.bmp)
fredag, oktober 31, 2008
torsdag, oktober 30, 2008
Fanfiction
Har varken läst eller skrivit speciellt mycket fanfics de senaste veckorna, sådant går ganska mycket i perioder (i alla fall för mig). Speciellt skrivandet, då det kräver mer engagemang och att man faktiskt har någonting vettigt att vilja förmedla, kan det ligga på is i år (om det vill sig riktigt illa, vill säga).
Är fortfarande lätt deprimerad över en borttappad fanfic som jag började skriva för ett par somrar sedan, när vi var och hälsade på Skåningarna. Min för tillfället favoritpairing var (och är faktiskt fortfarande) Lucius Malfoy - Severus Snape från Harry Potter-serien. Det är dem den handlar om, och jag minns att jag var åtminstone halvklar med den. Dock verkar den vara spårlöst borta nu, och det känns grymt jobbigt. Ådi, om du hittar ett kollegieblock hemma hos dig som tillhör mig så låt mig veta, okay? (och, om du vill undvika en pervo-chock, låt bli att läsa ;) :P
Det här skulle i och för sig inte handla om den borttappade fanfic'en... :P
Kände att jag ville skriva någonting om att jag plötsligt fick en massa inspiration förut idag, när jag läste igenom kladden till ännu en halvklar berättelse* som jag jobbar på. När jag hade tittat på Criminal Minds S04 E05 (det börjar bli bättre igen nu <3), satte jag mig och fortsatte skriva på den, och det känns helt otroligt bra. Mindre bra med tanke på att jag hittar språkliga fel som jag en gång skrivit, men också jättebra; jag ser ju felen nu och rättar dem, och det jag skriver får en möjlighet att förbättras.
- - -
* Det är faktiskt ingen fanfic den här gången, snarare bara en fiktiv historia (baserad på riktiga människor dock).
Är fortfarande lätt deprimerad över en borttappad fanfic som jag började skriva för ett par somrar sedan, när vi var och hälsade på Skåningarna. Min för tillfället favoritpairing var (och är faktiskt fortfarande) Lucius Malfoy - Severus Snape från Harry Potter-serien. Det är dem den handlar om, och jag minns att jag var åtminstone halvklar med den. Dock verkar den vara spårlöst borta nu, och det känns grymt jobbigt. Ådi, om du hittar ett kollegieblock hemma hos dig som tillhör mig så låt mig veta, okay? (och, om du vill undvika en pervo-chock, låt bli att läsa ;) :P
Det här skulle i och för sig inte handla om den borttappade fanfic'en... :P
Kände att jag ville skriva någonting om att jag plötsligt fick en massa inspiration förut idag, när jag läste igenom kladden till ännu en halvklar berättelse* som jag jobbar på. När jag hade tittat på Criminal Minds S04 E05 (det börjar bli bättre igen nu <3), satte jag mig och fortsatte skriva på den, och det känns helt otroligt bra. Mindre bra med tanke på att jag hittar språkliga fel som jag en gång skrivit, men också jättebra; jag ser ju felen nu och rättar dem, och det jag skriver får en möjlighet att förbättras.
- - -
* Det är faktiskt ingen fanfic den här gången, snarare bara en fiktiv historia (baserad på riktiga människor dock).
måndag, oktober 27, 2008
Ronii's kärleksliv: en uppdatering
*dum dum dum* (det där är en trumvirvel, bäst att förklara ifall ni nu inte skulle förstå det)
Tänkte att det kanske kunde vara bra att berätta, vad som har hänt den senaste tiden. Jag har nyligen blivit ofrivillig singel ("dumpad" kallas det visst också), men det känns -faktiskt- helt OK i alla fall. För ja, jag anser att vi fortfarande är vänner, vi bråkar inte, och javisst; klart att mina känslor ännu inte är helt svala, men det är ju inte första gången jag är kär i en vän - right?
Tänkte att det kanske kunde vara bra att berätta, vad som har hänt den senaste tiden. Jag har nyligen blivit ofrivillig singel ("dumpad" kallas det visst också), men det känns -faktiskt- helt OK i alla fall. För ja, jag anser att vi fortfarande är vänner, vi bråkar inte, och javisst; klart att mina känslor ännu inte är helt svala, men det är ju inte första gången jag är kär i en vän - right?
fredag, oktober 24, 2008
Höstlov! <3
Jag har loooov! :D
Visserligen har jag asmycket jag behöver göra under lovet, men det tänker jag skita i nu. Istället tänker jag titta på NCIS och inte stressa.
Kärlek <3
/Ronii
Visserligen har jag asmycket jag behöver göra under lovet, men det tänker jag skita i nu. Istället tänker jag titta på NCIS och inte stressa.
Kärlek <3
/Ronii
onsdag, oktober 22, 2008
Just great.
Kul att det enda som hitintills inte hade skitit sig totalt, slutligen bestämde sig för att göra det med :'(
"Kanske är det bara en urkass timing att jag inte verkar komma någonstans med utredningar och kuratorbesök. Att jag känner mig i det närmaste apatisk, och att jag inte verkar få ordning på i stort sett några skolarbeten som jag borde göra klart. Att jag precis har börjat komma igång med körlektioner, och med det en press att faktiskt utnyttja tiden maximalt och sedan klara proven också. Att jag för första gången i mitt liv börjat tvivla på min tro, och samtidigt på min läggning. Men vad vet jag? Jag är ju trots allt bara en bricka i ett spel. En färgpunkt i en seriestripp, en droppe i ett hav."
Utdrag från min egen dagbok.
Jag vill vända ut-och-in på mig själv; öppna mig som en bok för alla i min närhet. Regregera, bli omhändertagen och känna mig ynklig. Samtidigt vill jag bara gå ännu fortare än förut, bygga upp min tillvaro med nya byggstenar och hoppas, våga tro på att den nya konstruktionen blir hållbarare än den gamla. Ensam.
"Kanske är det bara en urkass timing att jag inte verkar komma någonstans med utredningar och kuratorbesök. Att jag känner mig i det närmaste apatisk, och att jag inte verkar få ordning på i stort sett några skolarbeten som jag borde göra klart. Att jag precis har börjat komma igång med körlektioner, och med det en press att faktiskt utnyttja tiden maximalt och sedan klara proven också. Att jag för första gången i mitt liv börjat tvivla på min tro, och samtidigt på min läggning. Men vad vet jag? Jag är ju trots allt bara en bricka i ett spel. En färgpunkt i en seriestripp, en droppe i ett hav."
Utdrag från min egen dagbok.
