Ronii

Slutbetygen är satta

2009-05-28T15:00:00.004+02:00

..och jag har väldigt svårt att koppla att jag inte har något mer skolarbete kvar att göra nu. Hur som helst behöver jag inte längre oroa mig för att sänka mitt snitt, och på högskolan handlar det mer om att klara kurser än att klara dem galant. 18,8 hamnade det i alla fall till slut på, och jag är väldigt nöjd med det.

Nu ska jag fortsätta göra ingenting, vilket jag har tillbringat hela dagen med, och sedan kanske jag ska sätta mig och sticka, eller göra någonting annat trevligt :)

Nu förstår jag bättre

2009-05-24T21:56:00.003+02:00

Jag vill inte tvångsouta någon, så för att vara korrekt skriver jag bara "han". En eller två av er, som jag har pratat med om detta, kan nog dock lista ut vem det handlar om ändå.

Han är väldigt övertygad kristen, och han blev väldigt upprörd när jag kom ut inför honom som bisexuell. Han blev ännu mer upprörd över att jag inte riktigt trodde på att trycka ner alla känslor för tjejer, för att försöka vara tillsammans med en kille. När jag sade till honom att jag förmodligen är lesbisk (vilket jag fö inte tror helt på längre), sade han praktiskt taget upp kontakten med mig.

Hörde idag att han är bisexuell själv, men övertygad om att det måste bekämpas. Jag vet inte om det är helt sant, men jag känner att det skulle förklara en del...

Körkort

2009-05-19T18:44:00.001+02:00

Så otroligt skönt att ha det klart :)

Nu andas jag lite lättare

2009-05-13T15:14:00.002+02:00

...För då var projektarbetet klart!

Jag och Michelle har, enligt min mening, haft ett toppenbra samarbete. Bättre än vad jag jobbar med många andra, men just nu har jag ändå en känsla av att aldrig vilja grupparbeta igen.

Å andra sidan känner jag inte för att typ någonsin skriva några fler stora uppsatser heller, och det lär det ju bli ganska snart ändå.

Varför jag är så bortskämd

2009-04-28T00:01:00.007+02:00

För kanske ett och ett halvt - två år sedan var det en av mina närmsta väninnor som frågade mig "Hur kan du ha blivit så bortskämd?!" när jag klagade på att det bara fanns mellanmjölk i skolan just den dagen. Jag tog väl det inte jätteseriöst, men jag har såklart tänkt på det uttalandet en del, när frågor kring rättvisa, fickpengar och bortskämdhet har dykt upp. Men så idag tror jag att jag fick svaret på frågan, och det helt utan att jag ens sökt efter svaret.

Ungefär den här konversationen utspelades mellan mig (E) och min far (F) över telefon:
E: Jag har hittat ett par klänningar, som förslag till balen. Kan du inte komma och titta på dem imorgon eftermiddag?
F: Jo, det kanske jag kan.. Men då ses vi där vid halv fem!

(Ett par timmar går, vi kommer hem från varsina håll)

E (appropå ingenting särskilt): Jag vet inte om jag vill ha den långa klänningen i alla fall, men den kortare funderar jag fortfarande på. Men du skulle följa med mig och titta på den imorgon eftermiddag, eller hur?
F: Nej, jag kan ju inte det. Jag kom på att jag har ett möte, och det håller på hela eftermiddagen (tills butikerna stängt).
E: Åh, okay..
F: Men jag få ju se till att du får pengar så att du kan köpa den där klänningen om du vill ha den, jag kan ju kanske skicka med dig dem?
E: Mmm..
F: Här (ger ett par hundra för mycket).
E: Tack.. Förresten frågade jag mamma, och hon sade att ni inte haft tid/tillfälle/glömt att beställa en studentskylt, (men vi har ju fotot klart,) så ska jag beställa en själv innan det blir för sent?
F: Jaa, just det, den ja! Ja, det vore jättebra om du kunde göra det!
E: Pengarna jag fick räcker nog till det med.

(~ en kvart - tjugo minuter går)

F (tittar in i mitt rum): Förresten, jag kanske ska skicka med dig extrapengar, utifall att du bestämmer dig för den långa klänningen ändå (som var dyrare)?
E: Nej tack, jag har nog kommit fram till att jag inte vill ha den ändå.

Nu bör även tilläggas att vi inte har inte har mer pengar än de flesta andra eller så.

Bara för att historien ska berättas ända till slutet kan jag förtälja, att min far senare hörde att jag var ledsen ("är det din bror och du som har bråkat igen?"), vilket resulterade i att jag förklarade att det var viktigare att han kom och tittade på klänningen än att han bara skickade pengar, och att det inte var så vanligt att man fick beställa sin egen studentskylt för att föräldrarna missat det. Så han omorganiserade, och nu ska han både titta på klänning och beställa studentskylt och ha möte imorgon eftermiddag, plus jobbet. Väldigt snällt, men jag tycker lite synd om honom, eftersom han egentligen inte riktigt har tid. Jag fick även veta, att han faktiskt har fått ledigt på min studentdag, någonting som varit osäkert tidigare. Så då vet jag att det faktiskt kommer att finnas folk som kan hålla i skylten också... <3

TV på söndag!!!

2009-04-17T21:37:00.003+02:00

Filip och Fredrik kommer att börja sända sin nya serie på söndag, någonting om kanske är svårt att missa med den medieuppståndelse kring det. Har väl tänkt att jag kanske ska titta på något avsnitt såär, men inte varit jätteintresserad. Förrän nu.

Gäster i första programmet kommer vara Marilyn Manson och Jonas Gardell.

Det. Kan. Inte. Bli. Bättre. <3

Glad Påsk

2009-04-10T01:26:00.001+02:00

Låter hjärnan vila, men fortsätter skriva. Ett par knapptryck senare, och sedan står det där. Borde jag verkligen skicka det? Får jag skriva till en gaykille att jag tycker att han är söt? Nu blev det så i alla fall...

Glad Påsk, förresten <3

Nu åker jag bort

2009-03-12T08:20:00.002+01:00

Om bara någon timme - skulle jag tro - är vi på väg mot Malmö. Där stannar vi hos Blommorna tills imorgon bitti, då vi åker till Köpenhamn för att flyga vidare :)

Nu är det bara det sista som ska ner i väskorna...

Vi ses igen om en och en halv vecka!

