.bmp)
Jag orkar seriöst inte göra någonting :/ Känner mig trött i huvudet, och jag kan inte riktigt komma underfund med varför jag känner mig såhär. Har känt så förut, både i samband med att jag mått dåligt mentalt och när jag varit på väg att bli sjuk...
Har en massa saker att göra, men det känns som om få av dem verkligen vore värda att göra för tillfället. Mest prioriterat är väl att byta vatten i akvariet (eftersom mina fiskar fick medicin med en massa starka saker i för fyra dagar sedan..), så det har jag tänkt att jag ska göra ikväll. Allt annat känns väldigt oviktigt, och jag brukar inte känna så. Trots paniken över skolan klarar jag verkligen inte av att sätta mig och plugga, och småsaker som att packa upp gymnastikkläder eller värma middag är hopplöst. No way, liksom.
Idrottslektionen idag var det en klasskamrat som höll i. Temat var typ "samarbete" eller "sammanhållning". Någonting som saknas i min klass, känns det som. Så idén var god, och att göra en hinderbana när alla i klassen höll varandras händer var faktiskt riktigt skoj. Dock avslutades det hela med att man skulle massera varandra, och det följde ett system som gjorde att man masserade och fick massage av ungefär halva klassen. Jag kan ärligt säga att det var länge sedan jag kände mig så antastad. Att röra vid människor som jag inte känner är inte min grej, jag är även ganska fail på att massera andra så det kändes hemskt större delen av tiden. Petade på folks ryggar utan att riktigt veta vad jag skulle göra (masserar man sin partner är det lättare eftersom man vet vad denne vill, och det blir automatiskt lika mycket gos och smek som muskelknådande). Men jag känner som sagt inte min klass, och det är väldigt få av dem som jag skulle vilja kramas med.. Funderade på att säga att jag inte vill ha massage själv, men kände att jag inte kan mesa hur mycket som helst. Så jag satt och tittade ner i mitt knä större delen av tiden, försökte ignorera att okända människor knådade min rygg (när en person även rörde armar, midja och mage höll jag nästintill på att dö) och jag tittade knappt på vem det var som masserade.
Jag ska aldrig någonsin bli massör, har jag kommit fram till nu iaf. Helt klart, punkt och slut.
Imorgon ska jag ta det lite lugnt; jag ska ta mig igenom lektionerna så smärtfritt som möjligt och sedan är det helg. Tänkte tillbringa eftermiddagen hos Jonas i second hand-butiken, där jag ska prata om en massa saker och helt enkelt bara ha kul. Jag tycker om att man kan sitta och bara slappna av, ha trevligt oavsett om det är Jonas eller Adam som är där. Ni är bäst :')
På lördag ska jag och min far se Jonas Gardell i Örebro konserthus. Parkett höger, rad 2 och platserna 47+48. Som jag skrivit tidigare är det en av de bästa födelsedagspresenterna jag hade kunnat få.
Det är kärlek, liksom <3
torsdag, februari 28, 2008
onsdag, februari 27, 2008
Ett sådant där fantastiskt test..
Jag har lyckats få mina sömnrutiner pretty fucked up den senaste tiden, och det känns som om det inte kommer finnas tid, möjlighet och ork för att ändra på det den närmaste tiden.. Så här sitter jag nu; mitt i natten... Har litet tråkigt (läs: jag pallar inte göra någonting vettigt), och hittade ytterligare ett sådant där underbart test som ska berätta en massa om en själv. Tyckte först att det verkade rätt fail, men insåg sedan att wtf, jag kan väl lika gärna göra det...
Dessutom kanske det är bra att folk får reda på vad som försiggår i ens huvud; om man inte kan prata om det själv? Well, I here go ~
Anorexia
[x] du känner dig svag
[/] du hatar din kropp
[ ] du har svält dig själv.
[x] du har dåligt självförtoende
[ ] du använder laxeringsmedel
[x] du tycker att du behöver vara smalare
[/] folk säger att du är smal, men du håller inte med
[ ] du skadar dig själv
[ ] folk har sagt att du är för smal
[x] du fryser väldigt lätt
Totalt: 5/10
ADHD (attention deficit/hyperactivity disorder)
[/] du är ofta/mestadels hyperaktiv
[x] du har koncentrationssvårigheter
[/] du kan inte sammarbeta med andra männsikor
[ ] du sitter nästan aldrig still
[/] du pratar hela tiden
[x] du behöver uppmärksamhet
Totalt: 3,5/6
Bipolar Disorder
[/] du kan vara vild ibland, dagen efter vara allvarligt deprimerad
[x] du är lättirriterad
[ ] du sover nästan aldrig
[ ] du har väldigt bra självförtroende ibland
[ ] du har missbrukat alkohol, droger eller sex
[ ] du har tänkt på/försökt ta livet av dig
[/] du har väldiga humörsvägningar
Totalt: 2/7
Bulimia Nervosa
[ ] du har spytt upp allting som du har ätit
[ ] du har spytt trots att du inte mått illa
[ ] du har ingen kontroll över hur mycket du äter
[ ] du använder laxeringsmedel
[/] du äter snabbt
[/] du har tränat så mycket tills du svimmat
[ ] du säger alltid att du är tjock när andra säger att du inte är det
Totalt: 1/7
Conduct Disorder
[ ] du är en mobbare
[ ] du hotar andra människor
[ ] du hamnar ofta i slagsmål
[ ] du har använt vapen som kan orsaka andra skador tex. kniv etc
[ ] du har varit elak mot djur
[ ] du har våldtagit/antastat någon
[ ] du har förstört någons tillbehörigheter/trädgård utan anleding
[ ] du ljuger
[ ] du stannar ute hela natten
[ ] du har rymt hemifrån
Totalt: 0/10
Depression
[ ] du är alltid/ofta ledsen
[ ] du gråter ofta
[ ] du bryr dig inte längre om saker du förut brukade älska
[x] du är ofta bara hemma eller inne på ditt rum
[x] du kan vara väldigt osocial
[x] du har dåligt självförtroende
[/] allting dåligt som händer är alltid ditt fel
Totalt: 3,5
Obsessive Compulsive Disorder (tvångstankar)
[x] du har störande tankar eller tankar du hatar
[x] du måste göra särskilda saker tills det känns rätt
[/] du måste ha saker i en särskild ordning, och det måste vara ett exakt lika långt avstånd mellan saker
[x] du har skadat dig själv.
[/] du är rädd för att få aids eller andra sjukdomar/bakterier
[x] du måste kontrollera saker flera gånger
Totalt: 5/6 (fast det var redan konstaterat sedan jag var liten..)
Schizophrenia
[ ] du hallucinerar ofta
[ ] du kan bli förvirrad över vad som är fantasi och vad som är verklighet
[ ] du tycker att folk alltid stirrar eller pratar om dig
[/] du har extrem ångest eller fruktan
[ ] du tar inte hand om din hygien så som du skulle kunna
[x] du är blyg
Total: 1,5/6
Alltså, fatta vilken självkännedom man måste ha för att över huvud taget kunna göra det här ordentligt.. Förmodligen blir det inte helt rätt någonstans, om det inte är väldigt utmärkande saker som man redan vet om att man lider av.. Sedan kan man ju diskutera hur riktigt testet är till att börja med.
Men jaja; nu har jag gjort detta också. Känner inte att jag fick ut sådär jättemycket nytt (blev dock lite förvånad över att ha fått så pass höga poäng på ADHD och depression) men nu vet ju ni förmodligen lite mer om mig än vad ni gjorde tidigare ~
Nu ska jag göra mig klar för att sova..
Ronii :)
Dessutom kanske det är bra att folk får reda på vad som försiggår i ens huvud; om man inte kan prata om det själv? Well, I here go ~
Anorexia
[x] du känner dig svag
[/] du hatar din kropp
[ ] du har svält dig själv.