Jag vill vända ut-och-in på mig själv; öppna mig som en bok för alla i min närhet. Regregera, bli omhändertagen och känna mig ynklig. Samtidigt vill jag bara gå ännu fortare än förut, bygga upp min tillvaro med nya byggstenar och hoppas, våga tro på att den nya konstruktionen blir hållbarare än den gamla. Ensam.
fredag, oktober 17, 2008
Hemma :)
För er som inte visste det har jag just (11.10 i förmiddags) kommit hem från sjukhuset. Kom dit vid fyratiden på onsdagen, då jag tillbringade två timmar på akuten, en timme på kvinnokliniken ("är du säker på att du inte är gravid?"), och ytterligare två timmar på akuten, innan jag slutligen blev inlagd på barn- och ungdomsavdelningen (jag har inte fyllt arton än).
Misstanke om att det var blindtarmen som spökade, en annan misstanke om ägglossningscystor som kommit lite sent. Någon annan misstanke som jag ärligt talat inte kommer ihåg.
Men mina blodprover har blivit bra igen, jag har inte lika ont längre och numera får jag behålla det jag äter också. Tills vidare ;)
("kommer det tillbaka får du komma hit igen")
Så good bye USÖ, barnkliniken och dropp i armen. Det var trevligt sålänge det varade, men som man säger: Borta bra, men hemma bäst.
/Ronii <3 (som är sjukt stressad över allt hon har missat)
Misstanke om att det var blindtarmen som spökade, en annan misstanke om ägglossningscystor som kommit lite sent. Någon annan misstanke som jag ärligt talat inte kommer ihåg.
Men mina blodprover har blivit bra igen, jag har inte lika ont längre och numera får jag behålla det jag äter också. Tills vidare ;)
("kommer det tillbaka får du komma hit igen")
Så good bye USÖ, barnkliniken och dropp i armen. Det var trevligt sålänge det varade, men som man säger: Borta bra, men hemma bäst.
/Ronii <3 (som är sjukt stressad över allt hon har missat)
söndag, oktober 12, 2008
Ronii erkänner att hon inte förstår (:O)
Nyligen var det en person i min närhet som kom ut inför mig - som homofob! Såklart att jag blir upprörd på dennes åsikter och brist på argument, men jag insåg att jag inte kunde bli arg på henom. Lustig situation egentligen; jag kunde verkligen inte känna ilska, avsky, eller någon liknande känsla. Snarare en djup oförståelse. -Varför?
Den här personen vet om att jag är gay, och att jag har flickvän; och jag träffar den här personen regelbundet. Det som ändå gjorde mig lite, lite glad var att hen kunde stå rakryggad framför mig och prata om det. Förklara det eller svara på mina frågor gick naturligtvis inte -"Det bara är så, och det finns ingenting att göra åt det"
Där ser man. Jag har alltid trott att homofobi beror på okunskap, rädsla och oförståelse; och att det 'går över' efter en tid om man till exempel får veta att någon man känner väl är homosexuell. Men nu verkar det som om den här personen anser att det inte går att ändra på. Jag har fortfarande mina frågetecken, men jag kan ju ha haft fel hela tiden?
Vad glad jag är åtminstone, att det finns en sjukdom som jag vet att jag inte lider av. Att jag dessutom lyckats undvika en som är 'obotlig' känns ju också det jättebra.
Den här personen vet om att jag är gay, och att jag har flickvän; och jag träffar den här personen regelbundet. Det som ändå gjorde mig lite, lite glad var att hen kunde stå rakryggad framför mig och prata om det. Förklara det eller svara på mina frågor gick naturligtvis inte -"Det bara är så, och det finns ingenting att göra åt det"
Där ser man. Jag har alltid trott att homofobi beror på okunskap, rädsla och oförståelse; och att det 'går över' efter en tid om man till exempel får veta att någon man känner väl är homosexuell. Men nu verkar det som om den här personen anser att det inte går att ändra på. Jag har fortfarande mina frågetecken, men jag kan ju ha haft fel hela tiden?
Vad glad jag är åtminstone, att det finns en sjukdom som jag vet att jag inte lider av. Att jag dessutom lyckats undvika en som är 'obotlig' känns ju också det jättebra.
måndag, oktober 06, 2008
Ge mig en svamp, ett par stjärnor eller en ekorrsvans?
Jag förstår inte hur man så uppenbart kan se, och även klaga på, hur mycket mitt humör och mina rutiner brister, men ändå inte förstå att någonting är allvarligt fel. "Varför sover du inte på nätterna istället?" är nog den vanligaste frågan mina föräldrar ställer nuförtiden. Frågan kommer av, att jag har seriösa problem med att ta mig upp ur sängen i tid på morgonen (ja, även om vi har sovmorgon).
Vad svarar man på det? Jag kommer hem från skolan, äter någonting (inne på mitt rum), och börjar vanligtvis titta på någon serie för att få tiden att gå. För att distrahera mig själv, och för att inte få ångest över allt jag borde göra. Det vanligaste 'tipset' jag får för att undvika att göra någonting dumt när man har ångest är att sysselsätta sig. Därav händer det att jag dyker upp med målade naglar (i olika mönster och/eller med nagelstenar och grejer), med nyfärgat hår eller med ett klädersplagg som jag på infall sytt eller förändrat; detta även när jag mås kasst. Men desto oftare blir det snarare en form av apati (min kurator säger att eftersom jag är deprimerad, kan jag inte dessutom lida av ångest o.O?), och ofta kan jag titta på klockan vid halv ett på natten och helt ärligt bli förvånad. Ännu en gång vid kvart i tre, och jag blir lika förvånad ännu en gång. Vad heter det, när man inte har någon som helst koll på verkligheten?
Live-citat från min mor (ja, hon kom faktiskt in här just i skrivande stund):
"Så du är fortfarande vaken?" [...] Hur mår du? 'Sådär'? Är det trötthet, eller ännu en förkylning? Bara allmänt? Ja, klockan blev ju rätt mycket inatt, så du fick ju inte så många timmars sömn..."
Ibland, men inte alltid, är 'orsaken' i själva verket ett symptom, som att man spyr om man har blivit matförgiftad, ungefär. Vad jag menar är, att alla mina problem kanske inte ligger i att jag sover dåligt (någonting som både mor och far verkar (vilja) tro), och att jag förmodligen inte blir frisk bara för att jag lyckas sova på kvällarna och kliva upp på mornarna. På samma sätt blir man inte frisk från en matförgiftning om man tar medicin som stoppar kräkningarna, men det blir sjutton så mycket mer bekvämt för alla i ens omgivning.