Kramar,
Ronii <3

Avsluta meningen

2009-03-07T19:17:00.002+01:00

Min senaste kyss var. . . på en skoltoalett med en av världens sötaste <3
Jag lyssnar på . . . Korn för tillfället.
Jag pratar bara med . . . människor jag tycker om och folk som tilltalar mig och kräver ett svar.
Jag tycker om . . . min bror, mina föräldrar, mina vänner.
Min första riktiga kyss var . . . länge sedan.
Jag avskyr när folk . . . slutar lyssna efter hälften.
Jag gillar . . . att vara ensam.
När jag vaknar på morgonen är jag . . . stressad.
Jag är förälskad i . . . en gammal kärlek, en flickvän och minst en vän ;)
Jag kommer alltid minnas . . . min 18-årsdag på sjukhuset.
Sist jag grät . . . var under ångestperioden i början av veckan
Min mobiltelefon är . . . uppenbarligen väldigt tålig, då jag tappar den hela tiden.
Har . . . precis lämnat kaninerna hos farfar och Bibi, där de är närhelst vi åker bort.
Kärleken är . . . evig, oändlig och utan gränser.
Innan jag går och lägger mig tänker jag . . . på när jag ska kliva upp och vad jag ska göra då.
Just nu tänker jag . . . på den stundande middagen, som redan inletts med ett glas vitt vin.
Bebisar är... söta i rätt mängd.
Idag har jag sovit . . hos Poemy efter en filmkväll och en stund hos farfar efter lunchen.
Ikväll ska . . . jag ta det lugnt.
Imorgon ska jag . . . plugga, övningsköra och se över olja, däck med mera på bilen.
Jag vill . . . att projektarbetet plötsligt ska strykas ur min kursplan.

Nu stänger jag av mobilen på natten

2009-02-14T11:23:00.002+01:00

Något smartskaft ringde mig i natt. Kvart över tolv. Med dolt nummer. Och var bara tyst när jag svarade. Jag misstänker killen som hittade mitt busskort.

Tack så hemskt mycket.

Terapisnack som får en att må sämre

2009-02-13T02:01:00.004+01:00

Konversation mellan mig och min terapeut:
E: Jag har ju fyllt 18 nu, hur länge får jag gå här på BUP?
C: Vi började ju med det här innan du fyllde, så vi avslutar det vi håller på med. Men vi börjar inte med någonting nytt, utan då blir det isåfall vuxenpsyk.
E: Okay.. Och om det nu blir så att jag börjar plugga i Stockholm till hösten, vad händer med mig då? Kan jag komma att hamna i jättelånga köer och sånt?
C: Alltså.. Det beror ju på om du blir skriven där. Det kan komma att blir så... Förmodligen blir det det.

Detta skrämde mig, för jag vet inte om jag skulle palla att sitta utan hjälp bara för att jag tvingas in i ett nytt kösystem. Speciellt som att jag vet om (det potentiella) problemet redan nu, men ändå inte kan göra någonting åt det. Typ, ställa mig i kö nu, eller så.

Dock var jag inte helt panikslagen, förrän efter att jag hälsat på KTH i onsdags. Fick prata med lite elever på skolan, se mig omkring en del, och fick svar på lite frågor. Satt även med på en föreläsning om linjär algebra och en halv lektion med övningar i kemisk jämvikt. Först när jag gick därifrån hade jag tokpanik, men när jag efter ett par timmar började kunna tänka logiskt igen var jag istället bara stressad och nervös.

Ångesten kom inte förrän jag kommit hem och hunnit slappna av ett tag. Det var när jag kopplade ihop ovanstående saker som det riktigt brast; antag att jag kommer in på KTH:
Jag kommer vara ny i en jättestor stad, ny med det här att plugga på högskola, jag kommer att läsa en massa svåra kurser och periodvis ha väldigt långa dagar. Nämnde jag att på linjen jag vill läsa, kan man lätt ha 2~5 kurser som man läser samtidigt och vissa perioder gå i skolan åtta till åtta? För att inte tala om tentaperioder, att bo i en egen lägenhet, laga mat, tvätta, få ekonomin att gå ihop, etc., etc...

Alltihop utan den hjälp som jag redan idag behöver? Eller vänta, det var ju bara i början, när jag står i kö för hjälp, som jag måste klara mig själv. Så att när jag _kanske_ har börjat få ordning på den nya tillvaron, efter ett halvår eller ett år (om jag har tur), är det då jag kan börja få hjälp igen?

Det känns väldigt bakvänt, tycker jag. Och det är definitivt en ångestbildande tanke.

Peda, är du säker på att du vill att vi två ska dela lägenhet? Jag känner att risken finns att det blir du som får lappa ihop mig när jag ligger och gråter i en hög... Du kan fortfarande banga ur, vet du.

2009-02-13T01:58:00.003+01:00

Jag har typ influensa, eller någonting. Hur som helst ligger 3/4 av familjen halvt nerklubbade av någonting. Alla utom pappa, han verkar må bra men han är även vaccinerad mot influensa...

Så jag får helt enkelt satsa på att komma tillbaka efter lovet, med full kraft eller något. Får förmodligen även flytta mig resa till farfar, om jag inte blir bättre väldigt snart. :/

Frågestund :D

2009-02-01T17:03:00.002+01:00

Plockad från Linda.

JAG ÄR

[x] flicka
[ ] pojke

[/] homo
[ ] hetero
[/] bi

[x] kompis
[x] syster
[ ] bror
[ ] mamma
[ ] pappa
[x] kusin
[x] småkusin
[x] lycklig
[/] ledsen

JAG ÄTER

[ ] kött
[ ] fågel
[x] fisk
[x] grönsaker
[x] frukter
[x] ost
[x] yoghurt
[x] andra mjölkprodukter

JAG DRICKER

[x] kaffe
[x] te
[x] O'boy
[x] mjölk
[x] saft
[x] kranvatten
[x] limsa
[/] vatten i flaska

JAG VILL HA
[x] pengar
[ ] godis
[x] choklad
[x] jobb

JAG HAR

[x] släktingar
[/] bröder
[ ] systrar
[x] mamma
[x] pappa
[ ] någon allvarlig sjukdom
[x] fobier
[ ] inget
[ ] allt

[ ] kort hår
[x] långt hår
[/] brunt hår
[/] blont hår
[/] rött hår
[/] något annat

