Konventens naturlagar

Några naturlagar känner alla till. Släpper du en penna till exempel, så faller den. Det bara är så; ett allmänt accepterat faktum. Under helgens konventande under FriCon, och under packandet dagen innan, började jag i tankarna sammanfatta några av de saker som händer mig varje konvent. Mer eller mindre exakt måhända, till olika grader av allvar, men det börjar ändå bli en fin liten lista:

1. Jag fryser alltid på konvent.
   I sovsalarna och andra ytor där man i allmänhet försöker ta det lugnt är det utan undantag svinkallt. Helst sover man mitt på ett gympasalsgolv med alla ens kläder på sig, och lik förbannat vaknar man varje timme för att man fryser. I TV-spelsrum och rollspelsrum är det istället asvarmt, så att man är svettig resten av konventet.
   
2. Jag har alltid hygiennoja på konvent.
   Att tvätta håret i ett handfat börjar bli min specialitet, eftersom det sker minst en gång varje konventsvistelse. Det tar längre tid att borsta tänderna (vilket sker minst tre gånger om dagen) och tvätta sig än att äta frukost. Det är även hygienartiklar som tar upp mest plats i väskan, med undantag för sovsäcken.
   
3. Jag mår dåligt någon gång under konventsvistelsen.
   Veckan innan ett konvent sätts ens kropp alltid på prov. Förkylningar, feber, huvudvärk, eller vad sägs om att rent av välta en dator över foten?


4. En sked skulle alltid ha varit till nytta, om man inte glömt den hemma.
   Oregelbundet intag av snabbmat gör att yoghurt och risifrutti är populärt som mellanmål, tillsammans med frukt och bröd. Dock har kvällspersonalen på ICA ingen som helst lust att leta reda på plastskedar åt övertrötta tonåringar iklädda Pokémontröjor. Är man inte sugen på yoghurt har man nästan säkert en obeskrivlig lust, att med en extra slö sked slica 14-åringar som skriker i sovsalen mitt i natten. För sådana ändamål fungerar helt enkelt inte plastskedar.

Fler konventslagar dyker förmodligen upp förr eller senare, lämpligen lagom till nästa konvent. Dessa kan även komma att behöva utredas igen, men tills vidare är de i alla fall accepterade som sanningen av mig.

Helgen var otroligt trevlig på många sätt, och jag fick mer inspiration än vad jag trodde var möjligt till en sak. Mer information om det dyker upp senare; men jag kan säga att jag är extremt pepp. Höjdpunkterna har varit många men några saker måste speciellt nämnas.
Först och främsthar jag hört Tomb säga angst, IRL och helt på riktigt. \o/
Secondly; jag har träffat den berömde Walt från PandaPiraternas IRC-kanal. Mycket trevligt, även om jag var asnervös för att över huvud taget presentera mig... ^__^
Tredje; jag och Larben spelade diverse musikspel mitt i natten. Han har sjukt manlig röst :O
Sist men inte minst; jag lekte emo under zombielajvet. Visserligen var rollspelet överlag lite roligare under NärCon, kanske för att det var första gången jag deltog då. Men det var skoj nu med, och jag stod i ett hörn med ett örhänge runt läppen, en palestinasjal runt halsen och hörlurar i öronen, upprepandes fraser som "Mitt liv är så hemskt!" Jag kände dessutom att texten "My Chemical Romance [broken heart]" (skrivet med kalligrafipenna) på mina armar gjorde bilden liite mer komplett. Nästa gång ska jag banne mig säga eller göra någonting som faktiskt tillför handlingen någonting också :D

Det här är ett sådant tillfälle då jag älskar konvent [conventions are less than 3]
Love, Ronii

Happy Valentine's Day

Klockan 07.50, tio minuter innan mitt matteprov började, klev jag ur min fars bil och över skolgården. Lampan i rödljuset på gatan var dagen till ära format som ett hjärta, vilket liksom gör en lite, lite gladare på insidan.

På bussen hem satt jag ganska nära en tjej som bor cirka fem kilometer hemifrån mig (med tanke på vart hon kliver av bussen). Jag har ofta funderat på hur gammal hon är, och skulle tippa på ett eller möjligen två år yngre än mig. När det nästan bara var vi kvar i den delen av bussen, blev det så att vi satt och kikade på varandra ur ögonvrån. Sådär som man gör när det är väldigt lite folk, och samtidigt väldigt tyst, ni vet.

När hon reste sig upp för att kliva av bussen sade hon, helt otippat "Vad vacker du är". Hon sade det ganska tyst, och på grund av bussens bullrande och blotta förvåningen över att hon pratade med mig gjorde att jag var tvungen att be henne upprepa det. Det gjorde hon, lite osäkrare, och jag blev verkligen glad. Jag måste medge att mitt svar inte var speciellt väl genomtänkt, men som sagt var jag otroligt förvånad över hela situationen.. Det blev ett "Tack! Jag tycker att du är väldigt söt!", och det är hon också. Bara att plötsligt var det hon som verkade (mycket) äldre än mig, och jag kände att jag har raggningsförmåga som en nioåring ungefär. Allt detta skedde dessutom väldigt snabbt, så fort hon hade pratat klart började hon gå iväg för att kliva av bussen.

Kände mig väldigt fundersam på vägen mellan mitt hus och busshållsplatsen. En blandning av fånig glädje och en känsla av "wtf did just happen?". På ett bra sätt :')
Kan dock inte låta bli att fundera.. Vet hon kanske om att jag gillar tjejer? :)
Själv gav jag bara bort ett enda kort i år... <3
Dessutom Deathgame-dog jag idag, när jag väntade på bussen. Grattis, säger jag bara. Kändes helt okay, det var mest kul att bli attackerad eftersom jag inte har blivit det på två omgångar, typ.
Grattis Zoxxy, och tack för att du fått mig pepp på att Deathgamea igen! ^__^

Dagens LOL

Den senaste tiden har det dykt upp förvånansvärt många AXE-produkter på olika ställen i vårt badrum. Har helt enkelt dragit slutsatsen att det är min 14-åriga bror som lämnar dem efter sig, men när man läser på förpackningarna så kan man ju börja undra...

"Axe Vice Shower Gel - made to get guys clean. Turns nice girls naughty with the seductive fresh fragrance from AXE."

Jag menar, wtf? xD

För att jag är en patetisk tönt med ångest

Nuförtiden är det så många saker som ger mig ångest att jag knappt vill gå in i mitt eget rum längre. Min tillflyktsort. Problemet ligger i att där har alla saker hopat sig; läxböcker och papper, smutstvätt och gamla grejor, som rensades ut ur mitt rum. Ren tvätt ligger i en hög, eftersom jag inte pallar lägga in det i garderoben.

Aldrig har väl mitt rum varit i så här stort behov av att städas (inte de senaste sju åren åtminstone), aldrig har jag haft lika mycket saker att göra i skolan och aldrig har jag varit mer opepp.

Ändå har jag en massa roliga saker inplanerade; om bara en vecka är det sportlov, vilket inleds med FriCon. Sedan åker jag med familjen till Stockholm, där vi bland annat ska gå på naturhistoriska. Jag ska köpa manga och eventuellt ta en fika med en internetkompis. I början på mars ska jag och min far se Jonas Gardells show och under alla papper i mitt rum ligger en biljett till Stockholm Pride och väntar. Det är ju som upplagt för lycka, och ändå är jag patetisk nog att sitta här och klaga.

I påskhelgen är det GothCon, vilket jag har tänkt anmäla mig till. Den 14 (alla hjärtans dag, för övrigt) är det sista anmälningsdag och min far kommer hem den 12. Behöver höra med honom först att det är okay att jag åker. Detta är ett praktexempel på att verkligen vad som helst kan ge mig ångest nuförtiden. Det är ju bara två dagars marginal tills sista anmälningsdag! Och jag vill ju verkligen få en plats som arbetare, tänk om jag inte får det? Min bror anmälde sig sista dagen till FriCon, och fick inte plats... Och på det spåret är det.

Detta gäller allting, jag har en känsla av att allt kommer skita sig. Ingenting kommer hinna göras i tid, och bara paniken av att jag sitter och gnäller istället för att göra någonting vettigt gör att jag inte ens vill tänka över huvud taget. Har börjat göra en planering, vilket brukar vara till stor hjälp när paniken kommer krypande. Problemet är bara att jag inte orkar göra klart den...

Det här är ju bara sorgligt.

Men jag vet att det bara är att rycka upp sig. Eftersom all planering och ordning har sökt sig ner till den sjunde kretsen av Dantes helvete, så antar jag att det kan vara en idé att först göra klart min nya planering. Sedan fixa med tvätten och bädda sängen, så kanske jag sedan kan öppna böckerna och göra klart min geografiuppsats...

Positivt är att jag i alla fall har börjat tänka lite rationellt medans jag skrev allt detta. Allting är fortfarande rörigt, men nu har jag i alla fall en plan att följa, till en början åtminstone.

1. Planering
2. Tvätt
3. Sängen
4. Geografi

18:36 Edit:
Punkt ett avklarad; planeringen är tills vidare ifylld och upptejpad på insidan av min garderobsdörr. Har dessutom pratat med min far i telefonen <3 Han är i Finland med sitt jobb för tillfället, vilket (föga förvånande) innebär att jag har ansvaret för att kaninerna får mat samt att övriga familjen vaknar i tid för att hinna iväg på morgonen.

18:55 Edit:
Punkt två och tre klara! Dessutom ligger träningskläderna till ikväll i en hög ovanpå akvariet, bredvid de rena kläderna jag ska ha på mig imorgon. Anledningen till att jag bäddar sängen klockan sju på kvällen är förresten att jag helt enkelt ska kunna titta åt det hållet i mitt rum utan att börja gråta (min säng tar upp typ en tredjedel av rummet..) och för att jag ska kunna lägga saker där tillfälligt när jag brottas med kartböcker senare...

