<3

Jag är kär.
Inte igen, utan fortfarande.
Det råder verkligen inga som helst tvivel,
Jag har inte misstagit mig som vissa försöker antyda

Det är verkligen bara dig som jag vill ha.

God Jul

Julhelgen tillbringades i år hos min mormor, där större delen av släkten vanligtvis håller till. Dock har jag själv bara firat jul där en gång tidigare (vad jag vet) och då nådde jag ungefär lika högt upp som julbocken under granen.

Mormor är väldigt söt som vanligt, hon sitter där i sin rulltol och skrattar mycket. Mest över allt tok som vi kusiner hittar på, och hur min morbror berättar det för henne. Han vrider på allt så att det blir ännu roligare. Det var en massa kusiner överallt (okay, typ sju eller åtta stycken vid tillfället då vi var flest) och en del av dessas flickvänner, morbröder och mostrar (för några var det fastrar och farbröder), och så ett gäng katter. Snacka förvirringen <3
Då bör dessutom tilläggas att inte ens halva släkten var närvarande...

Det var så kul att träffa släktingarna igen; de flesta av dem träffar jag inte speciellt ofta. Bland annat var där en kusin som bott i Schweiz, och en annan kusin som jag inte sett på.. kanske sju år? Fast det blev lite jobbigt också, då det hos mormor egentligen inte finns något bra ställe att söka tillflykt till när det känns som om man behöver en paus (utom skogen förståss, men det stormade ju faktiskt).

Det var kaotiskt och det var mysigt, folk överallt och ingenstans och jag vet inte vad. Positivt var dock att jag inte är den enda där som kräver vegetarisk mat; även om de allra flesta i släkten äter kött så var vi i alla fall minst fem personer som inte gör det. Några äter fisk och andra gör det inte, någon är allergisk mot typ allt (ibland kan jag fundera över hur sjutton hon ens lever), men poängen var att det fanns massor av mat som jag tycker om. Bäst eftersom jag inte har ätit typ någonting som finns på ett julbord de senaste åren ^^

Julen var riktigt lyckad, och jag blir glad av att tänka tillbaka på den. Jag fick ju träffa mormor <3 och en massa andra släktingar, dessutom är jag säker på att morfar var där, han också.
(Jag är förresten väldigt nöjd med julklapparna också)

Hoppas att er julhelg var lika mysig som min.
Kramar
/Ronii

22 December

Så har man då bott i det här huset i fem år. Det känns helt sjukt när man tänker på det, jag är ju egentligen ..typ 12 år gammal. Men jag är 17 år, så det finns en risk att det inte blir så många fler jular i det här huset. För snart ska man vara vuxen och flytta hemifrån och studera och skaffa jobb och sådant.

För att hoppa tillbaka dit jag började, så bara måste jag bli lite nostalgisk (så att jag bättre kan uppskatta det jag har nu). Det var fem år sedan jag ensam gick vilse på väg ner till skridskobanan, trots att det är mindre än en kilometer dit (mina föräldrars röster, sväng bara vänster så hittar du, hördes i mitt huvud). Fem hela år sedan jag började i byskolan här (mitt i skolåret, och det var vinter. Snö, och man halkade på skolgården). Då jag knappt tolv år gammal vandrade ner till skolan, för första gången som en elev som hör hemma i de röda byggnaderna (fast jag platsade ju inte). Jag tror att jag hade håret uppsatt i två tofsar eller flätor, men vem minns egentligen sådant? (Vem bryr sig?) Där skulle jag tillbringa den sista terminen innan högstadiet började, och jag vill minnas att en termin aldrig har känts så lång.

Allting ändrades, på sätt och vis (men till vilken nytta?) Glåporden förbyttes mot iskall tystnad (vilket dock kändes som en klar förbättring i jämförelse), de flinande ansiktena byttes ut mot nya. Lärare som inte lyssnar fanns precis som tidigare (nu var det bara en annan dam). Ett bibliotek fanns där också, det som hade kunnat vara positivt med det hela (men det var bara öppet några få dagar varje vecka). Uterast (så om jag hade velat fly till biblipteket, hade det ändå inte gått) och bestämda platser i matsalen (åh vad jag hatade det där). På min tidigare skola gick vi tillsammans med högstadieeleverna (tvång på att stanna i matsalen tills hela bordet ätit klart, eller att duka fram åt resten av klassen, och de yngre eleverna där hade inte klarat sig så länge). Där fick man vara glad om det över huvud taget fanns ett bord i matsalen (vilket verkade som en välsignelse när man tänkte tillbaka på det).