[x] du har dåligt självförtoende
[ ] du använder laxeringsmedel
[x] du tycker att du behöver vara smalare
[/] folk säger att du är smal, men du håller inte med
[ ] du skadar dig själv
[ ] folk har sagt att du är för smal
[x] du fryser väldigt lätt
Totalt: 5/10
ADHD (attention deficit/hyperactivity disorder)
[/] du är ofta/mestadels hyperaktiv
[x] du har koncentrationssvårigheter
[/] du kan inte sammarbeta med andra männsikor
[ ] du sitter nästan aldrig still
[/] du pratar hela tiden
[x] du behöver uppmärksamhet
Totalt: 3,5/6
Bipolar Disorder
[/] du kan vara vild ibland, dagen efter vara allvarligt deprimerad
[x] du är lättirriterad
[ ] du sover nästan aldrig
[ ] du har väldigt bra självförtroende ibland
[ ] du har missbrukat alkohol, droger eller sex
[ ] du har tänkt på/försökt ta livet av dig
[/] du har väldiga humörsvägningar
Totalt: 2/7
Bulimia Nervosa
[ ] du har spytt upp allting som du har ätit
[ ] du har spytt trots att du inte mått illa
[ ] du har ingen kontroll över hur mycket du äter
[ ] du använder laxeringsmedel
[/] du äter snabbt
[/] du har tränat så mycket tills du svimmat
[ ] du säger alltid att du är tjock när andra säger att du inte är det
Totalt: 1/7
Conduct Disorder
[ ] du är en mobbare
[ ] du hotar andra människor
[ ] du hamnar ofta i slagsmål
[ ] du har använt vapen som kan orsaka andra skador tex. kniv etc
[ ] du har varit elak mot djur
[ ] du har våldtagit/antastat någon
[ ] du har förstört någons tillbehörigheter/trädgård utan anleding
[ ] du ljuger
[ ] du stannar ute hela natten
[ ] du har rymt hemifrån
Totalt: 0/10
Depression
[ ] du är alltid/ofta ledsen
[ ] du gråter ofta
[ ] du bryr dig inte längre om saker du förut brukade älska
[x] du är ofta bara hemma eller inne på ditt rum
[x] du kan vara väldigt osocial
[x] du har dåligt självförtroende
[/] allting dåligt som händer är alltid ditt fel
Totalt: 3,5
Obsessive Compulsive Disorder (tvångstankar)
[x] du har störande tankar eller tankar du hatar
[x] du måste göra särskilda saker tills det känns rätt
[/] du måste ha saker i en särskild ordning, och det måste vara ett exakt lika långt avstånd mellan saker
[x] du har skadat dig själv.
[/] du är rädd för att få aids eller andra sjukdomar/bakterier
[x] du måste kontrollera saker flera gånger
Totalt: 5/6 (fast det var redan konstaterat sedan jag var liten..)
Schizophrenia
[ ] du hallucinerar ofta
[ ] du kan bli förvirrad över vad som är fantasi och vad som är verklighet
[ ] du tycker att folk alltid stirrar eller pratar om dig
[/] du har extrem ångest eller fruktan
[ ] du tar inte hand om din hygien så som du skulle kunna
[x] du är blyg
Total: 1,5/6
Alltså, fatta vilken självkännedom man måste ha för att över huvud taget kunna göra det här ordentligt.. Förmodligen blir det inte helt rätt någonstans, om det inte är väldigt utmärkande saker som man redan vet om att man lider av.. Sedan kan man ju diskutera hur riktigt testet är till att börja med.
Men jaja; nu har jag gjort detta också. Känner inte att jag fick ut sådär jättemycket nytt (blev dock lite förvånad över att ha fått så pass höga poäng på ADHD och depression) men nu vet ju ni förmodligen lite mer om mig än vad ni gjorde tidigare ~
Nu ska jag göra mig klar för att sova..
Ronii :)
måndag, februari 25, 2008
Kvällens chock :)
Antingen så kan man läsa loggen som den ska läsas.. Eller så kan man glömma bort det till vänster om den röda linjen :'D
..och med det säger Ronii godnatt :)
<3
lördag, februari 23, 2008
Vad som betyder någonting
En av mina principer är att jag inte skickar vidare kedjemail, ett fenomen som mitt stackars hotmailkonto (skapat den 6 september 2000 btw) får erfara förvånansvärt ofta. I själva verket har jag kontakter (eller de har mig som kontakt snarare) som jag aldrig pratar med längre men som regelbundet skickar mig kedjemail. Måste säga att det känns lite som för gästerna på Bilbos fest i LotR 1; att man bara finns där för att fylla ut platserna. Se till så att avsändaren kommer upp i de 15, eller i bästa fall 10, mail han eller hon skulle skicka.
Jag slutar aldrig att förvånas över vad folk tar till, för att ge en skuldkänslor så att man vidarebefodrar deras mail. Är det inte MSNM som kommer börja kosta pengar, så hatar du dina vänner om du inte skickar vidare just det här skrikiga mailet i 28 olika färger. Namnlistor som ska stoppa allsköns påhitt, sedan ett mail som dumförklarar alla som skrev på det första (eftersom något smartskaft äntligen kom på att någonting inte var på riktigt) osv.
Oftast brukar jag bara skratta åt mailen, vissa förtjänar en plats på hårddisken för rolig formulering eller liknande, och handlar det om någon som söker bekräftelse brukar jag skicka ett personligt mail till vännen i fråga. Dock fick jag ett mail idag, som verkligen kändes som ett slag under bältet. Grundtanken var bra; att man tenderar att göra vad som är enkelt istället för det som är rätt. Att man bara vänder sig till Gud när man har det jobbigt (möjligtvis också på söndagarna), och istället hellre klagar på världen än försöker förbättra den. Att man hoppas på förlåtelse, för tanken att Gud kanske inte har högsta prioritet för stunden.
Mailet var faktiskt riktigt fint, tills det sista stycket ungefär där lösningen naturligtvis var att man skulle skicka vidare alltihop till X antal personer. Att mailet var ett test; skickade man det inte vidare så har man inte tid för Gud, man är inte stolt över vad Han har gjort för en och allt vad det var. Att man då är mer rädd för vad andra människor tycker om en, än vad Gud tycker.
Är det verkligen det enda som betyder någonting? Förnekar jag likt Petrus (Mark 14:66-72 t.ex.) min tro genom att inte skicka vidare mailet? Bryr sig Gud verkligen om ifall man inte skickar mailet vidare, om man försöker följa honom på annat sätt? Det känns som om jag väldigt ofta utkämpar en inre strid, huruvida det jag tänker, tycker och gör är vad som egentligen är rätt.
De bibelverser som ger mig mest hopp är förmodligen Matt 7:7-8. "Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas". Jag hoppas verkligen att det är så. Jag vill verkligen tro på de orden, eftersom jag känner, att vad jag än gör så blir det fel. Det lilla som blir rätt är inte nog. Och värst av allt: folk påstår att jag syndar, allvarligt i vissa fall. Vad händer om jag själv inte kan inse vad som är så fel, och därmed inte känner ånger? Jag förstår fortfarande inte vad som kan vara så fel med att känna kärlek.
Will I go to hell?
;_;
Förresten var jag uppe i Storstenshöjden med Peda igår. För första gången i mitt liv stod jag på en snowboardbräda, och tro det eller ej så klarade jag mig ganska så bra. Säkert är iaf att det var lika roligt som jag trodde att det skulle vara (har velat lära mig det sedan jag var jätteliten, men så blev det ju slalom istället) och att Peda har ett tålamod som inte är av denna världen.
Tack för hjälpen <3, och jag hoppas att vi kan åka utför tillsammans något mer innan snön försvinner på riktigt. Kanske tar jag skidorna då, så kan vi åka lite svårare backar :P, men någon mer gång ska jag minsann åka bräda ^^
Jag slutar aldrig att förvånas över vad folk tar till, för att ge en skuldkänslor så att man vidarebefodrar deras mail. Är det inte MSNM som kommer börja kosta pengar, så hatar du dina vänner om du inte skickar vidare just det här skrikiga mailet i 28 olika färger. Namnlistor som ska stoppa allsköns påhitt, sedan ett mail som dumförklarar alla som skrev på det första (eftersom något smartskaft äntligen kom på att någonting inte var på riktigt) osv.
Oftast brukar jag bara skratta åt mailen, vissa förtjänar en plats på hårddisken för rolig formulering eller liknande, och handlar det om någon som söker bekräftelse brukar jag skicka ett personligt mail till vännen i fråga. Dock fick jag ett mail idag, som verkligen kändes som ett slag under bältet. Grundtanken var bra; att man tenderar att göra vad som är enkelt istället för det som är rätt. Att man bara vänder sig till Gud när man har det jobbigt (möjligtvis också på söndagarna), och istället hellre klagar på världen än försöker förbättra den. Att man hoppas på förlåtelse, för tanken att Gud kanske inte har högsta prioritet för stunden.
Mailet var faktiskt riktigt fint, tills det sista stycket ungefär där lösningen naturligtvis var att man skulle skicka vidare alltihop till X antal personer. Att mailet var ett test; skickade man det inte vidare så har man inte tid för Gud, man är inte stolt över vad Han har gjort för en och allt vad det var. Att man då är mer rädd för vad andra människor tycker om en, än vad Gud tycker.
Är det verkligen det enda som betyder någonting? Förnekar jag likt Petrus (Mark 14:66-72 t.ex.) min tro genom att inte skicka vidare mailet? Bryr sig Gud verkligen om ifall man inte skickar mailet vidare, om man försöker följa honom på annat sätt? Det känns som om jag väldigt ofta utkämpar en inre strid, huruvida det jag tänker, tycker och gör är vad som egentligen är rätt.
De bibelverser som ger mig mest hopp är förmodligen Matt 7:7-8. "Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas". Jag hoppas verkligen att det är så. Jag vill verkligen tro på de orden, eftersom jag känner, att vad jag än gör så blir det fel. Det lilla som blir rätt är inte nog. Och värst av allt: folk påstår att jag syndar, allvarligt i vissa fall. Vad händer om jag själv inte kan inse vad som är så fel, och därmed inte känner ånger? Jag förstår fortfarande inte vad som kan vara så fel med att känna kärlek.