Dessutom kanske jag ska köpa Pokémonkort av min lillebror. Gamla sådana <3

Raggar jag för mycket?

Det känns som om det händer hela tiden. Alltför ofta, och varje gång är det en människa som blir sårad. Hitills alltid någon som jag bryr mig väldigt mycket om. Varför är det så?

Jag antar att jag är en ganska fysisk person som kramar och klänger på mina vänner. Detta är någonting jag inte kan ändra på, eftersom det bara är sådan jag är. Men kan det rent av vara så, att jag utan att veta om det sänder signaler till folk, som kan misstolkas? Det verkar ju onekligen vara fallet.

När jag nu äntligen har kommit fram till någonting om mig själv, så borde jag nog inte hålla tyst om det. Jag tänkte liksom, att det känns som om hela världen vet om att jag gillar tjejer. Så varför skulle det vara panik med att berätta att jag inte är intresserad av killar, när jag väl (tre år senare) kommit på det? Nu vet jag varför.

Så folks, jag är homosexuell.
Gay, lesbisk, flata, kalla det vad ni vill.
Men nu vet ni, och feel free att berätta det för folk, om de undrar.
Helst innan någon mer person blir sårad...

Uppsats skriven för svenskan, renässansen

Här var alltså den senaste uppsatsen jag lämnade in till min svensklärare, med en del små ändringar efter hennes kommentarer. Jag är ganska nöjd med den, mest för att uppgiften var så underbar. "Skriv en skönlitterär text, som handlar om vad som helst men som på något sätt kan kopplas till renässansen." I brist på en riktig handling blev det en ögonblicksskildring, med enbart en massa kopplingar dit...

Snälla, kopiera inte någonting, det vore faktiskt bara elakt.

Året var 1599, platsen London

En ung man gick utmed Themsen, i långsam promenadtakt. Han var knappt torr bakom öronen ännu, bara nitton och på sitt tjugonde. Det var med intresse i blicken han studerade staden, den livliga vy som utspelade sig på andra sidan det mörka vattnet. Där fanns vad som kallades för stadens nöjeskvarter. Flera teatrar av olika slag trängdes med krogar och bordeller, och som Ni säkert förstår var det denna södra del av London som inte fullt uppskattades av alla människor. Det var med ingenting annat än förakt i rösten som landets katolska präster talade om Londons södra del, då den sades vara ett område för okristliga, lättfotade och obildade människor.

Han såg nu en man komma promenerandes i mötande riktning. Mannen var välklädd, i en dräkt som gjorde hans midja smal, höfter bredare och med en stor spetskrage som ringade in hans huvud likt en tavelram. Vid sin arm höll han en ung kvinna. Även hennes kläder var moderna, säkerligen mycket dyra, och hennes fashionabla håruppsättning i kombination med hennes unga, ljusa hy gjorde henne mycket vacker. Av deras uppsyn att döma var de inbegripna i en djup diskussion och kvinnan, som just hade kommenterat ett verk av Leonardo Da Vinci, tystnade tvärt när de kom närmare den unge mannen. Mannen visste mycket väl varför. Ehuru hon var en övre klassens kvinna, och uppenbarligen också mycket välorienterad inom kultur, så var det inte till hennes fördel att med hög röst tala bland folk. Detta trots att den enda som kunde höra henne var en pojkvasker från Londons nöjeskvarter.

Han gick förbi paret, som inte ägnade honom så mycket som en blick när de passerade. Mannen bekymrade sig emellertid inte över detta, hans tankar var redan tillbaka bland uppståndelsen på andra sidan floden. Kvällen skulle komma att bli mycket speciell, det var han säker på. Han blundade och suckade lite, tänkte på hur lycklig just han var att få uppleva en dag som denna, då historia skulle komma att skrivas. Ty denna afton, just när solens strålar blivit gyllengula och himlen börjat skifta färg från klarblå till svagt violett, skulle invigningen av en ny teater taga plats. Inte heller vilken teater som helst, utan The Globe, detta fullkomliga mästerverk, där hans arbetsgivare skulle kunna rumstera med sina pjäser bäst han ville. Åh, vilken lycka detta var, ty såg han blott sin mästare lycklig så kunde han inte annat än att själv känna den glädjen.

Och vilken mästare han tjänade, sedan! William Shakespeare var utan tvekan den mest betagande man han någonsin hade skådat. Han hade icke haft det alltför lätt, det kan sägas vara klart som kristall. Blott tjuguett år gammal hade han ensam kommit till London, frun och barnen hans hade han lämnat efter sig. De var kvar i Stratford-upon-Avon, den stad där han visserligen växt upp men inte funnit möjlighet att ägna sig åt sitt livs kall. Ty det som han vårdade närmast sitt hjärta var teater, hans pjäser och poesi betydde ack, så mycket mer än allting annat.

Den unge mannen rös av välbehag vid tanken på mästare Shakespeares verk. Det var en stor ära för honom, att få hjälpa till med allt vad William kunde tänkas behöva och på så sätt få ta del av konsten. Kanske skulle han en dag få möjligheten att spela i någon av pjäserna? Det var en fåfäng dröm, men ack, så ljuvlig. Tänk att helt få hänge sig åt handlingen, vilken William ägnat timmar och åter timmar att smycka med ord mjuka som nyvävt silke och uttryck vackra som stjärnornas glans. Det torde vara lycka, det!

Knappt hade han hunnit ägna sig åt denna eskapism i tre minuter ens, när in i hans blickfång husbonden själv kom stövlande med väldig fart. Shakespeares uppsyn var inte vad han hade önskat att få se; hans huvud var aningen nerböjt, han mumlade nervöst repliker inför kvällens föreställning och under ögonen fanns skuggor som vittnade om en lång natt. Hade han inte sovit alls?

”Där är du ju! Var har du hållit hus hela eftermiddagen?” ropade William jäktat vid åsynen av sin springpojke. ”Kom nu, det är kolossalt brått, skådespelarna måste få på sig sina scenkläder!” Den unge mannen, som under sina dagdrömmar hade nedsatt sig på en sten, var åter på fötter, och det snabbare än en narr hade kunnat säga ”teater”. Vad än mästare Shakespeare önskade, var det bara hans största fröjd att kunna göra honom till viljes.

Han lyssnade till mästare Shakespeares smått nervösa prat medan han hjälpte en aktör med dennes dräkt. Skådespelaren, som naturligtvis var en man, skulle föreställa en dam vid hovet, varför han var klädd i en lång och spetsprydd klänning vilken fick denne att se riktigt komisk ut. Den unga mannen bet sig hårt i läppen och tittade bort, tänkandes på kvällens föreställning, för att inte brista ut i skratt. Det fungerade. Det dröjde inte länge, förrän han inför sin inre syn såg en våldsam tvist göras upp med svärd. Vid sidan av tumultet stod en furste, som förgäves försökte sära på de grälande tu...

”Vad vill du göra med ditt liv?” frågade skådespelaren plötsligt den unge mannen. ”Visst vill du väl ut och upptäcka världen, antar jag? Det vill de ju alla nuförtiden...” fortsatte han sedan, utan att lyssna efter något egentligt svar. Den unge mannen tittade sig omkring. Han tittade på den stora scenen av trä, skådespelarna ekiperade i färgglada dräkter och på mästare Shakespeare, som nu fokuserat gick igenom kvällens program i huvudet.
Resa ut och upptäcka världen? Nej.

Han visste precis vad han ville göra.

~ ~ ~

Min lärarinnas kommentar:
"Utmärkt!
Tack för denna fantastiska ögonblicksskildring anno 1599! Härlig genomläsning! Du visar på stor skrivförmåga, minne för detaljer och fantasi! Språkligt: utmärkt. Några tempusbyten dock. (Denna skrivelse är på MVG-nivå)"

Vad tyckte ni?
Var det någon som noterade, att springpojken faktiskt är kär i William? Det verkar som om folk inte upptäckte det förrän efteråt, när de visste om det... Dessutom verkar min lärarinna också vara lika kåt på honom, det kanske är därför hon var så imponerad över den.

Ett pussel som är svårt att lösa

För att det här kvällen verkligen inte blev som jag hade hoppats.

Pusselbitarna passar inte ihop.

Min mobil är borta, men Peda är visst påväg till caféet för att leta efter den. Visst kan han alltså med all rätt kalla sig min idol idag också...

Det känns som om jag misslyckas med nästan allting.

Men på onsdag alltså, då ska det minnsann bli ett steg i rätt riktning. En sådan här sak kan inte bara ignoreras hur som helst, jag ska ta tag i det. Se till att det inte kan upprepas. [och naturligtvis pratar jag inte längre om mobiltelefonen.]

Nu ska jag iaf cykla. Synd bara att det är en sådan där träningscykel, eftersom jag då inte kan försvinna hur långt bort som helst och bara tänka. Eller det kanske är tur, eftersom jag nu kommer finnas i min källare om någon vill få tag på mig. Utan min mobil.


EDIT: Peda är bäst eftersom han har hittat min mobil!

Mot skolarbetena - och vidare!

Tralala konsten att balansera var det ja. Att hålla sin blogg vid liv.
Att gå på den där fina gränsen mellan att leva livet, och att skriva om det. Jag har skrivit detta förut, och jag skriver det igen, för jag failar ganska duktigt på det.

Fick tillbaka ett japanskprov idag, som gick bra men inte exakt så bra som läraren verkade tro (ja, han rättade fel, jag fick för många poäng. Och ja, jag mår asdåligt över det så jag ska be honom kolla det där igen, när nästa lektion är slut)...

Fick dessutom tillbaka min svenskuppsats om renässansen idag, vilken jag verkligen har längtat efter att få tillbaka. För även om det mest är en massa nonsens och helt utan regelrätt handling, är jag faktiskt rätt nöjd med den. Det var inte alltför många streck och kommentarer på pappret, och lärarinnan verkade nöjd (hon verkar vara lika kåt på Shakespeare som springpojken i min berättelse var...) så jag tänkte till och med lägga upp den här, senare och med några mindre ändringar.

