland folk. Detta trots att den enda som kunde höra henne var en pojkvasker från Londons nöjeskvarter.
Han gick förbi paret, som inte ägnade honom så mycket som en blick när de passerade. Mannen bekymrade sig emellertid inte över detta, hans tankar var redan tillbaka bland uppståndelsen på andra sidan floden. Kvällen skulle komma att bli mycket speciell, det var han säker på. Han blundade och suckade lite, tänkte på hur lycklig just han var att få uppleva en dag som denna, då historia skulle komma att skrivas. Ty denna afton, just när solens strålar blivit gyllengula och himlen börjat skifta färg från klarblå till svagt violett, skulle invigningen av en ny teater taga plats. Inte heller vilken teater som helst, utan The Globe, detta fullkomliga mästerverk, där hans arbetsgivare skulle kunna rumstera med sina pjäser bäst han ville. Åh, vilken lycka detta var, ty såg han blott sin mästare lycklig så kunde han inte annat än att själv känna den glädjen.
Och vilken mästare han tjänade, sedan! William Shakespeare var utan tvekan den mest betagande man han någonsin hade skådat. Han hade icke haft det alltför lätt, det kan sägas vara klart som kristall. Blott tjuguett år gammal hade han ensam kommit till London, frun och barnen hans hade han lämnat efter sig. De var kvar i Stratford-upon-Avon, den stad där han visserligen växt upp men inte funnit möjlighet att ägna sig åt sitt livs kall. Ty det som han vårdade närmast sitt hjärta var teater, hans pjäser och poesi betydde ack, så mycket mer än allting annat.
Den unge mannen rös av välbehag vid tanken på mästare Shakespeares verk. Det var en stor ära för honom, att få hjälpa till med allt vad William kunde tänkas behöva och på så sätt få ta del av konsten. Kanske skulle han en dag få möjligheten att spela i någon av pjäserna? Det var en fåfäng dröm, men ack, så ljuvlig. Tänk att helt få hänge sig åt handlingen, vilken William ägnat timmar och åter timmar att smycka med ord mjuka som nyvävt silke och uttryck vackra som stjärnornas glans. Det torde vara lycka, det!
Knappt hade han hunnit ägna sig åt denna eskapism i tre minuter ens, när in i hans blickfång husbonden själv kom stövlande med väldig fart. Shakespeares uppsyn var inte vad han hade önskat att få se; hans huvud var aningen nerböjt, han mumlade nervöst repliker inför kvällens föreställning och under ögonen fanns skuggor som vittnade om en lång natt. Hade han inte sovit alls?
”Där är du ju! Var har du hållit hus hela eftermiddagen?” ropade William jäktat vid åsynen av sin springpojke. ”Kom nu, det är kolossalt brått, skådespelarna måste få på sig sina scenkläder!” Den unge mannen, som under sina dagdrömmar hade nedsatt sig på en sten, var åter på fötter, och det snabbare än en narr hade kunnat säga ”teater”. Vad än mästare Shakespeare önskade, var det bara hans största fröjd att kunna göra honom till viljes.
Han lyssnade till mästare Shakespeares smått nervösa prat medan han hjälpte en aktör med dennes dräkt. Skådespelaren, som naturligtvis var en man, skulle föreställa en dam vid hovet, varför han var klädd i en lång och spetsprydd klänning vilken fick denne att se riktigt komisk ut. Den unga mannen bet sig hårt i läppen och tittade bort, tänkandes på kvällens föreställning, för att inte brista ut i skratt. Det fungerade. Det dröjde inte länge, förrän han inför sin inre syn såg en våldsam tvist göras upp med svärd. Vid sidan av tumultet stod en furste, som förgäves försökte sära på de grälande tu...
”Vad vill du göra med ditt liv?” frågade skådespelaren plötsligt den unge mannen. ”Visst vill du väl ut och upptäcka världen, antar jag? Det vill de ju alla nuförtiden...” fortsatte han sedan, utan att lyssna efter något egentligt svar. Den unge mannen tittade sig omkring. Han tittade på den stora scenen av trä, skådespelarna ekiperade i färgglada dräkter och på mästare Shakespeare, som nu fokuserat gick igenom kvällens program i huvudet.
Resa ut och upptäcka världen? Nej.
Han visste precis vad han ville göra.
~ ~ ~
Min lärarinnas kommentar:"Utmärkt!
Tack för denna fantastiska ögonblicksskildring anno 1599! Härlig genomläsning! Du visar på stor skrivförmåga, minne för detaljer och fantasi! Språkligt: utmärkt. Några tempusbyten dock. (Denna skrivelse är på MVG-nivå)"
Vad tyckte ni?
Var det någon som noterade, att springpojken faktiskt är kär i William? Det verkar som om folk inte upptäckte det förrän efteråt, när de visste om det... Dessutom verkar min lärarinna också vara lika kåt på honom, det kanske är därför hon var så imponerad över den.
onsdag, januari 30, 2008
Ett pussel som är svårt att lösa
För att det här kvällen verkligen inte blev som jag hade hoppats.
Min mobil är borta, men Peda är visst påväg till caféet för att leta efter den. Visst kan han alltså med all rätt kalla sig min idol idag också...
Det känns som om jag misslyckas med nästan allting.
Men på onsdag alltså, då ska det minnsann bli ett steg i rätt riktning. En sådan här sak kan inte bara ignoreras hur som helst, jag ska ta tag i det. Se till att det inte kan upprepas. [och naturligtvis pratar jag inte längre om mobiltelefonen.]
Nu ska jag iaf cykla. Synd bara att det är en sådan där träningscykel, eftersom jag då inte kan försvinna hur långt bort som helst och bara tänka. Eller det kanske är tur, eftersom jag nu kommer finnas i min källare om någon vill få tag på mig. Utan min mobil.
EDIT: Peda är bäst eftersom han har hittat min mobil!
Pusselbitarna passar inte ihop.
Min mobil är borta, men Peda är visst påväg till caféet för att leta efter den. Visst kan han alltså med all rätt kalla sig min idol idag också...
Det känns som om jag misslyckas med nästan allting.
Men på onsdag alltså, då ska det minnsann bli ett steg i rätt riktning. En sådan här sak kan inte bara ignoreras hur som helst, jag ska ta tag i det. Se till att det inte kan upprepas. [och naturligtvis pratar jag inte längre om mobiltelefonen.]
Nu ska jag iaf cykla. Synd bara att det är en sådan där träningscykel, eftersom jag då inte kan försvinna hur långt bort som helst och bara tänka. Eller det kanske är tur, eftersom jag nu kommer finnas i min källare om någon vill få tag på mig. Utan min mobil.
EDIT: Peda är bäst eftersom han har hittat min mobil!
tisdag, januari 29, 2008
Mot skolarbetena - och vidare!