[ ] pojkvän
[ ] flickvän
[x] en vän
[x] flera vänner

JAG HAR

[x] varit i ett höghus
[ ] borstat en katt
[x] suttit kvarsittning
[x] slagit en kompis
[/] kramat grannen
[x] druckit alkohol
[x] tvättat wc:n
[/] ljugit för min mamma
[x] varit vaken hela natten
[ ] söndrat ett fönster
[x] sovit med kläderna på
[x] ätit torkade bananer
[x] klippt av mitt hår
[x] bitit på naglarna
[/] busringt
[x] brutit ett löfte
[x] suttit på en moped
[x] varit i Helsingfors
[x] simmat med kläderna på
[x] lyssnat på klassisk musik
[/] hatat någon riktigt mycket
[x] ringt fel nummer
[x] spytt
[x] gråtit utan orsak
[x] varit beroende av någonting
[x] bråkat med någon riktigt ordentligt
[/] ordnat ett disco
[/] städat upp spyor
[ ] rymt hemifrån
[ ] prenumererat på någon tidning
[x] varit rädd för spindlar
[/] gillat apor
[x] plockat bär
[x] plockat jordgubbar
[x] gått vilse
[x] sjungit i en mikrofon
[x] svalt ett tuggummi
[x] gråtit mig själv till sömns
[/] gillat (The) Rasmus
[x] varit hos en läkare
[ ] varit underviktig
[x] använt bikini
[ ] druckit hyla-mjölk
[x] använt hängslen
[/] andats in helium
[x] använt mascara
[x] inte vaknat av väckarklockan
[x] stigit på fel buss eller tåg
[/] sett samma film två gånger efter varandra
[/] varit på min favoritartists spelning
[x] hittat pengar på gatan
[x] sagt mamma/pappa till någon annan av misstag
[/] läst bibeln
[x] haft något bra intresse
[x] vunnit i lotteri
[/] blivit förföljd av en främling
[x] läst en roman
[ ] förlorat en nära vän
[/] använt minikjol
[x] känt mig ensam
[/] stickat vantar
[x] sprungit allt vad jag orkat
[/] hittat på aprilskämt som någon trott på
[ ] ordnat en överraskningsfest
[x] ätit pizza till frukost
[ ] varit i en ambulans
[ ] varit i en polisbil
[x] haft ett husdjur
[x] sjungit solo
[x] blivit stucken av en geting
[x] kört bil
[ ] kört moped
[x] somnat i skolan under en lektion
[/] läst någon annans dagbok i smyg
[x] varit på datorn över 5 timmar i sträck
[/] målat en tavla
[x] smakat på bläckfisk
[x] glömt en bra väns födelsedag
[/] fuskat på ett prov
[ ] brutit något ben
[x] gett pengar till en gatuspelare
[x] först hatat någon, men sedan börjat gilla den
[/] tappat bort en biblioteksbok
[x] lärt mig första hjälpen
[x] spelat golf/minigolf
[ ] varit med om en trafikolycka
[/] beställt någonting jag inte har nytta av
[x] rökt tobak
[ ] varit till Lappland
[x] varit med i tidningen
[x] varit på bio utomlands
[ ] gått på dagis
[x] använt reflex
[x] lekt med småbilar
[ ] ätit någonting inom senaste timmen
[ ] fått ett blåmärke inom den senaste veckan
[ ] brutit något ben senaste året
[x] varit på sjukhus senaste året
[x] varit hos doktorn senaste året

Ånnaboda <3

2009-02-01T16:43:00.002+01:00

Jag och mina föräldrar åkte upp till Ånnaboda för att se om vi fortfarande behärskar den ädla konsten att åka längskidor.. Och det gjorde vi, även om det var jobbigt!

Jag älskar snö <3

Btw ligger nu bilderna från min födelsedag uppe här på bloggen:

Geni eller idiot? :P

2009-01-30T17:20:00.002+01:00

Jag sitter och försöker komma fram till om det var ett genidrag eller idiotdrag att skriva också mitt telefonnummer på mitt busskort, istället för att bara skriva mitt namn...
Jag tappade det för ganska exakt en vecka sedan, och idag hade jag tänkt åka och fixa ett nytt. Bestämde mig dock för att jag helt enkelt inte orkade just idag, och när jag kom hem ringde telefonen. Dolt nummer, tystnad i luren. Det ringer igen, och det är nån kille som inte vill säga vem han är, bara att han hittat mitt busskort. Han säger ingenting riktigt vettigt, och vill inte svara på några frågor om vem han är eller hur jag kan träffa honom för att få det tillbaka. Efter ett tag bröts samtalet och jag kunde ju inte ringa upp, eftersom han ringt med dolt nummer... -.-'
Resultatet: jag håller på att bryta ihop av nervositet varje gång någon av telefonerna ringer...

Antydan eller hypokondri?

2009-01-18T01:06:00.013+01:00

Jag har inte hunnit fundera riktigt på allvar om det här, men har slagits av tanken ett par gånger. Beslöt mig för att göra ett par internet-tester, som iofs inte behöver betyda någonting, men kanske vore det värt att kolla upp närmare? Speciellt då de tillfällen som har fått mig att slås av de här tankarna har varit situationer som jag funnit jobbiga eller svåra...

Kan hända att jag har endast några få drag som bara är olyckliga och har vissa likheter med denna diagnos, men att jag ändå inte har själva diagnosen. Jag vet inte, och jag vet egentligen inte vad jag försöker säga med det här heller. Det är ju bara ett par internet-tester. Men jag tycker att det är lite intressant...

2008

2008-12-31T21:09:00.002+01:00

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Var med en tjej, till exempel. <3

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Jag tror att jag vägrade nyårslöften förra året ~

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Min kusin fick barn i december :)

4. Dog någon som stod dig riktigt nära?
Nej.

5. Vilka länder besökte du?
Finland (Åland).

6. Är det något du saknar år 2008 som du vill ha år 2009?
Ångestdämpande?

7. Vilket datum från år 2008 kommer du alltid att minnas?
Prideveckan, som iofs inte bara är ett datum.
4/12, min 18-årsdag.

8. Vad var din största framgång 2008?
Insett en massa saker om livet och min tro, samt uppdaterat min livsfilosofi rätt ordentligt.

9. Största misstaget?
Att jag försvann in i min egen värld så mycket att jag visade mig vara en dålig flickvän ~

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Blindtarmsinflammation, samt de vanliga förkylningarna.

11. Bästa köpet?
Akvariet och fiskarna, eller de vandrande pinnarna kanske?

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Prideveckan, inklusive shopping-spree efter kläder den veckan :P

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Jag var glad när jag och pappa såg Jonas Gardell i april, och när jag och Linda var på Pride. Bland annat.

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2008?
"I kissed a girl", av Kate Perry, för att de spelar den hela tiden på radion! @_@
"Walking in Memphis", av Marc Cohn, och
Johnny Cash verision av "Me and Bobby McGee" som jag har lyssnat en del på :)

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ledsnare, måste jag nog säga.

16. Vad önskar du att du gjort mer?
Tänkt mer på andra människor.

17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Skjutit upp saker.

18. Hur har du tillbringat julen?
Hemma med familjen, bytt julklappar och tittat på Kalle Anka.

19. Blev du kär under 2008?
Ja.

20. Favorittidning?
Knasen, fortfarande.

21. Favoritprogram på TV?
Criminal Minds, NCIS.

22. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Jag hatar inte.

23. Bästa boken du läste i år?
The Orange Girl, av Jostein Gaarder.

25. Något du önskade dig och fick?
En tatuering i 18-årspresent.

26. Något du önskade dig men inte fick?
En 18-årsfest, som faktiskt var planerad och allt.

27. Årets bästa film?
"Dead Poets Society" var den film som jag såg för första gången i år och blev mest totalkär i. Dock är den ju helt uppenbart inte gjord i år ~

28. Vad gjorde du på din födelsedag 2008?
Låg på sjukhuset med blindtarmsinflammation.

29. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Mindre ångest o dyl.

30. Vad/vilka fick dig att må bra?
Ni vet nog vilka ni är <3

Gott nytt år!