Will I go to hell?
;_;
Förresten var jag uppe i Storstenshöjden med Peda igår. För första gången i mitt liv stod jag på en snowboardbräda, och tro det eller ej så klarade jag mig ganska så bra. Säkert är iaf att det var lika roligt som jag trodde att det skulle vara (har velat lära mig det sedan jag var jätteliten, men så blev det ju slalom istället) och att Peda har ett tålamod som inte är av denna världen.
Tack för hjälpen <3, och jag hoppas att vi kan åka utför tillsammans något mer innan snön försvinner på riktigt. Kanske tar jag skidorna då, så kan vi åka lite svårare backar :P, men någon mer gång ska jag minsann åka bräda ^^
torsdag, februari 21, 2008
Konsten att hitta en dikt som passar situationen
Häromdagen var jag, mina föräldrar och min bror och hälsade på farfar. Innan vi skulle äta rotade jag litet i hans bokhylla och fick fram en diktsamling av Gustav Fröding. Lade mig ner på golvet för att läsa, och fann en dikt som jag kände var helt underbar. "Mitt hjärta och jag" heter den, och min första tanke var att Den ska upp i bloggen! Mer Fröding åt folket, eller någonting ditåt...
När jag nu ikväll försökte hitta dikten på internet stod den inte att finna någonstans, så jag antar att jag får leta i någon bok på biblan senare. Hur som helst fann jag av ren slump en annan väldigt vacker dikt, ur Tusen och en natt.
Här är för dig, för mig, för henne, och för alla er andra.
När jag nu ikväll försökte hitta dikten på internet stod den inte att finna någonstans, så jag antar att jag får leta i någon bok på biblan senare. Hur som helst fann jag av ren slump en annan väldigt vacker dikt, ur Tusen och en natt.
Här är för dig, för mig, för henne, och för alla er andra.
Med sina lockar skimrar hon...
Med sina lockar skimrar hon
likt månen över österns rand.
Hon rör sig som en blommig gren,
vänt vajande för västanvind.
Du går förbi, du ler, och se!
vart hjärta står med ens i brand.
Om jag i dina ögon ser
blir jag för allting annat blind;
min själ du håller fången så
som duvan i din vita hand.
Med sina lockar skimrar hon
likt månen över österns rand.
Hon rör sig som en blommig gren,
vänt vajande för västanvind.
Du går förbi, du ler, och se!
vart hjärta står med ens i brand.
Om jag i dina ögon ser
blir jag för allting annat blind;
min själ du håller fången så
som duvan i din vita hand.
måndag, februari 18, 2008
Stockholmsvistelse och misantropryck
Dagen har tillbringats i Stockholm med mina kära föräldrar och min bror. Det var väldigt trevligt, vi vandrade runt i Gamla stan och inne i Livrustkammaren. Det blev inget Naturhistoriska dock, men jag känner att jag hellre åker dit senare och går där en hel dag, än att stressa igenom det idag. Sprang runt inne på SF-bokhandeln och köpte manga (bilden är fantastiskt snabbklippt i Paint -.-) och jag gillade att allmänt hoppa runt bland de andra nördarna.
Loggade in på QX när jag kom hem, och läste diskussionerna i en tråd om invandring till Sverige. Natten till idag hade jag skrivit ett argt inlägg om att invandrare behövs, och bubblat om den demografiska transitionsmodellen och befolkningspyramider et.c.
Det kändes som om ingen annan diskuterade seriöst (kommentarer som "men det kanske blir fler gayklubbar i Gävle :)" dök upp) och alla var plötsligt analfabeter. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; Man blev ju misantrop för mindre -.-' ...
söndag, februari 17, 2008
Konventens naturlagar
Några naturlagar känner alla till. Släpper du en penna till exempel, så faller den. Det bara är så; ett allmänt accepterat faktum. Under helgens konventande under FriCon, och under packandet dagen innan, började jag i tankarna sammanfatta några av de saker som händer mig varje konvent. Mer eller mindre exakt måhända, till olika grader av allvar, men det börjar ändå bli en fin liten lista:
- Jag fryser alltid på konvent.
I sovsalarna och andra ytor där man i allmänhet försöker ta det lugnt är det utan undantag svinkallt. Helst sover man mitt på ett gympasalsgolv med alla ens kläder på sig, och lik förbannat vaknar man varje timme för att man fryser. I TV-spelsrum och rollspelsrum är det istället asvarmt, så att man är svettig resten av konventet. - Jag har alltid hygiennoja på konvent.
Att tvätta håret i ett handfat börjar bli min specialitet, eftersom det sker minst en gång varje konventsvistelse. Det tar längre tid att borsta tänderna (vilket sker minst tre gånger om dagen) och tvätta sig än att äta frukost. Det är även hygienartiklar som tar upp mest plats i väskan, med undantag för sovsäcken. - Jag mår dåligt någon gång under konventsvistelsen.
Veckan innan ett konvent sätts ens kropp alltid på prov. Förkylningar, feber, huvudvärk, eller vad sägs om att rent av välta en dator över foten? - En sked skulle alltid ha varit till nytta, om man inte glömt den hemma.
Oregelbundet intag av snabbmat gör att yoghurt och risifrutti är populärt som mellanmål, tillsammans med frukt och bröd. Dock har kvällspersonalen på ICA ingen som helst lust att leta reda på plastskedar åt övertrötta tonåringar iklädda Pokémontröjor. Är man inte sugen på yoghurt har man nästan säkert en obeskrivlig lust, att med en extra slö sked slica 14-åringar som skriker i sovsalen mitt i natten. För sådana ändamål fungerar helt enkelt inte plastskedar.
Fler konventslagar dyker förmodligen upp förr eller senare, lämpligen lagom till nästa konvent. Dessa kan även komma att behöva utredas igen, men tills vidare är de i alla fall accepterade som sanningen av mig.
Helgen var otroligt trevlig på många sätt, och jag fick mer inspiration än vad jag trodde var möjligt till en sak. Mer information om det dyker upp senare; men jag kan säga att jag är extremt pepp. Höjdpunkterna har varit många men några saker måste speciellt nämnas.
Först och främsthar jag hört Tomb säga angst, IRL och helt på riktigt. \o/
Secondly; jag har träffat den berömde Walt från PandaPiraternas IRC-kanal. Mycket trevligt, även om jag var asnervös för att över huvud taget presentera mig... ^__^
Tredje; jag och Larben spelade diverse musikspel mitt i natten. Han har sjukt manlig röst :O
Sist men inte minst; jag lekte emo under zombielajvet. Visserligen var rollspelet överlag lite roligare under NärCon, kanske för att det var första gången jag deltog då. Men det var skoj nu med, och jag stod i ett hörn med ett örhänge runt läppen, en palestinasjal runt halsen och hörlurar i öronen, upprepandes fraser som "Mitt liv är så hemskt!" Jag kände dessutom att texten "My Chemical Romance [broken heart]" (skrivet med kalligrafipenna) på mina armar gjorde bilden liite mer komplett. Nästa gång ska jag banne mig säga eller göra någonting som faktiskt tillför handlingen någonting också :D
Det här är ett sådant tillfälle då jag älskar konvent [conventions are less than 3]
Love, Ronii
torsdag, februari 14, 2008
Happy Valentine's Day
Klockan 07.50, tio minuter innan mitt matteprov började, klev jag ur min fars bil och över skolgården. Lampan i rödljuset på gatan var dagen till ära format som ett hjärta, vilket liksom gör en lite, lite gladare på insidan.
På bussen hem satt jag ganska nära en tjej som bor cirka fem kilometer hemifrån mig (med tanke på vart hon kliver av bussen). Jag har ofta funderat på hur gammal hon är, och skulle tippa på ett eller möjligen två år yngre än mig. När det nästan bara var vi kvar i den delen av bussen, blev det så att vi satt och kikade på varandra ur ögonvrån. Sådär som man gör när det är väldigt lite folk, och samtidigt väldigt tyst, ni vet.
När hon reste sig upp för att kliva av bussen sade hon, helt otippat "Vad vacker du är". Hon sade det ganska tyst, och på grund av bussens bullrande och blotta förvåningen över att hon pratade med mig gjorde att jag var tvungen att be henne upprepa det. Det gjorde hon, lite osäkrare, och jag blev verkligen glad. Jag måste medge att mitt svar inte var speciellt väl genomtänkt, men som sagt var jag otroligt förvånad över hela situationen.. Det blev ett "Tack! Jag tycker att du är väldigt söt!", och det är hon också. Bara att plötsligt var det hon som verkade (mycket) äldre än mig, och jag kände att jag har raggningsförmåga som en nioåring ungefär. Allt detta skedde dessutom väldigt snabbt, så fort hon hade pratat klart började hon gå iväg för att kliva av bussen.