Tralala konsten att balansera var det ja. Att hålla sin blogg vid liv.
Att gå på den där fina gränsen mellan att leva livet, och att skriva om det. Jag har skrivit detta förut, och jag skriver det igen, för jag failar ganska duktigt på det.
Fick tillbaka ett japanskprov idag, som gick bra men inte exakt så bra som läraren verkade tro (ja, han rättade fel, jag fick för många poäng. Och ja, jag mår asdåligt över det så jag ska be honom kolla det där igen, när nästa lektion är slut)...
Fick dessutom tillbaka min svenskuppsats om renässansen idag, vilken jag verkligen har längtat efter att få tillbaka. För även om det mest är en massa nonsens och helt utan regelrätt handling, är jag faktiskt rätt nöjd med den. Det var inte alltför många streck och kommentarer på pappret, och lärarinnan verkade nöjd (hon verkar vara lika kåt på Shakespeare som springpojken i min berättelse var...) så jag tänkte till och med lägga upp den här, senare och med några mindre ändringar.
För de som inte vet det kan jag berätta att jag har börjat med mitt projekt till naturkunskapen (Science B). Det går ut på att jag har mätt min vilopuls, någon form av maxpuls, vattenhalt och elektriskt motstånd i kroppen et.c., för att sedan cykla en halvtimme varje dag i X antal veckor. Tanken är att detta ska ge mig ett bra betyg och en insikt om att jag borde träna varje dag i vilket fall.
Jag vet att en hälsosam inställning till träning är det bästa att sträva efter i längden, men jag tror dessvärra att tanken på ett möjligt högt betyg fungerar bättre som morot när det väl kommer till att sätta igång. Hitills har det funkat väldigt bra, en halvtimme varje kväll är inga problem med mina diktatorrutiner (operation shemalägg hela tillvaron punkt nu!). It's all about self control, that's the secret. Dock känner jag att det finns en stor risk att detta lockar fram gamla tvångstankar igen, får bara hoppas att de håller sig ungefär som de är nu (ganska kontrollerbara, trots allt).
Nu är det sömn desu.
Godnatt
Att gå på den där fina gränsen mellan att leva livet, och att skriva om det. Jag har skrivit detta förut, och jag skriver det igen, för jag failar ganska duktigt på det.
Fick tillbaka ett japanskprov idag, som gick bra men inte exakt så bra som läraren verkade tro (ja, han rättade fel, jag fick för många poäng. Och ja, jag mår asdåligt över det så jag ska be honom kolla det där igen, när nästa lektion är slut)...
Fick dessutom tillbaka min svenskuppsats om renässansen idag, vilken jag verkligen har längtat efter att få tillbaka. För även om det mest är en massa nonsens och helt utan regelrätt handling, är jag faktiskt rätt nöjd med den. Det var inte alltför många streck och kommentarer på pappret, och lärarinnan verkade nöjd (hon verkar vara lika kåt på Shakespeare som springpojken i min berättelse var...) så jag tänkte till och med lägga upp den här, senare och med några mindre ändringar.
För de som inte vet det kan jag berätta att jag har börjat med mitt projekt till naturkunskapen (Science B). Det går ut på att jag har mätt min vilopuls, någon form av maxpuls, vattenhalt och elektriskt motstånd i kroppen et.c., för att sedan cykla en halvtimme varje dag i X antal veckor. Tanken är att detta ska ge mig ett bra betyg och en insikt om att jag borde träna varje dag i vilket fall.
Jag vet att en hälsosam inställning till träning är det bästa att sträva efter i längden, men jag tror dessvärra att tanken på ett möjligt högt betyg fungerar bättre som morot när det väl kommer till att sätta igång. Hitills har det funkat väldigt bra, en halvtimme varje kväll är inga problem med mina diktatorrutiner (operation shemalägg hela tillvaron punkt nu!). It's all about self control, that's the secret. Dock känner jag att det finns en stor risk att detta lockar fram gamla tvångstankar igen, får bara hoppas att de håller sig ungefär som de är nu (ganska kontrollerbara, trots allt).
Nu är det sömn desu.
Godnatt
måndag, januari 21, 2008
På min tid...
Hittade just av en slump en persons blogg, där ägaren i fråga diskuterar kring fenomenet "My Little City" och jämförde det med Sim City. Detta fick mig naturligtvis alldeles nostalgisk och påminde mig om när jag för ett par månader sedan hittade mina favoritdataspel jag hade som barn.
Där fanns en skiva med jättemånga olika spel, och jag minns att jag och min bror brukade spela Frozen Fruits tillsammans. Tyvärr laggade det en hel del när jag provade det, och det gick inte att spara.. Men skam den som ger sig! :P
Två andra spel var från när jag var ännu yngre, där fanns Sim City 3000 (ja, jag försökte bygga städer när mina jämåriga kompisar spelade kula, typ), vilket jag kämpade tappert med ganska länge. Vattenledningarna var alltid jobbiga att få bra, och jag tyckte att simmarna var så korkade för att de inte hittade till polisstationen om man råkat lämna en ynka ruta gräs framför den... Varje gång det släpps ett ny verision av Sims-spelen skakar jag på huvudet åt att det inte alls är speciellt roligt att bara bygga ett enda hus (diktator över en stad däremot, oj oj oj! Flyglarm!) och börjar fundera på om jag inte borde försöka spela Sim City 3000 igen någon gång...
Vad som förmodligen var mitt allra första dataspel fanns där också, det hette "Människan" och gick helt enkelt ut på att man skulle peka ut olika inre organ på en bild. När jag var sisådär sju år gammal kunde jag minsann det där med mjälte och njurar och sådant riktigt bra, så då borde jag väl klara av det nu?
Grejen var att jag fick typ veckans chock när jag öppnade förpackningen. Det var ju på en diskett! Vilket betyder att jag inte längre kan spela det, eftersom jag inte har någon diskettläsare... Kändes lite surt för en stund, men sedan började jag istället fundera över hur mycket som egentligen har hänt sedan dess. ~ 1997 hade vi en vit låda på vilken det stod en ännu större skärm. Favoritspelet var så enkelt att det gick att lagra på en vanlig diskett (ha, försök marknadsföra ett spel på 1,47 megabyte idag!) och datorn vi köpte efter den var ashäftig eftersom att då man stängde av Windows stängde resten av sig självt.
Behöver jag liksom nämna att 10 år senare sitter samma tjej framför en svart laptop, uppkopplad mot internet via ett trådlöst nätverk. Windows 95 har bytts ut mot Vista, lagringsutrymmet på datorn är väldigt många gånger större och förresten väger datorn inte mer än att man kan bära runt på den i skolväskan.