För de som inte vet det kan jag berätta att jag har börjat med mitt projekt till naturkunskapen (Science B). Det går ut på att jag har mätt min vilopuls, någon form av maxpuls, vattenhalt och elektriskt motstånd i kroppen et.c., för att sedan cykla en halvtimme varje dag i X antal veckor. Tanken är att detta ska ge mig ett bra betyg och en insikt om att jag borde träna varje dag i vilket fall.

Jag vet att en hälsosam inställning till träning är det bästa att sträva efter i längden, men jag tror dessvärra att tanken på ett möjligt högt betyg fungerar bättre som morot när det väl kommer till att sätta igång. Hitills har det funkat väldigt bra, en halvtimme varje kväll är inga problem med mina diktatorrutiner (operation shemalägg hela tillvaron punkt nu!). It's all about self control, that's the secret. Dock känner jag att det finns en stor risk att detta lockar fram gamla tvångstankar igen, får bara hoppas att de håller sig ungefär som de är nu (ganska kontrollerbara, trots allt).

Nu är det sömn desu.
Godnatt

På min tid...

Hittade just av en slump en persons blogg, där ägaren i fråga diskuterar kring fenomenet "My Little City" och jämförde det med Sim City. Detta fick mig naturligtvis alldeles nostalgisk och påminde mig om när jag för ett par månader sedan hittade mina favoritdataspel jag hade som barn.

Där fanns en skiva med jättemånga olika spel, och jag minns att jag och min bror brukade spela Frozen Fruits tillsammans. Tyvärr laggade det en hel del när jag provade det, och det gick inte att spara.. Men skam den som ger sig! :P

Två andra spel var från när jag var ännu yngre, där fanns Sim City 3000 (ja, jag försökte bygga städer när mina jämåriga kompisar spelade kula, typ), vilket jag kämpade tappert med ganska länge. Vattenledningarna var alltid jobbiga att få bra, och jag tyckte att simmarna var så korkade för att de inte hittade till polisstationen om man råkat lämna en ynka ruta gräs framför den... Varje gång det släpps ett ny verision av Sims-spelen skakar jag på huvudet åt att det inte alls är speciellt roligt att bara bygga ett enda hus (diktator över en stad däremot, oj oj oj! Flyglarm!) och börjar fundera på om jag inte borde försöka spela Sim City 3000 igen någon gång...

Vad som förmodligen var mitt allra första dataspel fanns där också, det hette "Människan" och gick helt enkelt ut på att man skulle peka ut olika inre organ på en bild. När jag var sisådär sju år gammal kunde jag minsann det där med mjälte och njurar och sådant riktigt bra, så då borde jag väl klara av det nu?

Grejen var att jag fick typ veckans chock när jag öppnade förpackningen. Det var ju på en diskett! Vilket betyder att jag inte längre kan spela det, eftersom jag inte har någon diskettläsare... Kändes lite surt för en stund, men sedan började jag istället fundera över hur mycket som egentligen har hänt sedan dess. ~ 1997 hade vi en vit låda på vilken det stod en ännu större skärm. Favoritspelet var så enkelt att det gick att lagra på en vanlig diskett (ha, försök marknadsföra ett spel på 1,47 megabyte idag!) och datorn vi köpte efter den var ashäftig eftersom att då man stängde av Windows stängde resten av sig självt.

Behöver jag liksom nämna att 10 år senare sitter samma tjej framför en svart laptop, uppkopplad mot internet via ett trådlöst nätverk. Windows 95 har bytts ut mot Vista, lagringsutrymmet på datorn är väldigt många gånger större och förresten väger datorn inte mer än att man kan bära runt på den i skolväskan.

Hon kan numera tack vare teknikens utveckling både ladda ner film och musik, samt prata med människor från jordens alla hörn på mindre än ett par minuter. Dock kan hon inte längre pricka ut var blindtarmen sitter på en bild av en människa.

Smulklubbens skamlösa systrar, av Mian Lodalen

Kan meddela att jag känner mig bättre än i morse, även om jag förmodligen inte kommer kunna ta mig till skolan imorgon heller. Förresten gick det bra att äta mat, efter lite övertalning från min mors sida försökte jag mig på att äta middag. Blev både lite piggare och gladare, och kvällen tillbringades framför tv:n med "Smulklubbens skamlösa systrar" i knäet. Nice, I must say. Lite som en lesbisk variant av "Bridget Jones dagbok", men utan huvudkaraktärens noja över sin vikt.. Hysteriskt rolig på sina ställen men ibland blev den liite för mycket. Detta var ytterst sällan dock, så jag kan helt klart säga att boken är läsvärd. Enkel bok med hbt-tema, lämplig för alla som inte är rädda för att brista ut i skratt på bussen. :)

~ ~ ~

Att kunna läsa dina tankar, när jag vill. Även om jag har läst just det inlägget förut, så gör det mig så glad. Det händer att jag saknar dig väldigt mycket, och då är det nog precis vad jag behöver.
Jag vill bara krama dig.

Vad fan :(

Kom hem ungefär fem efter skolan igår, hälsade på min mor och lade mig på sängen där jag däckade. Sov en timme, tills det var dags att äta middag. Därefter däckade jag igen, och sov i kanske två och en halv eller tre timmar. Gick upp och gick på toa, borstade tänderna och tvättade piercingar. Somnade igen. (Notera att sminket inte blev borttvättat...)

Vaknade någon gång i morse av att min far frågade om han skulle ringa och sjukanmäla mig. Det enda jag minns härifrån är att jag sade "jag tror det" och någonting om att det står fel klass på pappret med skolans telefonnummer. Jag går ju i tvåan, inte ettan, remember?

Jag måste ha somnat igen för nästa gång jag blev medveten om någonting hörde jag en bil parkeras utanför huset. Klockan var exakt tio, och tydligen kom min far hem från jobbet. Konstigt, men vad konstigare var att han inte gläntade på min dörr förr att hälsa.

Klockan ett ungefär kom min mor in hit och tryckte i mig lite vatten. Har inte sovit sedan dess, så jag antar att det faktiskt finns en gräns för hur mycket en människa kan sova i alla fall. Jag insåg hur omänsklig jag hade varit mot fiskarna, då det var hög tid att tända lampan i akvariet och ge dem mat. Gjorde så och läste sedan som vanligt ett par kapitel i Bibeln.

Efter att ha legat och stirrat in i rostapeten ett tag (på grund av en ny piercing kan jag inte sova med ansiktet utåt i rummet som vanligt) bestämde jag mig för att jag åtminstone kan skriva ett blogginlägg, eftersom jag får klagomål på att jag inte uppdaterar här tillräckligt ofta.
Försökte med ett "accio dator!" vilket naturligtvis inte fungerade. Så jag pallrade mig upp för att sedan åter sätta mig i sängen, med datorn i knät.

Börjar bli lite hungrig, men vet inte om jag kan förmå mig att äta någonting. Min mor var nämligen vänlig nog att upplysa mig om att min far hade spytt. Vilket jag naturligtvis kopplar direkt till vinterkräksjukan. Och är det någonting jag vet, så är det att om jag har drabbats av det så svälter jag hellre i en vecka än tar reda på det.

Nu ska jag läsa "Smuklubbens skamlösa systrar" av Mian Lodalen och tycka synd om mig själv.

Ronii

Get Real

"It's only love,
what's everyone so afraid of?"

Såg just filmen "Get Real" från 1998, som jag har försökt få tag på ganska länge nu. Det är en gripande berättelse om Steven, en engelsk skolpojke som länge har vetat om att han är gay. Heteronormativiteten är påfallande på skolan, därför är det helt otänkbart att komma ut inför någon annan än hans bästa väninna Linda. Steven inleder ett förhållande med John, den populära idrottskillen på skolan, vars vänner mobbar Steven och kallar honom, just det, queer. John vet mycket väl hur det skulle bli om någon fick reda på deras förhållande, därför gör de sitt bästa för att hålla det hemligt. Det är inte helt enkelt, med föräldrar som undrar över vart deras barn tar vägen när de går hemifrån och tjejer, som tycker om de båda pojkarna. Tillslut orkar Steven inte vara hemlig längre och bestämmer sig för att i alla fall gå ut med sin egen läggning, vilket av omgivningen mottas på olika sätt.

Filmen är väldigt rörande och jag tycker att den är helt underbar. Min första tanke var spontant, att det här är en typisk film som vi skulle kunna se i skolan. Det händer att vi tittar på film på engelskan, vilken som helst bara för att ta det lugnt en lektion och öva oss i att lyssna på engelskt tal. Den här filmen har ett budskap, som jag tror att min klass, eller rentav alla människor, skulle behöva ta del av. Den skulle dessutom kunna ligga till grund för mycket diskussioner, om engelskläraren skulle vilja det. Filmen förklarar precis det som nästan alla i hbt-världen försöker säga, att det är inte så enkelt att växa upp som hbt när världen inte förstår en, men den säger det på ett sätt som är så rörande att jag tror att nästan alla kan ta det till sig.

Gott Nytt År

Woho, då är det alltså 2008!
Visst har det varit 2008 i två dagar nu, men jag ska i ärlighetens namn säga att jag har sovit större delen av tiden. Sovmorgon är faktiskt otroligt skönt ibland, men det medför att jag blir extremt förvirrad vad gäller tider, datum och veckodagar. Som om det inte är jobbigt nog att komma ihåg att det är ett nytt år? ^__~

Kramar,
Ronii

<3

Jag är kär.
Inte igen, utan fortfarande.
Det råder verkligen inga som helst tvivel,
Jag har inte misstagit mig som vissa försöker antyda

Det är verkligen bara dig som jag vill ha.