Kände mig väldigt fundersam på vägen mellan mitt hus och busshållsplatsen. En blandning av fånig glädje och en känsla av "wtf did just happen?". På ett bra sätt :')
Kan dock inte låta bli att fundera.. Vet hon kanske om att jag gillar tjejer? :)
Själv gav jag bara bort ett enda kort i år... <3
Dessutom Deathgame-dog jag idag, när jag väntade på bussen. Grattis, säger jag bara. Kändes helt okay, det var mest kul att bli attackerad eftersom jag inte har blivit det på två omgångar, typ.
Grattis Zoxxy, och tack för att du fått mig pepp på att Deathgamea igen! ^__^
På bussen hem satt jag ganska nära en tjej som bor cirka fem kilometer hemifrån mig (med tanke på vart hon kliver av bussen). Jag har ofta funderat på hur gammal hon är, och skulle tippa på ett eller möjligen två år yngre än mig. När det nästan bara var vi kvar i den delen av bussen, blev det så att vi satt och kikade på varandra ur ögonvrån. Sådär som man gör när det är väldigt lite folk, och samtidigt väldigt tyst, ni vet.
När hon reste sig upp för att kliva av bussen sade hon, helt otippat "Vad vacker du är". Hon sade det ganska tyst, och på grund av bussens bullrande och blotta förvåningen över att hon pratade med mig gjorde att jag var tvungen att be henne upprepa det. Det gjorde hon, lite osäkrare, och jag blev verkligen glad. Jag måste medge att mitt svar inte var speciellt väl genomtänkt, men som sagt var jag otroligt förvånad över hela situationen.. Det blev ett "Tack! Jag tycker att du är väldigt söt!", och det är hon också. Bara att plötsligt var det hon som verkade (mycket) äldre än mig, och jag kände att jag har raggningsförmåga som en nioåring ungefär. Allt detta skedde dessutom väldigt snabbt, så fort hon hade pratat klart började hon gå iväg för att kliva av bussen.
Kände mig väldigt fundersam på vägen mellan mitt hus och busshållsplatsen. En blandning av fånig glädje och en känsla av "wtf did just happen?". På ett bra sätt :')
Kan dock inte låta bli att fundera.. Vet hon kanske om att jag gillar tjejer? :)
Själv gav jag bara bort ett enda kort i år... <3
Dessutom Deathgame-dog jag idag, när jag väntade på bussen. Grattis, säger jag bara. Kändes helt okay, det var mest kul att bli attackerad eftersom jag inte har blivit det på två omgångar, typ.
Grattis Zoxxy, och tack för att du fått mig pepp på att Deathgamea igen! ^__^
söndag, februari 10, 2008
Dagens LOL
Den senaste tiden har det dykt upp förvånansvärt många AXE-produkter på olika ställen i vårt badrum. Har helt enkelt dragit slutsatsen att det är min 14-åriga bror som lämnar dem efter sig, men när man läser på förpackningarna så kan man ju börja undra...
"Axe Vice Shower Gel - made to get guys clean. Turns nice girls naughty with the seductive fresh fragrance from AXE."
Jag menar, wtf? xD
"Axe Vice Shower Gel - made to get guys clean. Turns nice girls naughty with the seductive fresh fragrance from AXE."
Jag menar, wtf? xD
För att jag är en patetisk tönt med ångest
Nuförtiden är det så många saker som ger mig ångest att jag knappt vill gå in i mitt eget rum längre. Min tillflyktsort. Problemet ligger i att där har alla saker hopat sig; läxböcker och papper, smutstvätt och gamla grejor, som rensades ut ur mitt rum. Ren tvätt ligger i en hög, eftersom jag inte pallar lägga in det i garderoben.
Aldrig har väl mitt rum varit i så här stort behov av att städas (inte de senaste sju åren åtminstone), aldrig har jag haft lika mycket saker att göra i skolan och aldrig har jag varit mer opepp.
Ändå har jag en massa roliga saker inplanerade; om bara en vecka är det sportlov, vilket inleds med FriCon. Sedan åker jag med familjen till Stockholm, där vi bland annat ska gå på naturhistoriska. Jag ska köpa manga och eventuellt ta en fika med en internetkompis. I början på mars ska jag och min far se Jonas Gardells show och under alla papper i mitt rum ligger en biljett till Stockholm Pride och väntar. Det är ju som upplagt för lycka, och ändå är jag patetisk nog att sitta här och klaga.
I påskhelgen är det GothCon, vilket jag har tänkt anmäla mig till. Den 14 (alla hjärtans dag, för övrigt) är det sista anmälningsdag och min far kommer hem den 12. Behöver höra med honom först att det är okay att jag åker. Detta är ett praktexempel på att verkligen vad som helst kan ge mig ångest nuförtiden. Det är ju bara två dagars marginal tills sista anmälningsdag! Och jag vill ju verkligen få en plats som arbetare, tänk om jag inte får det? Min bror anmälde sig sista dagen till FriCon, och fick inte plats... Och på det spåret är det.
Detta gäller allting, jag har en känsla av att allt kommer skita sig. Ingenting kommer hinna göras i tid, och bara paniken av att jag sitter och gnäller istället för att göra någonting vettigt gör att jag inte ens vill tänka över huvud taget. Har börjat göra en planering, vilket brukar vara till stor hjälp när paniken kommer krypande. Problemet är bara att jag inte orkar göra klart den...
Det här är ju bara sorgligt.
Men jag vet att det bara är att rycka upp sig. Eftersom all planering och ordning har sökt sig ner till den sjunde kretsen av Dantes helvete, så antar jag att det kan vara en idé att först göra klart min nya planering. Sedan fixa med tvätten och bädda sängen, så kanske jag sedan kan öppna böckerna och göra klart min geografiuppsats...
Positivt är att jag i alla fall har börjat tänka lite rationellt medans jag skrev allt detta. Allting är fortfarande rörigt, men nu har jag i alla fall en plan att följa, till en början åtminstone.
1. Planering
2. Tvätt
3. Sängen
4. Geografi
18:36 Edit:
Punkt ett avklarad; planeringen är tills vidare ifylld och upptejpad på insidan av min garderobsdörr. Har dessutom pratat med min far i telefonen <3 Han är i Finland med sitt jobb för tillfället, vilket (föga förvånande) innebär att jag har ansvaret för att kaninerna får mat samt att övriga familjen vaknar i tid för att hinna iväg på morgonen.
18:55 Edit:
Punkt två och tre klara! Dessutom ligger träningskläderna till ikväll i en hög ovanpå akvariet, bredvid de rena kläderna jag ska ha på mig imorgon. Anledningen till att jag bäddar sängen klockan sju på kvällen är förresten att jag helt enkelt ska kunna titta åt det hållet i mitt rum utan att börja gråta (min säng tar upp typ en tredjedel av rummet..) och för att jag ska kunna lägga saker där tillfälligt när jag brottas med kartböcker senare...
Dessutom kanske jag ska köpa Pokémonkort av min lillebror. Gamla sådana <3
Aldrig har väl mitt rum varit i så här stort behov av att städas (inte de senaste sju åren åtminstone), aldrig har jag haft lika mycket saker att göra i skolan och aldrig har jag varit mer opepp.
Ändå har jag en massa roliga saker inplanerade; om bara en vecka är det sportlov, vilket inleds med FriCon. Sedan åker jag med familjen till Stockholm, där vi bland annat ska gå på naturhistoriska. Jag ska köpa manga och eventuellt ta en fika med en internetkompis. I början på mars ska jag och min far se Jonas Gardells show och under alla papper i mitt rum ligger en biljett till Stockholm Pride och väntar. Det är ju som upplagt för lycka, och ändå är jag patetisk nog att sitta här och klaga.
I påskhelgen är det GothCon, vilket jag har tänkt anmäla mig till. Den 14 (alla hjärtans dag, för övrigt) är det sista anmälningsdag och min far kommer hem den 12. Behöver höra med honom först att det är okay att jag åker. Detta är ett praktexempel på att verkligen vad som helst kan ge mig ångest nuförtiden. Det är ju bara två dagars marginal tills sista anmälningsdag! Och jag vill ju verkligen få en plats som arbetare, tänk om jag inte får det? Min bror anmälde sig sista dagen till FriCon, och fick inte plats... Och på det spåret är det.
Detta gäller allting, jag har en känsla av att allt kommer skita sig. Ingenting kommer hinna göras i tid, och bara paniken av att jag sitter och gnäller istället för att göra någonting vettigt gör att jag inte ens vill tänka över huvud taget. Har börjat göra en planering, vilket brukar vara till stor hjälp när paniken kommer krypande. Problemet är bara att jag inte orkar göra klart den...
Det här är ju bara sorgligt.
Men jag vet att det bara är att rycka upp sig. Eftersom all planering och ordning har sökt sig ner till den sjunde kretsen av Dantes helvete, så antar jag att det kan vara en idé att först göra klart min nya planering. Sedan fixa med tvätten och bädda sängen, så kanske jag sedan kan öppna böckerna och göra klart min geografiuppsats...
Positivt är att jag i alla fall har börjat tänka lite rationellt medans jag skrev allt detta. Allting är fortfarande rörigt, men nu har jag i alla fall en plan att följa, till en början åtminstone.