Hon kan numera tack vare teknikens utveckling både ladda ner film och musik, samt prata med människor från jordens alla hörn på mindre än ett par minuter. Dock kan hon inte längre pricka ut var blindtarmen sitter på en bild av en människa.
Där fanns en skiva med jättemånga olika spel, och jag minns att jag och min bror brukade spela Frozen Fruits tillsammans. Tyvärr laggade det en hel del när jag provade det, och det gick inte att spara.. Men skam den som ger sig! :P
Två andra spel var från när jag var ännu yngre, där fanns Sim City 3000 (ja, jag försökte bygga städer när mina jämåriga kompisar spelade kula, typ), vilket jag kämpade tappert med ganska länge. Vattenledningarna var alltid jobbiga att få bra, och jag tyckte att simmarna var så korkade för att de inte hittade till polisstationen om man råkat lämna en ynka ruta gräs framför den... Varje gång det släpps ett ny verision av Sims-spelen skakar jag på huvudet åt att det inte alls är speciellt roligt att bara bygga ett enda hus (diktator över en stad däremot, oj oj oj! Flyglarm!) och börjar fundera på om jag inte borde försöka spela Sim City 3000 igen någon gång...
Vad som förmodligen var mitt allra första dataspel fanns där också, det hette "Människan" och gick helt enkelt ut på att man skulle peka ut olika inre organ på en bild. När jag var sisådär sju år gammal kunde jag minsann det där med mjälte och njurar och sådant riktigt bra, så då borde jag väl klara av det nu?
Grejen var att jag fick typ veckans chock när jag öppnade förpackningen. Det var ju på en diskett! Vilket betyder att jag inte längre kan spela det, eftersom jag inte har någon diskettläsare... Kändes lite surt för en stund, men sedan började jag istället fundera över hur mycket som egentligen har hänt sedan dess. ~ 1997 hade vi en vit låda på vilken det stod en ännu större skärm. Favoritspelet var så enkelt att det gick att lagra på en vanlig diskett (ha, försök marknadsföra ett spel på 1,47 megabyte idag!) och datorn vi köpte efter den var ashäftig eftersom att då man stängde av Windows stängde resten av sig självt.
Behöver jag liksom nämna att 10 år senare sitter samma tjej framför en svart laptop, uppkopplad mot internet via ett trådlöst nätverk. Windows 95 har bytts ut mot Vista, lagringsutrymmet på datorn är väldigt många gånger större och förresten väger datorn inte mer än att man kan bära runt på den i skolväskan.
Hon kan numera tack vare teknikens utveckling både ladda ner film och musik, samt prata med människor från jordens alla hörn på mindre än ett par minuter. Dock kan hon inte längre pricka ut var blindtarmen sitter på en bild av en människa.
tisdag, januari 15, 2008
Smulklubbens skamlösa systrar, av Mian Lodalen
Kan meddela att jag känner mig bättre än i morse, även om jag förmodligen inte kommer kunna ta mig till skolan imorgon heller. Förresten gick det bra att äta mat, efter lite övertalning från min mors sida försökte jag mig på att äta middag. Blev både lite piggare och gladare, och kvällen tillbringades framför tv:n med "Smulklubbens skamlösa systrar" i knäet. Nice, I must say. Lite som en lesbisk variant av "Bridget Jones dagbok", men utan huvudkaraktärens noja över sin vikt.. Hysteriskt rolig på sina ställen men ibland blev den liite för mycket. Detta var ytterst sällan dock, så jag kan helt klart säga att boken är läsvärd. Enkel bok med hbt-tema, lämplig för alla som inte är rädda för att brista ut i skratt på bussen. :)
Att kunna läsa dina tankar, när jag vill. Även om jag har läst just det inlägget förut, så gör det mig så glad. Det händer att jag saknar dig väldigt mycket, och då är det nog precis vad jag behöver.
Jag vill bara krama dig.
~ ~ ~
Att kunna läsa dina tankar, när jag vill. Även om jag har läst just det inlägget förut, så gör det mig så glad. Det händer att jag saknar dig väldigt mycket, och då är det nog precis vad jag behöver.
Jag vill bara krama dig.
Vad fan :(
Kom hem ungefär fem efter skolan igår, hälsade på min mor och lade mig på sängen där jag däckade. Sov en timme, tills det var dags att äta middag. Därefter däckade jag igen, och sov i kanske två och en halv eller tre timmar. Gick upp och gick på toa, borstade tänderna och tvättade piercingar. Somnade igen. (Notera att sminket inte blev borttvättat...)
Vaknade någon gång i morse av att min far frågade om han skulle ringa och sjukanmäla mig. Det enda jag minns härifrån är att jag sade "jag tror det" och någonting om att det står fel klass på pappret med skolans telefonnummer. Jag går ju i tvåan, inte ettan, remember?
Jag måste ha somnat igen för nästa gång jag blev medveten om någonting hörde jag en bil parkeras utanför huset. Klockan var exakt tio, och tydligen kom min far hem från jobbet. Konstigt, men vad konstigare var att han inte gläntade på min dörr förr att hälsa.
Klockan ett ungefär kom min mor in hit och tryckte i mig lite vatten. Har inte sovit sedan dess, så jag antar att det faktiskt finns en gräns för hur mycket en människa kan sova i alla fall. Jag insåg hur omänsklig jag hade varit mot fiskarna, då det var hög tid att tända lampan i akvariet och ge dem mat. Gjorde så och läste sedan som vanligt ett par kapitel i Bibeln.
Efter att ha legat och stirrat in i rostapeten ett tag (på grund av en ny piercing kan jag inte sova med ansiktet utåt i rummet som vanligt) bestämde jag mig för att jag åtminstone kan skriva ett blogginlägg, eftersom jag får klagomål på att jag inte uppdaterar här tillräckligt ofta.
Försökte med ett "accio dator!" vilket naturligtvis inte fungerade. Så jag pallrade mig upp för att sedan åter sätta mig i sängen, med datorn i knät.
Börjar bli lite hungrig, men vet inte om jag kan förmå mig att äta någonting. Min mor var nämligen vänlig nog att upplysa mig om att min far hade spytt. Vilket jag naturligtvis kopplar direkt till vinterkräksjukan. Och är det någonting jag vet, så är det att om jag har drabbats av det så svälter jag hellre i en vecka än tar reda på det.
Nu ska jag läsa "Smuklubbens skamlösa systrar" av Mian Lodalen och tycka synd om mig själv.
Ronii
Vaknade någon gång i morse av att min far frågade om han skulle ringa och sjukanmäla mig. Det enda jag minns härifrån är att jag sade "jag tror det" och någonting om att det står fel klass på pappret med skolans telefonnummer. Jag går ju i tvåan, inte ettan, remember?
