Angst.

Tisdagen tog slut. Onsdagen tog slut. Och BUP hörde inte av sig.
Betyder det då att de inte tog mig på allvar på sitt möte?
Eller att jag är helt frisk? Att det inte är något fel på mig? Skrattretande värre.
VAD FAN ÄR DET HÄR?
"Om vi inte hinner ringa dig på tisdag, så ringer vi dig på onsdagen."
Jamenvisst. Självklart.
- - -
Men jag har läst fyra delar av en alldeles underbar Criminal Minds-fanfic (Morgan X Reid <3) som Rebecka tipsade mig om, så det känns som om det inte spelar någon roll längre. Inte för att CM är viktigare än mina problem, men för att det får mig att sluta tänka på dem för en stund. Det är sommarlov. Jag kan ändå inte få ordning på några sömnrutiner. Jag har CM i någon form.
Verklighetsflykt <3
"You know, I always had a thing for Han Solo,"

Och kan jag inte sova inatt, eller får äckeltokpanik, eller bara dampar loss på det jävla BUP, kan jag åtminstone göra det jag är bäst på. Att fly undan verkligheten. Kanske mina låtsasvänner som höll mig sällskap under så många år förut kan tänka sig att komma tillbaka?

Sedan lyssnar jag på ljudklippet från när Roger Nordin från Rix Morgon Zoo kom ut i radio. Det är säkert 100:e gången (no, seriously), och jag lyssnar egentligen inte längre på vad de säger. Men på något underligt sätt gör det mig lite gladare. (Titti borde dock ha en annan inställning på sin mikrofon, så att hon inte hörs så mycket :/)

Sedan är Criminal Minds säsong 1 nere om X antal timmar (det ökar hela tiden eftersom de asen slutar dela), och det är iaf tredje gången jag laddar ner den. Har den utbränd på skiva, men den är utlånad och jag behöver desperat någonting som distraherar mig från allting nu.
(Säsong 2 är hos Linda och säsong 3 kan man ju inte se hur många gånger som helst i rad..)

Vad Fint

Fint alltså att jag återgått till trenden att må asdåligt efter konvent... Trodde att det inte skulle bli så efter förra NärCon då jag förfinade mina må-bra-på-konvent-strategier nämnvärt.

Huvudet känns tungt och jag mår illa, har inte ätit någonting sedan klockan sju i morse. Och jag har faktiskt inte lust. Eller jo, men jag är rädd för att eventuellt kasta upp det igen.

Det hela kan iofs ha att göra med att jag inte sov någonting i natt. Samt att jag promenerade omkring i Örebro tidigt i morse iklädd en tunn maidklänning och frös. Eller att jag helt enkelt bröt varenda må bra-strategi jag någonsin har tänkt på typ.

Blah.
Nu ska jag ringa min kusin (en av dem snarare) och leka emo.
(Läs: fråga henne hur det går på hennes nya jobb)

*Attentionwhore-varning*

NärCon 2008

Så var ännu ett NärCon till ända. Fredagen började för min del med köande; inte 13:37 när de öppnade, men jag var där ungefär 14:37 för att slippa större delen av kön. Då hade jag åkt direkt hemifrån Linda, och således var allt jag hade med mig i väskan en påse smutstvätt. Köade i alla fall och fick mitt inträdesband, samt träffade Rebecka, Nina och Emma (tror jag, de här timmarna är i skrivande stund lite luddiga: detta skrivs ett par dagar i efterhand). Sedan åkte jag hem för att äta middag, hämta rena kläder och byta om till piratoutfit. Nej, jag vet inte om det är ett ord, men jag var utklädd till pirat. Visserligen var dräkten rätt grovt improviserad, men jag kände ändå att jag var tvungen att visa mitt ställningstagande i NärCon 2008’s tema Pirates vs. Ninjas.

När jag kom tillbaka till Örebro träffade jag Linda, som var förstagångskonventare, samt Rebecka och Rikard. Vi började spela Phase 10 med två av Rikards gamla högstadiekompisar, vilka Emma döpte till Anders och Albin. Men om inte mitt (fenomenalt dåliga) namnminne sviker mig, så heter Anders egentligen Sebastian och Albin heter Patrik. Hursomhelst, Phase 10 tog nästan tre timmar, och jag vet inte om någon egentligen var riktigt peppad mot slutet (jag satt till exempel och spelade Tetris på Rebeckas DS samtidigt).