Inser dessutom att vi i min familj har allvarliga kommunikationsproblem, då jag inte ens kan förmå mig att öppna munnen när någon familjemedlem frågar någonting som är det minsta personligt. Nästan alla jag har träffat IRL (under en lite längre stund) utanför hemmet de senaste veckorna vet att skolläkaren bekräftade mina misstankar om en viss sjukdom. Att jag missar lektioner för att jag regelbundet går till en kurator, samt att jag står i två olika köer till (olika avdelningar på) BUP. Att jag har bytt ämne på mitt projektarbete, samt att jag har gjort en hudbehandling för att få bort ett par av de gamla brännmärkena (det ska bli fint innan jag tatuerar mig!)
Men när någon här hemifrån frågar, blir min mun till ett tunnt streck. Tungan gömmer sig förskräckt så långt ner mellan underkäkens tänder den kan, och med hjälp av utandningsluft formas i halsen ett "Mmmm..."
Tror även att min oförmåga att prata med mina föräldrar är en av orsakerna till att jag låter alla andra veta så mycket om mig själv; det är min enda möjlighet att ventliera. Som ett barn i en godisaffär, efter år av godisförbud. Som en nyutkommen på Pride.
- - -
För en stund sedan gjorde jag i alla fall det modigaste som jag kommer lyckas åstakomma ikäll, och det mycket tack vare att jag inte behövde röra mig ur fläcken för att göra det. Men trots att jag sitter säkert i mitt rum, och gömd bakom en dataskärm, så kändes det för en stund som en omöjlighet.
"Vad är nu detta storslagna hon har gjort?", tänker ni nu. Ska sanningen fram, så är det enda jag gjorde att skriva ett "*Kram*" i en kommentar till BimboBoy. För att jag trodde att han behövde en. För att jag kanske behövde få ge bort en.
Men det höll ändå på att inte bli av, för i denna spelomgång av verkligheten klarar jag inte längre av nivån 'Easy'. Jag ändrar inställningarna till 'Beginner', och hoppas kunna ta mig igenom det värsta med quicksave/quickload, och möjligen med vägledning av någon erfaren spelare, tills jag kommer ihåg hur man hoppar, slår, och plockar upp saker igen. (Hur man tar sig igenom plattformen utan att trilla över kanten.)
Och så undrar folk hur länge det dröjer innan jag ska delta i turneringar där nivån heter 'Advanced'...
Vad svarar man på det? Jag kommer hem från skolan, äter någonting (inne på mitt rum), och börjar vanligtvis titta på någon serie för att få tiden att gå. För att distrahera mig själv, och för att inte få ångest över allt jag borde göra. Det vanligaste 'tipset' jag får för att undvika att göra någonting dumt när man har ångest är att sysselsätta sig. Därav händer det att jag dyker upp med målade naglar (i olika mönster och/eller med nagelstenar och grejer), med nyfärgat hår eller med ett klädersplagg som jag på infall sytt eller förändrat; detta även när jag mås kasst. Men desto oftare blir det snarare en form av apati (min kurator säger att eftersom jag är deprimerad, kan jag inte dessutom lida av ångest o.O?), och ofta kan jag titta på klockan vid halv ett på natten och helt ärligt bli förvånad. Ännu en gång vid kvart i tre, och jag blir lika förvånad ännu en gång. Vad heter det, när man inte har någon som helst koll på verkligheten?
Live-citat från min mor (ja, hon kom faktiskt in här just i skrivande stund):
"Så du är fortfarande vaken?" [...] Hur mår du? 'Sådär'? Är det trötthet, eller ännu en förkylning? Bara allmänt? Ja, klockan blev ju rätt mycket inatt, så du fick ju inte så många timmars sömn..."
Ibland, men inte alltid, är 'orsaken' i själva verket ett symptom, som att man spyr om man har blivit matförgiftad, ungefär. Vad jag menar är, att alla mina problem kanske inte ligger i att jag sover dåligt (någonting som både mor och far verkar (vilja) tro), och att jag förmodligen inte blir frisk bara för att jag lyckas sova på kvällarna och kliva upp på mornarna. På samma sätt blir man inte frisk från en matförgiftning om man tar medicin som stoppar kräkningarna, men det blir sjutton så mycket mer bekvämt för alla i ens omgivning.
Inser dessutom att vi i min familj har allvarliga kommunikationsproblem, då jag inte ens kan förmå mig att öppna munnen när någon familjemedlem frågar någonting som är det minsta personligt. Nästan alla jag har träffat IRL (under en lite längre stund) utanför hemmet de senaste veckorna vet att skolläkaren bekräftade mina misstankar om en viss sjukdom. Att jag missar lektioner för att jag regelbundet går till en kurator, samt att jag står i två olika köer till (olika avdelningar på) BUP. Att jag har bytt ämne på mitt projektarbete, samt att jag har gjort en hudbehandling för att få bort ett par av de gamla brännmärkena (det ska bli fint innan jag tatuerar mig!)
Men när någon här hemifrån frågar, blir min mun till ett tunnt streck. Tungan gömmer sig förskräckt så långt ner mellan underkäkens tänder den kan, och med hjälp av utandningsluft formas i halsen ett "Mmmm..."
Tror även att min oförmåga att prata med mina föräldrar är en av orsakerna till att jag låter alla andra veta så mycket om mig själv; det är min enda möjlighet att ventliera. Som ett barn i en godisaffär, efter år av godisförbud. Som en nyutkommen på Pride.
- - -
För en stund sedan gjorde jag i alla fall det modigaste som jag kommer lyckas åstakomma ikäll, och det mycket tack vare att jag inte behövde röra mig ur fläcken för att göra det. Men trots att jag sitter säkert i mitt rum, och gömd bakom en dataskärm, så kändes det för en stund som en omöjlighet.
"Vad är nu detta storslagna hon har gjort?", tänker ni nu. Ska sanningen fram, så är det enda jag gjorde att skriva ett "*Kram*" i en kommentar till BimboBoy. För att jag trodde att han behövde en. För att jag kanske behövde få ge bort en.
Men det höll ändå på att inte bli av, för i denna spelomgång av verkligheten klarar jag inte längre av nivån 'Easy'. Jag ändrar inställningarna till 'Beginner', och hoppas kunna ta mig igenom det värsta med quicksave/quickload, och möjligen med vägledning av någon erfaren spelare, tills jag kommer ihåg hur man hoppar, slår, och plockar upp saker igen. (Hur man tar sig igenom plattformen utan att trilla över kanten.)