Jag måste ha somnat igen för nästa gång jag blev medveten om någonting hörde jag en bil parkeras utanför huset. Klockan var exakt tio, och tydligen kom min far hem från jobbet. Konstigt, men vad konstigare var att han inte gläntade på min dörr förr att hälsa.
Klockan ett ungefär kom min mor in hit och tryckte i mig lite vatten. Har inte sovit sedan dess, så jag antar att det faktiskt finns en gräns för hur mycket en människa kan sova i alla fall. Jag insåg hur omänsklig jag hade varit mot fiskarna, då det var hög tid att tända lampan i akvariet och ge dem mat. Gjorde så och läste sedan som vanligt ett par kapitel i Bibeln.
Efter att ha legat och stirrat in i rostapeten ett tag (på grund av en ny piercing kan jag inte sova med ansiktet utåt i rummet som vanligt) bestämde jag mig för att jag åtminstone kan skriva ett blogginlägg, eftersom jag får klagomål på att jag inte uppdaterar här tillräckligt ofta.
Försökte med ett "accio dator!" vilket naturligtvis inte fungerade. Så jag pallrade mig upp för att sedan åter sätta mig i sängen, med datorn i knät.
Börjar bli lite hungrig, men vet inte om jag kan förmå mig att äta någonting. Min mor var nämligen vänlig nog att upplysa mig om att min far hade spytt. Vilket jag naturligtvis kopplar direkt till vinterkräksjukan. Och är det någonting jag vet, så är det att om jag har drabbats av det så svälter jag hellre i en vecka än tar reda på det.
Nu ska jag läsa "Smuklubbens skamlösa systrar" av Mian Lodalen och tycka synd om mig själv.
Ronii
lördag, januari 12, 2008
Get Real
"It's only love,
what's everyone so afraid of?"
what's everyone so afraid of?"
Såg just filmen "Get Real" från 1998, som jag har försökt få tag på ganska länge nu. Det är en gripande berättelse om Steven, en engelsk skolpojke som länge har vetat om att han är gay. Heteronormativiteten är påfallande på skolan, därför är det helt otänkbart att komma ut inför någon annan än hans bästa väninna Linda. Steven inleder ett förhållande med John, den populära idrottskillen på skolan, vars vänner mobbar Steven och kallar honom, just det, queer. John vet mycket väl hur det skulle bli om någon fick reda på deras förhållande, därför gör de sitt bästa för att hålla det hemligt. Det är inte helt enkelt, med föräldrar som undrar över vart deras barn tar vägen när de går hemifrån och tjejer, som tycker om de båda pojkarna. Tillslut orkar Steven inte vara hemlig längre och bestämmer sig för att i alla fall gå ut med sin egen läggning, vilket av omgivningen mottas på olika sätt.
Filmen är väldigt rörande och jag tycker att den är helt underbar. Min första tanke var spontant, att det här är en typisk film som vi skulle kunna se i skolan. Det händer att vi tittar på film på engelskan, vilken som helst bara för att ta det lugnt en lektion och öva oss i att lyssna på engelskt tal. Den här filmen har ett budskap, som jag tror att min klass, eller rentav alla människor, skulle behöva ta del av. Den skulle dessutom kunna ligga till grund för mycket diskussioner, om engelskläraren skulle vilja det. Filmen förklarar precis det som nästan alla i hbt-världen försöker säga, att det är inte så enkelt att växa upp som hbt när världen inte förstår en, men den säger det på ett sätt som är så rörande att jag tror att nästan alla kan ta det till sig.
onsdag, januari 02, 2008
Gott Nytt År
Woho, då är det alltså 2008!
Visst har det varit 2008 i två dagar nu, men jag ska i ärlighetens namn säga att jag har sovit större delen av tiden. Sovmorgon är faktiskt otroligt skönt ibland, men det medför att jag blir extremt förvirrad vad gäller tider, datum och veckodagar. Som om det inte är jobbigt nog att komma ihåg att det är ett nytt år? ^__~
Kramar,
Ronii
Visst har det varit 2008 i två dagar nu, men jag ska i ärlighetens namn säga att jag har sovit större delen av tiden. Sovmorgon är faktiskt otroligt skönt ibland, men det medför att jag blir extremt förvirrad vad gäller tider, datum och veckodagar. Som om det inte är jobbigt nog att komma ihåg att det är ett nytt år? ^__~
Kramar,
Ronii
söndag, december 30, 2007
<3
Jag är kär.
Inte igen, utan fortfarande.
Det råder verkligen inga som helst tvivel,
Jag har inte misstagit mig som vissa försöker antyda
Det är verkligen bara dig som jag vill ha.
Inte igen, utan fortfarande.
Det råder verkligen inga som helst tvivel,
Jag har inte misstagit mig som vissa försöker antyda
Det är verkligen bara dig som jag vill ha.
fredag, december 28, 2007
God Jul
Julhelgen tillbringades i år hos min mormor, där större delen av släkten vanligtvis håller till. Dock har jag själv bara firat jul där en gång tidigare (vad jag vet) och då nådde jag ungefär lika högt upp som julbocken under granen.
Mormor är väldigt söt som vanligt, hon sitter där i sin rulltol och skrattar mycket. Mest över allt tok som vi kusiner hittar på, och hur min morbror berättar det för henne. Han vrider på allt så att det blir ännu roligare. Det var en massa kusiner överallt (okay, typ sju eller åtta stycken vid tillfället då vi var flest) och en del av dessas flickvänner, morbröder och mostrar (för några var det fastrar och farbröder), och så ett gäng katter. Snacka förvirringen <3
Då bör dessutom tilläggas att inte ens halva släkten var närvarande...
Det var så kul att träffa släktingarna igen; de flesta av dem träffar jag inte speciellt ofta. Bland annat var där en kusin som bott i Schweiz, och en annan kusin som jag inte sett på.. kanske sju år? Fast det blev lite jobbigt också, då det hos mormor egentligen inte finns något bra ställe att söka tillflykt till när det känns som om man behöver en paus (utom skogen förståss, men det stormade ju faktiskt).
Det var kaotiskt och det var mysigt, folk överallt och ingenstans och jag vet inte vad. Positivt var dock att jag inte är den enda där som kräver vegetarisk mat; även om de allra flesta i släkten äter kött så var vi i alla fall minst fem personer som inte gör det. Några äter fisk och andra gör det inte, någon är allergisk mot typ allt (ibland kan jag fundera över hur sjutton hon ens lever), men poängen var att det fanns massor av mat som jag tycker om. Bäst eftersom jag inte har ätit typ någonting som finns på ett julbord de senaste åren ^^
Julen var riktigt lyckad, och jag blir glad av att tänka tillbaka på den. Jag fick ju träffa mormor <3 och en massa andra släktingar, dessutom är jag säker på att morfar var där, han också.
(Jag är förresten väldigt nöjd med julklapparna också)
Hoppas att er julhelg var lika mysig som min.