God Jul

Julhelgen tillbringades i år hos min mormor, där större delen av släkten vanligtvis håller till. Dock har jag själv bara firat jul där en gång tidigare (vad jag vet) och då nådde jag ungefär lika högt upp som julbocken under granen.

Mormor är väldigt söt som vanligt, hon sitter där i sin rulltol och skrattar mycket. Mest över allt tok som vi kusiner hittar på, och hur min morbror berättar det för henne. Han vrider på allt så att det blir ännu roligare. Det var en massa kusiner överallt (okay, typ sju eller åtta stycken vid tillfället då vi var flest) och en del av dessas flickvänner, morbröder och mostrar (för några var det fastrar och farbröder), och så ett gäng katter. Snacka förvirringen <3
Då bör dessutom tilläggas att inte ens halva släkten var närvarande...

Det var så kul att träffa släktingarna igen; de flesta av dem träffar jag inte speciellt ofta. Bland annat var där en kusin som bott i Schweiz, och en annan kusin som jag inte sett på.. kanske sju år? Fast det blev lite jobbigt också, då det hos mormor egentligen inte finns något bra ställe att söka tillflykt till när det känns som om man behöver en paus (utom skogen förståss, men det stormade ju faktiskt).

Det var kaotiskt och det var mysigt, folk överallt och ingenstans och jag vet inte vad. Positivt var dock att jag inte är den enda där som kräver vegetarisk mat; även om de allra flesta i släkten äter kött så var vi i alla fall minst fem personer som inte gör det. Några äter fisk och andra gör det inte, någon är allergisk mot typ allt (ibland kan jag fundera över hur sjutton hon ens lever), men poängen var att det fanns massor av mat som jag tycker om. Bäst eftersom jag inte har ätit typ någonting som finns på ett julbord de senaste åren ^^

Julen var riktigt lyckad, och jag blir glad av att tänka tillbaka på den. Jag fick ju träffa mormor <3 och en massa andra släktingar, dessutom är jag säker på att morfar var där, han också.
(Jag är förresten väldigt nöjd med julklapparna också)

Hoppas att er julhelg var lika mysig som min.
Kramar
/Ronii

22 December

Så har man då bott i det här huset i fem år. Det känns helt sjukt när man tänker på det, jag är ju egentligen ..typ 12 år gammal. Men jag är 17 år, så det finns en risk att det inte blir så många fler jular i det här huset. För snart ska man vara vuxen och flytta hemifrån och studera och skaffa jobb och sådant.

För att hoppa tillbaka dit jag började, så bara måste jag bli lite nostalgisk (så att jag bättre kan uppskatta det jag har nu). Det var fem år sedan jag ensam gick vilse på väg ner till skridskobanan, trots att det är mindre än en kilometer dit (mina föräldrars röster, sväng bara vänster så hittar du, hördes i mitt huvud). Fem hela år sedan jag började i byskolan här (mitt i skolåret, och det var vinter. Snö, och man halkade på skolgården). Då jag knappt tolv år gammal vandrade ner till skolan, för första gången som en elev som hör hemma i de röda byggnaderna (fast jag platsade ju inte). Jag tror att jag hade håret uppsatt i två tofsar eller flätor, men vem minns egentligen sådant? (Vem bryr sig?) Där skulle jag tillbringa den sista terminen innan högstadiet började, och jag vill minnas att en termin aldrig har känts så lång.

Allting ändrades, på sätt och vis (men till vilken nytta?) Glåporden förbyttes mot iskall tystnad (vilket dock kändes som en klar förbättring i jämförelse), de flinande ansiktena byttes ut mot nya. Lärare som inte lyssnar fanns precis som tidigare (nu var det bara en annan dam). Ett bibliotek fanns där också, det som hade kunnat vara positivt med det hela (men det var bara öppet några få dagar varje vecka). Uterast (så om jag hade velat fly till biblipteket, hade det ändå inte gått) och bestämda platser i matsalen (åh vad jag hatade det där). På min tidigare skola gick vi tillsammans med högstadieeleverna (tvång på att stanna i matsalen tills hela bordet ätit klart, eller att duka fram åt resten av klassen, och de yngre eleverna där hade inte klarat sig så länge). Där fick man vara glad om det över huvud taget fanns ett bord i matsalen (vilket verkade som en välsignelse när man tänkte tillbaka på det).

Att komma till en by, som känns som om den är belägen långt från all civilization, och plötsligt bli behandlad som ett mycket litet barn (Raka led, Stanna utomhus på 10-rasten, Den här veckan är det din tur att duka i matsalen, Lämna inte bordet förrän alla har ätit upp!) Jag avskydde det verkligen (inte konstigt att de där barnen bråkade på skolbussarna sedan, det var ju den första frihet de någonsin fick). Att tjejerna i min klass höll på att stendö av chock när de fick veta att jag hade fått mens (vilket jag inte alls hade haft i ett år vid det laget ._.'). Vad ska jag säga, liksom? Ändå var det jag som råkade ut för all skit (man tar inte seden dit man kommer, man tar den ju uppenbarligen med sig).

Med tanke på hur långt mitt första halvår här kändes, är det verkligen helt otroligt att jag har bott här tio halvår. Det var nog tur att jag bytte skola såpass snabbt igen dock, jag vet inte hur länge jag hade klarat mig i den där lilla röda byggnaden på landet (förresten slängde min lärarinna teckningen jag gjorde åt henne sista dagen. En blick, ett veck eller två, och sedan i papperskorgen). Jag trodde att högstadiet var det bästa som kunde hända mig (jag hade två, eller faktiskt tre vänner). Men då hade jag inte ens sett åt en gymnasiebyggnad ännu.

Det känns som om det var i högstadiet min skolgång började, på riktigt. Jag började göra mina läxor mer regelbundet (jag lärde mig gångertabellen, till viss del xD ) och jag hade riktigt trevligt, med biblioteksråd och skolkör och allt. Jag blev duktig på annat än det man lär sig när man flyr till böckernas värld (vilket ordförråd jag hade som elvaåring dock!) Men det är inte förrän nu, som jag har börjat göra resultat som går att jämföra med andra. Det är först på gymnasiet som jag har lärt mig att umgås med folk i min egen ålder (jag tror att jag mest härmade människor i högstadiet, som övning eller någonting) och det känns faktiskt som om jag inte riktigt vill sluta gymnasiet. Det må vara stressigt, men håll oss kvar för en stund. Jag gillar rutinen som finns (läxor, prov och lärare med nästan egna klassrum). Jag är inte redo för vuxenvärlden ännu (och hur ska jag kunna bli det på ett och ett halvt år?). Med min räkning är det bara cirka fyra år av min skolgång hitills som räknas (resten borde räknas som livserfarenhet eller någonting) och i Sverige har vi obligatorisk skolgång på nio år.

Att vara närvarande behöver inte betyda att man lär sig något (utom att ducka för elakheter och hitta på snabba svar på tal). Hur som helst, nog med svammel nu. Fem år har gått, sedan familjen första gången backade upp sin röda bil på uppfarten. Deras nya hus låg i det lilla idylliska samhället på landet. Barnvänligt, hade de hört att det skulle vara.

Klagomål

Det verkar inte bli något JulCon för mig i år; jag har lyckats dra på mig någon form av förkylning, värre än de vanliga förkylningarna jag brukar traska runt med. Min hals och näsa tycker definitivt inte om mig; men det gör å andra sidan inte någon annan del av mitt huvud heller. Mor min misstänker att jag har feber, så ni kan ju föreställa er mängderna Alvedon jag har fått i mig idag.

Jag tycker verkligen att det är skittrist att jag inte kan gå på JulCon, för jag har verkligen längtat efter att träffa vissa av människorna som kommer vara där. Så har jag inte varit på konvent sedan NärCon, i augusti, heller.

Är någon intresserad av att byta julklapp med mig, då jag hade köpt en sak till julklappsbytet på JulCon (~30 kr)? Det är iofs inte någonting speciellt seriöst, but still.

Btw; om Itachi undrar har jag hans sudd, som han glömde när han hälsade på i skolan. Tänkte att han skulle få tillbaka det nu i helgen, men det går ju inte.

What Pokémon are you?

Pokémon quiz

Jag blev värsta inspirerad av Poemy, som lade upp sitt resultat av denna i sin blogg. Under en lite för lång håltimme i skolan blev det för mycket med allt pluggande av geografi, så jag bestämde mig snabbt för att jag också skulle göra testet.
.

.
.
.
Uppenbarligen är jag en Vulpix. Den är ju iaf väldigt söt <3

Fast jag har alltid gillat Charmander bäst.

Best birthday gift ever

Det slog mig förut, att jag ännu inte nämnt ett ord här om min födelsedag eller liknande. Inga reflektioner om huruvida jag blivit mer mogen, inte ens en kommentar om vad jag har fått i present. Eftersom jag i år faktiskt känner att jag har någonting (relativt) vettigt att skriva om detta, så kände jag att jag kanske borde skriva någonting medans det fortfarande är rätt månad...

Den 4 december fyllde jag alltså 17 år. 17 är en bra siffra, den är ojämn och kvadratroten ur den borde vara 4 komma någonting. Eller så har jag helt fel, fastän jag nog har blivit lite bättre på matematik under året som gått. Dock har jag inte kommit på någonting, som jag får göra nu men som jag inte fick göra som sextonåring. Arton är ju inte så svårt, och när man fyller sexton är man gammal nog att åka på studiebesök hos EON. Men sjutton..? Har någon ett förslag?