Åkte hem till Rebecka för att sova lite, och trots att vi somnade vid tretiden ungefär, så klev vi inte upp förrän vid ett. Eller, jag vaknade vid halv ett och Rebecka hade då klivit upp för länge sedan. Såhär i efterhand vet jag att hon skrev ett blogginlägg. :)

Väl tillbaka på konventet, jag iförd min maidklänning som jag köpte på C.U.M. i Stockholm, visste vi inte riktigt vad vi skulle ta oss för. Det slutade med att vi spelade Soul Calibur, så jag misstänker att min flickvän var rätt nöjd där någonstans. Jag minns även att vi senare under lördagen åt sushi på Akane och spelade Tekken.

Vi bestämde oss för att inte åka hem (läs: inte sova) under natten till söndagen, och eftersom jag var lite sugen på zombielajv men inte var anmäld till något, bestämde jag och Linda oss för att hjälpa Emma och Nina med att agera zombier för de som lajvade. Jag tog det väldigt försiktigt med låtsasblodet eftersom jag hade min maidklänning, men i ansiktet och på armarna sminkades det tuggmärken och blod för det vilda. Framåt natten blev min uppenbarelse alltmer zombielik, och trots att jag tvättade bort sminket efteråt har jag ännu inte riktigt skakat av mig känslan. Första lajvet jag och Linda lekte zombier var helt otroligt roligt; vi hörde en stor del av vad deltagarna pratade om och de öppnade dörren många gånger, så att vår insats blev lika mycket att röra oss och se ut som zombier, som att banka på dörren och skåpen utanför ”skyddsrummet”.

Andra lajvet för oss, var det sista för natten och det var en väldig tur. Det pågick ungefär mellan tre och sex, vilket för det första är längre än vanligt, och det verkade som om det inte var så många erfarna lajvare i den gruppen. Ofta kan nybörjare erbjuda panik i en trevlig form, men efter vad vi hörde utanför lät det mest som panik hela tiden. Dessutom verkade de glömma bort saker som att, ”nejmen oj, klassens populäraste tjej och föremålet för tre personers kärlek saknas, och åhnej, hon kommer springandes genom korridoren och skriker. Ljudet av ätande zombier hörs, och oj, hörrni, hon ligger död här utanför. Nästa gång dörren gläntas på har hon rört på sig. Där ser man!” Dessutom var det kaos bland zombierna; alla var trötta/hungriga och ingen fattade vad gruppen i ”skyddsrummet” hade för sig egentligen. De pratade så mycket och så högt, att vi inte ens märkte någon alls respons av att vi gjorde ljud ifrån oss. Detta resulterade i, att när klockan började närma sig sex och dörren inte hade öppnats på cirka 40 minuter, började vi zombier dansa och fåna oss i korridoren. Fortfarande väldigt tyst, men tänk er lajvarnas förvånade ansiktsuttryck om de hade öppnat dörren just då... Eller ja, det verkade komiskt då i alla fall.

Efter lajvet blev det en del springande över stan, i form av jakt på mat och ett försök att inte frysa ihjäl. Det första försvårades av att Örebro är helt öde klockan sex en söndagsmorgon, och det försvårade även det senare. Men, ingen dog, och vi hängde på portarna när ICA öppnade klockan sju. Sedan åkte vi hem till Rebecka för att hämta våra väskor, och ja, vi somnade i ett par timmar, och dagens hjälte blev Lindas pappa som hämtade oss och till och med skjutsade hem mig. Jag var så nöjd, när jag kom hem och huset var alldeles tyst och tomt på folk. Kröp ner i min favoritsoffa med ett täcke, och sov tills jag bara kände mig som en fjärdedelszombie. Känns bra att jag mådde så pass bra när jag vaknade igen, och att jag dessutom fått tillbaka internetuppkopplingen på min laptop gör det hela så underbart bra!