Grattis på 18årsdagen Ronii

2008-12-04T11:44:00.000+01:00

Happy freakin' birthday...

Bara barnet

2008-12-03T23:50:00.000+01:00

Mina sista tio minuter som barn. Eller inte riktigt, för jag är född 11:44 den 4:e, men av mitt sista dygn som barn iaf. Har tidigare inte tyckt att det känns som en jättegrej det här med att fylla 18, dock har det blivit till en större grej ju mer av dagen som gått...

Inte så mycket för allt man får och måste göra när man blir vuxen, utan snarare just det; att man förväntas vara vuxen. För hur ansvarsfull man än alltid har varit, har det alltid varit skönt att någon gång kunna säga: men jag är ju trots allt bara ett barn. Men den tiden är snart över. Väldigt snart...

Nu ska jag sova, och när jag vaknar kommer min familj att stå här med paket och sjunga för mig :)

Post scriptum

2008-12-02T01:05:00.002+01:00

Jag skrev ett blogginlägg, fast för hand som skulle skrivas in senare, förra måndagen på latinlektionen. Satt ensam i ett rum och fick i övrigt ingenting alls gjort.

081124
Vaknar med den välkända känslan av att någonting i magtrakten håller på att äta mig innifrån. Gnag, gnag, tugg, tugg. Ångest.

Ligger och snoozar och hoppas på att det ska kännas tillräckligt bra för att jag ska kunna lura mig själv att åka till skolan. Gnag, gnag, tugg, tugg... Till slut hör jag att pappa är vaken, så jag klär på mig lite halvt och går till köket för att äta något. Gnag, gnag, tugg, tugg...

Ganska snart bryter ett familjekrig (jämför med världskrig; alla kanske inte är inblandade, men påverkas av det ändå...) ut, vilket inte förbättrar ångesten ett dugg. Klarar inte av när människor bråkar, så jag sitter där och försöker få i mig frukosten; samtidigt som jag är tvungen att undvika impulserna att vilja spy. Gnag, gnag, tugg, tugg...

Cravings

2008-11-23T23:39:00.002+01:00

Jag vill hoppa runt på Malmös gator med Mia och sjunga Noice-låtar.

Jag vill ha Ben & Jerry's-glass.

Jag vill ha någon att sova bredvid inatt.

Jag vill spela Vampire the Masquerade.

Jag vill tatuera mig.

Jag vill åka utomlands.

Jag vill gå på gaybar.

Jag vill, jag vill, jag vill...

7 saker...

2008-11-23T20:24:00.008+01:00

Kände mig manad att anta Lindas utmaning, även om det som vanligt har tagit en halv evighet att komma på vad jag ska skriva :D

7 saker, som vanligt...
.
1. Jag har drygt 3 GB musik med Queen på datorn, och ytterligare lite med bara Freddie Mercury. Ungefär 80% av gångerna jag ska säga "Bohemian Rhapsody" (en låt av Queen), säger jag "Bohemian Raspberry" på grund av en Ben and Jerry's glass... Och ungefär 60% av gångerna jag ska säga/skriva Queen så blir det av någon outgrundlig anledning Cheer istället. Så om jag pratar om "Bohemian Raspberry med Cheer", så vet ni vad jag menar...

2. Jag fyller 18 om först ~ två veckor, men jag har varit på krogen flera gånger ändå. Inte i Örebro dock.

3. Under flera år kunde jag hur mycket detaljer som helst ur Harry Potter-böckerna utantill, för att jag var helt besatt av dem. Jag och min bästis sprang omkring i mantlar (svarta för vardagligheter, olikfärgade för festtillfällen) och med hemgjorda trollspön, kvastar och skolböcker. Skrev uppsatser om magiska fenomen och låtsades att vi gick på Hogwarts (det var väldigt sällan vi kände Harry, Ron eller Hermione dock; vi var bara randomelever på skolan)...

4. Jag gillar det Periodiska Systemet över Grundämnena. I åttan kunde jag rabbla de 35 första i ordning, men det kan jag inte längre...

5. Jag är grymt hetsig över att få bra betyg, och jag tror att jag hitintills har lyckats rätt bra; när min far såg mina senaste betyg så började han svära :P

6. Jag älskar tatueringar och piercingar.

7. Jag skulle vilja lära mig Linux, och önskar mig därför en gammal begagnad dator som jag kan beställa det till...

Criminal Minds S04 E08

2008-11-21T20:53:00.004+01:00

~ Spoiler alert ~

Förvisso en ganska svag sådan.. Men jag hade blivit upprörd om jag fått reda på följande innan jag såg det, så då tycker jag att en spoilervarning är på sin plats.

Helt plötsligt har serien blivit en dröm för alla oss Reid-fans, då man under de senaste avsnitten bara har fått reda på mer och mer om vår käre profilerare med flera Fil.Dr.

I avsnitt S04 E07 "Memoriam", tror jag att det var, handlade det först väldigt mycket om hans föräldrar och hans barndom. Lovely, som vanligt, men i avsnitt S04 E08 "Masterpiece" handlade det mer om honom som person. Man fick reda på saker som tidigare varit mysterier, vilka man endast kunde spekulera i; till exempel vilka ämnen Reid har en PhD i. Jag och Rebecka gissade för ett tag sedan på matematik, fysik och psykologi, men det visade sig alltså vara matematik, filosofi och 'engineering'. Jag älskar den Reid, i alla fall som han är i mitt huvud. Men även jag inser att det är tur att han inte är en verklig människa, för då skulle jag tvingas inse att han vore mänsklig...

Glasögonormens Återkomst

2008-11-21T20:38:00.003+01:00

Je vais auvoir les lunettes (de nouveau)!
Översättning: Jag ska få glasögon (igen)!

Så nej, det är inte som jag inbillar mig... Det är faktiskt så, att jag inte ser fullt så bra som jag borde göra. Så nu väntar jag otåligt på ett par bruna glasögon från Lacoste (vilket min bror blev aningen upprörd över. Han är väldigt mån om märken, vilket jag inte är, och han har också glasögon från Lacoste...) och ett par svarta solglasögon från SynOptiks eget märke (som man fick med nästan gratis när man köpte ett par randomglasögon)...
(Tack M, för att du döljde med mig till optikern!)

Ska bli skönt att (kanske) kunna se lite av vad som står på tavlan igen. Oftast klarar jag mig rätt bra med att bara se första bokstaven och antalet ord i en mening, om läraren även pratar vill säga, men idag på religionen var det nästan löjligt. K verkade också tycka det, för till slut fick jag titta i hennes bok och skriva av.

För övrigt var dagen rätt trevlig, dock saknade jag L som var bortrest...

Men, back to topic:
Jag behöver alltså glasögon, igen.