Och så undrar folk hur länge det dröjer innan jag ska delta i turneringar där nivån heter 'Advanced'...
söndag, oktober 05, 2008
Norrköpingstur
Var i Norrköping igår med mina föräldrar. Inga speciella planer egentligen, vi åkte mest för att bara komma iväg någonstans en stund. Gå på Promenaden, äta på restaurang, köpa världens största mjukglassar. Shoppa (skönhetsprodukter från Lush!) och dricka kaffe från McDo. Hälsade på farfar och Bibi på vägen hem också.
Jag älskar verkligen att göra sådana här utflykter med mina föräldrar på helgerna. Är min bror inte med känns det väldigt mycket som när jag var liten igen, och även om jag önskar att han ville följa med lite oftare, så kan jag inte förneka att jag njuter av uppmärksamheten från båda föräldrarna.
Ronii
Jag älskar verkligen att göra sådana här utflykter med mina föräldrar på helgerna. Är min bror inte med känns det väldigt mycket som när jag var liten igen, och även om jag önskar att han ville följa med lite oftare, så kan jag inte förneka att jag njuter av uppmärksamheten från båda föräldrarna.
Ronii
Vänskap
Jag har ett problem, som det känns som om jag inte kan lösa. Det finns en individ i min omgivning, som har betytt väldigt mycket för mig. För mycket, ibland.
Det känns mer och mer som om denne försöker trycka ner mig, med hela sin uppenbarelse; men om det är medvetet kan jag inte säga helt säkert. Börjar bara bli så förskräckligt trött, och om jag vore helt känslokall skulle jag förmodligen bara släppa taget.
Men kan jag verkligen säga upp kontakten? Kom ihåg att jag har älskat henom.
Och snälla, ta inte illa upp. Det finns ingenting som säger att det är just du, och skulle jag verkligen ha skrivit det här, om jag trodde att personen i fråga följer min blogg?
/Ronii
Det känns mer och mer som om denne försöker trycka ner mig, med hela sin uppenbarelse; men om det är medvetet kan jag inte säga helt säkert. Börjar bara bli så förskräckligt trött, och om jag vore helt känslokall skulle jag förmodligen bara släppa taget.
Men kan jag verkligen säga upp kontakten? Kom ihåg att jag har älskat henom.
Och snälla, ta inte illa upp. Det finns ingenting som säger att det är just du, och skulle jag verkligen ha skrivit det här, om jag trodde att personen i fråga följer min blogg?
/Ronii
måndag, september 29, 2008
Filmtittande
I helgen har det blivit en massa filmtittande:
Patrik 1,5 på bio.
Criminal Minds S04 E01: Mayhem, för andra gången sedan det kom
Dead Poets Society *2, och det blir nog den idag igen <3
Brokeback Mountain
Början på Dawn of the dead, från 78.
Me <3 movies.
Me <3 poetry.
Me <3 old-fashioned surroundings.
Me <3 sad stories.
Me <3 ideas that are not completely accepted.
Me <3 subtile gay-ish hints.
...Who said that I wouldn't love D.P.S?
Patrik 1,5 på bio.
Criminal Minds S04 E01: Mayhem, för andra gången sedan det kom
Dead Poets Society *2, och det blir nog den idag igen <3
Brokeback Mountain
Början på Dawn of the dead, från 78.
Me <3 movies.
Me <3 poetry.
Me <3 old-fashioned surroundings.
Me <3 sad stories.
Me <3 ideas that are not completely accepted.
Me <3 subtile gay-ish hints.
...Who said that I wouldn't love D.P.S?
onsdag, september 24, 2008
Ronii upptäcker tidszonerna i praktiken
(Nej, jag har inte varit ute och rest.)
Idag är det den 24 September! Vet ni vad det betyder? Criminal Minds säsong 4 börjar sändas i USA. Owh, vad jag har längtat! 21.00, CBS, kan kollas på via Adobe Media Player i brist på annat. Yay!
Men, så vid 20.10-tiden... Den där gnagande känslan, av att någonting är fel. Vad nu? Så slår en tanken, men kraften av en oljad blixt; oh shiet. USA ligger ju flera timmar efter Sverige, vilket innebär att CM S04 E01 sänds.. imorgon bitti någon gång; beroende på vart i USA det skulle sändas klockan 21.00.
Jag kommer inte vara trevlig i skolan imorgon.
Kanske hyperaktiv dock. Sorry Michelle :P
(Vi ska kanske göra projektarbete tillsammans imorgon...)
Hugz/Ronii (whoz gota new haircut btw)
Idag är det den 24 September! Vet ni vad det betyder? Criminal Minds säsong 4 börjar sändas i USA. Owh, vad jag har längtat! 21.00, CBS, kan kollas på via Adobe Media Player i brist på annat. Yay!
Men, så vid 20.10-tiden... Den där gnagande känslan, av att någonting är fel. Vad nu? Så slår en tanken, men kraften av en oljad blixt; oh shiet. USA ligger ju flera timmar efter Sverige, vilket innebär att CM S04 E01 sänds.. imorgon bitti någon gång; beroende på vart i USA det skulle sändas klockan 21.00.
Jag kommer inte vara trevlig i skolan imorgon.
Kanske hyperaktiv dock. Sorry Michelle :P
(Vi ska kanske göra projektarbete tillsammans imorgon...)
Hugz/Ronii (whoz gota new haircut btw)
tisdag, september 23, 2008
Sanningen
"Hur mår du?"
Är en fråga jag har slutat ta på allvar för länge sedan. Hade en period i högstadiet, då jag alltid svarade sanningen när någon frågade mig hur jag mådde, men det slutade jag med rätt snabbt. Folk blev så chockade, över att jag inte bara lät det vara en artighetsfras; eftersom de egentligen inte ville veta hur jag mådde.
"Mår du bra?"
Är inte ens ens fråga jag får längre, för folk vet om att jag inte mår bra. Ser det på mig. Ibland kan man dölja att man mår bra genom att sminka sig och klä sig extra fint, fixa håret och le. Men nu handlar det alltså om att jag knappt tar mig upp ur sängen i tid för att klä på mig, bortsta tänderna och springa till bussen på morgonen. Även de dagar jag har sovmorgon, och bussen går kvart över åtta.
Så att sminka sig är det inte tal om, just nu ligger mina gränser vid att jag åtmistone alltid är ren och har rena kläder. Så jag ser skabbigare ut än vad jag är - vilka mål va?
Det ligger nog någonting i att min far häromveckan jämförde mina sömnrutiner med en drogmissbrukares. Han undrade inte varför det var så, bara varför jag 'inte sov' på nätterna och var så trött på dagarna...