Jag vill avsluta det här inlägget med ett par saker, som kan vara kul eller bra att veta. Det första är kanske inte så intressant, men jag har sprungit runt och samlat en massa anteckningar på min diktafon inför mitt projektarbete, och även skapat en del kontakter. Ibland känner jag mig helt otroligt peppad inför det, och just nu är ett sådant läge.
Det andra är en hyllning, till att det var exakt ett år sedan som jag lärde känna Sam och Elli. Jag och Sam var med på samma zombielajv, sedan satt vi och snackade ett bra tag. Måndagen efter NärCon blev jag medbjuden när Elli skulle hem till honom, och det blev början på en fin (och vid något tillfälle aningen komplicerad) vänskap.
Sist, men inte minst, vill jag säga någonting till mina klasskamrater, de som jag vanligtvis aldrig pratar med. Jag vet inte om någon av er någonsin kommer läsa det här, men jag kan ju göra ett försök. Ja, er uppfattning om att jag är lite knäpp i huvudet stämmer med all säkerhet, men jag lovar att det finns förklaringar till att jag under den här helgen har träffat två av er när jag varit iklädd piratdräkt, en av er när jag haft maidkläder, samt att jag vandrat över Örebro innerstad klockan sex en söndagmorgon utklädd till maid-zombie.

That’s all for now.
Ronii

Grattis Linda

Idag fyller min kära flickvän 18 år, och jag vill önska henne den bästa födelsedagen någonsin. Jag vet ingen annan, som verkligen förtjänar en perfekt födelsedag; efter incidenter och olyckligheter tidigare år. Jag skulle vilja se att din 18-årsdag fylls med solsken, en massa presenter, chokladtårta och all den uppmärksamhet som man varje år på sin födelsedag önskar få.

Jag borde packa väskor nu

Känner mig isolerad här ute på landet. Detta är inte ett fenomen som sker speciellt ofta, då jag för det första trivs med att vara ensam, och för det andra inte ens spenderar speciellt mycket tid här ute...

Det finns en handfull gamla vänner som jag längtar efter att få träffa, och jag börjar få riktigt dåligt samvete för att jag är så dålig på att höra av mig. Dock är jag för tillfället sjuk, så det är inte så mycket jag kan göra. Faktiskt har jag hostat så mycket den senaste veckan, att mina föräldrar hotat med att jag kanske inte ens får åka på Pride. Det är hemstkt! Som jag har längtat, efter att få tillbriga tio dagar med flickvännen i Stockholm. Ända sedan förra årets Pride har jag längtat efter färgerna, människorna, känslan av konstant fest, etc., etc., etc.

Dock har jag de senaste dagarna mått lite bättre för varje dag, och igår kväll kunde jag faktiskt ligga ner på rygg (om än fortfarande med en soffkudde under bäddmadrassen) utan att känna det som om jag skulle hosta ut mina lungor. Hoppas på att jag fortsätter bli bättre innan fredag, för även om jag nu kanske mår så pass bra att mina föräldrar skulle låta mig åka, så vore det inte så roligt att ligga och hosta på ett hotellrum i tio dagar...

Blah. Det kanske inte är så farligt, fastän jag klagar som den mest lidande killen när jag blir sjuk. Så är jag aningen bitter, för att min flickvän är i London så att jag inte kan träffa henne. Kom hem! ;_; <3

Måste gå och "fortsätta" packa väskorna. Eller jag kan ju åtminstone börja planera Pride-veckans outfits, och låtsas att jag gör någonting vettigt.

Ronii

Franska finurliga (?) förpackningar

Fick en dos dåligt samvete när jag häromdagen var tvungen att meddela min franska brevvän att vi ännu inte hade provat osten som hon gav oss, och efter en påminnelse om detta till min far, blev vi båda väldigt peppade att äta kex med camembert och honung eller kiwimarmelad. Det var först när jag skulle öppna förpackningen, som jag insåg att fransmän till och med förpackar saker mer noggrannt än vad min mor gör (!). Först var där en plastpåse av vanlig fryspåsesort, noggrannt tillsluten med en liten bit plastöverdragen ståltråd. Sedan ett lager aluminiumfolie, som dessutom var täckt av ett lager plastfolie. Under detta var en urriven sida ur en dagstidning, följt av ytterligare en fryspåse; lika noggrannt tillsluten som den första. Då hade man kommit till förpackningen som osten såldes i; en trälåda, i vilken osten låg, invirad i plast.

Jösses, alltså.