Kramar
/Ronii
Mormor är väldigt söt som vanligt, hon sitter där i sin rulltol och skrattar mycket. Mest över allt tok som vi kusiner hittar på, och hur min morbror berättar det för henne. Han vrider på allt så att det blir ännu roligare. Det var en massa kusiner överallt (okay, typ sju eller åtta stycken vid tillfället då vi var flest) och en del av dessas flickvänner, morbröder och mostrar (för några var det fastrar och farbröder), och så ett gäng katter. Snacka förvirringen <3
Då bör dessutom tilläggas att inte ens halva släkten var närvarande...
Det var så kul att träffa släktingarna igen; de flesta av dem träffar jag inte speciellt ofta. Bland annat var där en kusin som bott i Schweiz, och en annan kusin som jag inte sett på.. kanske sju år? Fast det blev lite jobbigt också, då det hos mormor egentligen inte finns något bra ställe att söka tillflykt till när det känns som om man behöver en paus (utom skogen förståss, men det stormade ju faktiskt).
Det var kaotiskt och det var mysigt, folk överallt och ingenstans och jag vet inte vad. Positivt var dock att jag inte är den enda där som kräver vegetarisk mat; även om de allra flesta i släkten äter kött så var vi i alla fall minst fem personer som inte gör det. Några äter fisk och andra gör det inte, någon är allergisk mot typ allt (ibland kan jag fundera över hur sjutton hon ens lever), men poängen var att det fanns massor av mat som jag tycker om. Bäst eftersom jag inte har ätit typ någonting som finns på ett julbord de senaste åren ^^
Julen var riktigt lyckad, och jag blir glad av att tänka tillbaka på den. Jag fick ju träffa mormor <3 och en massa andra släktingar, dessutom är jag säker på att morfar var där, han också.
(Jag är förresten väldigt nöjd med julklapparna också)
Hoppas att er julhelg var lika mysig som min.
Kramar
/Ronii
lördag, december 22, 2007
22 December
Så har man då bott i det här huset i fem år. Det känns helt sjukt när man tänker på det, jag är ju egentligen ..typ 12 år gammal. Men jag är 17 år, så det finns en risk att det inte blir så många fler jular i det här huset. För snart ska man vara vuxen och flytta hemifrån och studera och skaffa jobb och sådant.
För att hoppa tillbaka dit jag började, så bara måste jag bli lite nostalgisk (så att jag bättre kan uppskatta det jag har nu). Det var fem år sedan jag ensam gick vilse på väg ner till skridskobanan, trots att det är mindre än en kilometer dit (mina föräldrars röster, sväng bara vänster så hittar du, hördes i mitt huvud). Fem hela år sedan jag började i byskolan här (mitt i skolåret, och det var vinter. Snö, och man halkade på skolgården). Då jag knappt tolv år gammal vandrade ner till skolan, för första gången som en elev som hör hemma i de röda byggnaderna (fast jag platsade ju inte). Jag tror att jag hade håret uppsatt i två tofsar eller flätor, men vem minns egentligen sådant? (Vem bryr sig?) Där skulle jag tillbringa den sista terminen innan högstadiet började, och jag vill minnas att en termin aldrig har känts så lång.
Allting ändrades, på sätt och vis (men till vilken nytta?) Glåporden förbyttes mot iskall tystnad (vilket dock kändes som en klar förbättring i jämförelse), de flinande ansiktena byttes ut mot nya. Lärare som inte lyssnar fanns precis som tidigare (nu var det bara en annan dam). Ett bibliotek fanns där också, det som hade kunnat vara positivt med det hela (men det var bara öppet några få dagar varje vecka). Uterast (så om jag hade velat fly till biblipteket, hade det ändå inte gått) och bestämda platser i matsalen (åh vad jag hatade det där). På min tidigare skola gick vi tillsammans med högstadieeleverna (tvång på att stanna i matsalen tills hela bordet ätit klart, eller att duka fram åt resten av klassen, och de yngre eleverna där hade inte klarat sig så länge). Där fick man vara glad om det över huvud taget fanns ett bord i matsalen (vilket verkade som en välsignelse när man tänkte tillbaka på det).
Att komma till en by, som känns som om den är belägen långt från all civilization, och plötsligt bli behandlad som ett mycket litet barn (Raka led, Stanna utomhus på 10-rasten, Den här veckan är det din tur att duka i matsalen, Lämna inte bordet förrän alla har ätit upp!) Jag avskydde det verkligen (inte konstigt att de där barnen bråkade på skolbussarna sedan, det var ju den första frihet de någonsin fick). Att tjejerna i min klass höll på att stendö av chock när de fick veta att jag hade fått mens (vilket jag inte alls hade haft i ett år vid det laget ._.'). Vad ska jag säga, liksom? Ändå var det jag som råkade ut för all skit (man tar inte seden dit man kommer, man tar den ju uppenbarligen med sig).
Med tanke på hur långt mitt första halvår här kändes, är det verkligen helt otroligt att jag har bott här tio halvår. Det var nog tur att jag bytte skola såpass snabbt igen dock, jag vet inte hur länge jag hade klarat mig i den där lilla röda byggnaden på landet (förresten slängde min lärarinna teckningen jag gjorde åt henne sista dagen. En blick, ett veck eller två, och sedan i papperskorgen). Jag trodde att högstadiet var det bästa som kunde hända mig (jag hade två, eller faktiskt tre vänner). Men då hade jag inte ens sett åt en gymnasiebyggnad ännu.
Det känns som om det var i högstadiet min skolgång började, på riktigt. Jag började göra mina läxor mer regelbundet (jag lärde mig gångertabellen, till viss del xD ) och jag hade riktigt trevligt, med biblioteksråd och skolkör och allt. Jag blev duktig på annat än det man lär sig när man flyr till böckernas värld (vilket ordförråd jag hade som elvaåring dock!) Men det är inte förrän nu, som jag har börjat göra resultat som går att jämföra med andra. Det är först på gymnasiet som jag har lärt mig att umgås med folk i min egen ålder (jag tror att jag mest härmade människor i högstadiet, som övning eller någonting) och det känns faktiskt som om jag inte riktigt vill sluta gymnasiet. Det må vara stressigt, men håll oss kvar för en stund. Jag gillar rutinen som finns (läxor, prov och lärare med nästan egna klassrum). Jag är inte redo för vuxenvärlden ännu (och hur ska jag kunna bli det på ett och ett halvt år?). Med min räkning är det bara cirka fyra år av min skolgång hitills som räknas (resten borde räknas som livserfarenhet eller någonting) och i Sverige har vi obligatorisk skolgång på nio år.