1. Planering
2. Tvätt
3. Sängen
4. Geografi
18:36 Edit:
Punkt ett avklarad; planeringen är tills vidare ifylld och upptejpad på insidan av min garderobsdörr. Har dessutom pratat med min far i telefonen <3 Han är i Finland med sitt jobb för tillfället, vilket (föga förvånande) innebär att jag har ansvaret för att kaninerna får mat samt att övriga familjen vaknar i tid för att hinna iväg på morgonen.
18:55 Edit:
Punkt två och tre klara! Dessutom ligger träningskläderna till ikväll i en hög ovanpå akvariet, bredvid de rena kläderna jag ska ha på mig imorgon. Anledningen till att jag bäddar sängen klockan sju på kvällen är förresten att jag helt enkelt ska kunna titta åt det hållet i mitt rum utan att börja gråta (min säng tar upp typ en tredjedel av rummet..) och för att jag ska kunna lägga saker där tillfälligt när jag brottas med kartböcker senare...
Dessutom kanske jag ska köpa Pokémonkort av min lillebror. Gamla sådana <3
onsdag, februari 06, 2008
Raggar jag för mycket?
Det känns som om det händer hela tiden. Alltför ofta, och varje gång är det en människa som blir sårad. Hitills alltid någon som jag bryr mig väldigt mycket om. Varför är det så?
Jag antar att jag är en ganska fysisk person som kramar och klänger på mina vänner. Detta är någonting jag inte kan ändra på, eftersom det bara är sådan jag är. Men kan det rent av vara så, att jag utan att veta om det sänder signaler till folk, som kan misstolkas? Det verkar ju onekligen vara fallet.
När jag nu äntligen har kommit fram till någonting om mig själv, så borde jag nog inte hålla tyst om det. Jag tänkte liksom, att det känns som om hela världen vet om att jag gillar tjejer. Så varför skulle det vara panik med att berätta att jag inte är intresserad av killar, när jag väl (tre år senare) kommit på det? Nu vet jag varför.
Så folks, jag är homosexuell.
Gay, lesbisk, flata, kalla det vad ni vill.
Men nu vet ni, och feel free att berätta det för folk, om de undrar.
Helst innan någon mer person blir sårad...
Jag antar att jag är en ganska fysisk person som kramar och klänger på mina vänner. Detta är någonting jag inte kan ändra på, eftersom det bara är sådan jag är. Men kan det rent av vara så, att jag utan att veta om det sänder signaler till folk, som kan misstolkas? Det verkar ju onekligen vara fallet.
När jag nu äntligen har kommit fram till någonting om mig själv, så borde jag nog inte hålla tyst om det. Jag tänkte liksom, att det känns som om hela världen vet om att jag gillar tjejer. Så varför skulle det vara panik med att berätta att jag inte är intresserad av killar, när jag väl (tre år senare) kommit på det? Nu vet jag varför.
Så folks, jag är homosexuell.
Gay, lesbisk, flata, kalla det vad ni vill.
Men nu vet ni, och feel free att berätta det för folk, om de undrar.
Helst innan någon mer person blir sårad...
torsdag, januari 31, 2008
Uppsats skriven för svenskan, renässansen
Här var alltså den senaste uppsatsen jag lämnade in till min svensklärare, med en del små ändringar efter hennes kommentarer. Jag är ganska nöjd med den, mest för att uppgiften var så underbar. "Skriv en skönlitterär text, som handlar om vad som helst men som på något sätt kan kopplas till renässansen." I brist på en riktig handling blev det en ögonblicksskildring, med enbart en massa kopplingar dit...
Året var 1599, platsen London
En ung man gick utmed Themsen, i långsam promenadtakt. Han var knappt torr bakom öronen ännu, bara nitton och på sitt tjugonde. Det var med intresse i blicken han studerade staden, den livliga vy som utspelade sig på andra sidan det mörka vattnet. Där fanns vad som kallades för stadens nöjeskvarter. Flera teatrar av olika slag trängdes med krogar och bordeller, och som Ni säkert förstår var det denna södra del av London som inte fullt uppskattades av alla människor. Det var med ingenting annat än förakt i rösten som landets katolska präster talade om Londons södra del, då den sades vara ett område för okristliga, lättfotade och obildade människor.
Han såg nu en man komma promenerandes i mötande riktning. Mannen var välklädd, i en dräkt som gjorde hans midja smal, höfter bredare och med en stor spetskrage som ringade in hans huvud likt en tavelram. Vid sin arm höll han en ung kvinna. Även hennes kläder var moderna, säkerligen mycket dyra, och hennes fashionabla håruppsättning i kombination med hennes unga, ljusa hy gjorde henne mycket vacker. Av deras uppsyn att döma var de inbegripna i en djup diskussion och kvinnan, som just hade kommenterat ett verk av Leonardo Da Vinci, tystnade tvärt när de kom närmare den unge mannen. Mannen visste mycket väl varför. Ehuru hon var en övre klassens kvinna, och uppenbarligen också mycket välorienterad inom kultur, så var det inte till hennes fördel att med hög röst tala bland folk. Detta trots att den enda som kunde höra henne var en pojkvasker från Londons nöjeskvarter.
Han gick förbi paret, som inte ägnade honom så mycket som en blick när de passerade. Mannen bekymrade sig emellertid inte över detta, hans tankar var redan tillbaka bland uppståndelsen på andra sidan floden. Kvällen skulle komma att bli mycket speciell, det var han säker på. Han blundade och suckade lite, tänkte på hur lycklig just han var att få uppleva en dag som denna, då historia skulle komma att skrivas. Ty denna afton, just när solens strålar blivit gyllengula och himlen börjat skifta färg från klarblå till svagt violett, skulle invigningen av en ny teater taga plats. Inte heller vilken teater som helst, utan The Globe, detta fullkomliga mästerverk, där hans arbetsgivare skulle kunna rumstera med sina pjäser bäst han ville. Åh, vilken lycka detta var, ty såg han blott sin mästare lycklig så kunde han inte annat än att själv känna den glädjen.
Och vilken mästare han tjänade, sedan! William Shakespeare var utan tvekan den mest betagande man han någonsin hade skådat. Han hade icke haft det alltför lätt, det kan sägas vara klart som kristall. Blott tjuguett år gammal hade han ensam kommit till London, frun och barnen hans hade han lämnat efter sig. De var kvar i Stratford-upon-Avon, den stad där han visserligen växt upp men inte funnit möjlighet att ägna sig åt sitt livs kall. Ty det som han vårdade närmast sitt hjärta var teater, hans pjäser och poesi betydde ack, så mycket mer än allting annat.
Den unge mannen rös av välbehag vid tanken på mästare Shakespeares verk. Det var en stor ära för honom, att få hjälpa till med allt vad William kunde tänkas behöva och på så sätt få ta del av konsten. Kanske skulle han en dag få möjligheten att spela i någon av pjäserna? Det var en fåfäng dröm, men ack, så ljuvlig. Tänk att helt få hänge sig åt handlingen, vilken William ägnat timmar och åter timmar att smycka med ord mjuka som nyvävt silke och uttryck vackra som stjärnornas glans. Det torde vara lycka, det!
Knappt hade han hunnit ägna sig åt denna eskapism i tre minuter ens, när in i hans blickfång husbonden själv kom stövlande med väldig fart. Shakespeares uppsyn var inte vad han hade önskat att få se; hans huvud var aningen nerböjt, han mumlade nervöst repliker inför kvällens föreställning och under ögonen fanns skuggor som vittnade om en lång natt. Hade han inte sovit alls?
”Där är du ju! Var har du hållit hus hela eftermiddagen?” ropade William jäktat vid åsynen av sin springpojke. ”Kom nu, det är kolossalt brått, skådespelarna måste få på sig sina scenkläder!” Den unge mannen, som under sina dagdrömmar hade nedsatt sig på en sten, var åter på fötter, och det snabbare än en narr hade kunnat säga ”teater”. Vad än mästare Shakespeare önskade, var det bara hans största fröjd att kunna göra honom till viljes.
Han lyssnade till mästare Shakespeares smått nervösa prat medan han hjälpte en aktör med dennes dräkt. Skådespelaren, som naturligtvis var en man, skulle föreställa en dam vid hovet, varför han var klädd i en lång och spetsprydd klänning vilken fick denne att se riktigt komisk ut. Den unga mannen bet sig hårt i läppen och tittade bort, tänkandes på kvällens föreställning, för att inte brista ut i skratt. Det fungerade. Det dröjde inte länge, förrän han inför sin inre syn såg en våldsam tvist göras upp med svärd. Vid sidan av tumultet stod en furste, som förgäves försökte sära på de grälande tu...
”Vad vill du göra med ditt liv?” frågade skådespelaren plötsligt den unge mannen. ”Visst vill du väl ut och upptäcka världen, antar jag? Det vill de ju alla nuförtiden...” fortsatte han sedan, utan att lyssna efter något egentligt svar. Den unge mannen tittade sig omkring. Han tittade på den stora scenen av trä, skådespelarna ekiperade i färgglada dräkter och på mästare Shakespeare, som nu fokuserat gick igenom kvällens program i huvudet.