Myslördag

Jag älskar känslan av att efter en lång arbetsdag sitta nyduschad och känna tröttheten komma krypande... Dock blir det inget sova ännu, nu ska jag och min far äta sushi, dricka vittvin och se på film <3

Trevlig helg allihop! :)

For the record

Jag skolkade faktiskt inte idag, trots att jag kanske hade gjort det om jag inte vaknat med halsont. Vaknade i morse, matade fiskarna, började klä på mig och insåg att nej, det här fungerar inte. Sjukanmälde mig och somnade om. Vaknade vid ett-tiden med huvudvärk, och när pappa ringde hem vid två-tiden konstaterade han att jag lät sjukare än i morse. Trots att jag försökte låta hyfsat pigg när jag svarade i telefonen...

Blah. Helt enkelt underbart att jag har engelska NP imorgon; läsförståelse och hörförståelse. Far tycker att jag borde åka dit, göra provet och sedan åka hem, men jag pallar nog inte med att missa ännu mer samhällskunskap (missade ungefär tre timmar av den fantastiska varan idag), när varje lektion dessutom kräver att man hänger med uppmärksamt för att förstå.

Godnatt

Jag är Besviken på dig

- det Typiska med Tårar; de Trillar så Tragiskt på Töntar med Känslor -

Naturligtvis var dagen tvungen att sluta i tårar. Eller så är det morgondagen som inleddes med det. Det är så typiskt, varför kan jag aldrig ha en helt perfekt dag utan att förstöra den?

Jag var så glad förut idag. Fick tillbaka det sista provet i japanska, med MVG vilket även betyder att jag kommer få det i betyg. Gjorde den sista delen av franska NP, muntliga, och även om det kanske inte gick sådär jättebra var det faktiskt riktigt skoj. Hade aldrig tidigare pratat med killen jag gjorde provet med, men han var förvånansvärt trevlig och vi skrattade åt att jag (som alltid) blandade ihop England (Angleterre) med Tyskland (Allemande).
"Jag tycker mycket om ön där Tyskland och Skottland ligger."

Jag fick tillbringa en massa tid med dig, och för en gångs skull satt jag och min far och åt middag i samma rum, vilket var trevligt. Jag var glad och avslutade dagen med att titta på Desperate Housewives tillsammans med min bror.

Satte mig sedan här, liksom på väg till duschen, och sade att jag bara skulle sitta en liten stund. Så blev det uppenbarligen inte, eftersom jag fortfarande sitter här. Min far kom upp hit nyss, han hade nog sovit och blivit väckt, och påpekade att jag ännu inte gjort mig klar. Han svor inte. Han skrek inte. I själva verket höjde han nog inte ens rösten. Men besvikelsen, åh vad jag hatar den, det där ansiktsuttrycket som säger "Jag trodde att jag kunde lita på dig".
Som alltid.

Jag försökte hålla mig lugn och trevlig, för jag vill verkligen inte starta gräl varje gång jag träffar en person som jag älskar. Det bara blir så. För jag kan ju inte bara vara tyst, så nu försökte jag helt enkelt förklara att jag inte planerade att ljuga. Att jag gör ju det jag ska göra, klarar skolan med höga betyg. Jag gör mina sysslor hemma, med att hålla mitt rum snyggt och att tvätta när jag blir ombedd. Att jag ibland vill göra annat än att gå i skolan och göra läxor. Hann inte ens komma till att han hade hindrat mig från att göra mina sysslor, genom att klippa gräset själv. Eller att jag fick göra tvätten själv idag, eftersom han somnat. Att jag inte är ute och super på helgerna, och aldrig har testat droger.

.

Allting bara brast, och då får jag istället höra att jag kanske är så trött att jag börjar gråta för allting. Men vad vet ni om mig egentligen? Jag kanske bara är sådan, att jag har nära till tårarna.
Om ni tillbringade tid med mig hade ni kanske vetat.

.

~ ~ ~

.