För övrigt (och så blir det OT igen..) har en psykolog nu faktiskt bekräftat flera års misstankar från mitt och mina föräldrars håll, så nu avviker jag alltså ännu mer från idealmänniskan... En vacker dag ska jag nog skriva en lista ;)

Men allvarligt, hade vi inte börjat motarbeta "survival of the fittest" med vår läkekonst, så vet jag inte riktigt hur långt jag hade kommit ^^ I bästa fall hade jag satt mig på fel buss (höll på att hända igår) för att jag inte såg exakt vad som stod på den... I värsta fall hade jag inte ens kommit så långt.

Framtidsplanering

2008-11-08T14:41:00.012+01:00

Gick på mässan "Utbildning, Arbete, Framtid" på Conventum i torsdags, och som alltid när man har varit på en mässa så hade jag åtminstone två kilo papper med mig hem. Igår kväll, när jag gjort 1/3 av det planerade pluggandet för dagen, satte jag mig och började titta igenom de broschyrer som änns mest intressanta, för att sedan rita upp en framtidsplan (de som höll i mässan skrev att de rekommenderade det). Den innehåller tre steg: "1. Var jag nu befinner mig", och "3. Vart jag vill komma". Steg 2 fyller man sedan i med "Vägen dit"...

Allt jag kan säga om att jag valde "fel" gymnasielinje, är att jag nu är oerhört lyckligt över att jag gjorde det. Inte för att när jag väl ska söka utbildning så är det 2010, med nya intagningsregler och svårare för mig som behörighetskompletterar; utan för att jag helt enkelt har jätteproblem med att bestämma mig för vad jag vill plugga.

Det är ungefär två år nu som jag har velat satsa på civilingenjör med internationell inriktning, Japan, i Linköping. Dock har jag funderat rätt mycket på att jag även gärna skulle vilja plugga mer kemi, eftersom jag tycker att det är askul...

Den perfekta lösningen kom Peda med, när han på mässan kom springandes med utbildningskatalogen från KTH i högsta hugg, och slog upp en sida med Kemivetenskap med internationell inriktning, 300 hp Civilingenjörsutbildning (först försökte han rekrytera mig till försvaret som motorcykelförare, var inte riktigt lika sugen på det)... Behöver jag ens liksom säga att Japan finns med som alternativ, så just nu är det nog det här jag kommer att satsa på.

Förutom skillnaderna i vilka kurser man kommer att läsa jämfört med linjen jag tänkte på i Linköping, läser man här språkkurserna löpande under hela utbildningen, istället för att läsa bara språk i ett helt år först. På så vis kan jag känna, att jag direkt kommer igång med studierna på ett helt annat sät, eftersom jag redan måste läsa ett förberedande år med naturämnena först (förmodligen blir det ett naturvetenskapligt basår istället för ett tekniskt basår; det verkar iofs som om jag får den behörighet jag behöver med vilken som, men ändå). Dessutom finns det en studentförening på KTH vars medlemmar jag pratade lite med i somras... Verkar vara en sjukt mysig förening, så även om det inte är så viktigt, så har sådana faktorer utslagsröster om det står lika.

Kollade hur som helst i flera olika kataloger och på internet, men denna verkar helt klart mest intressant, tycker jag... Dessutom verkar det som att antagningspoängen inte är så höga (jag vet, jag vet, nya system och urvalsgrupper and shit...); HT-08 var antagningspoängen för japanska 13,13. Som sagt, detta kommer ju att ändras (även på grund av att intresset för Japan verkar öka nämnvärt), och man kan ju även komma in på högskoleprovet. Men det här känns ganska bra; nu ska jag bara ta mig igenom resten av trean och ett basår på universitetet, sedan kanske jag äntligen har börjat på min väg till Japan! :)

Jag är verkligen glad över att jag gick på mässan, eftersom jag i ett par veckor innan varit helt förvirrad. Nu efter mässan känner jag att jag har fått hyfsad koll och struktur på vad jag behöver göra; jag har även i min iver försökt lära mig en del om studiemedel från CSN, samt ställt mig i bostadskö hos Stiftelsen Stockholms Studentbostäder...

Nu ska jag ta mig ifrån datorn, äta någonting till lunch och sedan plugga. Att lägga upp en plan för framtiden handlar ju inte bara om att planera, utan att faktiskt åstakomma saker så att man kan klara av att följa sin planering. Och just nu behöver jag höga betyg; om inte för de kommande miffade antagningsreglerna, så för mitt självförtroende åtminstone.

Kramar/Ronii

Ps. Jag gjorde aldrig de återstående 2/3 av av gårdagens plugg, då jag fastnade med det här tills sent inatt :P

SvB NP, del A (tal), PM

2008-11-03T23:24:00.002+01:00

Zomg jag är klar med PM'et till mitt muntliga nationella tal. Nästan med hela talet, iofs...

Är grymt (nästan äckligt) nöjd med det, så förhoppningsvis kommer det bli den bästa skoluppgiften jag hitills någonsin gjort. Eller så kan det skita sig totalt, för att jag missade poängen, svimmade, pratade för fort (et cetera, et cetera)...

Men för tillfället mår jag jättebra över det!

/Ronii
(som inte är klar med allt annat hon borde göra, men för stunden inte riktigt pallar bry sig ^^,)

Blonde comme moi

2008-11-02T23:10:00.000+01:00

(Förklaring på titeln...)

Var kinda lite trött på mitt hår...

Så voilà, jag är numera blond! (Och jag har aldrig tidigare varit så lik min mor ^_^)

Happy Halloween <3

2008-10-31T23:19:00.001+01:00

Fanfiction

2008-10-30T22:26:00.006+01:00

Har varken läst eller skrivit speciellt mycket fanfics de senaste veckorna, sådant går ganska mycket i perioder (i alla fall för mig). Speciellt skrivandet, då det kräver mer engagemang och att man faktiskt har någonting vettigt att vilja förmedla, kan det ligga på is i år (om det vill sig riktigt illa, vill säga).

Är fortfarande lätt deprimerad över en borttappad fanfic som jag började skriva för ett par somrar sedan, när vi var och hälsade på Skåningarna. Min för tillfället favoritpairing var (och är faktiskt fortfarande) Lucius Malfoy - Severus Snape från Harry Potter-serien. Det är dem den handlar om, och jag minns att jag var åtminstone halvklar med den. Dock verkar den vara spårlöst borta nu, och det känns grymt jobbigt. Ådi, om du hittar ett kollegieblock hemma hos dig som tillhör mig så låt mig veta, okay? (och, om du vill undvika en pervo-chock, låt bli att läsa ;) :P

Det här skulle i och för sig inte handla om den borttappade fanfic'en... :P
Kände att jag ville skriva någonting om att jag plötsligt fick en massa inspiration förut idag, när jag läste igenom kladden till ännu en halvklar berättelse* som jag jobbar på. När jag hade tittat på Criminal Minds S04 E05 (det börjar bli bättre igen nu <3), satte jag mig och fortsatte skriva på den, och det känns helt otroligt bra. Mindre bra med tanke på att jag hittar språkliga fel som jag en gång skrivit, men också jättebra; jag ser ju felen nu och rättar dem, och det jag skriver får en möjlighet att förbättras.