Resa ut och upptäcka världen? Nej.
Han visste precis vad han ville göra.
"Utmärkt!
Tack för denna fantastiska ögonblicksskildring anno 1599! Härlig genomläsning! Du visar på stor skrivförmåga, minne för detaljer och fantasi! Språkligt: utmärkt. Några tempusbyten dock. (Denna skrivelse är på MVG-nivå)"
Vad tyckte ni?
Var det någon som noterade, att springpojken faktiskt är kär i William? Det verkar som om folk inte upptäckte det förrän efteråt, när de visste om det... Dessutom verkar min lärarinna också vara lika kåt på honom, det kanske är därför hon var så imponerad över den.
Snälla, kopiera inte någonting, det vore faktiskt bara elakt.
Året var 1599, platsen London
En ung man gick utmed Themsen, i långsam promenadtakt. Han var knappt torr bakom öronen ännu, bara nitton och på sitt tjugonde. Det var med intresse i blicken han studerade staden, den livliga vy som utspelade sig på andra sidan det mörka vattnet. Där fanns vad som kallades för stadens nöjeskvarter. Flera teatrar av olika slag trängdes med krogar och bordeller, och som Ni säkert förstår var det denna södra del av London som inte fullt uppskattades av alla människor. Det var med ingenting annat än förakt i rösten som landets katolska präster talade om Londons södra del, då den sades vara ett område för okristliga, lättfotade och obildade människor.
Han såg nu en man komma promenerandes i mötande riktning. Mannen var välklädd, i en dräkt som gjorde hans midja smal, höfter bredare och med en stor spetskrage som ringade in hans huvud likt en tavelram. Vid sin arm höll han en ung kvinna. Även hennes kläder var moderna, säkerligen mycket dyra, och hennes fashionabla håruppsättning i kombination med hennes unga, ljusa hy gjorde henne mycket vacker. Av deras uppsyn att döma var de inbegripna i en djup diskussion och kvinnan, som just hade kommenterat ett verk av Leonardo Da Vinci, tystnade tvärt när de kom närmare den unge mannen. Mannen visste mycket väl varför. Ehuru hon var en övre klassens kvinna, och uppenbarligen också mycket välorienterad inom kultur, så var det inte till hennes fördel att med hög röst tala bland folk. Detta trots att den enda som kunde höra henne var en pojkvasker från Londons nöjeskvarter.
Han gick förbi paret, som inte ägnade honom så mycket som en blick när de passerade. Mannen bekymrade sig emellertid inte över detta, hans tankar var redan tillbaka bland uppståndelsen på andra sidan floden. Kvällen skulle komma att bli mycket speciell, det var han säker på. Han blundade och suckade lite, tänkte på hur lycklig just han var att få uppleva en dag som denna, då historia skulle komma att skrivas. Ty denna afton, just när solens strålar blivit gyllengula och himlen börjat skifta färg från klarblå till svagt violett, skulle invigningen av en ny teater taga plats. Inte heller vilken teater som helst, utan The Globe, detta fullkomliga mästerverk, där hans arbetsgivare skulle kunna rumstera med sina pjäser bäst han ville. Åh, vilken lycka detta var, ty såg han blott sin mästare lycklig så kunde han inte annat än att själv känna den glädjen.
Och vilken mästare han tjänade, sedan! William Shakespeare var utan tvekan den mest betagande man han någonsin hade skådat. Han hade icke haft det alltför lätt, det kan sägas vara klart som kristall. Blott tjuguett år gammal hade han ensam kommit till London, frun och barnen hans hade han lämnat efter sig. De var kvar i Stratford-upon-Avon, den stad där han visserligen växt upp men inte funnit möjlighet att ägna sig åt sitt livs kall. Ty det som han vårdade närmast sitt hjärta var teater, hans pjäser och poesi betydde ack, så mycket mer än allting annat.
Den unge mannen rös av välbehag vid tanken på mästare Shakespeares verk. Det var en stor ära för honom, att få hjälpa till med allt vad William kunde tänkas behöva och på så sätt få ta del av konsten. Kanske skulle han en dag få möjligheten att spela i någon av pjäserna? Det var en fåfäng dröm, men ack, så ljuvlig. Tänk att helt få hänge sig åt handlingen, vilken William ägnat timmar och åter timmar att smycka med ord mjuka som nyvävt silke och uttryck vackra som stjärnornas glans. Det torde vara lycka, det!
Knappt hade han hunnit ägna sig åt denna eskapism i tre minuter ens, när in i hans blickfång husbonden själv kom stövlande med väldig fart. Shakespeares uppsyn var inte vad han hade önskat att få se; hans huvud var aningen nerböjt, han mumlade nervöst repliker inför kvällens föreställning och under ögonen fanns skuggor som vittnade om en lång natt. Hade han inte sovit alls?
”Där är du ju! Var har du hållit hus hela eftermiddagen?” ropade William jäktat vid åsynen av sin springpojke. ”Kom nu, det är kolossalt brått, skådespelarna måste få på sig sina scenkläder!” Den unge mannen, som under sina dagdrömmar hade nedsatt sig på en sten, var åter på fötter, och det snabbare än en narr hade kunnat säga ”teater”. Vad än mästare Shakespeare önskade, var det bara hans största fröjd att kunna göra honom till viljes.
Han lyssnade till mästare Shakespeares smått nervösa prat medan han hjälpte en aktör med dennes dräkt. Skådespelaren, som naturligtvis var en man, skulle föreställa en dam vid hovet, varför han var klädd i en lång och spetsprydd klänning vilken fick denne att se riktigt komisk ut. Den unga mannen bet sig hårt i läppen och tittade bort, tänkandes på kvällens föreställning, för att inte brista ut i skratt. Det fungerade. Det dröjde inte länge, förrän han inför sin inre syn såg en våldsam tvist göras upp med svärd. Vid sidan av tumultet stod en furste, som förgäves försökte sära på de grälande tu...
”Vad vill du göra med ditt liv?” frågade skådespelaren plötsligt den unge mannen. ”Visst vill du väl ut och upptäcka världen, antar jag? Det vill de ju alla nuförtiden...” fortsatte han sedan, utan att lyssna efter något egentligt svar. Den unge mannen tittade sig omkring. Han tittade på den stora scenen av trä, skådespelarna ekiperade i färgglada dräkter och på mästare Shakespeare, som nu fokuserat gick igenom kvällens program i huvudet.
Resa ut och upptäcka världen? Nej.
Han visste precis vad han ville göra.
~ ~ ~
Min lärarinnas kommentar:"Utmärkt!
Tack för denna fantastiska ögonblicksskildring anno 1599! Härlig genomläsning! Du visar på stor skrivförmåga, minne för detaljer och fantasi! Språkligt: utmärkt. Några tempusbyten dock. (Denna skrivelse är på MVG-nivå)"
Vad tyckte ni?
Var det någon som noterade, att springpojken faktiskt är kär i William? Det verkar som om folk inte upptäckte det förrän efteråt, när de visste om det... Dessutom verkar min lärarinna också vara lika kåt på honom, det kanske är därför hon var så imponerad över den.
onsdag, januari 30, 2008
Ett pussel som är svårt att lösa
För att det här kvällen verkligen inte blev som jag hade hoppats.
Min mobil är borta, men Peda är visst påväg till caféet för att leta efter den. Visst kan han alltså med all rätt kalla sig min idol idag också...
Det känns som om jag misslyckas med nästan allting.
Men på onsdag alltså, då ska det minnsann bli ett steg i rätt riktning. En sådan här sak kan inte bara ignoreras hur som helst, jag ska ta tag i det. Se till att det inte kan upprepas. [och naturligtvis pratar jag inte längre om mobiltelefonen.]
Nu ska jag iaf cykla. Synd bara att det är en sådan där träningscykel, eftersom jag då inte kan försvinna hur långt bort som helst och bara tänka. Eller det kanske är tur, eftersom jag nu kommer finnas i min källare om någon vill få tag på mig. Utan min mobil.
EDIT: Peda är bäst eftersom han har hittat min mobil!
Pusselbitarna passar inte ihop.
Min mobil är borta, men Peda är visst påväg till caféet för att leta efter den. Visst kan han alltså med all rätt kalla sig min idol idag också...
Det känns som om jag misslyckas med nästan allting.
Men på onsdag alltså, då ska det minnsann bli ett steg i rätt riktning. En sådan här sak kan inte bara ignoreras hur som helst, jag ska ta tag i det. Se till att det inte kan upprepas. [och naturligtvis pratar jag inte längre om mobiltelefonen.]
Nu ska jag iaf cykla. Synd bara att det är en sådan där träningscykel, eftersom jag då inte kan försvinna hur långt bort som helst och bara tänka. Eller det kanske är tur, eftersom jag nu kommer finnas i min källare om någon vill få tag på mig. Utan min mobil.
EDIT: Peda är bäst eftersom han har hittat min mobil!
tisdag, januari 29, 2008
Mot skolarbetena - och vidare!