Edit: Jag känner verkligen inte för att åka till skolan imorgon. Allt känns värre än på länge, jag orkar nog helt enkelt inte med morgondagen. Orkar inte med lektionerna (varken de jag har tredubbelt eller de som är inställda), eller att vara rädd för att bli lämnad av de få som faktiskt tilltalar en (när de känner för det). Har mängder med saker att göra i skolan, har saker jag kan göra hemma för att tjäna lite pengar. Skulle hellre rensa rabatter och olja utemöbler än skriva uppsatser för tillfället, men när jag känner efter så vill jag mest av allt bara ha sommarlov. Jag vill verkligen inte till skolan, men försöker jag vara hemma imorgon kommer det bara bli ett mummel om att jag sovit för lite i natt.

Ångest finns nämligen inte, om man inte ser den.

Nils Ferlin

Man dansar däruppe
Klarvaket är huset
Fast klockan är tolv
Då slår det mig plötsligt
Att taket, mitt tak
Är en annans golv

Saker inför Pride

Åh, vad det här med Pride i sommar känns bra nu! Eller det började göra det för en dryg halvtimme sedan, när jag insåg att vi kanske har hittat ett ställe att bo på <3

Det är nämligen jättesvårt att hitta någonstans att sova i Stockholm, under ungefär tio dagar i augusti (högsäsong), när man har en students ekonomi och inte ens har fyllt 18 år ännu. Men omöjligt verkar det alltså inte bli! :D

~ ~ ~

Föresten var det riktigt komiskt i eftermiddags, när jag och min sötnos (sorry för formuleringen alltså, det är sent och jag vill inte outa dig i onödan) gick mot skolbyggnaden, hållandes varandra i händerna. Vi hade just sett att några tittade konstigt på oss, konstaterat att vi ju ändå aldrig behöver se dem igen, och skrattat år dem, när vi sprang in i en skolkamrat. Dennes ögon mötte våra, munnen log och sade 'hej', blicken for ner mot våra händer, och sedan upp igen. Minen var ungefär som om någon av oss hade glömt ta på sig byxor eller något...

Jag tycker sådant här är skitkul, och det vore i ärlighetens namn väldigt konstigt om inte större delen av skolan redan visste om det. Men tydligen kan man fortfarande förvåna, och roligt är det!

Ronii försöker sig på en comeback

Den senste tiden har väldigt många av mina vänner påpekat att det var länge sedan jag uppdaterade min blogg, och det är jag mycket medveten om.. Jag har tagit en mer eller mindre frivillig paus ifrån allt vad bloggar och bilddagböcker och communities heter i över en månad nu, men nu känner jag att jag ska försöka ta tillbaka (eller vinna tillbaka, återvinna... :P) mitt liv på internet. Regagner ma vie sur l'Internet, så att säga.

Anledningarna till att jag inte riktigt pallat med internet den senaste tiden är många. Ska försöka sammanfatta hela situationen lite snabbt... Nästan allt skolarbete har gjorts i sista minuten, med ångest för att jag borde plugga men inte kan; mitt rum har sett värre ut än det gjort på åratal, vilket bara ger mig mer ångest egentligen. Jag har knappt haft tid att umgås med kompisar; alla prov i skolan har gjort mig något så grymt instabil att jag till och med glömde bort min tid hos kuratorn (folk i cyberrymden som inte träffat mig; jag är inte en person som glömmer bort viktiga möten!). Haft huvudvärk fyra dagar av den senaste skolveckans fem... Osv.

Vad jag försöker säga är att jag inte riktigt har varit mig själv den senaste tiden, och ännu mindre den person jag vill vara. Till er som väntar på svar från mig, i mail eller meddelanden, här på bloggen eller på QX; håll ut! Det kommer förhoppningsvis snart. Jag hatar er inte och jag försöker inte säga upp kontakten med er. Förlåt mig för mitt försvinnande.

Föresten vill jag bara säga, att jag vet inte alls hur allt det här hade gått om jag inte hade haft dig... Tack för att du finns där, lyssnar och utbyter tankar när jag är förvirrad. För att du lindrar paniken, och för att du vill ta upp lite av all den extra plats som finns i min säng, när jag känner mig som mest ensam <3

Parent night @ school

Idag gällde det alltså. Vad vi har planerat inför och jobbat på sisådär sju timmar per vecka i en månads tid. Eller ja, det var tanken i alla fall. Klassen ockuperade skolans största provsal (förutom aulan, men den tillhör egentligen inte skolan ändå) och belamrade den med allt från jeans och mobiltelefoner, ekologisk kladdkaka och affischer, till Power Point-presentationer och over head-bilder med statistik. Temat för kvällen var miljötänkande.