- - -
* Det är faktiskt ingen fanfic den här gången, snarare bara en fiktiv historia (baserad på riktiga människor dock).

Ronii's kärleksliv: en uppdatering

2008-10-27T23:44:00.005+01:00

*dum dum dum* (det där är en trumvirvel, bäst att förklara ifall ni nu inte skulle förstå det)

Tänkte att det kanske kunde vara bra att berätta, vad som har hänt den senaste tiden. Jag har nyligen blivit ofrivillig singel ("dumpad" kallas det visst också), men det känns -faktiskt- helt OK i alla fall. För ja, jag anser att vi fortfarande är vänner, vi bråkar inte, och javisst; klart att mina känslor ännu inte är helt svala, men det är ju inte första gången jag är kär i en vän - right?

Höstlov! <3

2008-10-24T21:40:00.003+02:00

Jag har loooov! :D
Visserligen har jag asmycket jag behöver göra under lovet, men det tänker jag skita i nu. Istället tänker jag titta på NCIS och inte stressa.

Kärlek <3
/Ronii

Just great.

2008-10-22T00:58:00.005+02:00

Kul att det enda som hitintills inte hade skitit sig totalt, slutligen bestämde sig för att göra det med :'(

"Kanske är det bara en urkass timing att jag inte verkar komma någonstans med utredningar och kuratorbesök. Att jag känner mig i det närmaste apatisk, och att jag inte verkar få ordning på i stort sett några skolarbeten som jag borde göra klart. Att jag precis har börjat komma igång med körlektioner, och med det en press att faktiskt utnyttja tiden maximalt och sedan klara proven också. Att jag för första gången i mitt liv börjat tvivla på min tro, och samtidigt på min läggning. Men vad vet jag? Jag är ju trots allt bara en bricka i ett spel. En färgpunkt i en seriestripp, en droppe i ett hav."

Utdrag från min egen dagbok.

Jag vill vända ut-och-in på mig själv; öppna mig som en bok för alla i min närhet. Regregera, bli omhändertagen och känna mig ynklig. Samtidigt vill jag bara gå ännu fortare än förut, bygga upp min tillvaro med nya byggstenar och hoppas, våga tro på att den nya konstruktionen blir hållbarare än den gamla. Ensam.

Hemma :)

2008-10-17T15:18:00.003+02:00

För er som inte visste det har jag just (11.10 i förmiddags) kommit hem från sjukhuset. Kom dit vid fyratiden på onsdagen, då jag tillbringade två timmar på akuten, en timme på kvinnokliniken ("är du säker på att du inte är gravid?"), och ytterligare två timmar på akuten, innan jag slutligen blev inlagd på barn- och ungdomsavdelningen (jag har inte fyllt arton än).

Misstanke om att det var blindtarmen som spökade, en annan misstanke om ägglossningscystor som kommit lite sent. Någon annan misstanke som jag ärligt talat inte kommer ihåg.

Men mina blodprover har blivit bra igen, jag har inte lika ont längre och numera får jag behålla det jag äter också. Tills vidare ;)
("kommer det tillbaka får du komma hit igen")

Så good bye USÖ, barnkliniken och dropp i armen. Det var trevligt sålänge det varade, men som man säger: Borta bra, men hemma bäst.

/Ronii <3 (som är sjukt stressad över allt hon har missat)

Ronii erkänner att hon inte förstår (:O)

2008-10-12T00:12:00.005+02:00

Nyligen var det en person i min närhet som kom ut inför mig - som homofob! Såklart att jag blir upprörd på dennes åsikter och brist på argument, men jag insåg att jag inte kunde bli arg på henom. Lustig situation egentligen; jag kunde verkligen inte känna ilska, avsky, eller någon liknande känsla. Snarare en djup oförståelse. -Varför?

Den här personen vet om att jag är gay, och att jag har flickvän; och jag träffar den här personen regelbundet. Det som ändå gjorde mig lite, lite glad var att hen kunde stå rakryggad framför mig och prata om det. Förklara det eller svara på mina frågor gick naturligtvis inte -"Det bara är så, och det finns ingenting att göra åt det"

Där ser man. Jag har alltid trott att homofobi beror på okunskap, rädsla och oförståelse; och att det 'går över' efter en tid om man till exempel får veta att någon man känner väl är homosexuell. Men nu verkar det som om den här personen anser att det inte går att ändra på. Jag har fortfarande mina frågetecken, men jag kan ju ha haft fel hela tiden?

Vad glad jag är åtminstone, att det finns en sjukdom som jag vet att jag inte lider av. Att jag dessutom lyckats undvika en som är 'obotlig' känns ju också det jättebra.

Ge mig en svamp, ett par stjärnor eller en ekorrsvans?

2008-10-06T21:08:00.011+02:00

Jag förstår inte hur man så uppenbart kan se, och även klaga på, hur mycket mitt humör och mina rutiner brister, men ändå inte förstå att någonting är allvarligt fel. "Varför sover du inte på nätterna istället?" är nog den vanligaste frågan mina föräldrar ställer nuförtiden. Frågan kommer av, att jag har seriösa problem med att ta mig upp ur sängen i tid på morgonen (ja, även om vi har sovmorgon).

Vad svarar man på det? Jag kommer hem från skolan, äter någonting (inne på mitt rum), och börjar vanligtvis titta på någon serie för att få tiden att gå. För att distrahera mig själv, och för att inte få ångest över allt jag borde göra. Det vanligaste 'tipset' jag får för att undvika att göra någonting dumt när man har ångest är att sysselsätta sig. Därav händer det att jag dyker upp med målade naglar (i olika mönster och/eller med nagelstenar och grejer), med nyfärgat hår eller med ett klädersplagg som jag på infall sytt eller förändrat; detta även när jag mås kasst. Men desto oftare blir det snarare en form av apati (min kurator säger att eftersom jag är deprimerad, kan jag inte dessutom lida av ångest o.O?), och ofta kan jag titta på klockan vid halv ett på natten och helt ärligt bli förvånad. Ännu en gång vid kvart i tre, och jag blir lika förvånad ännu en gång. Vad heter det, när man inte har någon som helst koll på verkligheten?

Live-citat från min mor (ja, hon kom faktiskt in här just i skrivande stund):
"Så du är fortfarande vaken?" [...] Hur mår du? 'Sådär'? Är det trötthet, eller ännu en förkylning? Bara allmänt? Ja, klockan blev ju rätt mycket inatt, så du fick ju inte så många timmars sömn..."

Ibland, men inte alltid, är 'orsaken' i själva verket ett symptom, som att man spyr om man har blivit matförgiftad, ungefär. Vad jag menar är, att alla mina problem kanske inte ligger i att jag sover dåligt (någonting som både mor och far verkar (vilja) tro), och att jag förmodligen inte blir frisk bara för att jag lyckas sova på kvällarna och kliva upp på mornarna. På samma sätt blir man inte frisk från en matförgiftning om man tar medicin som stoppar kräkningarna, men det blir sjutton så mycket mer bekvämt för alla i ens omgivning.