Tralala konsten att balansera var det ja. Att hålla sin blogg vid liv.
Att gå på den där fina gränsen mellan att leva livet, och att skriva om det. Jag har skrivit detta förut, och jag skriver det igen, för jag failar ganska duktigt på det.
Fick tillbaka ett japanskprov idag, som gick bra men inte exakt så bra som läraren verkade tro (ja, han rättade fel, jag fick för många poäng. Och ja, jag mår asdåligt över det så jag ska be honom kolla det där igen, när nästa lektion är slut)...
Fick dessutom tillbaka min svenskuppsats om renässansen idag, vilken jag verkligen har längtat efter att få tillbaka. För även om det mest är en massa nonsens och helt utan regelrätt handling, är jag faktiskt rätt nöjd med den. Det var inte alltför många streck och kommentarer på pappret, och lärarinnan verkade nöjd (hon verkar vara lika kåt på Shakespeare som springpojken i min berättelse var...) så jag tänkte till och med lägga upp den här, senare och med några mindre ändringar.
För de som inte vet det kan jag berätta att jag har börjat med mitt projekt till naturkunskapen (Science B). Det går ut på att jag har mätt min vilopuls, någon form av maxpuls, vattenhalt och elektriskt motstånd i kroppen et.c., för att sedan cykla en halvtimme varje dag i X antal veckor. Tanken är att detta ska ge mig ett bra betyg och en insikt om att jag borde träna varje dag i vilket fall.
Jag vet att en hälsosam inställning till träning är det bästa att sträva efter i längden, men jag tror dessvärra att tanken på ett möjligt högt betyg fungerar bättre som morot när det väl kommer till att sätta igång. Hitills har det funkat väldigt bra, en halvtimme varje kväll är inga problem med mina diktatorrutiner (operation shemalägg hela tillvaron punkt nu!). It's all about self control, that's the secret. Dock känner jag att det finns en stor risk att detta lockar fram gamla tvångstankar igen, får bara hoppas att de håller sig ungefär som de är nu (ganska kontrollerbara, trots allt).
Nu är det sömn desu.
Godnatt
Att gå på den där fina gränsen mellan att leva livet, och att skriva om det. Jag har skrivit detta förut, och jag skriver det igen, för jag failar ganska duktigt på det.
Fick tillbaka ett japanskprov idag, som gick bra men inte exakt så bra som läraren verkade tro (ja, han rättade fel, jag fick för många poäng. Och ja, jag mår asdåligt över det så jag ska be honom kolla det där igen, när nästa lektion är slut)...
Fick dessutom tillbaka min svenskuppsats om renässansen idag, vilken jag verkligen har längtat efter att få tillbaka. För även om det mest är en massa nonsens och helt utan regelrätt handling, är jag faktiskt rätt nöjd med den. Det var inte alltför många streck och kommentarer på pappret, och lärarinnan verkade nöjd (hon verkar vara lika kåt på Shakespeare som springpojken i min berättelse var...) så jag tänkte till och med lägga upp den här, senare och med några mindre ändringar.
För de som inte vet det kan jag berätta att jag har börjat med mitt projekt till naturkunskapen (Science B). Det går ut på att jag har mätt min vilopuls, någon form av maxpuls, vattenhalt och elektriskt motstånd i kroppen et.c., för att sedan cykla en halvtimme varje dag i X antal veckor. Tanken är att detta ska ge mig ett bra betyg och en insikt om att jag borde träna varje dag i vilket fall.
Jag vet att en hälsosam inställning till träning är det bästa att sträva efter i längden, men jag tror dessvärra att tanken på ett möjligt högt betyg fungerar bättre som morot när det väl kommer till att sätta igång. Hitills har det funkat väldigt bra, en halvtimme varje kväll är inga problem med mina diktatorrutiner (operation shemalägg hela tillvaron punkt nu!). It's all about self control, that's the secret. Dock känner jag att det finns en stor risk att detta lockar fram gamla tvångstankar igen, får bara hoppas att de håller sig ungefär som de är nu (ganska kontrollerbara, trots allt).
Nu är det sömn desu.
Godnatt
måndag, januari 21, 2008
På min tid...
Hittade just av en slump en persons blogg, där ägaren i fråga diskuterar kring fenomenet "My Little City" och jämförde det med Sim City. Detta fick mig naturligtvis alldeles nostalgisk och påminde mig om när jag för ett par månader sedan hittade mina favoritdataspel jag hade som barn.
Där fanns en skiva med jättemånga olika spel, och jag minns att jag och min bror brukade spela Frozen Fruits tillsammans. Tyvärr laggade det en hel del när jag provade det, och det gick inte att spara.. Men skam den som ger sig! :P
Två andra spel var från när jag var ännu yngre, där fanns Sim City 3000 (ja, jag försökte bygga städer när mina jämåriga kompisar spelade kula, typ), vilket jag kämpade tappert med ganska länge. Vattenledningarna var alltid jobbiga att få bra, och jag tyckte att simmarna var så korkade för att de inte hittade till polisstationen om man råkat lämna en ynka ruta gräs framför den... Varje gång det släpps ett ny verision av Sims-spelen skakar jag på huvudet åt att det inte alls är speciellt roligt att bara bygga ett enda hus (diktator över en stad däremot, oj oj oj! Flyglarm!) och börjar fundera på om jag inte borde försöka spela Sim City 3000 igen någon gång...
Vad som förmodligen var mitt allra första dataspel fanns där också, det hette "Människan" och gick helt enkelt ut på att man skulle peka ut olika inre organ på en bild. När jag var sisådär sju år gammal kunde jag minsann det där med mjälte och njurar och sådant riktigt bra, så då borde jag väl klara av det nu?
Grejen var att jag fick typ veckans chock när jag öppnade förpackningen. Det var ju på en diskett! Vilket betyder att jag inte längre kan spela det, eftersom jag inte har någon diskettläsare... Kändes lite surt för en stund, men sedan började jag istället fundera över hur mycket som egentligen har hänt sedan dess. ~ 1997 hade vi en vit låda på vilken det stod en ännu större skärm. Favoritspelet var så enkelt att det gick att lagra på en vanlig diskett (ha, försök marknadsföra ett spel på 1,47 megabyte idag!) och datorn vi köpte efter den var ashäftig eftersom att då man stängde av Windows stängde resten av sig självt.
Behöver jag liksom nämna att 10 år senare sitter samma tjej framför en svart laptop, uppkopplad mot internet via ett trådlöst nätverk. Windows 95 har bytts ut mot Vista, lagringsutrymmet på datorn är väldigt många gånger större och förresten väger datorn inte mer än att man kan bära runt på den i skolväskan.
Hon kan numera tack vare teknikens utveckling både ladda ner film och musik, samt prata med människor från jordens alla hörn på mindre än ett par minuter. Dock kan hon inte längre pricka ut var blindtarmen sitter på en bild av en människa.
Där fanns en skiva med jättemånga olika spel, och jag minns att jag och min bror brukade spela Frozen Fruits tillsammans. Tyvärr laggade det en hel del när jag provade det, och det gick inte att spara.. Men skam den som ger sig! :P
Två andra spel var från när jag var ännu yngre, där fanns Sim City 3000 (ja, jag försökte bygga städer när mina jämåriga kompisar spelade kula, typ), vilket jag kämpade tappert med ganska länge. Vattenledningarna var alltid jobbiga att få bra, och jag tyckte att simmarna var så korkade för att de inte hittade till polisstationen om man råkat lämna en ynka ruta gräs framför den... Varje gång det släpps ett ny verision av Sims-spelen skakar jag på huvudet åt att det inte alls är speciellt roligt att bara bygga ett enda hus (diktator över en stad däremot, oj oj oj! Flyglarm!) och börjar fundera på om jag inte borde försöka spela Sim City 3000 igen någon gång...
Vad som förmodligen var mitt allra första dataspel fanns där också, det hette "Människan" och gick helt enkelt ut på att man skulle peka ut olika inre organ på en bild. När jag var sisådär sju år gammal kunde jag minsann det där med mjälte och njurar och sådant riktigt bra, så då borde jag väl klara av det nu?
Grejen var att jag fick typ veckans chock när jag öppnade förpackningen. Det var ju på en diskett! Vilket betyder att jag inte längre kan spela det, eftersom jag inte har någon diskettläsare... Kändes lite surt för en stund, men sedan började jag istället fundera över hur mycket som egentligen har hänt sedan dess. ~ 1997 hade vi en vit låda på vilken det stod en ännu större skärm. Favoritspelet var så enkelt att det gick att lagra på en vanlig diskett (ha, försök marknadsföra ett spel på 1,47 megabyte idag!) och datorn vi köpte efter den var ashäftig eftersom att då man stängde av Windows stängde resten av sig självt.
Behöver jag liksom nämna att 10 år senare sitter samma tjej framför en svart laptop, uppkopplad mot internet via ett trådlöst nätverk. Windows 95 har bytts ut mot Vista, lagringsutrymmet på datorn är väldigt många gånger större och förresten väger datorn inte mer än att man kan bära runt på den i skolväskan.