Jag hade riktigt roligt, och jag känner mig faktiskt inte det minsta bitter över att jag just tillbringat en hel eftermiddag och kväll i skolan. Det kan nog vara den enorma stressen jag kände inför alltihop, i kombination med att allt gick så bra, som gör att jag nu har en underlig känsla av att allt kommer gå bra. Måhända går den över direkt i morgon bitti, eller så håller den sig ända till lunch. Men jag vet åtminstone, att jag tänker njuta av den här känslan medan jag kan.

En timme innan föräldrarna skulle komma hade gruppen som ansvarade för fikat inte fått några tallrikar eller muggar av vår lärarinna, som hade flytt fältet och förmodligen satt på sitt kontor pimplandes kaffe. En annan grupp hade inte gjort klart sina affischer, en tredje hade blivit nerkickad till nedre änden av klassrummet för att stapla upp en mindre elektronikaffär. En halvtimme innan föräldrarnas ankomst hade min grupp, efter två timmar slit, fortfarande inte fått projektorn att sammarbeta med min dator. Naturligtvis enbart för att när vi provade på morgonen gick allt så äckligt enkelt. Lärarinnan var fortfarande borta, fikagruppen i mindre upplösningstillstånd och någon fick för sig att ändra ordningen på alla stolar mitt i alltihop.

På något mirakulöst sätt fick vi till slut ordning på alltihop, som genom ett trollslag. Skolans dataexpert och en datalärare hade mer eller mindre sagt att vi fick ge upp vår fina Power Point-redovisning och göra om skiten lite snabbt, halvdant. Vi blev smått desperata, och bestämde oss för att starta om alltihop för sjuhundraelfte gången. Det fungerade. Ingen vet varför.

Ungefär samtidigt hade plötsligt fikagruppen allt de behövde, lärarinnan satt glatt mumsandes på en sallad cirka två meter från oss och tjejen med introduktions-Power Point:en dök upp. Föräldrarna verkade nöjda, i alla fall mina. Dock var de naturligtvis tvugna att hålla en våldsam diskussion med mig i bilen på väg hem, om varför några grupper hade fel på vissa punkter. De sa inget om min grupp, så jag kunde inte säga så mycket. Vadå frukter och närproducerad mat, jag pratade ju om sopsortering? och jag lyssnade med ett halvt öra där jag satt och försökte titta på Simpsons på min dator. Visst hade de vissa poänger, men jag tyckte inte att det kändes särskilt hållbart att stråla mat så att den håller sig sjukt bra (f ö måste alla kryddor i Sverige vara strålade, men det är förbjudet med andra livsmedel), äta det vi vill ha och skicka det som blir över till u-länder. Liksom; ta deras mat, äta det vi vill ha och av 'barmhärtighet' skicka tillbaka det som inte dög?

Jag försökte säga att man inte ska skicka mat och på så sätt göra dem beroende av oss och likande, men till ingen nytta. Däremot fick jag en utläggning om att man skulle kunna skicka all mat på annat sätt än med flyg, eftersom den skulle hålla sig mycket längre och tåla en längre resa med båt eller tåg. Det kan jag hålla med om, men allt jag ville var egentligen bara att lämna den långa kvällen bakom mig och titta på Simpsons. Väl hemma fick jag en syrlig pik om att jag haft datorn uppe, bara för den korta resan hem.. Tack så mycket.

Dreaming away

Idag har jag sovit längre än jag borde, låtsats att jag inte har några som helst problem och haft Criminal Minds-maraton med mig själv. På söndagskvällar går veckans avsnitt i repris, så förmodligen ska jag sedvanligt se det ikväll också. Men nu är det dags att ta sig ur dagdrömmen, fantasin som säger att jag är precis helt frisk i huvudet, och försöka komma ikapp vardagen lite. Helst utan att få panik; således måste jag antingen fly fältet eller börja med att röja upp i mitt rum, för att sedan kunna sätta mig med lite skolarbete. De flesta tonåringar skrattar när jag säger att mitt rum är stökigt, men för mig är det katastrofalt. Fast å andra sidan förstår de inte heller hur jag kan tillbringa 90% av tiden jag är hemma i mitt lilla rum, med dörren stängd och med bara fiskarna som sällskap...
Jag kanske helt enkelt bara är knäpp?