Den stora frågan som släktingar alltid frågar är, "har du blivit mognare då?". Jag vet aldrig vad jag ska svara på det, liksom Nej jag har inte mognat någonting sedan jag var 10, eller, ännu hellre; Jomen, igår var jag ju bara såå barnslig. Idag är jag ju värsta vuxen! Blah. Till att börja med tror jag personligen att det är en stor skillnad mellan 'omogen' och 'barnslig'. Vilket ju vore väldigt synd annars, för då hade det gått bakåt i utvecklingen för mig. Så årets svar är: Ja, jag tror att jag har blivit åtminstone lite mer mogen under året som gått. Jag har lärt mig viktiga saker och jag har blivit mycket bättre på att sköta mina studier. Men jag har nog blivit, om det nu är möjligt, ännu barnsligare än tidigare då jag fortfarande kan känna att dagen är gjord om jag får en kram av rätt person. Eller om skolan blivit julpyntad. Eller om jag får ett klistermärke jag inte hade när jag köper Hello Kitty-tuggummin.

För att nämna presenterna, så fick jag i år vad jag skulle vilja säga är den bästa födelsedagspresenten någonsin. Min far hade köpt biljetter till Jonas Gardells show Tillfällig gäst i ditt liv, nu i slutet av februari. Jag minns att jag var så besviken, när jag i slutet av sommaren hade biljetter men inte kunde gå. Bara att pappa hade noterat detta och köpt nya biljetter till mig var på ett sätt väldigt rörande. Vad bättre var dock, att det var två biljetter och att pappa frågade mig om han fick gå med mig. Det hade jag tänkt be honom om från första början, men jag blev så glad att han visade att han vill gå med mig. Många kanske tycker att det här låter konstigt, att jag vill gå på föreställningar med min far hellre än med mina kompisar. Alla förstår inte riktigt det magiska med att min far tänker ta ledigt från jobbet för att kunna gå och se min idol tillsammans med mig. Detta är något som känns extra speciellt nu i december, eftersom hans yrke gör att arbetar nästan dygnet runt nu.


Jag ska få se Jonas Gardell, live, in action och annat än på bokmässor och liknande. För första gången ska jag se en show av honom som inte är inspelad på video eller dvd!

Av mina släktingar hade jag önskat mig böcker och pengar, som vanligt ungefär. Det positiva var att nästan alla gav mig pengar, och det var inte svårt att komma på vad de i första hand ska gå till. Biljetter till årets Stockholm Pride har just släppts, och jag och Linda har velat åka sedan vi var där förra året. Så 'biljetter' är väl kodordet för årets födelsedagspresenter antar jag. Även om det snarare känns som jag har fått flytande glädje eller liknande.

I övrigt fick jag bland annat en hög med mangaböcker, lite kläder, en ljusstake, hudkrämer och mascara. Materiell lycka! :P

Bilden togs av min far på bokmässan i Göteborg förra året.
Från vänster: jag, Johanna, Johanna och Jonas.

Mnaw :')

Jag kan nu ärligt säga att jag känner Örebros gulligaste och trevligaste gaypar. De två killarna jag har pratat om tidigare har visat sig vara tillsammans, och jag tror att jag döör :') . De är så jävla söta ihop att jag hade förmodligen legat och gråtit om de inte vore tillsammans. Hur som helst - sökandet är över, och jag får lägga mina stalkerskills på hyllan tills nästa gång jag misstänker att jag har gaypar i min närhet.

.

Jag vill ha en flickvän. Nu tack ._.'

Och jag längtar tillbaka till Pride.

Sommar. Glädje. Kramar. Dildokubb. Judo. Galenskap. Kyssar. Musik. Sjukhustältet. Sanning eller konsekvens. Regnbågsfärger. Värme. Fnitterattacker. Tävlingar. Vätskebrist. Människor. Reklamblad. Tipspromenader. Kondomer med glidmedel. Hysterik. Heliumballonger. Fotoutställningar. Flaggor. Make up. Närhet. Skratt. Lekar.

Pure happiness.

Itachi

Igår kom David och hälsade på oss som fortfarande finns kvar på hans gamla skola.. Det var så extremt skoj att träffa honom; jag har inte sett honom sedan början på sommaren någon gång. När han precis hade tagit studenten, och visste att han hade kommit in på sin linje i Linköping. Det var faktiskt honom jag saknade mest när jag kom tillbaka till skolan efter sommaren, att många andra också hade slutat kändes, men inte lika mycket.

För att kunna sitta och prata med honom en stund skolkade jag franskan, och han hjälpte mig till och med lite (okay, ganska mycket) med japanskaläxan. Jag har saknat honom, Itachi :)

Who'll love a lad in sane?

Who can stop a girl in love?
<3

Appropå alkohol

Nu i eftermiddags genomlevde jag en av de värsta bussresor jag minns, i alla fall om man räknar på att den var kortare än en timme. För det första tycker jag inte om att resa med mycket packning på bussar, det spelar ingen roll om det är slalomskidor, en resväska eller skolböcker man släpar, det är hemskt i vilket fall. Naturligtvis hade jag både min ryggsäck med skolgrejer, kylsväskan med gymnastikkläder och en ICA-påse full med mat med mig.

.

På bussen tyckte jag mig känna lukten av alkohol. Inte den doft som kommer från söta eller syrliga vätskor vilka man dricker i trevligt sällskap. Nej, utan alkoholens riktiga lukt. Den stank, som kommer från redan konsumerad alkohol, den som satt sig i personers hår, kläder och andedräkt.

.

Mycket riktigt, längre bak i bussen hör jag en man, som på grund av detta gift, inte verkade vara vid sina sinnens fulla bruk. Den krypande känslan längs ryggraden, äckelkänslan som kommer över en, gör sig påminda. Lyckligtvis hör jag en lugn damröst som talar till honom, vilket också gör mig någorlunda övertygad om att han inte kommer antasta mig.

.

Efter en stund kommer damen fram och säger till busschaffören att hon ska kliva av nu, och att mannen ska kliva av vid nästa hållplats. Hon försvinner av bussen, och någon kilometer senare raglar även mannen av. Bilden av hans grådaskiga uppsyn och lukten av alkohol satt kvar länge i huvudet.

.

Det är sådant här som får en att vilja bli nykterist.

Ikväll är Peda min idol

Som respons på mitt kreativitetsryck för en tid sedan gjorde Peda den här bilden till mig.

.

Jag anser att det helt klart kvalificerar honom till att vara min idol, om inte annat för en kväll.

.

Underbart säger jag bara :')

.

/Ronii

Mer färg i akvariumet ^^

Nya fiskar <3

..så kanske snigelproblemet är löst sedan.

.

Idag på japanskan fick vi (efter mitt och Lindas önskemål men till de andras uppenbara förtret) skriva små presentationer om oss själva och läsa upp dem (att läsa upp dem hörde dock inte till önskan). Eftersom vi bara har läst japanska den här terminen användes endast väldigt enkla meningar, men jag blev så glad för att vi lät bli att följa boken slaviskt för en lektion.

.

Vi blev diktatoriskt indelade i två grupper för att läsa upp våra texter. Jag och Rebecka hamnade i samma grupp, tillsammans med bland andra "Marilyn Manson-killen", "den pretentiösa killen som är jätteduktig på allting" och "den lilla tjejen som pratar hela tiden".

.

Jag blev helt glad när jag hade läst min text, kände mig lite tveksam till en början, men när jag hade läst klart var det en kille som helt på random började applådera. Lite skumt eftersom vi inte applåderade annars, men det gjorde min dag <3

I brist på någonting vettigt att skriva om

.

Kyô wa juichi-gatsu futsuka desu. Kin-yôbi desu.

Ima gogo ichi-ji sanjûnana-fun desu.

Btw. Är det någon som minns att jag för väldigt länge sedan skrev att jag misstänker att två killar i min närvaro är tillsammans? Min första kväll på Qruiser, för typ ett par veckor sedan, hittade jag den ena killen där. Han har pojkvän, men vem det är står inte. Sökandet fortsätter...

Jag är ingen stalker.

Allt på en och samma gång

Jag känner mig lite allmänt konstig; jag är trött och jag är glad och jag är förvirrad och jag är ensam och jag är förhoppningsfull och jag är deppig och jag är stressad och allting på samma gång. Men..

Jag tror att jag är kär :)

Så det andra spelar inte så stor roll.

Failure.

Fick tillbaka mitt senaste franskprov idag, och lite som jag hade befarat så går det inte lika bra med franskan längre... 91 poäng av 119 möjliga. 76% vilket med största sannolikhet är ett VG.
Det är inte ett dåligt resultat, men franskan har ju varit "mitt" ämne i så många år nu. I stort sett de enda läxorna jag gjorde, i alla fall noggrant, i högstadiet var för franskan. Gymnasiet failade allt, och jag får ångest av tanken på att sänka mina betyg.

Jag vet att jag inte borde klaga över resultat i skolan, för det är irriterandre och jag är kanske mer ambitiös eller dampig eller vad fasen som helst. Men franskan, kom igen, sluta nu. Jag orkar liksom inte. Eftersom att jag måste behörighetskomplettera mina studier efter gymnasiet kommer jag kunna söka till den linje jag verkligen vill läsa år 2010. Samma år införs så kallade meritpoäng, vilket betyder att man får extrapoäng (att plussa på sina betyg) om man har läst mer matematik, engelska eller moderna språk än vad man behöver för sökt linje. Där kommer jag förvisso få poäng för både engelska och franska, men innebär också att jag kommer få svårare att komma in på min linje.

För vad de inte alls speciellt underbara studievägledarna har glömt att nämna, är att alla som kompletterar sina studier för högre meritpoäng eller behörighet kommer hamna i en speciell grupp, som har lägre prioritet än alla andra att komma in på linjen man har sökt.
Ska jag hamna i en speciell grupp utanför systemet för att jag valde "fel" gymnasielinje så vill jag i alla fall vara bäst i den gruppen... Och när man behöver bra betyg, vill man verkligen inte sänka det enda ämnet man har varit hyfsat säker på.