Att vara närvarande behöver inte betyda att man lär sig något (utom att ducka för elakheter och hitta på snabba svar på tal). Hur som helst, nog med svammel nu. Fem år har gått, sedan familjen första gången backade upp sin röda bil på uppfarten. Deras nya hus låg i det lilla idylliska samhället på landet. Barnvänligt, hade de hört att det skulle vara.
För att hoppa tillbaka dit jag började, så bara måste jag bli lite nostalgisk (så att jag bättre kan uppskatta det jag har nu). Det var fem år sedan jag ensam gick vilse på väg ner till skridskobanan, trots att det är mindre än en kilometer dit (mina föräldrars röster, sväng bara vänster så hittar du, hördes i mitt huvud). Fem hela år sedan jag började i byskolan här (mitt i skolåret, och det var vinter. Snö, och man halkade på skolgården). Då jag knappt tolv år gammal vandrade ner till skolan, för första gången som en elev som hör hemma i de röda byggnaderna (fast jag platsade ju inte). Jag tror att jag hade håret uppsatt i två tofsar eller flätor, men vem minns egentligen sådant? (Vem bryr sig?) Där skulle jag tillbringa den sista terminen innan högstadiet började, och jag vill minnas att en termin aldrig har känts så lång.
Allting ändrades, på sätt och vis (men till vilken nytta?) Glåporden förbyttes mot iskall tystnad (vilket dock kändes som en klar förbättring i jämförelse), de flinande ansiktena byttes ut mot nya. Lärare som inte lyssnar fanns precis som tidigare (nu var det bara en annan dam). Ett bibliotek fanns där också, det som hade kunnat vara positivt med det hela (men det var bara öppet några få dagar varje vecka). Uterast (så om jag hade velat fly till biblipteket, hade det ändå inte gått) och bestämda platser i matsalen (åh vad jag hatade det där). På min tidigare skola gick vi tillsammans med högstadieeleverna (tvång på att stanna i matsalen tills hela bordet ätit klart, eller att duka fram åt resten av klassen, och de yngre eleverna där hade inte klarat sig så länge). Där fick man vara glad om det över huvud taget fanns ett bord i matsalen (vilket verkade som en välsignelse när man tänkte tillbaka på det).
Att komma till en by, som känns som om den är belägen långt från all civilization, och plötsligt bli behandlad som ett mycket litet barn (Raka led, Stanna utomhus på 10-rasten, Den här veckan är det din tur att duka i matsalen, Lämna inte bordet förrän alla har ätit upp!) Jag avskydde det verkligen (inte konstigt att de där barnen bråkade på skolbussarna sedan, det var ju den första frihet de någonsin fick). Att tjejerna i min klass höll på att stendö av chock när de fick veta att jag hade fått mens (vilket jag inte alls hade haft i ett år vid det laget ._.'). Vad ska jag säga, liksom? Ändå var det jag som råkade ut för all skit (man tar inte seden dit man kommer, man tar den ju uppenbarligen med sig).
Med tanke på hur långt mitt första halvår här kändes, är det verkligen helt otroligt att jag har bott här tio halvår. Det var nog tur att jag bytte skola såpass snabbt igen dock, jag vet inte hur länge jag hade klarat mig i den där lilla röda byggnaden på landet (förresten slängde min lärarinna teckningen jag gjorde åt henne sista dagen. En blick, ett veck eller två, och sedan i papperskorgen). Jag trodde att högstadiet var det bästa som kunde hända mig (jag hade två, eller faktiskt tre vänner). Men då hade jag inte ens sett åt en gymnasiebyggnad ännu.
Det känns som om det var i högstadiet min skolgång började, på riktigt. Jag började göra mina läxor mer regelbundet (jag lärde mig gångertabellen, till viss del xD ) och jag hade riktigt trevligt, med biblioteksråd och skolkör och allt. Jag blev duktig på annat än det man lär sig när man flyr till böckernas värld (vilket ordförråd jag hade som elvaåring dock!) Men det är inte förrän nu, som jag har börjat göra resultat som går att jämföra med andra. Det är först på gymnasiet som jag har lärt mig att umgås med folk i min egen ålder (jag tror att jag mest härmade människor i högstadiet, som övning eller någonting) och det känns faktiskt som om jag inte riktigt vill sluta gymnasiet. Det må vara stressigt, men håll oss kvar för en stund. Jag gillar rutinen som finns (läxor, prov och lärare med nästan egna klassrum). Jag är inte redo för vuxenvärlden ännu (och hur ska jag kunna bli det på ett och ett halvt år?). Med min räkning är det bara cirka fyra år av min skolgång hitills som räknas (resten borde räknas som livserfarenhet eller någonting) och i Sverige har vi obligatorisk skolgång på nio år.
Att vara närvarande behöver inte betyda att man lär sig något (utom att ducka för elakheter och hitta på snabba svar på tal). Hur som helst, nog med svammel nu. Fem år har gått, sedan familjen första gången backade upp sin röda bil på uppfarten. Deras nya hus låg i det lilla idylliska samhället på landet. Barnvänligt, hade de hört att det skulle vara.
Klagomål
Det verkar inte bli något JulCon för mig i år; jag har lyckats dra på mig någon form av förkylning, värre än de vanliga förkylningarna jag brukar traska runt med. Min hals och näsa tycker definitivt inte om mig; men det gör å andra sidan inte någon annan del av mitt huvud heller. Mor min misstänker att jag har feber, så ni kan ju föreställa er mängderna Alvedon jag har fått i mig idag.
Jag tycker verkligen att det är skittrist att jag inte kan gå på JulCon, för jag har verkligen längtat efter att träffa vissa av människorna som kommer vara där. Så har jag inte varit på konvent sedan NärCon, i augusti, heller.
Är någon intresserad av att byta julklapp med mig, då jag hade köpt en sak till julklappsbytet på JulCon (~30 kr)? Det är iofs inte någonting speciellt seriöst, but still.
Btw; om Itachi undrar har jag hans sudd, som han glömde när han hälsade på i skolan. Tänkte att han skulle få tillbaka det nu i helgen, men det går ju inte.
Jag tycker verkligen att det är skittrist att jag inte kan gå på JulCon, för jag har verkligen längtat efter att träffa vissa av människorna som kommer vara där. Så har jag inte varit på konvent sedan NärCon, i augusti, heller.
Är någon intresserad av att byta julklapp med mig, då jag hade köpt en sak till julklappsbytet på JulCon (~30 kr)? Det är iofs inte någonting speciellt seriöst, but still.
Btw; om Itachi undrar har jag hans sudd, som han glömde när han hälsade på i skolan. Tänkte att han skulle få tillbaka det nu i helgen, men det går ju inte.
måndag, december 17, 2007
What Pokémon are you?