Att komma till en by, som känns som om den är belägen långt från all civilization, och plötsligt bli behandlad som ett mycket litet barn (Raka led, Stanna utomhus på 10-rasten, Den här veckan är det din tur att duka i matsalen, Lämna inte bordet förrän alla har ätit upp!) Jag avskydde det verkligen (inte konstigt att de där barnen bråkade på skolbussarna sedan, det var ju den första frihet de någonsin fick). Att tjejerna i min klass höll på att stendö av chock när de fick veta att jag hade fått mens (vilket jag inte alls hade haft i ett år vid det laget ._.'). Vad ska jag säga, liksom? Ändå var det jag som råkade ut för all skit (man tar inte seden dit man kommer, man tar den ju uppenbarligen med sig).

Med tanke på hur långt mitt första halvår här kändes, är det verkligen helt otroligt att jag har bott här tio halvår. Det var nog tur att jag bytte skola såpass snabbt igen dock, jag vet inte hur länge jag hade klarat mig i den där lilla röda byggnaden på landet (förresten slängde min lärarinna teckningen jag gjorde åt henne sista dagen. En blick, ett veck eller två, och sedan i papperskorgen). Jag trodde att högstadiet var det bästa som kunde hända mig (jag hade två, eller faktiskt tre vänner). Men då hade jag inte ens sett åt en gymnasiebyggnad ännu.

Det känns som om det var i högstadiet min skolgång började, på riktigt. Jag började göra mina läxor mer regelbundet (jag lärde mig gångertabellen, till viss del xD ) och jag hade riktigt trevligt, med biblioteksråd och skolkör och allt. Jag blev duktig på annat än det man lär sig när man flyr till böckernas värld (vilket ordförråd jag hade som elvaåring dock!) Men det är inte förrän nu, som jag har börjat göra resultat som går att jämföra med andra. Det är först på gymnasiet som jag har lärt mig att umgås med folk i min egen ålder (jag tror att jag mest härmade människor i högstadiet, som övning eller någonting) och det känns faktiskt som om jag inte riktigt vill sluta gymnasiet. Det må vara stressigt, men håll oss kvar för en stund. Jag gillar rutinen som finns (läxor, prov och lärare med nästan egna klassrum). Jag är inte redo för vuxenvärlden ännu (och hur ska jag kunna bli det på ett och ett halvt år?). Med min räkning är det bara cirka fyra år av min skolgång hitills som räknas (resten borde räknas som livserfarenhet eller någonting) och i Sverige har vi obligatorisk skolgång på nio år.

Att vara närvarande behöver inte betyda att man lär sig något (utom att ducka för elakheter och hitta på snabba svar på tal). Hur som helst, nog med svammel nu. Fem år har gått, sedan familjen första gången backade upp sin röda bil på uppfarten. Deras nya hus låg i det lilla idylliska samhället på landet. Barnvänligt, hade de hört att det skulle vara.

Klagomål

Det verkar inte bli något JulCon för mig i år; jag har lyckats dra på mig någon form av förkylning, värre än de vanliga förkylningarna jag brukar traska runt med. Min hals och näsa tycker definitivt inte om mig; men det gör å andra sidan inte någon annan del av mitt huvud heller. Mor min misstänker att jag har feber, så ni kan ju föreställa er mängderna Alvedon jag har fått i mig idag.

Jag tycker verkligen att det är skittrist att jag inte kan gå på JulCon, för jag har verkligen längtat efter att träffa vissa av människorna som kommer vara där. Så har jag inte varit på konvent sedan NärCon, i augusti, heller.

Är någon intresserad av att byta julklapp med mig, då jag hade köpt en sak till julklappsbytet på JulCon (~30 kr)? Det är iofs inte någonting speciellt seriöst, but still.

Btw; om Itachi undrar har jag hans sudd, som han glömde när han hälsade på i skolan. Tänkte att han skulle få tillbaka det nu i helgen, men det går ju inte.

What Pokémon are you?

Pokémon quiz

Jag blev värsta inspirerad av Poemy, som lade upp sitt resultat av denna i sin blogg. Under en lite för lång håltimme i skolan blev det för mycket med allt pluggande av geografi, så jag bestämde mig snabbt för att jag också skulle göra testet.
.

.
.
.
Uppenbarligen är jag en Vulpix. Den är ju iaf väldigt söt <3

Fast jag har alltid gillat Charmander bäst.

Best birthday gift ever

Det slog mig förut, att jag ännu inte nämnt ett ord här om min födelsedag eller liknande. Inga reflektioner om huruvida jag blivit mer mogen, inte ens en kommentar om vad jag har fått i present. Eftersom jag i år faktiskt känner att jag har någonting (relativt) vettigt att skriva om detta, så kände jag att jag kanske borde skriva någonting medans det fortfarande är rätt månad...

Den 4 december fyllde jag alltså 17 år. 17 är en bra siffra, den är ojämn och kvadratroten ur den borde vara 4 komma någonting. Eller så har jag helt fel, fastän jag nog har blivit lite bättre på matematik under året som gått. Dock har jag inte kommit på någonting, som jag får göra nu men som jag inte fick göra som sextonåring. Arton är ju inte så svårt, och när man fyller sexton är man gammal nog att åka på studiebesök hos EON. Men sjutton..? Har någon ett förslag?