Det här är alltså en av anledningarna till att jag ganska ofta får panik av tanken på att få låga betyg. Jag har förvisso inte dåliga betyg men jag är då rakt inte en mönsterelev heller, och jag är rädd för alla sam-ämnen som jag inbillade mig att jag klarar av.

Tänk om jag inte får läsa vad jag vill?

Jag ber om ursäkt för att det här inlägget är hetsigt, dåligt skrivet, egocentriskt och allt vad man kan komma på. Jag är bara lite upprörd, och aningen rädd.

Garntvinnor & politiska ledare

Det är nu väldigt länge, nästan ett år, sedan jag hade det lila garnet inflätat i mitt hår. Således är även presentationsbilden här ganska gammal... Jag saknar det och förhoppningsvis dröjer det inte länge förrän jag åter ser ut som en garnaffär. Har köpt garn (svart och blått) och har tänkt sätta mig ner och börja tvinna nu direkt. Har jag tur kanske Maria kan tänka sig att fläta in dem i mitt hår redan nu till helgen? :)

~~~

EDIT 19:54

Jag blir bara så arg. Hamnade på sd-ledaren Björn Söders blogg på grund av att jag hört att han ska ha uttalat sig i frågan om könsneutralt äktenskap. Jag läste, för jag måste alltid veta vad motståndarna tänker och säger för att kunna besvara deras argument. Söder skriver saker som får mig att vilja slå sönder saker, och jag kände att jag behövde skriva en arg kommentar. Där man lämnar kommentarer möttes jag av den här texten:

"Kommentarer ska godkännas innan de publiceras och vi hoppas att Du har överseende med att det kan ta lite tid innan Din kommentar läggs ut. En kommentar ska beröra det aktuella blogginlägget. Stötande eller på annat sätt olämpliga kommentarer publiceras inte."

Såklart. Ingen ska behöva stå ut med onödigt trams eller påhopp i sin blogg, men orden "stötande" och "på annat sätt olämpliga" får mig att bli misstänksam. Varför skulle de låta publicera min kommentar, om det argumenterar emot vad de skriver? En snabb koll visade att alla publicerade kommentarer höll med skribenten. Alla åtta.

Den Totala Förvirringen

Jag är väldigt ofta förvirrad

angående ganska många saker

men jag tror att det här tar priset.

.

...

Hur lyckas jag?

A Trip Through Life

I början av den här terminen fick vi i uppgift att göra ett arbete för Civics (samhällskunskapen) om ramarna i samhället. Man fick göra nästan vad man ville; en teckning, skulptur, affisch eller någonting annat som på ett estetiskt sätt kunde visa ens syn på ämnet. Jag och Emma bestämde oss för att fota en serie med bilder som alla representerar saker man förväntas uppnå i livet. Här är resultatet, och eftersom vår linje kräver det är alla bildtexter på engelska. Vi ville göra bildtexterna så korta som möjligt för att låta bilderna tala för sig själva.

Till saken hör också att dessa bildtexter inte är exakt samma som de på arbetet, jag har improviserat ihop det jag minns.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

A Trip Through Life

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

1. Birth

This is obviously obligatory to go through, wether you like it or not.

It is not really something you can do in a "different" kind of way, but it's really the same new beginning for each and everyone of us.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2. Growing up

.

Grow up to be a teenager, get comfortable with your body and looks.
Realize that you're expected to be beautiful, but also that it's ugly to love yourself out loud.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

3. Finding identity

At some point you're supposed to find out what's really you. People say that we should be ourselves, but really they expect us to adapt into already existing frames.

Alas, we're not all adaptable. What about a boy, who feels like he should have been born as a girl?

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

4. Developing sexuality

.

.

Picture this
All frames are not black or white.

.

.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

5. Abandon your childhood

Grow up, restrain yourself, act responsible.
Put your inner child in a box and throw away the key.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

6. Career

.

Working class hero is something to be

Without a great job, a big office and important duties, then what are you?

Work hard to gain money, status, friends and the perfect job. Work even harder, so that you can keep all this and succeed even more.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

7. Family

.

Settle down, get married, have kids.
Get a chain-house with a small pretty garden.
Drive your kids to school and tell them never to talk to strangers.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

8. Growing old

When your working days are over,
spend your days taking trips down memory lane.

.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

9. Death

.

.

.

Auf wiedersehen.

.

.

.

.

.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

© 2007 Emma Vestberg & Ellinor Eriksson

Jag vill gifta mig med vem jag vill

Note: Det i rosa skrift är mina egna åsikter,
vilka det kanske inte alltid finns en korrekt grund för.

Strängnäs stift är tveksamma till om de vill tillåta äktenskap för homosexuella, vilket bland annat presenteras i en artikel på deras hemsida. Eftersom registrerat partnerskap och äktenskap lagligt och juridiskt sett är samma sak, ligger det på förslag att inte längre göra någon skillnad på dessa utan kalla båda för äktenskap. Landets olika stift ska alla fundera på hur de ställer sig till frågan, och Strängnäs stift (där Örebro ingår) "(...)har kommit fram till att de kan tänka sig att avsäga sig rätten att viga människor av samma kön(...)" (Artikel i Örebroar'n 17/10 2007), men också att om det kommer börja ses som en fråga om diskrimminering så "(...)är det inte rimligt att behålla vigselrätten(...)". Varför vill ingen göra något förrän de själva riskerar att få skit för det? Jag anser att det redan är diskrimminering, vilket bara är fånigt att folk förnekar. I kyrkan får man lära sig att alla är lika värda och ska behandlas lika. Det spelar ingen roll vilken hudfärg man har, vart man är född, hur mycket pengar man har eller hur man ser ut. Inte heller människor med handikapp får behandlas annorlunda, så varför envisas man med att homosexuella är ett undantag?

I ovan nämnda artikel på Strängnäs stifts hemsida står det "(...)Jag tänker mig att partnerskap och äktenskap, en homosexuell och heterosexuell relation är olika men lika i värde. Olikheten består i de olika biologiska skillnaderna. Hetrosexuella relationer öppnar för möjligheten att ta emot gemensamma barn. Dessa biologiska skillnader har betydelse för vad som kallas det ena eller det andra(...)". Betyder det att en kvinna och en man skulle förbjudas att gifta sig, om någon av dem är steril? Om det sedan allmänt ska ses som lika i värde, varför kan man då inte låta troende homosexuella personer avge sina löften inför Gud? Att ha olika namn på det bidrar, enligt min mening, bara till att man mer och mer pekar ut skillnaderna. Många människor tänker inte på att två olika saker kan vara lika bra.

"Äktenskap" är ett ord använt i Sverige för den i Bibeln omtalade relationen mellan man och kvinna. Är det detta allt handlar om, ett ord? Två gifta personer kallar man partners, men deras relation är för fin för att kallas "partnerskap", då de är förenade av Gud. Bibeln är översatt många gånger, det Gamla Testamentet från hebreiska och det Nya Testamentet från grekiska. Hur många svenskar vet ens om det var samma ord som användes i båda dessa delar, och om "äktenskap" nödvändigtvis är den enda rätta översättningen?

Kyrkans budskap handlar om kärlek; kärleken mellan Gud och Jesus, mellan människan och Gud och inte minst människor emellan. För mig är all kärlek bra kärlek, som bör uppmuntras.

I övrigt kan jag fortsätta peka på att man inte bör följa Bibeln till punkt och pricka, om det är Guds ord man söker. Bibeln skrevs av människor, innan dess berättades den från mun till mun, och som jag redan nämnt har den blivit översatt många gånger. Att något är nerskrivet i en bok betyder inte att det är sant, även om det råkar vara världens mest lästa bok. En text som man skriver speglar nästan alltid ens egna åsiker, om inte i ord eller meningar så kanske i valet av ord eller formuleringar. Att skriva en objektiv text, den absoluta sanningen, tycks mig vara i det närmaste omöjligt. Speciellt om du har förväntan på dig att skriva Guds ord. Flera små tecken på detta finns i Bibeln, då den på ett par ställen berättar olika kring saker som kan tyckas skulle vara enkla att få ner "rätt". Bibeltexterna Joh. 20:1-2, Matt. 28:1, Luk. 24:10 och Mark. 16:1-2 beskriver alla påskhelgen då Jesus återuppstod, och ändå har de olika uppgifter om vilka kvinnor det var som gick till graven och fann att den var tom. Jag är medveten om att det är en väldigt liten detalj, men jag tycker ändock att detta borde tas i åtanke när man diskuterar Bibelns trovärdighet.

För att avsluta detta ämne, som alltid gör mig lika upprörd, vill jag bara framföra min övertygelse om att Gud inte finner några fel med att två personer av samma kön gifter sig. Detta går naturligtvis inte att bevisa, men det gör det bara än mer öppet för diskussion.