Ai desu ka

Angående fenomenet att sitta på ett café i flera timmar med en vän, diskutera världsproblem och plugga. Eller så kallas det att fika, snacka sex och blänga på skolböckerna. I vilket fall är det otroligt mysigt, något som i alla fall jag önskar att jag kunde göra oftare.

Hur många gånger har man inte upplevt, att personerna vid bordet intill plötsligt bytts ut för tredje gången? En servitris har för länge sedan hämtat ens tallrikar och en annan har hunnit fråga om man väntar på att få sin beställning, och konfunderad gått iväg när man svarat 'nej'. Naturligtvis kan vissa saker speedas upp, till exempel händer det att bordsgrannarna försvinner mystiskt när man just har tagit upp ett nytt samtalsämne, som då inte behandlar vädret eller politik.

Väl ute på gatan inser man hur lång tid som egentligen förflutit. Det är inte längre lika ljust ute som när man gick in, och värmen som möjligtvis fanns i luften försvann med solen bortom husen vid horisonten. En promenad runt staden i väntan på färdmedel hem, inkluderat en vilopaus på en parkbänk med vacker utsikt. Prata ännu mer, sedan är plötsligt dagen slut. Men den har varit så underbart bra.

Helt enkelt en hyllning till att ta det lugnt med sin bästa vän <3

Japan Pride

Åh, snälla. Låt mig åka till Tokyo Pride!

Detta är dessutom inlägg nummer 100.. <3

Le monde entier est folle

När jag kom hem efter skolan idag, klockan var väl runt fem, insåg jag att båda mina föräldrar jobbade idag och att jag och min bror således var ensamma hemma. Vilket vi fortfarande är. Mor hade tagit bort madrassen och lakanen från mitt golv (Lilith sov här inatt) och lagt in ren tvätt ovanpå min säng. Übermys att slippa få ångest över att man inte pallar fixa i sitt rum, och inte heller över att någon ruckat på ordningen i ens garderob. Lade mig på soffan och slötittade på tv en stund; när min brorsa tröttnat och lämnade mig ensam framför Extreme Makeover - Home Edition somnade jag rätt snabbt och sov sedan ungefär två timmar. Åt middag och kände mig riktigt bra. Inte allför mycket på väg att bli sjuk och inte för pigg för att kunna somna ikväll.

Som så många andra dagar försökte dock mitt huvud få mig att må dåligt för att jag inte pluggat, men jag vet inte riktigt vad som hände. Jag fick inte totalpanik, ingen ångest, och fastän jag fortfarande inte har gjort sådär jättemycket känns det faktiskt rätt lugnt. Det är ju lite stört, eftersom jag tidigare idag känt att jag inte pallar någonting. Försenad historieuppgift. Stavat fel på svenskuppgiften. Sådant som egentligen inte är jag.

Kände även att Deathgame kan ta sig i röven, mer eller mindre. Redan när jag anmälde mig för x dagar sedan ångrade jag mig (PandaPirater, tänk ungefär Jennys panik när hon insåg att man inte kunde ångra sin anmälan..) och trots att jag var så peppad förut är jag inte det längre. Deathgame är förvisso asroligt, och jag vill verkligen inte lägga av helt. Däremot känns det som om jag kunde behöva en paus; gå klart tvåan och kanske få ordning på en massa saker först. Det är egentligen inte förrän jag skriver detta som jag verkligen inser, hur mycket jag faktiskt har att ta itu med för stunden.

Jag skulle väl kunna sammanfatta min situation (på ett annorlunda sätt än jag tänkte mig när jag började skriva) med att jag skulle behöva pausa allting för ett ögonblick och ge mig själv lite tid att andas. Pause and load, Ctrl + Z eller varför inte Esc? Tvångstankarna finns där som vanligt, hela tiden och för tredje gången i mitt liv är de liksom mer än bara närvarande. Går tvåan på gymnasiet och jag är rädd för att inte få tillräckligt bra betyg för att komma in på den linje jag vill. Precis vad som helst ger mig ångest nuförtiden; till exempel om någon flyttar runt saker i min garderob eller om jag misslyckas lämna in en uppsats i tid. För att liksom avsluta det hela lite fint är jag olyckligt kär och inblandad i ett gigantiskt triangeldrama.