Är en fråga jag har slutat ta på allvar för länge sedan. Hade en period i högstadiet, då jag alltid svarade sanningen när någon frågade mig hur jag mådde, men det slutade jag med rätt snabbt. Folk blev så chockade, över att jag inte bara lät det vara en artighetsfras; eftersom de egentligen inte ville veta hur jag mådde.
"Mår du bra?"
Är inte ens ens fråga jag får längre, för folk vet om att jag inte mår bra. Ser det på mig. Ibland kan man dölja att man mår bra genom att sminka sig och klä sig extra fint, fixa håret och le. Men nu handlar det alltså om att jag knappt tar mig upp ur sängen i tid för att klä på mig, bortsta tänderna och springa till bussen på morgonen. Även de dagar jag har sovmorgon, och bussen går kvart över åtta.
Så att sminka sig är det inte tal om, just nu ligger mina gränser vid att jag åtmistone alltid är ren och har rena kläder. Så jag ser skabbigare ut än vad jag är - vilka mål va?
Det ligger nog någonting i att min far häromveckan jämförde mina sömnrutiner med en drogmissbrukares. Han undrade inte varför det var så, bara varför jag 'inte sov' på nätterna och var så trött på dagarna...
tisdag, september 16, 2008
måndag, september 15, 2008
Teknis Host Club!
Inspirerade av animeserien Ouran High School Host Club, pratade jag och Poemy för ganska länge sedan om att vi borde starta upp Teknis Host Club. Naturligtvis skulle ingen av oss ta hand om några gäster, men däremot skulle vi dricka te och göra läxor :')
Hur som helst fyllde jag i en föreningssansökan för ett par veckor sedan, och idag fick jag ett sms:
Därför vill jag välkomna alla och envar på Rudbeck att komma och göra sina läxor samt umgås!
Lappar med mer information kommer dyka upp i korridoren ~
Ronii
Hur som helst fyllde jag i en föreningssansökan för ett par veckor sedan, och idag fick jag ett sms:
"Grattis! Din förening har blivit godkänd :) vi kallar förenings ordföranden till möte ons den 17/9 kl. 15.00. Vid frånvaro riskeras din förening att ogiltig förklaras. Välkomna :)"
Därför vill jag välkomna alla och envar på Rudbeck att komma och göra sina läxor samt umgås!
Lappar med mer information kommer dyka upp i korridoren ~
Ronii
torsdag, september 11, 2008
This you didn't know...
Lol, dags för exhibitionisten inom mig att få utlopp! Nejmen, jag vill publicera någonting roligt mest för sakens skull... ^^ RANDOM desu!
- Jag har börjat läsa en massa slash-fanfics igen.
- Jag och Linda pratade inför klassen om polyamori idag.
- Jag har ett ohälsosamt förhållande till LiveJournal.
- Inatt drömde jag att jag hade sex med en av mina klasskamrater (en kille).
- Tidigare (förra året iofs) har jag drömt att denna klasskamrat var tillsammans med en annan kille i klassen :P
...Och det är här Ellinor inser att det visst inte alls var speciellt random grejer. Någon mer som ser ett återkommande tema? ._.'
lördag, september 06, 2008
Jag lever
Hej. Tänkte bara berätta, att trots att jag inte kommenterat någons blogg, uppdaterat mina egen blogg, eller ens visat mig utanför huset under hela skolveckan, så är jag vid liv (nu lite mer än i början av veckan dock).
Jag kan även meddela, att en vecka instängd i huset och praktiskt taget förbjuden att röra på sig, är helt awesomly tråkigt. De första dagarna bryr man sig inte så mycket; OK, man är sjuk, men man har ju böcker och film! Yay...
Runt fjärde dagen spelar det ingen större roll hur mycket feber man har, hur mycket man hostar, eller hur mycket ens huvud protesterar när man reser sig upp ur sängen. Jag har läst, sett på film, tittat på Criminal Minds och NCIS, hängt på livejournal ungefär 24/7, där jag läst fler fanfics än vad som är riktigt hälsosamt; lagt pussel, löst sudoku och gjort mensas snabbtest online, och ritat upp en gammal designidé till en cheerleaderinspirerad badmintonkjol. Tänkte montera ihop min nya vägghylla också, men en av delarna ska målas och mor trodde att min feber skulle bli värre om jag gick ut i trädgården för att måla den...
Jag är bara glad att jag börjar känna mig bra igen, så att jag förhoppningsvis kan vara tillbaka i skolan igen på måndag. Komma tillbaka till verkligheten och börja ta mig igenom högarna av skolarbete som jag nu har framför mig... Btw tänkte jag faktiskt räkna matematik efter att jag hade ritat upp mönstret till kjolen.. Men när jag micklade med mönstret var jag tvungen att slå in, typ, 79/8 på en miniräknare, och när jag insåg att jag hade problem med att bara få det rätt, kände jag att det inte riktigt var någon idé att själv sätta mig in i ett nytt delkapitel av matte c... Eh ja...
Linda kommer iaf hit senare idag (ohgoshvadjagsaknarhenne!!!), och då ska vi försöka få ordning på vårt samhällskunskapsarbete... Sedan tänkte jag att jag skulle försöka bli klar med ett par av engelskauppgifterna också nu under helgen; isf tror jag att det är rätt lugnt med stora inlämningsuppgifter för stunden, så att jag istället kan ägna första halvan av veckan med att skriva av anteckningar, räkna matematik, och komma ikapp med de vanliga, mindre uppgifterna...
Sounds like a plan to me ^^
Somehow lyckades jag återigen göra detta till ett blogginlägg där jag bara klagar... -.-' ...Men hur som helst, det verkar ju onödigt att dessutom börja klaga över hur mycket jag klagar, så därför säger jag nu istället:
God natt allesammans; nu ska jag sova en stund för att sedan klä på mig, städa mitt rum och träffa Linda <3
Jag kan även meddela, att en vecka instängd i huset och praktiskt taget förbjuden att röra på sig, är helt awesomly tråkigt. De första dagarna bryr man sig inte så mycket; OK, man är sjuk, men man har ju böcker och film! Yay...
Runt fjärde dagen spelar det ingen större roll hur mycket feber man har, hur mycket man hostar, eller hur mycket ens huvud protesterar när man reser sig upp ur sängen. Jag har läst, sett på film, tittat på Criminal Minds och NCIS, hängt på livejournal ungefär 24/7, där jag läst fler fanfics än vad som är riktigt hälsosamt; lagt pussel, löst sudoku och gjort mensas snabbtest online, och ritat upp en gammal designidé till en cheerleaderinspirerad badmintonkjol. Tänkte montera ihop min nya vägghylla också, men en av delarna ska målas och mor trodde att min feber skulle bli värre om jag gick ut i trädgården för att måla den...