Mina tankar går såhär: två män eller två kvinnor älskar varandra, på ett unikt sätt som de inte känner för någon annan. De kan ju inte få barn tillsammans, men vill adoptera ett eller flera barn vars föräldrar av någon anlednig inte kan ta hand om dem. Om de av kyrkan tvingas förneka denna kärlek tvingas de även förneka sig själva, och om de gifter sig med någon annan ljuger de för sig själva och kanske även andra. På det här sättet anser jag att kyrkan i så fall är den som gör mest fel då den har tvingat två personer i "fördärvet". Det är i alla fall vad jag vill kalla det om man förnekar Kärleken, som för mig är det samma som Gud. Vem vet, Gud kanske inte bryr sig om något annat än att man tror, men en sådan här sak kan också utan tvekan få en människa att tappa sin tro för alltid.

Andra Avenyn

Jag mår lite bättre nu...

Och jag hade så rätt, jag visste att jag skulle bli helt kär i det här programmet!

Andra Avenyn

Avsnitt 10

Bild printad från: http://svt.se/andraavenyn

Idag går det bara utför

Varning, i detta inlägg klagar jag nästan bara...

.

Den här dagen verkar bara bli värre och värre, och inte blir det bättre av att jag den senaste veckan har varit som en känslomässig berg-och-dalbana. Nervösa fnitterattacker varvat med stunder då jag bara vill lägga mig ner och sova.

Dagen började ovanligt bra, allting gick väldigt snabbt imorse och jag hade massor av tid att koka gröt och läsa tidningen, och allt annat som jag vill hinna göra på mornarna. Får skjuts av pappa eftersom jag på tisdagsmornar har min första lektion på en annan skola. IV-val for the win.. Hursomhelst. Väl på skolan är det ännu bara jag och en random kille där, vi pratar lite och jag är värsta opepp eftersom det är tisdag. Emellertid dyker mina kompisar och resten av gruppen snart upp och det i samband med vetskapen att vi ska få tillbaka våra prov från förra veckan får mig att rycka upp mig. Lo and behold, på mitt japanskprov fick jag alla rätt! Jag och mina vänner var glada pandor, sedan kom läraren med uppgifterna inför nästa vecka... Då var det mer panik igen och jag började bli väldigt trött, dock fortfarande glad och fnittrig.

Tillbaka på min egen skola var det 80 minuter franska som gällde, och jag tror att det var det som drog musten ur mig totalt. Innan franskan frös jag, under lektionen tyckte jag att det var varmt, sedan åt jag lunch och frös som ett as verkligen. Hade nu 90 minuters håltimma och jag, Michelle och Adam låg utslagna i fönstret/på bäknarna i vår korridor. Jag somnade tillochmed, när jag vaknade fick jag en Alvedon av Emma och kände mig allmänt som om jag hade sprungit in i en vägg. Även om matten blev ganska rolig i Lindas sällskap så var den, Engelskan och Svenskan väldigt sega eftersom jag hela tiden ändrade uppfattning om huruvida jag frös eller inte.

Sov lite på bussen och nu är jag hemma igen, har ätit och tagit ytterligare en Alvedon. Det känns som om jag är i stort behov av sömn, men jag ska försöka hålla mig vaken tills det faktiskt är dags att sova. Till råga på allt var bland det första jag fick reda på när jag klev innanför dörren att min lillebror även han börjar känna sig sjuk. På det här viset är hösten sämst, vackra löv eller inte.

Ser dock fram emot kvällens avsnitt av Desperate Housewives, och innan dess ska jag försöka plugga lite fransk grammatik. Woho.

En liten glad sak idag i alla fall;
L säger "Du vet.. vad vi pratade om då. Du tog väl inte illa upp eller så?"
Nej, det gjorde jag verkligen inte. Det var lite förvånande, men om jag ska vara ärlig var det nog lite vad jag önskade att du skulle svara. Egentligen har jag själv tänkt ta upp ämnet med dig såhär med dig i efterhand men inte riktigt vågat.
Gud, det känns som om det var så länge sedan. Jag som trodde att du hade, typ, glömt bort det....

<3

Oj, kreativitetsryck

Okay, jag har lugnat ner mig litegrann sedan föregående inlägg, och det trots att jag fortfarande inte har pluggat. Go me. Jag började med att prata lite med Linda, och på något mystiskt men fantastiskt vis blev jag övertygad om att jag kan klara mig i världen även om jag fortfarande ligger lite efter i skolan. Hon är bäst <3

Runt klockan 20.00 fick jag ett extremt kreativitetsryck och fick för mig att sminka mig, fluffa upp håret och ta fotografier där jag posar med min solfjäder. Det var ett bra tag sedan jag sminkade mig sådär, för att inte tala om håret. Men det var mysigt, för det var även ett bra tag sedan jag tog sådana här foton.

Inte alls speciellt noggrannt eller snyggt klippt, men vad kan man begära när man använder Microsoft Paint? ^^ Hade även tänkt fixa lite mer med bilden, men har inte tid. Ty jag måste sova, för imorgon är det tillbaka till skolan som gäller.

Godnatt
Ronii

Matematiken, även kallad skolångesten.

I fredags var jag värsta pepp på skolarbetet. Under veckan hade jag fått tillbaka en debattartikel för svenskan, ett matteprov och en engelskuppsats, de två senare med bättre resultat än förväntat. Tisdagen innebar japanskprov, vilket kändes som om det gick bra. Resultatet får jag förhoppninsvis reda på på måndag eller tisdag. Dessutom gjorde jag på fredagseftermiddagen det naturkunskapsprov som mina klasskamrater gjorde när jag var i Frankrike, som även det kändes som om det gick helt OK. Det var bara ett gäng matematikuppgifter som jag låg efter med, och så franskprovet vi har nästa vecka. Asbra verkligen, det går ju bra det här!

Jag har gjort en liten fin planering över vilka delar av fransk grammatik jag ska plugga och när, dessvärre har den redan stuckit till varmare breddgrader. Jag har inte pluggat ett dugg den här helgen, med undantag för en dryg halvtimme av matematik precis nu. Denna halvtimme resulterade enbart i insikten att jag inte förstår någonting. Eller jo, jag lyckas få kanske varannat tal rätt, men det dras ner av att varannat blir helt fel. Bah, nu har all pepp förångats och kvar finns bara ångesten -.-'

Jag misstänker att jag är den enda som får mer arbete av att faktiskt göra uppgifterna, eftersom att jag hela tiden upptäcker att jag måste räkna allt flera gånger. Och det här är bara matematiken, franskan vill jag inte ens tänka på. Visst att jag säkert kommer klara av att hetsplugga franska hela nästa vecka, och på så sätt klara provet. Men jag tycker inte om att säga så. "Jag kan ju göra det imorgon" är verkligen en mening jag föraktar.

Dessutom insåg jag hur patetisk jag kan vara ibland. När jag sprang runt och samlade ihop matteböcker och sådant, trodde jag för en sekund att jag hade glömt min miniräknare i skolan. Tanken på att behöva använda en miniräknare på vilken man inte kan rita grafer, eller se de senaste tre uträkningarna, kom över mig och jag höll nästan på att börja gråta. Skärpning Ellinor. Sedan såg jag att miniräknaren faktiskt låg på mitt skrivbord...

Nej, nu måste jag ta itu med matematiken igen.
Det är bara tanken på Japan och civilingenjörsutbildningen som får mig att rycka upp mig.

Ronii

OMG Kärlek

Tidigare ikväll (den 13 Okt, det är nästan morgon nu) pratade jag med min kusin Linda (hon som bor i Schweiz) över msnm. Någon gång under samtalet kom vi in på ämnet gay (jag tenderar ju att göra det...) och efter en stund tipsade hon mig om Bimbo Boys Blogg som jag med intresse började läsa. Han skriver helt sjukt mysigt.

I hans blogg nämndes Andra Avenyn, en TV-serie jag har sett reklam för men aldrig faktiskt tittat på. Inlägget handlade om att två killar i serien, Kim och Adam, träffas och att de på ett ställe kysser varandra. Självklart blir jag intresserad. Jag tittar på klippen från Youtube som visar ett par scener med de två killarna, där man ser att någonting håller på att hända mellan dem. Olyckligtvis har de klippt bort den faktiska kyssen och smått rabiat som jag är börjar jag söka efter en hel verision. På SVTs hemsida kan man titta på alla avsnitt och då jag fått reda på att de träffas i avsnitt 7, börjar jag där. Sedan klickar jag mig igenom ett par millimeter i taget av avsnitten 7-9, och stannar upp och tittar på de scener där Kim och/eller Adam finns med. Mys säger jag bara.

Det blev även så att jag tittade på ett par andra scener som verkade intressanta, och tro det eller ej så verkar serien ha vunnit en plats i mitt hjärta. Det är inte många TV-program som jag följer, men detta kan nog bli ett av dem jag tittar på regelbundet. Så underbart med ett homopar i en film som visas på TV, där båda killarna faktiskt är snygga (även om Adam är hetast!). Där det inte är överspelat, galet (till exempel Another Gay Movie) eller där allt bara går åt helvete (alla andra filmer jag sett, till exempel Brokeback Mountain. EDIT: här kan även läggas till Boys Don't Cry).

Så detta inlägg handlar alltså om två nya saker jag har blivit aningen besatt av. Andra Avenyn kommer ses när jag har möjlighet och förhoppningsvis även laddas ner, Bimbo Boys Blogg kommer även den att läsas så ofta som möjligt.

~ ~ ~

Dock har allt detta återigen fått mig att fundera på det man säger att vilken läggning man än har så finns det något som passar en. Jag gillar både killar och tjejer, det vet jag med säkerhet. Men hur kommer det sig, att jag är så besatt av gaykillar? Det är allvarligt någonting av det bästa jag vet, och det känns ju bra eftersom det enda sätt detta egentligen beskriver personen i fråga är att han inte tänder på mig. Failure

Lista

Okay, för att det inte ska se ut som om jag (igen) har övergivit min blogg, så fyller jag helt enkelt i en sådan där fantastisk lista ( -.- ) som jag fick av ett par gamla vänner. Detta är dock mest en manöver för att inte behöva skriva någonting seriöst.