I have the weird feeling that God forgot to make ventilation holes in my box.

Läxor och kärlek, stresspanda!

Sitter ensam mitt i natten. Framför datorn med skolboken lagd åt sidan,
sedan man kommit på att det inte funkar att bli klar med den ikväll ändå.

Inrullad i en filt, tjocka sockor på fötterna. Strumpbyxor under jeansen...

.

Känner sig som en förädare, eftersom man lovat att gå och lägga sig

men ändå inte gjort det. Folk påpekar att man inte kan hålla vad man lovar.

Man känner sig dålig. Hemsk.

.

Kollar inkorgen för sjuhundrafemtioelfte gången. Fast det är min

tur att skriva. Jag kan inte ta itu med någonting så viktigt, av rädsla

att förlora det lilla som kanske finns. Inte riskera.

.

Läser senaste mailkonversationen, känner mig varm inuti. Pirret man kände

när man som barn såg någon man gillade. Önskar att jag vågade, att jag fick,

att det var godkänt. Att allt inte vore så svårt.

.

Ser suddigt genom läsglasögonen. Din blogg uppdateras nog inte ikväll.

Skolböckerna ligger bredvid, läxorna hånfullt halvgjorda. Hånfullt hatande

hackar de, halvgjorda och hala ger de mig ett hektiskt helvete.

.

Kramar min stresspanda och gör mig klar för att sova. Slumra, drömma,

faktiskt ta det lugnt. Sova ensam och önska, att så inte vore fallet.

I min alldeles för stora säng.

Reklambanner

För att det på Qruiser ligger en väldigt rolig reklambanner från RFSL... Första gångerna jag såg den höll jag på att trilla av stolen av skratt - av någon outgrundlig anledning.

Men ja, det kanske är någonting att fundera på.. How's your basic knowlegde? Min inställning är att, man kan aldrig veta för mycket (jag började dock tvivla när jag såg Senrys bild till frågan om fisting...)

.

Vad bilden förresten inte passar in alls tillsammans med de övriga färgerna på min blogg...

Himlen och lite till

Idag, på väg tillbaka från busshållsplatsen dit jag följt en vän, tittade jag som så många gånger tidigare upp mot himlen för att återigen påminna mig om hur vacker denna värld ändå kan vara. Bergen låg där precis som vanligt, de blå bergen delade även denna dag med sig av sin skönhet. Det brukar bara vara himlen som ändrar utseende - ibland är det molnigt och ibland klarare än vad man trodde var möjligt. Tror inte heller att det finns en nyans på färgskalan, som jag inte sett himlen ovanför de där bergen vara klädd i.

Idag tycktes himlen vara så mycket närmare jorden än vanligt. Jag tänkte, att det här är en sån där dag, då man nästan kan tro på att vi skulle kunna trilla av vår planet. Det kändes inte alls långt, genom lagren av luft och ut i.. Ja, vadå? Ett svart vakuum, en fluffig låtsasvärld eller Guds himmel? Kanske är det så, att precis där vi tänker oss att "himlen" slutar så sitter Gud, med våra nära och kära som han har hämtat hem till sig. Idag kanske de var litet närmare än vanligt.

Det var inte förrän alldeles nyss, när jag läste i en kusins blogg, som jag reflekterade över att det idag är exakt ett år sedan som min morfar lämnade det här livet. Då han kände sig klar med sin uppgift här och vandrade iväg. Det känns verkligen inte som om det var ett år sedan.

Jag minns att jag skrev en del om det i bloggen; hur vi besökte honom på sjukhuset, om operationer och om att ha levt ett långt liv. Om begravningen och om att förlora en närstående. Tänker på de sista orden min morfar sade till mig, och för första gången på väldigt länge gråter jag faktiskt vid tanken. Kan faktiskt inte komma ihåg att jag gråtit sedan tiden runt begravningen, efter den har jag på någon sätt känt ett lugn över att jag vet att han har det bra där han är nu. Således har saknaden inte riktigt tagit sig ut i form av tårar, förutom den allra första tiden.

Det kanske är som min kusin skrev i sin blogg idag; att det tar minst ett år att verkligen inse att någon är död.