Den stora frågan som släktingar alltid frågar är, "har du blivit mognare då?". Jag vet aldrig vad jag ska svara på det, liksom Nej jag har inte mognat någonting sedan jag var 10, eller, ännu hellre; Jomen, igår var jag ju bara såå barnslig. Idag är jag ju värsta vuxen! Blah. Till att börja med tror jag personligen att det är en stor skillnad mellan 'omogen' och 'barnslig'. Vilket ju vore väldigt synd annars, för då hade det gått bakåt i utvecklingen för mig. Så årets svar är: Ja, jag tror att jag har blivit åtminstone lite mer mogen under året som gått. Jag har lärt mig viktiga saker och jag har blivit mycket bättre på att sköta mina studier. Men jag har nog blivit, om det nu är möjligt, ännu barnsligare än tidigare då jag fortfarande kan känna att dagen är gjord om jag får en kram av rätt person. Eller om skolan blivit julpyntad. Eller om jag får ett klistermärke jag inte hade när jag köper Hello Kitty-tuggummin.

För att nämna presenterna, så fick jag i år vad jag skulle vilja säga är den bästa födelsedagspresenten någonsin. Min far hade köpt biljetter till Jonas Gardells show Tillfällig gäst i ditt liv, nu i slutet av februari. Jag minns att jag var så besviken, när jag i slutet av sommaren hade biljetter men inte kunde gå. Bara att pappa hade noterat detta och köpt nya biljetter till mig var på ett sätt väldigt rörande. Vad bättre var dock, att det var två biljetter och att pappa frågade mig om han fick gå med mig. Det hade jag tänkt be honom om från första början, men jag blev så glad att han visade att han vill gå med mig. Många kanske tycker att det här låter konstigt, att jag vill gå på föreställningar med min far hellre än med mina kompisar. Alla förstår inte riktigt det magiska med att min far tänker ta ledigt från jobbet för att kunna gå och se min idol tillsammans med mig. Detta är något som känns extra speciellt nu i december, eftersom hans yrke gör att arbetar nästan dygnet runt nu.


Jag ska få se Jonas Gardell, live, in action och annat än på bokmässor och liknande. För första gången ska jag se en show av honom som inte är inspelad på video eller dvd!

Av mina släktingar hade jag önskat mig böcker och pengar, som vanligt ungefär. Det positiva var att nästan alla gav mig pengar, och det var inte svårt att komma på vad de i första hand ska gå till. Biljetter till årets Stockholm Pride har just släppts, och jag och Linda har velat åka sedan vi var där förra året. Så 'biljetter' är väl kodordet för årets födelsedagspresenter antar jag. Även om det snarare känns som jag har fått flytande glädje eller liknande.

I övrigt fick jag bland annat en hög med mangaböcker, lite kläder, en ljusstake, hudkrämer och mascara. Materiell lycka! :P

Bilden togs av min far på bokmässan i Göteborg förra året.
Från vänster: jag, Johanna, Johanna och Jonas.

Mnaw :')

Jag kan nu ärligt säga att jag känner Örebros gulligaste och trevligaste gaypar. De två killarna jag har pratat om tidigare har visat sig vara tillsammans, och jag tror att jag döör :') . De är så jävla söta ihop att jag hade förmodligen legat och gråtit om de inte vore tillsammans. Hur som helst - sökandet är över, och jag får lägga mina stalkerskills på hyllan tills nästa gång jag misstänker att jag har gaypar i min närhet.

.

Jag vill ha en flickvän. Nu tack ._.'

Och jag längtar tillbaka till Pride.

Sommar. Glädje. Kramar. Dildokubb. Judo. Galenskap. Kyssar. Musik. Sjukhustältet. Sanning eller konsekvens. Regnbågsfärger. Värme. Fnitterattacker. Tävlingar. Vätskebrist. Människor. Reklamblad. Tipspromenader. Kondomer med glidmedel. Hysterik. Heliumballonger. Fotoutställningar. Flaggor. Make up. Närhet. Skratt. Lekar.

Pure happiness.

Itachi

Igår kom David och hälsade på oss som fortfarande finns kvar på hans gamla skola.. Det var så extremt skoj att träffa honom; jag har inte sett honom sedan början på sommaren någon gång. När han precis hade tagit studenten, och visste att han hade kommit in på sin linje i Linköping. Det var faktiskt honom jag saknade mest när jag kom tillbaka till skolan efter sommaren, att många andra också hade slutat kändes, men inte lika mycket.

För att kunna sitta och prata med honom en stund skolkade jag franskan, och han hjälpte mig till och med lite (okay, ganska mycket) med japanskaläxan. Jag har saknat honom, Itachi :)