Jag är bara glad att jag börjar känna mig bra igen, så att jag förhoppningsvis kan vara tillbaka i skolan igen på måndag. Komma tillbaka till verkligheten och börja ta mig igenom högarna av skolarbete som jag nu har framför mig... Btw tänkte jag faktiskt räkna matematik efter att jag hade ritat upp mönstret till kjolen.. Men när jag micklade med mönstret var jag tvungen att slå in, typ, 79/8 på en miniräknare, och när jag insåg att jag hade problem med att bara få det rätt, kände jag att det inte riktigt var någon idé att själv sätta mig in i ett nytt delkapitel av matte c... Eh ja...
Linda kommer iaf hit senare idag (ohgoshvadjagsaknarhenne!!!), och då ska vi försöka få ordning på vårt samhällskunskapsarbete... Sedan tänkte jag att jag skulle försöka bli klar med ett par av engelskauppgifterna också nu under helgen; isf tror jag att det är rätt lugnt med stora inlämningsuppgifter för stunden, så att jag istället kan ägna första halvan av veckan med att skriva av anteckningar, räkna matematik, och komma ikapp med de vanliga, mindre uppgifterna...
Sounds like a plan to me ^^
Somehow lyckades jag återigen göra detta till ett blogginlägg där jag bara klagar... -.-' ...Men hur som helst, det verkar ju onödigt att dessutom börja klaga över hur mycket jag klagar, så därför säger jag nu istället:
God natt allesammans; nu ska jag sova en stund för att sedan klä på mig, städa mitt rum och träffa Linda <3
onsdag, augusti 13, 2008
Angst.
Tisdagen tog slut. Onsdagen tog slut. Och BUP hörde inte av sig.
Betyder det då att de inte tog mig på allvar på sitt möte?
Eller att jag är helt frisk? Att det inte är något fel på mig? Skrattretande värre.
VAD FAN ÄR DET HÄR?
"Om vi inte hinner ringa dig på tisdag, så ringer vi dig på onsdagen."
Jamenvisst. Självklart.
- - -
Men jag har läst fyra delar av en alldeles underbar Criminal Minds-fanfic (Morgan X Reid <3) som Rebecka tipsade mig om, så det känns som om det inte spelar någon roll längre. Inte för att CM är viktigare än mina problem, men för att det får mig att sluta tänka på dem för en stund. Det är sommarlov. Jag kan ändå inte få ordning på några sömnrutiner. Jag har CM i någon form.
Verklighetsflykt <3
"You know, I always had a thing for Han Solo,"
Och kan jag inte sova inatt, eller får äckeltokpanik, eller bara dampar loss på det jävla BUP, kan jag åtminstone göra det jag är bäst på. Att fly undan verkligheten. Kanske mina låtsasvänner som höll mig sällskap under så många år förut kan tänka sig att komma tillbaka?
Sedan lyssnar jag på ljudklippet från när Roger Nordin från Rix Morgon Zoo kom ut i radio. Det är säkert 100:e gången (no, seriously), och jag lyssnar egentligen inte längre på vad de säger. Men på något underligt sätt gör det mig lite gladare. (Titti borde dock ha en annan inställning på sin mikrofon, så att hon inte hörs så mycket :/)
Sedan är Criminal Minds säsong 1 nere om X antal timmar (det ökar hela tiden eftersom de asen slutar dela), och det är iaf tredje gången jag laddar ner den. Har den utbränd på skiva, men den är utlånad och jag behöver desperat någonting som distraherar mig från allting nu.
(Säsong 2 är hos Linda och säsong 3 kan man ju inte se hur många gånger som helst i rad..)
Betyder det då att de inte tog mig på allvar på sitt möte?
Eller att jag är helt frisk? Att det inte är något fel på mig? Skrattretande värre.
VAD FAN ÄR DET HÄR?
"Om vi inte hinner ringa dig på tisdag, så ringer vi dig på onsdagen."
Jamenvisst. Självklart.
- - -
Men jag har läst fyra delar av en alldeles underbar Criminal Minds-fanfic (Morgan X Reid <3) som Rebecka tipsade mig om, så det känns som om det inte spelar någon roll längre. Inte för att CM är viktigare än mina problem, men för att det får mig att sluta tänka på dem för en stund. Det är sommarlov. Jag kan ändå inte få ordning på några sömnrutiner. Jag har CM i någon form.
Verklighetsflykt <3
"You know, I always had a thing for Han Solo,"
Och kan jag inte sova inatt, eller får äckeltokpanik, eller bara dampar loss på det jävla BUP, kan jag åtminstone göra det jag är bäst på. Att fly undan verkligheten. Kanske mina låtsasvänner som höll mig sällskap under så många år förut kan tänka sig att komma tillbaka?
Sedan lyssnar jag på ljudklippet från när Roger Nordin från Rix Morgon Zoo kom ut i radio. Det är säkert 100:e gången (no, seriously), och jag lyssnar egentligen inte längre på vad de säger. Men på något underligt sätt gör det mig lite gladare. (Titti borde dock ha en annan inställning på sin mikrofon, så att hon inte hörs så mycket :/)
Sedan är Criminal Minds säsong 1 nere om X antal timmar (det ökar hela tiden eftersom de asen slutar dela), och det är iaf tredje gången jag laddar ner den. Har den utbränd på skiva, men den är utlånad och jag behöver desperat någonting som distraherar mig från allting nu.
(Säsong 2 är hos Linda och säsong 3 kan man ju inte se hur många gånger som helst i rad..)
söndag, augusti 10, 2008
Vad Fint
Fint alltså att jag återgått till trenden att må asdåligt efter konvent... Trodde att det inte skulle bli så efter förra NärCon då jag förfinade mina må-bra-på-konvent-strategier nämnvärt.
Huvudet känns tungt och jag mår illa, har inte ätit någonting sedan klockan sju i morse. Och jag har faktiskt inte lust. Eller jo, men jag är rädd för att eventuellt kasta upp det igen.
Det hela kan iofs ha att göra med att jag inte sov någonting i natt. Samt att jag promenerade omkring i Örebro tidigt i morse iklädd en tunn maidklänning och frös. Eller att jag helt enkelt bröt varenda må bra-strategi jag någonsin har tänkt på typ.
Blah.
Nu ska jag ringa min kusin (en av dem snarare) och leka emo.