Inser dessutom att vi i min familj har allvarliga kommunikationsproblem, då jag inte ens kan förmå mig att öppna munnen när någon familjemedlem frågar någonting som är det minsta personligt. Nästan alla jag har träffat IRL (under en lite längre stund) utanför hemmet de senaste veckorna vet att skolläkaren bekräftade mina misstankar om en viss sjukdom. Att jag missar lektioner för att jag regelbundet går till en kurator, samt att jag står i två olika köer till (olika avdelningar på) BUP. Att jag har bytt ämne på mitt projektarbete, samt att jag har gjort en hudbehandling för att få bort ett par av de gamla brännmärkena (det ska bli fint innan jag tatuerar mig!)

Men när någon här hemifrån frågar, blir min mun till ett tunnt streck. Tungan gömmer sig förskräckt så långt ner mellan underkäkens tänder den kan, och med hjälp av utandningsluft formas i halsen ett "Mmmm..."

Tror även att min oförmåga att prata med mina föräldrar är en av orsakerna till att jag låter alla andra veta så mycket om mig själv; det är min enda möjlighet att ventliera. Som ett barn i en godisaffär, efter år av godisförbud. Som en nyutkommen på Pride.

- - -

För en stund sedan gjorde jag i alla fall det modigaste som jag kommer lyckas åstakomma ikäll, och det mycket tack vare att jag inte behövde röra mig ur fläcken för att göra det. Men trots att jag sitter säkert i mitt rum, och gömd bakom en dataskärm, så kändes det för en stund som en omöjlighet.

"Vad är nu detta storslagna hon har gjort?", tänker ni nu. Ska sanningen fram, så är det enda jag gjorde att skriva ett "*Kram*" i en kommentar till BimboBoy. För att jag trodde att han behövde en. För att jag kanske behövde få ge bort en.

Men det höll ändå på att inte bli av, för i denna spelomgång av verkligheten klarar jag inte längre av nivån 'Easy'. Jag ändrar inställningarna till 'Beginner', och hoppas kunna ta mig igenom det värsta med quicksave/quickload, och möjligen med vägledning av någon erfaren spelare, tills jag kommer ihåg hur man hoppar, slår, och plockar upp saker igen. (Hur man tar sig igenom plattformen utan att trilla över kanten.)

Och så undrar folk hur länge det dröjer innan jag ska delta i turneringar där nivån heter 'Advanced'...

Norrköpingstur

2008-10-05T13:59:00.003+02:00

Var i Norrköping igår med mina föräldrar. Inga speciella planer egentligen, vi åkte mest för att bara komma iväg någonstans en stund. Gå på Promenaden, äta på restaurang, köpa världens största mjukglassar. Shoppa (skönhetsprodukter från Lush!) och dricka kaffe från McDo. Hälsade på farfar och Bibi på vägen hem också.

Jag älskar verkligen att göra sådana här utflykter med mina föräldrar på helgerna. Är min bror inte med känns det väldigt mycket som när jag var liten igen, och även om jag önskar att han ville följa med lite oftare, så kan jag inte förneka att jag njuter av uppmärksamheten från båda föräldrarna.

Ronii

Vänskap

2008-10-05T03:07:00.004+02:00

Jag har ett problem, som det känns som om jag inte kan lösa. Det finns en individ i min omgivning, som har betytt väldigt mycket för mig. För mycket, ibland.

Det känns mer och mer som om denne försöker trycka ner mig, med hela sin uppenbarelse; men om det är medvetet kan jag inte säga helt säkert. Börjar bara bli så förskräckligt trött, och om jag vore helt känslokall skulle jag förmodligen bara släppa taget.

Men kan jag verkligen säga upp kontakten? Kom ihåg att jag har älskat henom.

Och snälla, ta inte illa upp. Det finns ingenting som säger att det är just du, och skulle jag verkligen ha skrivit det här, om jag trodde att personen i fråga följer min blogg?

/Ronii

Filmtittande

2008-09-29T18:55:00.005+02:00

I helgen har det blivit en massa filmtittande:

Patrik 1,5 på bio.
Criminal Minds S04 E01: Mayhem, för andra gången sedan det kom
Dead Poets Society *2, och det blir nog den idag igen <3
Brokeback Mountain
Början på Dawn of the dead, från 78.

Me <3 movies.
Me <3 poetry.
Me <3 old-fashioned surroundings.
Me <3 sad stories.
Me <3 ideas that are not completely accepted.
Me <3 subtile gay-ish hints.
...Who said that I wouldn't love D.P.S?

Ronii upptäcker tidszonerna i praktiken

2008-09-24T20:42:00.005+02:00

(Nej, jag har inte varit ute och rest.)

Idag är det den 24 September! Vet ni vad det betyder? Criminal Minds säsong 4 börjar sändas i USA. Owh, vad jag har längtat! 21.00, CBS, kan kollas på via Adobe Media Player i brist på annat. Yay!

Men, så vid 20.10-tiden... Den där gnagande känslan, av att någonting är fel. Vad nu? Så slår en tanken, men kraften av en oljad blixt; oh shiet. USA ligger ju flera timmar efter Sverige, vilket innebär att CM S04 E01 sänds.. imorgon bitti någon gång; beroende på vart i USA det skulle sändas klockan 21.00.

Jag kommer inte vara trevlig i skolan imorgon.
Kanske hyperaktiv dock. Sorry Michelle :P
(Vi ska kanske göra projektarbete tillsammans imorgon...)

Hugz/Ronii (whoz gota new haircut btw)

Sanningen

2008-09-23T21:48:00.002+02:00

"Hur mår du?"
Är en fråga jag har slutat ta på allvar för länge sedan. Hade en period i högstadiet, då jag alltid svarade sanningen när någon frågade mig hur jag mådde, men det slutade jag med rätt snabbt. Folk blev så chockade, över att jag inte bara lät det vara en artighetsfras; eftersom de egentligen inte ville veta hur jag mådde.

"Mår du bra?"
Är inte ens ens fråga jag får längre, för folk vet om att jag inte mår bra. Ser det på mig. Ibland kan man dölja att man mår bra genom att sminka sig och klä sig extra fint, fixa håret och le. Men nu handlar det alltså om att jag knappt tar mig upp ur sängen i tid för att klä på mig, bortsta tänderna och springa till bussen på morgonen. Även de dagar jag har sovmorgon, och bussen går kvart över åtta.

Så att sminka sig är det inte tal om, just nu ligger mina gränser vid att jag åtmistone alltid är ren och har rena kläder. Så jag ser skabbigare ut än vad jag är - vilka mål va?

Det ligger nog någonting i att min far häromveckan jämförde mina sömnrutiner med en drogmissbrukares. Han undrade inte varför det var så, bara varför jag 'inte sov' på nätterna och var så trött på dagarna...

Estetryck #2

2008-09-16T23:03:00.002+02:00

Ny text på en gammal tröja - ny header på en gammal blogg?