1. Vad är klockan: 18.50
2. Fullständiga namn: Ellinor Anne-Lie Eriksson
3. När fyller du år: 4 December
4. Stjärntecken: Skytten
5. Hur gammal är du: 16 år
6. Tatueringar eller piercingar: Industrial piercing i vänster öra.
7. Är du kär: Inte på riktigt, inte nu.
8. I vem: ~
9. Har du varit i en annan världsdel: Nej, men jag har nästan varit i Afrika.
10. Har du tyckt om någon så mycket att du har gråtit: Ja, men det har inte varit hela anledningen.
11. Har du varit med om en bilolycka: Nej.
12. Har du brutit något ben: Nej, jag är feg, så jag gör ingenting farligt :D
13. Korv eller hamburgare: Eh, usch?
14. Pepsi eller Coca Cola: Coca Cola.
15. Öl eller vin: Vin, men dricker i allmänhet nästan aldrig.
16. Glaset halvfullt eller halvtomt: Beror på. Fråga mig IRL så kan jag förklara vad jag menar ~
17. Favoritfärg på underkläder: Vit
18. Skostorlek: 39
19. Favoritnummer: 3
20. Vidskeplig: Bara för saker jag själv inbillar mig.
21. Favoritmusik: Tufft. (Läs: jag kan inte sammanfatta det)
22. Låt: Just nu: "Coat of Many Colours" med Dolly Parton.
23. Blomma: Förgätmigej eller ros.
24. Ett ämne som jag hatar att tala om: Jag diskuterar det mesta ^^
25. Disney eller Warner Bros: Disney. Simply för att jag förknippar WB-loggan med Snurre Sprätt, som jag inte gillar.
26. Bästa snabbmatsstället: Gillar egentligen inte snabbmat, men Rosie's bara för milkshakedrinkarna ^^
27. Senaste gången du var hos läkaren: När min tå opererades (jag hade vält en dator över den).
28. Favoritfärg: Regnbågsfärgat! (Läs: kan inte välja en, men passar på att sprida lite gaypropaganda)
29. Vad gör du om tio år: Förhoppningsvis bor jag i Japan och arbetar som civilingenjör. Troligtvis pluggar jag fortfarande till nämna yrke.
30. Vem fick du det här mailet av: Två stycken Johannor.
31. Vem av dina vänner bor längst bort: Marina i Alençon, Frankrike. I Sverige: Mia, Patrik och de andra i Skåne.
32. Det bästa: Vänner, böcker, sex, yttrandefrihet? :P
33. Vem tror du kommer att svara sist på det här testet: Jag tänker inte be någon göra det.
35. Vad skulle du ändra med ditt liv: Ingenting tror jag. Det är kanske vissa saker jag skulle vilja ändra på, men jag skulle vara alltför rädd för konsekvenserna om jag fick ändra något bara sådär.
36. Har du dator hemma: Ja, en som nästan kan klassas som en dator och en som definitivt klassas som skrot.
37. Favorit-CD: 2004, Noice. Tror jag.
38. Bästa känslan: Att susa nerför en backe på slalomskidor, att krama någon man älskar, att sitta invirad i en filt framför en brasa och lyssna på regnet utanför, att inte ha något speciellt man måste göra för stunden, helt utan inbördes ordning.
39. Det första du tänker på när du vaknar: Vanligtvis "vad är klockan?"
40. Blir du rädd eller inte rädd av oväder: Inte speciellt rädd.
41. Om du fick vara en/ett annan person/djur, vem/vilket: Vet inte riktigt.
42. Vad finns på väggarna i ditt rum: Än sålänge nästan ingenting.
43. Vad finns under din säng: Random grejer jag inte vet vad eller vart jag ska göra av dem.
44. Skriv något till personen som du fick det här mailet av: Det var länge sedan jag träffade er :/
45. Nämn den person som troligen inte kommer att svara: Åh Gud vilka tråkiga frågor.
46. Vem kommer garanterat svara: Varför skulle jag tortera mina vänner med detta? ^^
47. Oförglömlig resa: Skottland med klassen i nian ^^
48. Vad skulle du vilja säga till någon men vågar inte: Kom igen. Det här är Internet -.-
49. Favoritsport: Judo måste jag nog säga, även om jag inte tränar längre.
50. Blyg eller utåtriktad: Jag jobbar på det, okay?
51. Smeknamn: "Elle" och "Ronii" är vanligast nuförtiden.
52. Vad tycker du om att få: Matriella saker är inte så viktigt. Har jag någon som vill ge mig presenter är den personen långt mycket mera värd <3
53. Något du inte gillar hos dig själv: Är "utseendet" ett godkänt svar?
54. Tycker du om att läsa: Ja, verklighetsflykt <3
55. Vilka språk talar du: Svenska, engelska, halvbra franska och lite japanska.
56. Vad gör du helst på fritiden: Läser, reser eller skriver brev.
57. Berg eller kust: Berg.
58. Vad är skillnaden: Term - term = differens
59. Vad är du mest rädd för: Väldigt mycket.
60. Favorit TV-program: Desperate Housewives.
61. Varmt eller kallt: Kallt
62. Lockigt eller rakt hår på det motsatta könet: Hår eller inte, motsatt kön eller inte, jag bryr mig inte om jag gillar personen.
63. En hälsning till alla dina vänner: Jag tycker om er väldigt mycket även om jag inte skickar vidare era kedjebrev .-.

Allt

Vi har gjort en massa intressanta saker ba°de igar och idag, och jag har tagit ofantligt ma°nga foton (ja, a° ska föreställa den tredje sista bokstaven i det svenska alfabetet eftersom att jag fa°r hets pa° franska tangentbord. Alla blir vi lite Zegrod när vi reser).

Dock har jag för tillfället ingen vidare lust att skriva om allt vi gjort, om naturen och de fina slotten vi har sett. Jag är grymt trött och jag har allmänt en känsla av att jag kommer bli sjuk. Vilket absolut inte är bra eftersom jag befinner mig väldigt la°ngt hemifra°n och det faktum att pa° klassresor sover man inte sa° bra som man borde. Jag försökte ringa till mor, far och bror förut, för jag har inte ringt hem sedan jag a°kte. Dock var det ingen som svarade, sa° jag antar att ni är i Älvestorp nu. Jag hoppas att ni har trevligt där =) <3

Det blir inte sa° mysigt pa° planet om jag redan ma°r da°ligt när jag kliver pa°, eftersom att jag allmänt ma°r sämst när jag flyger. Dock inte nu när vi flög hit, da° gick det bra!

Imorgon ska jag fa° ga° lite pa° stan, sedan ska vi förmodligen ut och träffa alla de andra eleverna, ba°de franska och svenska.

Snart är det dags att a°ka hem. De flesta verkar ha en väldigt klar uppfattning om huruvida de vill a°ka hem nu eller inte, men jag vet inte riktigt... Familjen jag bor hos är väldigt trevlig, men även om Marina inte följer med pa° utbytet nästa a°r sa° behöver det ju inte vara slutet pa° va°r vänskap. Hennes föräldrar har föreslagit att Charly och Marina ska hälsa pa° i Sverige i sommar, och att jag och Johan ska hälsa pa° här eftera°t. Det tycker jag skulle vara underbart roligt. Jag brukar inte under mina resor drabbas av hemlängtan speciellt ofta, men jag tror dock att den har slagit till ordentligt nu. Speciellt eftersom jag int fa°r tag pa° min familj och känner mig helt hängig...

Men jag ska sluta klaga och börja göra mig klar för natten nu; ty det är sent och det bästa mot sjukdomar är (vill jag pa°sta°) trots allt sömn. Dessutom har jag ockuperat deras dator tillräckligt länge nu.

Kram och godnatt
Ellinor

Lycèe Alain

Klippan jag nämnde i föregaende inlägg heter förmodligen ètretat, jag är dock fortfarande inte helt säker pa det. Men Googla pa ni, det är säkert fint där även om det är fel plats ^^

Idag var vi svenskar tvugna att ga en tipspromenad pa förmiddagen, för att sedan äta lunch i skolmatsalen (störd lunch I tell you) och pa eftermiddagen vara med pa var utbytesstudents lektioner.

Tipspromenaden var nagot av det mest ambitiösa jag nagonsin har sett. Inte en, inte tva, utan tre sidor med fragor! Dessutom var där ett avancerat poängsystem där de flesta fragor gav tva poäng men en del gav även tre eller fyra poäng. Det regnade och det var inte manga som riktigt kände hur entusiasmen flödade. När tiden nästan var inne att infinna sig pa stadshuset i Alençon och vi inte var klara ännu hade även jag gett upp. Pa stadshuset pratade borgmästaren och vi fick juice och kakor.

Skolmaten var... speciell. Man plockade en förrätt, en huvudrätt, ost och en efterrätt. Förrätten bestod av nagonting konstigt, typ potatisgratäng fast bröd istället för potatis. Huvudrätten fick man välja mellan sparris och gröna bönor och en av tva sorters kött = bara bönor för mig där. Men de var goda ^^ Till efterrätt valde jag vindruvor, men man kunde även välja fruktcoctail eller äpple/banan/päron.

De tva lektioner jag var med pa idag var Ekonomi och Kinesiska. Ekonomin var verkligen jättetrakig, hennes lärare mumlade sig igenom hela timmen och alla skulle (som nästan alltid i franska skolan) ta anteckningar. Lyckligtvis var en annan svensk tjej med där, sa vi satt längst bak i klassrummet och skrev meddelanden till varandra i vara block.

Kinesiskan var lite roligare dock, och jag hade mina japanskböcker med mig sa att jag kunde plugga lite inför provet. Jag satt längst bak da med, den här gangen med Marina och hennes kompisar. Jag tillbringade mest tid att studera en av killarna som satt längre fram i klassrummet, men nej inte för att han var snygg. Först studerade jag hans platakängor som var helt otroligt intressanta. Sedan sag jag att han satt och läste i en mangabok istället för att arbeta, och da maste jag naturligtvis se efter vad det var han läste. Efter en stund sag jag att det var Naruto. Sedan tog det väldigt lang tid att försöka kommunicera med honom utan att läraren märkte nagot, men det blev ett "NARUTO? =)" pa mitt block och lite gestikulationer. Sedan visade han vad han hade börjat läsa härnäst (han läste hela lektionen utan att läraren sag det, det var rätt skillat faktiskt); Harry Potter. Lite japanska tecken och nagra glosor senare och sa hade man fördrivit tva timmar. Skolan var slut för dagen.

När vi kom hem fran skolan at vi mellanmal (juice och bagutette med chokladbitar pa ._.'), och här är jag nu. Skriv till mig, pa mailen eller här!

Kramar
Ronii