Jag blev värsta inspirerad av Poemy, som lade upp sitt resultat av denna i sin blogg. Under en lite för lång håltimme i skolan blev det för mycket med allt pluggande av geografi, så jag bestämde mig snabbt för att jag också skulle göra testet.
.
.
.
.
Uppenbarligen är jag en Vulpix. Den är ju iaf väldigt söt <3
Fast jag har alltid gillat Charmander bäst.
söndag, december 16, 2007
Best birthday gift ever
Det slog mig förut, att jag ännu inte nämnt ett ord här om min födelsedag eller liknande. Inga reflektioner om huruvida jag blivit mer mogen, inte ens en kommentar om vad jag har fått i present. Eftersom jag i år faktiskt känner att jag har någonting (relativt) vettigt att skriva om detta, så kände jag att jag kanske borde skriva någonting medans det fortfarande är rätt månad...
Den 4 december fyllde jag alltså 17 år. 17 är en bra siffra, den är ojämn och kvadratroten ur den borde vara 4 komma någonting. Eller så har jag helt fel, fastän jag nog har blivit lite bättre på matematik under året som gått. Dock har jag inte kommit på någonting, som jag får göra nu men som jag inte fick göra som sextonåring. Arton är ju inte så svårt, och när man fyller sexton är man gammal nog att åka på studiebesök hos EON. Men sjutton..? Har någon ett förslag?
Den stora frågan som släktingar alltid frågar är, "har du blivit mognare då?". Jag vet aldrig vad jag ska svara på det, liksom Nej jag har inte mognat någonting sedan jag var 10, eller, ännu hellre; Jomen, igår var jag ju bara såå barnslig. Idag är jag ju värsta vuxen! Blah. Till att börja med tror jag personligen att det är en stor skillnad mellan 'omogen' och 'barnslig'. Vilket ju vore väldigt synd annars, för då hade det gått bakåt i utvecklingen för mig. Så årets svar är: Ja, jag tror att jag har blivit åtminstone lite mer mogen under året som gått. Jag har lärt mig viktiga saker och jag har blivit mycket bättre på att sköta mina studier. Men jag har nog blivit, om det nu är möjligt, ännu barnsligare än tidigare då jag fortfarande kan känna att dagen är gjord om jag får en kram av rätt person. Eller om skolan blivit julpyntad. Eller om jag får ett klistermärke jag inte hade när jag köper Hello Kitty-tuggummin.
För att nämna presenterna, så fick jag i år vad jag skulle vilja säga är den bästa födelsedagspresenten någonsin. Min far hade köpt biljetter till Jonas Gardells show Tillfällig gäst i ditt liv, nu i slutet av februari. Jag minns att jag var så besviken, när jag i slutet av sommaren hade biljetter men inte kunde gå. Bara att pappa hade noterat detta och köpt nya biljetter till mig var på ett sätt väldigt rörande. Vad bättre var dock, att det var två biljetter och att pappa frågade mig om han fick gå med mig. Det hade jag tänkt be honom om från första början, men jag blev så glad att han visade att han vill gå med mig. Många kanske tycker att det här låter konstigt, att jag vill gå på föreställningar med min far hellre än med mina kompisar. Alla förstår inte riktigt det magiska med att min far tänker ta ledigt från jobbet för att kunna gå och se min idol tillsammans med mig. Detta är något som känns extra speciellt nu i december, eftersom hans yrke gör att arbetar nästan dygnet runt nu.
Jag ska få se Jonas Gardell, live, in action och annat än på bokmässor och liknande. För första gången ska jag se en show av honom som inte är inspelad på video eller dvd!
Av mina släktingar hade jag önskat mig böcker och pengar, som vanligt ungefär. Det positiva var att nästan alla gav mig pengar, och det var inte svårt att komma på vad de i första hand ska gå till. Biljetter till årets Stockholm Pride har just släppts, och jag och Linda har velat åka sedan vi var där förra året. Så 'biljetter' är väl kodordet för årets födelsedagspresenter antar jag. Även om det snarare känns som jag har fått flytande glädje eller liknande.
I övrigt fick jag bland annat en hög med mangaböcker, lite kläder, en ljusstake, hudkrämer och mascara. Materiell lycka! :P
Bilden togs av min far på bokmässan i Göteborg förra året.
Från vänster: jag, Johanna, Johanna och Jonas.
Den 4 december fyllde jag alltså 17 år. 17 är en bra siffra, den är ojämn och kvadratroten ur den borde vara 4 komma någonting. Eller så har jag helt fel, fastän jag nog har blivit lite bättre på matematik under året som gått. Dock har jag inte kommit på någonting, som jag får göra nu men som jag inte fick göra som sextonåring. Arton är ju inte så svårt, och när man fyller sexton är man gammal nog att åka på studiebesök hos EON. Men sjutton..? Har någon ett förslag?
Den stora frågan som släktingar alltid frågar är, "har du blivit mognare då?". Jag vet aldrig vad jag ska svara på det, liksom Nej jag har inte mognat någonting sedan jag var 10, eller, ännu hellre; Jomen, igår var jag ju bara såå barnslig. Idag är jag ju värsta vuxen! Blah. Till att börja med tror jag personligen att det är en stor skillnad mellan 'omogen' och 'barnslig'. Vilket ju vore väldigt synd annars, för då hade det gått bakåt i utvecklingen för mig. Så årets svar är: Ja, jag tror att jag har blivit åtminstone lite mer mogen under året som gått. Jag har lärt mig viktiga saker och jag har blivit mycket bättre på att sköta mina studier. Men jag har nog blivit, om det nu är möjligt, ännu barnsligare än tidigare då jag fortfarande kan känna att dagen är gjord om jag får en kram av rätt person. Eller om skolan blivit julpyntad. Eller om jag får ett klistermärke jag inte hade när jag köper Hello Kitty-tuggummin.
För att nämna presenterna, så fick jag i år vad jag skulle vilja säga är den bästa födelsedagspresenten någonsin. Min far hade köpt biljetter till Jonas Gardells show Tillfällig gäst i ditt liv, nu i slutet av februari. Jag minns att jag var så besviken, när jag i slutet av sommaren hade biljetter men inte kunde gå. Bara att pappa hade noterat detta och köpt nya biljetter till mig var på ett sätt väldigt rörande. Vad bättre var dock, att det var två biljetter och att pappa frågade mig om han fick gå med mig. Det hade jag tänkt be honom om från första början, men jag blev så glad att han visade att han vill gå med mig. Många kanske tycker att det här låter konstigt, att jag vill gå på föreställningar med min far hellre än med mina kompisar. Alla förstår inte riktigt det magiska med att min far tänker ta ledigt från jobbet för att kunna gå och se min idol tillsammans med mig. Detta är något som känns extra speciellt nu i december, eftersom hans yrke gör att arbetar nästan dygnet runt nu.