Hon kan numera tack vare teknikens utveckling både ladda ner film och musik, samt prata med människor från jordens alla hörn på mindre än ett par minuter. Dock kan hon inte längre pricka ut var blindtarmen sitter på en bild av en människa.
tisdag, januari 15, 2008
Smulklubbens skamlösa systrar, av Mian Lodalen
Kan meddela att jag känner mig bättre än i morse, även om jag förmodligen inte kommer kunna ta mig till skolan imorgon heller. Förresten gick det bra att äta mat, efter lite övertalning från min mors sida försökte jag mig på att äta middag. Blev både lite piggare och gladare, och kvällen tillbringades framför tv:n med "Smulklubbens skamlösa systrar" i knäet. Nice, I must say. Lite som en lesbisk variant av "Bridget Jones dagbok", men utan huvudkaraktärens noja över sin vikt.. Hysteriskt rolig på sina ställen men ibland blev den liite för mycket. Detta var ytterst sällan dock, så jag kan helt klart säga att boken är läsvärd. Enkel bok med hbt-tema, lämplig för alla som inte är rädda för att brista ut i skratt på bussen. :)
Att kunna läsa dina tankar, när jag vill. Även om jag har läst just det inlägget förut, så gör det mig så glad. Det händer att jag saknar dig väldigt mycket, och då är det nog precis vad jag behöver.
Jag vill bara krama dig.
~ ~ ~
Att kunna läsa dina tankar, när jag vill. Även om jag har läst just det inlägget förut, så gör det mig så glad. Det händer att jag saknar dig väldigt mycket, och då är det nog precis vad jag behöver.
Jag vill bara krama dig.
Vad fan :(
Kom hem ungefär fem efter skolan igår, hälsade på min mor och lade mig på sängen där jag däckade. Sov en timme, tills det var dags att äta middag. Därefter däckade jag igen, och sov i kanske två och en halv eller tre timmar. Gick upp och gick på toa, borstade tänderna och tvättade piercingar. Somnade igen. (Notera att sminket inte blev borttvättat...)
Vaknade någon gång i morse av att min far frågade om han skulle ringa och sjukanmäla mig. Det enda jag minns härifrån är att jag sade "jag tror det" och någonting om att det står fel klass på pappret med skolans telefonnummer. Jag går ju i tvåan, inte ettan, remember?
Jag måste ha somnat igen för nästa gång jag blev medveten om någonting hörde jag en bil parkeras utanför huset. Klockan var exakt tio, och tydligen kom min far hem från jobbet. Konstigt, men vad konstigare var att han inte gläntade på min dörr förr att hälsa.
Klockan ett ungefär kom min mor in hit och tryckte i mig lite vatten. Har inte sovit sedan dess, så jag antar att det faktiskt finns en gräns för hur mycket en människa kan sova i alla fall. Jag insåg hur omänsklig jag hade varit mot fiskarna, då det var hög tid att tända lampan i akvariet och ge dem mat. Gjorde så och läste sedan som vanligt ett par kapitel i Bibeln.
Efter att ha legat och stirrat in i rostapeten ett tag (på grund av en ny piercing kan jag inte sova med ansiktet utåt i rummet som vanligt) bestämde jag mig för att jag åtminstone kan skriva ett blogginlägg, eftersom jag får klagomål på att jag inte uppdaterar här tillräckligt ofta.
Försökte med ett "accio dator!" vilket naturligtvis inte fungerade. Så jag pallrade mig upp för att sedan åter sätta mig i sängen, med datorn i knät.
Börjar bli lite hungrig, men vet inte om jag kan förmå mig att äta någonting. Min mor var nämligen vänlig nog att upplysa mig om att min far hade spytt. Vilket jag naturligtvis kopplar direkt till vinterkräksjukan. Och är det någonting jag vet, så är det att om jag har drabbats av det så svälter jag hellre i en vecka än tar reda på det.
Nu ska jag läsa "Smuklubbens skamlösa systrar" av Mian Lodalen och tycka synd om mig själv.
Ronii
Vaknade någon gång i morse av att min far frågade om han skulle ringa och sjukanmäla mig. Det enda jag minns härifrån är att jag sade "jag tror det" och någonting om att det står fel klass på pappret med skolans telefonnummer. Jag går ju i tvåan, inte ettan, remember?
Jag måste ha somnat igen för nästa gång jag blev medveten om någonting hörde jag en bil parkeras utanför huset. Klockan var exakt tio, och tydligen kom min far hem från jobbet. Konstigt, men vad konstigare var att han inte gläntade på min dörr förr att hälsa.
Klockan ett ungefär kom min mor in hit och tryckte i mig lite vatten. Har inte sovit sedan dess, så jag antar att det faktiskt finns en gräns för hur mycket en människa kan sova i alla fall. Jag insåg hur omänsklig jag hade varit mot fiskarna, då det var hög tid att tända lampan i akvariet och ge dem mat. Gjorde så och läste sedan som vanligt ett par kapitel i Bibeln.
Efter att ha legat och stirrat in i rostapeten ett tag (på grund av en ny piercing kan jag inte sova med ansiktet utåt i rummet som vanligt) bestämde jag mig för att jag åtminstone kan skriva ett blogginlägg, eftersom jag får klagomål på att jag inte uppdaterar här tillräckligt ofta.
Försökte med ett "accio dator!" vilket naturligtvis inte fungerade. Så jag pallrade mig upp för att sedan åter sätta mig i sängen, med datorn i knät.
Börjar bli lite hungrig, men vet inte om jag kan förmå mig att äta någonting. Min mor var nämligen vänlig nog att upplysa mig om att min far hade spytt. Vilket jag naturligtvis kopplar direkt till vinterkräksjukan. Och är det någonting jag vet, så är det att om jag har drabbats av det så svälter jag hellre i en vecka än tar reda på det.
Nu ska jag läsa "Smuklubbens skamlösa systrar" av Mian Lodalen och tycka synd om mig själv.
Ronii
lördag, januari 12, 2008
Get Real
"It's only love,
what's everyone so afraid of?"
what's everyone so afraid of?"
Såg just filmen "Get Real" från 1998, som jag har försökt få tag på ganska länge nu. Det är en gripande berättelse om Steven, en engelsk skolpojke som länge har vetat om att han är gay. Heteronormativiteten är påfallande på skolan, därför är det helt otänkbart att komma ut inför någon annan än hans bästa väninna Linda. Steven inleder ett förhållande med John, den populära idrottskillen på skolan, vars vänner mobbar Steven och kallar honom, just det, queer. John vet mycket väl hur det skulle bli om någon fick reda på deras förhållande, därför gör de sitt bästa för att hålla det hemligt. Det är inte helt enkelt, med föräldrar som undrar över vart deras barn tar vägen när de går hemifrån och tjejer, som tycker om de båda pojkarna. Tillslut orkar Steven inte vara hemlig längre och bestämmer sig för att i alla fall gå ut med sin egen läggning, vilket av omgivningen mottas på olika sätt.
Filmen är väldigt rörande och jag tycker att den är helt underbar. Min första tanke var spontant, att det här är en typisk film som vi skulle kunna se i skolan. Det händer att vi tittar på film på engelskan, vilken som helst bara för att ta det lugnt en lektion och öva oss i att lyssna på engelskt tal. Den här filmen har ett budskap, som jag tror att min klass, eller rentav alla människor, skulle behöva ta del av. Den skulle dessutom kunna ligga till grund för mycket diskussioner, om engelskläraren skulle vilja det. Filmen förklarar precis det som nästan alla i hbt-världen försöker säga, att det är inte så enkelt att växa upp som hbt när världen inte förstår en, men den säger det på ett sätt som är så rörande att jag tror att nästan alla kan ta det till sig.
onsdag, januari 02, 2008
Gott Nytt År
Woho, då är det alltså 2008!
Visst har det varit 2008 i två dagar nu, men jag ska i ärlighetens namn säga att jag har sovit större delen av tiden. Sovmorgon är faktiskt otroligt skönt ibland, men det medför att jag blir extremt förvirrad vad gäller tider, datum och veckodagar. Som om det inte är jobbigt nog att komma ihåg att det är ett nytt år? ^__~
Kramar,
Ronii
Visst har det varit 2008 i två dagar nu, men jag ska i ärlighetens namn säga att jag har sovit större delen av tiden. Sovmorgon är faktiskt otroligt skönt ibland, men det medför att jag blir extremt förvirrad vad gäller tider, datum och veckodagar. Som om det inte är jobbigt nog att komma ihåg att det är ett nytt år? ^__~
Kramar,
Ronii
söndag, december 30, 2007
<3
Jag är kär.
Inte igen, utan fortfarande.
Det råder verkligen inga som helst tvivel,
Jag har inte misstagit mig som vissa försöker antyda
Det är verkligen bara dig som jag vill ha.
Inte igen, utan fortfarande.
Det råder verkligen inga som helst tvivel,
Jag har inte misstagit mig som vissa försöker antyda
Det är verkligen bara dig som jag vill ha.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