(Läs: fråga henne hur det går på hennes nya jobb)
*Attentionwhore-varning*
Huvudet känns tungt och jag mår illa, har inte ätit någonting sedan klockan sju i morse. Och jag har faktiskt inte lust. Eller jo, men jag är rädd för att eventuellt kasta upp det igen.
Det hela kan iofs ha att göra med att jag inte sov någonting i natt. Samt att jag promenerade omkring i Örebro tidigt i morse iklädd en tunn maidklänning och frös. Eller att jag helt enkelt bröt varenda må bra-strategi jag någonsin har tänkt på typ.
Blah.
Nu ska jag ringa min kusin (en av dem snarare) och leka emo.
(Läs: fråga henne hur det går på hennes nya jobb)
*Attentionwhore-varning*
NärCon 2008
Så var ännu ett NärCon till ända. Fredagen började för min del med köande; inte 13:37 när de öppnade, men jag var där ungefär 14:37 för att slippa större delen av kön. Då hade jag åkt direkt hemifrån Linda, och således var allt jag hade med mig i väskan en påse smutstvätt. Köade i alla fall och fick mitt inträdesband, samt träffade Rebecka, Nina och Emma (tror jag, de här timmarna är i skrivande stund lite luddiga: detta skrivs ett par dagar i efterhand). Sedan åkte jag hem för att äta middag, hämta rena kläder och byta om till piratoutfit. Nej, jag vet inte om det är ett ord, men jag var utklädd till pirat. Visserligen var dräkten rätt grovt improviserad, men jag kände ändå att jag var tvungen att visa mitt ställningstagande i NärCon 2008’s tema Pirates vs. Ninjas.
När jag kom tillbaka till Örebro träffade jag Linda, som var förstagångskonventare, samt Rebecka och Rikard. Vi började spela Phase 10 med två av Rikards gamla högstadiekompisar, vilka Emma döpte till Anders och Albin. Men om inte mitt (fenomenalt dåliga) namnminne sviker mig, så heter Anders egentligen Sebastian och Albin heter Patrik. Hursomhelst, Phase 10 tog nästan tre timmar, och jag vet inte om någon egentligen var riktigt peppad mot slutet (jag satt till exempel och spelade Tetris på Rebeckas DS samtidigt).
Åkte hem till Rebecka för att sova lite, och trots att vi somnade vid tretiden ungefär, så klev vi inte upp förrän vid ett. Eller, jag vaknade vid halv ett och Rebecka hade då klivit upp för länge sedan. Såhär i efterhand vet jag att hon skrev ett blogginlägg. :)
Väl tillbaka på konventet, jag iförd min maidklänning som jag köpte på C.U.M. i Stockholm, visste vi inte riktigt vad vi skulle ta oss för. Det slutade med att vi spelade Soul Calibur, så jag misstänker att min flickvän var rätt nöjd där någonstans. Jag minns även att vi senare under lördagen åt sushi på Akane och spelade Tekken.
Vi bestämde oss för att inte åka hem (läs: inte sova) under natten till söndagen, och eftersom jag var lite sugen på zombielajv men inte var anmäld till något, bestämde jag och Linda oss för att hjälpa Emma och Nina med att agera zombier för de som lajvade. Jag tog det väldigt försiktigt med låtsasblodet eftersom jag hade min maidklänning, men i ansiktet och på armarna sminkades det tuggmärken och blod för det vilda. Framåt natten blev min uppenbarelse alltmer zombielik, och trots att jag tvättade bort sminket efteråt har jag ännu inte riktigt skakat av mig känslan. Första lajvet jag och Linda lekte zombier var helt otroligt roligt; vi hörde en stor del av vad deltagarna pratade om och de öppnade dörren många gånger, så att vår insats blev lika mycket att röra oss och se ut som zombier, som att banka på dörren och skåpen utanför ”skyddsrummet”.
Andra lajvet för oss, var det sista för natten och det var en väldig tur. Det pågick ungefär mellan tre och sex, vilket för det första är längre än vanligt, och det verkade som om det inte var så många erfarna lajvare i den gruppen. Ofta kan nybörjare erbjuda panik i en trevlig form, men efter vad vi hörde utanför lät det mest som panik hela tiden. Dessutom verkade de glömma bort saker som att, ”nejmen oj, klassens populäraste tjej och föremålet för tre personers kärlek saknas, och åhnej, hon kommer springandes genom korridoren och skriker. Ljudet av ätande zombier hörs, och oj, hörrni, hon ligger död här utanför. Nästa gång dörren gläntas på har hon rört på sig. Där ser man!” Dessutom var det kaos bland zombierna; alla var trötta/hungriga och ingen fattade vad gruppen i ”skyddsrummet” hade för sig egentligen. De pratade så mycket och så högt, att vi inte ens märkte någon alls respons av att vi gjorde ljud ifrån oss. Detta resulterade i, att när klockan började närma sig sex och dörren inte hade öppnats på cirka 40 minuter, började vi zombier dansa och fåna oss i korridoren. Fortfarande väldigt tyst, men tänk er lajvarnas förvånade ansiktsuttryck om de hade öppnat dörren just då... Eller ja, det verkade komiskt då i alla fall.
Efter lajvet blev det en del springande över stan, i form av jakt på mat och ett försök att inte frysa ihjäl. Det första försvårades av att Örebro är helt öde klockan sex en söndagsmorgon, och det försvårade även det senare. Men, ingen dog, och vi hängde på portarna när ICA öppnade klockan sju. Sedan åkte vi hem till Rebecka för att hämta våra väskor, och ja, vi somnade i ett par timmar, och dagens hjälte blev Lindas pappa som hämtade oss och till och med skjutsade hem mig. Jag var så nöjd, när jag kom hem och huset var alldeles tyst och tomt på folk. Kröp ner i min favoritsoffa med ett täcke, och sov tills jag bara kände mig som en fjärdedelszombie. Känns bra att jag mådde så pass bra när jag vaknade igen, och att jag dessutom fått tillbaka internetuppkopplingen på min laptop gör det hela så underbart bra!
Jag vill avsluta det här inlägget med ett par saker, som kan vara kul eller bra att veta. Det första är kanske inte så intressant, men jag har sprungit runt och samlat en massa anteckningar på min diktafon inför mitt projektarbete, och även skapat en del kontakter. Ibland känner jag mig helt otroligt peppad inför det, och just nu är ett sådant läge.