Jag ska få se Jonas Gardell, live, in action och annat än på bokmässor och liknande. För första gången ska jag se en show av honom som inte är inspelad på video eller dvd!
Av mina släktingar hade jag önskat mig böcker och pengar, som vanligt ungefär. Det positiva var att nästan alla gav mig pengar, och det var inte svårt att komma på vad de i första hand ska gå till. Biljetter till årets Stockholm Pride har just släppts, och jag och Linda har velat åka sedan vi var där förra året. Så 'biljetter' är väl kodordet för årets födelsedagspresenter antar jag. Även om det snarare känns som jag har fått flytande glädje eller liknande.
I övrigt fick jag bland annat en hög med mangaböcker, lite kläder, en ljusstake, hudkrämer och mascara. Materiell lycka! :P
Bilden togs av min far på bokmässan i Göteborg förra året.
Från vänster: jag, Johanna, Johanna och Jonas.
söndag, december 09, 2007
Mnaw :')
Jag kan nu ärligt säga att jag känner Örebros gulligaste och trevligaste gaypar. De två killarna jag har pratat om tidigare har visat sig vara tillsammans, och jag tror att jag döör :') . De är så jävla söta ihop att jag hade förmodligen legat och gråtit om de inte vore tillsammans. Hur som helst - sökandet är över, och jag får lägga mina stalkerskills på hyllan tills nästa gång jag misstänker att jag har gaypar i min närhet.
.
Jag vill ha en flickvän. Nu tack ._.'
Och jag längtar tillbaka till Pride.
Sommar. Glädje. Kramar. Dildokubb. Judo. Galenskap. Kyssar. Musik. Sjukhustältet. Sanning eller konsekvens. Regnbågsfärger. Värme. Fnitterattacker. Tävlingar. Vätskebrist. Människor. Reklamblad. Tipspromenader. Kondomer med glidmedel. Hysterik. Heliumballonger. Fotoutställningar. Flaggor. Make up. Närhet. Skratt. Lekar.
Pure happiness.
fredag, december 07, 2007
Itachi
Igår kom David och hälsade på oss som fortfarande finns kvar på hans gamla skola.. Det var så extremt skoj att träffa honom; jag har inte sett honom sedan början på sommaren någon gång. När han precis hade tagit studenten, och visste att han hade kommit in på sin linje i Linköping. Det var faktiskt honom jag saknade mest när jag kom tillbaka till skolan efter sommaren, att många andra också hade slutat kändes, men inte lika mycket.
För att kunna sitta och prata med honom en stund skolkade jag franskan, och han hjälpte mig till och med lite (okay, ganska mycket) med japanskaläxan. Jag har saknat honom, Itachi :)
För att kunna sitta och prata med honom en stund skolkade jag franskan, och han hjälpte mig till och med lite (okay, ganska mycket) med japanskaläxan. Jag har saknat honom, Itachi :)
fredag, november 30, 2007
onsdag, november 21, 2007
Appropå alkohol
Nu i eftermiddags genomlevde jag en av de värsta bussresor jag minns, i alla fall om man räknar på att den var kortare än en timme. För det första tycker jag inte om att resa med mycket packning på bussar, det spelar ingen roll om det är slalomskidor, en resväska eller skolböcker man släpar, det är hemskt i vilket fall. Naturligtvis hade jag både min ryggsäck med skolgrejer, kylsväskan med gymnastikkläder och en ICA-påse full med mat med mig.
.
På bussen tyckte jag mig känna lukten av alkohol. Inte den doft som kommer från söta eller syrliga vätskor vilka man dricker i trevligt sällskap. Nej, utan alkoholens riktiga lukt. Den stank, som kommer från redan konsumerad alkohol, den som satt sig i personers hår, kläder och andedräkt.
.
Mycket riktigt, längre bak i bussen hör jag en man, som på grund av detta gift, inte verkade vara vid sina sinnens fulla bruk. Den krypande känslan längs ryggraden, äckelkänslan som kommer över en, gör sig påminda. Lyckligtvis hör jag en lugn damröst som talar till honom, vilket också gör mig någorlunda övertygad om att han inte kommer antasta mig.
.
Efter en stund kommer damen fram och säger till busschaffören att hon ska kliva av nu, och att mannen ska kliva av vid nästa hållplats. Hon försvinner av bussen, och någon kilometer senare raglar även mannen av. Bilden av hans grådaskiga uppsyn och lukten av alkohol satt kvar länge i huvudet.
.
Det är sådant här som får en att vilja bli nykterist.
torsdag, november 15, 2007
Ikväll är Peda min idol
.bmp)
Som respons på mitt kreativitetsryck för en tid sedan gjorde Peda den här bilden till mig.
.
Jag anser att det helt klart kvalificerar honom till att vara min idol, om inte annat för en kväll.
.
Underbart säger jag bara :')
.
/Ronii
måndag, november 05, 2007
Mer färg i akvariumet ^^
Nya fiskar <3
..så kanske snigelproblemet är löst sedan.
.
Idag på japanskan fick vi (efter mitt och Lindas önskemål men till de andras uppenbara förtret) skriva små presentationer om oss själva och läsa upp dem (att läsa upp dem hörde dock inte till önskan). Eftersom vi bara har läst japanska den här terminen användes endast väldigt enkla meningar, men jag blev så glad för att vi lät bli att följa boken slaviskt för en lektion.
.
Vi blev diktatoriskt indelade i två grupper för att läsa upp våra texter. Jag och Rebecka hamnade i samma grupp, tillsammans med bland andra "Marilyn Manson-killen", "den pretentiösa killen som är jätteduktig på allting" och "den lilla tjejen som pratar hela tiden".
.
Jag blev helt glad när jag hade läst min text, kände mig lite tveksam till en början, men när jag hade läst klart var det en kille som helt på random började applådera. Lite skumt eftersom vi inte applåderade annars, men det gjorde min dag <3
fredag, november 02, 2007
I brist på någonting vettigt att skriva om
.
Kyô wa juichi-gatsu futsuka desu. Kin-yôbi desu.
Ima gogo ichi-ji sanjûnana-fun desu.
Btw. Är det någon som minns att jag för väldigt länge sedan skrev att jag misstänker att två killar i min närvaro är tillsammans? Min första kväll på Qruiser, för typ ett par veckor sedan, hittade jag den ena killen där. Han har pojkvän, men vem det är står inte. Sökandet fortsätter...
Jag är ingen stalker.
torsdag, november 01, 2007
Allt på en och samma gång
Jag känner mig lite allmänt konstig; jag är trött och jag är glad och jag är förvirrad och jag är ensam och jag är förhoppningsfull och jag är deppig och jag är stressad och allting på samma gång. Men..
Så det andra spelar inte så stor roll.
Jag tror att jag är kär :)
Så det andra spelar inte så stor roll.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
