Terapisnack som får en att må sämre

Konversation mellan mig och min terapeut:
E: Jag har ju fyllt 18 nu, hur länge får jag gå här på BUP?
C: Vi började ju med det här innan du fyllde, så vi avslutar det vi håller på med. Men vi börjar inte med någonting nytt, utan då blir det isåfall vuxenpsyk.
E: Okay.. Och om det nu blir så att jag börjar plugga i Stockholm till hösten, vad händer med mig då? Kan jag komma att hamna i jättelånga köer och sånt?
C: Alltså.. Det beror ju på om du blir skriven där. Det kan komma att blir så... Förmodligen blir det det.


Detta skrämde mig, för jag vet inte om jag skulle palla att sitta utan hjälp bara för att jag tvingas in i ett nytt kösystem. Speciellt som att jag vet om (det potentiella) problemet redan nu, men ändå inte kan göra någonting åt det. Typ, ställa mig i kö nu, eller så.

Dock var jag inte helt panikslagen, förrän efter att jag hälsat på KTH i onsdags. Fick prata med lite elever på skolan, se mig omkring en del, och fick svar på lite frågor. Satt även med på en föreläsning om linjär algebra och en halv lektion med övningar i kemisk jämvikt. Först när jag gick därifrån hade jag tokpanik, men när jag efter ett par timmar började kunna tänka logiskt igen var jag istället bara stressad och nervös.

Ångesten kom inte förrän jag kommit hem och hunnit slappna av ett tag. Det var när jag kopplade ihop ovanstående saker som det riktigt brast; antag att jag kommer in på KTH:
Jag kommer vara ny i en jättestor stad, ny med det här att plugga på högskola, jag kommer att läsa en massa svåra kurser och periodvis ha väldigt långa dagar. Nämnde jag att på linjen jag vill läsa, kan man lätt ha 2~5 kurser som man läser samtidigt och vissa perioder gå i skolan åtta till åtta? För att inte tala om tentaperioder, att bo i en egen lägenhet, laga mat, tvätta, få ekonomin att gå ihop, etc., etc...

Alltihop utan den hjälp som jag redan idag behöver? Eller vänta, det var ju bara i början, när jag står i kö för hjälp, som jag måste klara mig själv. Så att när jag _kanske_ har börjat få ordning på den nya tillvaron, efter ett halvår eller ett år (om jag har tur), är det då jag kan börja få hjälp igen?

Det känns väldigt bakvänt, tycker jag. Och det är definitivt en ångestbildande tanke.


Peda, är du säker på att du vill att vi två ska dela lägenhet? Jag känner att risken finns att det blir du som får lappa ihop mig när jag ligger och gråter i en hög... Du kan fortfarande banga ur, vet du.