Det andra är en hyllning, till att det var exakt ett år sedan som jag lärde känna Sam och Elli. Jag och Sam var med på samma zombielajv, sedan satt vi och snackade ett bra tag. Måndagen efter NärCon blev jag medbjuden när Elli skulle hem till honom, och det blev början på en fin (och vid något tillfälle aningen komplicerad) vänskap.
Sist, men inte minst, vill jag säga någonting till mina klasskamrater, de som jag vanligtvis aldrig pratar med. Jag vet inte om någon av er någonsin kommer läsa det här, men jag kan ju göra ett försök. Ja, er uppfattning om att jag är lite knäpp i huvudet stämmer med all säkerhet, men jag lovar att det finns förklaringar till att jag under den här helgen har träffat två av er när jag varit iklädd piratdräkt, en av er när jag haft maidkläder, samt att jag vandrat över Örebro innerstad klockan sex en söndagmorgon utklädd till maid-zombie.
That’s all for now.
Ronii
När jag kom tillbaka till Örebro träffade jag Linda, som var förstagångskonventare, samt Rebecka och Rikard. Vi började spela Phase 10 med två av Rikards gamla högstadiekompisar, vilka Emma döpte till Anders och Albin. Men om inte mitt (fenomenalt dåliga) namnminne sviker mig, så heter Anders egentligen Sebastian och Albin heter Patrik. Hursomhelst, Phase 10 tog nästan tre timmar, och jag vet inte om någon egentligen var riktigt peppad mot slutet (jag satt till exempel och spelade Tetris på Rebeckas DS samtidigt).
Åkte hem till Rebecka för att sova lite, och trots att vi somnade vid tretiden ungefär, så klev vi inte upp förrän vid ett. Eller, jag vaknade vid halv ett och Rebecka hade då klivit upp för länge sedan. Såhär i efterhand vet jag att hon skrev ett blogginlägg. :)
Väl tillbaka på konventet, jag iförd min maidklänning som jag köpte på C.U.M. i Stockholm, visste vi inte riktigt vad vi skulle ta oss för. Det slutade med att vi spelade Soul Calibur, så jag misstänker att min flickvän var rätt nöjd där någonstans. Jag minns även att vi senare under lördagen åt sushi på Akane och spelade Tekken.
Vi bestämde oss för att inte åka hem (läs: inte sova) under natten till söndagen, och eftersom jag var lite sugen på zombielajv men inte var anmäld till något, bestämde jag och Linda oss för att hjälpa Emma och Nina med att agera zombier för de som lajvade. Jag tog det väldigt försiktigt med låtsasblodet eftersom jag hade min maidklänning, men i ansiktet och på armarna sminkades det tuggmärken och blod för det vilda. Framåt natten blev min uppenbarelse alltmer zombielik, och trots att jag tvättade bort sminket efteråt har jag ännu inte riktigt skakat av mig känslan. Första lajvet jag och Linda lekte zombier var helt otroligt roligt; vi hörde en stor del av vad deltagarna pratade om och de öppnade dörren många gånger, så att vår insats blev lika mycket att röra oss och se ut som zombier, som att banka på dörren och skåpen utanför ”skyddsrummet”.
Andra lajvet för oss, var det sista för natten och det var en väldig tur. Det pågick ungefär mellan tre och sex, vilket för det första är längre än vanligt, och det verkade som om det inte var så många erfarna lajvare i den gruppen. Ofta kan nybörjare erbjuda panik i en trevlig form, men efter vad vi hörde utanför lät det mest som panik hela tiden. Dessutom verkade de glömma bort saker som att, ”nejmen oj, klassens populäraste tjej och föremålet för tre personers kärlek saknas, och åhnej, hon kommer springandes genom korridoren och skriker. Ljudet av ätande zombier hörs, och oj, hörrni, hon ligger död här utanför. Nästa gång dörren gläntas på har hon rört på sig. Där ser man!” Dessutom var det kaos bland zombierna; alla var trötta/hungriga och ingen fattade vad gruppen i ”skyddsrummet” hade för sig egentligen. De pratade så mycket och så högt, att vi inte ens märkte någon alls respons av att vi gjorde ljud ifrån oss. Detta resulterade i, att när klockan började närma sig sex och dörren inte hade öppnats på cirka 40 minuter, började vi zombier dansa och fåna oss i korridoren. Fortfarande väldigt tyst, men tänk er lajvarnas förvånade ansiktsuttryck om de hade öppnat dörren just då... Eller ja, det verkade komiskt då i alla fall.
Efter lajvet blev det en del springande över stan, i form av jakt på mat och ett försök att inte frysa ihjäl. Det första försvårades av att Örebro är helt öde klockan sex en söndagsmorgon, och det försvårade även det senare. Men, ingen dog, och vi hängde på portarna när ICA öppnade klockan sju. Sedan åkte vi hem till Rebecka för att hämta våra väskor, och ja, vi somnade i ett par timmar, och dagens hjälte blev Lindas pappa som hämtade oss och till och med skjutsade hem mig. Jag var så nöjd, när jag kom hem och huset var alldeles tyst och tomt på folk. Kröp ner i min favoritsoffa med ett täcke, och sov tills jag bara kände mig som en fjärdedelszombie. Känns bra att jag mådde så pass bra när jag vaknade igen, och att jag dessutom fått tillbaka internetuppkopplingen på min laptop gör det hela så underbart bra!
Jag vill avsluta det här inlägget med ett par saker, som kan vara kul eller bra att veta. Det första är kanske inte så intressant, men jag har sprungit runt och samlat en massa anteckningar på min diktafon inför mitt projektarbete, och även skapat en del kontakter. Ibland känner jag mig helt otroligt peppad inför det, och just nu är ett sådant läge.
Det andra är en hyllning, till att det var exakt ett år sedan som jag lärde känna Sam och Elli. Jag och Sam var med på samma zombielajv, sedan satt vi och snackade ett bra tag. Måndagen efter NärCon blev jag medbjuden när Elli skulle hem till honom, och det blev början på en fin (och vid något tillfälle aningen komplicerad) vänskap.
Sist, men inte minst, vill jag säga någonting till mina klasskamrater, de som jag vanligtvis aldrig pratar med. Jag vet inte om någon av er någonsin kommer läsa det här, men jag kan ju göra ett försök. Ja, er uppfattning om att jag är lite knäpp i huvudet stämmer med all säkerhet, men jag lovar att det finns förklaringar till att jag under den här helgen har träffat två av er när jag varit iklädd piratdräkt, en av er när jag haft maidkläder, samt att jag vandrat över Örebro innerstad klockan sex en söndagmorgon utklädd till maid-zombie.
That’s all for now.
Ronii
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