Teknis Host Club!

2008-09-15T20:26:00.004+02:00

Inspirerade av animeserien Ouran High School Host Club, pratade jag och Poemy för ganska länge sedan om att vi borde starta upp Teknis Host Club. Naturligtvis skulle ingen av oss ta hand om några gäster, men däremot skulle vi dricka te och göra läxor :')

Hur som helst fyllde jag i en föreningssansökan för ett par veckor sedan, och idag fick jag ett sms:

"Grattis! Din förening har blivit godkänd :) vi kallar förenings ordföranden till möte ons den 17/9 kl. 15.00. Vid frånvaro riskeras din förening att ogiltig förklaras. Välkomna :)"

Därför vill jag välkomna alla och envar på Rudbeck att komma och göra sina läxor samt umgås!
Lappar med mer information kommer dyka upp i korridoren ~

Ronii

This you didn't know...

2008-09-11T00:10:00.006+02:00

Lol, dags för exhibitionisten inom mig att få utlopp! Nejmen, jag vill publicera någonting roligt mest för sakens skull... ^^ RANDOM desu!

Jag har börjat läsa en massa slash-fanfics igen.
Jag och Linda pratade inför klassen om polyamori idag.
Jag har ett ohälsosamt förhållande till LiveJournal.
Inatt drömde jag att jag hade sex med en av mina klasskamrater (en kille).
Tidigare (förra året iofs) har jag drömt att denna klasskamrat var tillsammans med en annan kille i klassen :P

...Och det är här Ellinor inser att det visst inte alls var speciellt random grejer. Någon mer som ser ett återkommande tema? ._.'

Jag lever

2008-09-06T08:36:00.007+02:00

Hej. Tänkte bara berätta, att trots att jag inte kommenterat någons blogg, uppdaterat mina egen blogg, eller ens visat mig utanför huset under hela skolveckan, så är jag vid liv (nu lite mer än i början av veckan dock).

Jag kan även meddela, att en vecka instängd i huset och praktiskt taget förbjuden att röra på sig, är helt awesomly tråkigt. De första dagarna bryr man sig inte så mycket; OK, man är sjuk, men man har ju böcker och film! Yay...

Runt fjärde dagen spelar det ingen större roll hur mycket feber man har, hur mycket man hostar, eller hur mycket ens huvud protesterar när man reser sig upp ur sängen. Jag har läst, sett på film, tittat på Criminal Minds och NCIS, hängt på livejournal ungefär 24/7, där jag läst fler fanfics än vad som är riktigt hälsosamt; lagt pussel, löst sudoku och gjort mensas snabbtest online, och ritat upp en gammal designidé till en cheerleaderinspirerad badmintonkjol. Tänkte montera ihop min nya vägghylla också, men en av delarna ska målas och mor trodde att min feber skulle bli värre om jag gick ut i trädgården för att måla den...

Jag är bara glad att jag börjar känna mig bra igen, så att jag förhoppningsvis kan vara tillbaka i skolan igen på måndag. Komma tillbaka till verkligheten och börja ta mig igenom högarna av skolarbete som jag nu har framför mig... Btw tänkte jag faktiskt räkna matematik efter att jag hade ritat upp mönstret till kjolen.. Men när jag micklade med mönstret var jag tvungen att slå in, typ, 79/8 på en miniräknare, och när jag insåg att jag hade problem med att bara få det rätt, kände jag att det inte riktigt var någon idé att själv sätta mig in i ett nytt delkapitel av matte c... Eh ja...

Linda kommer iaf hit senare idag (ohgoshvadjagsaknarhenne!!!), och då ska vi försöka få ordning på vårt samhällskunskapsarbete... Sedan tänkte jag att jag skulle försöka bli klar med ett par av engelskauppgifterna också nu under helgen; isf tror jag att det är rätt lugnt med stora inlämningsuppgifter för stunden, så att jag istället kan ägna första halvan av veckan med att skriva av anteckningar, räkna matematik, och komma ikapp med de vanliga, mindre uppgifterna...
Sounds like a plan to me ^^

Somehow lyckades jag återigen göra detta till ett blogginlägg där jag bara klagar... -.-' ...Men hur som helst, det verkar ju onödigt att dessutom börja klaga över hur mycket jag klagar, så därför säger jag nu istället:

God natt allesammans; nu ska jag sova en stund för att sedan klä på mig, städa mitt rum och träffa Linda <3

Angst.

2008-08-13T23:30:00.005+02:00

Tisdagen tog slut. Onsdagen tog slut. Och BUP hörde inte av sig.
Betyder det då att de inte tog mig på allvar på sitt möte?
Eller att jag är helt frisk? Att det inte är något fel på mig? Skrattretande värre.
VAD FAN ÄR DET HÄR?
"Om vi inte hinner ringa dig på tisdag, så ringer vi dig på onsdagen."
Jamenvisst. Självklart.
- - -
Men jag har läst fyra delar av en alldeles underbar Criminal Minds-fanfic (Morgan X Reid <3) som Rebecka tipsade mig om, så det känns som om det inte spelar någon roll längre. Inte för att CM är viktigare än mina problem, men för att det får mig att sluta tänka på dem för en stund. Det är sommarlov. Jag kan ändå inte få ordning på några sömnrutiner. Jag har CM i någon form.
Verklighetsflykt <3
"You know, I always had a thing for Han Solo,"

Och kan jag inte sova inatt, eller får äckeltokpanik, eller bara dampar loss på det jävla BUP, kan jag åtminstone göra det jag är bäst på. Att fly undan verkligheten. Kanske mina låtsasvänner som höll mig sällskap under så många år förut kan tänka sig att komma tillbaka?

Sedan lyssnar jag på ljudklippet från när Roger Nordin från Rix Morgon Zoo kom ut i radio. Det är säkert 100:e gången (no, seriously), och jag lyssnar egentligen inte längre på vad de säger. Men på något underligt sätt gör det mig lite gladare. (Titti borde dock ha en annan inställning på sin mikrofon, så att hon inte hörs så mycket :/)

Sedan är Criminal Minds säsong 1 nere om X antal timmar (det ökar hela tiden eftersom de asen slutar dela), och det är iaf tredje gången jag laddar ner den. Har den utbränd på skiva, men den är utlånad och jag behöver desperat någonting som distraherar mig från allting nu.
(Säsong 2 är hos Linda och säsong 3 kan man ju inte se hur många gånger som helst i rad..)

Vad Fint

2008-08-10T20:04:00.003+02:00

Fint alltså att jag återgått till trenden att må asdåligt efter konvent... Trodde att det inte skulle bli så efter förra NärCon då jag förfinade mina må-bra-på-konvent-strategier nämnvärt.

Huvudet känns tungt och jag mår illa, har inte ätit någonting sedan klockan sju i morse. Och jag har faktiskt inte lust. Eller jo, men jag är rädd för att eventuellt kasta upp det igen.

Det hela kan iofs ha att göra med att jag inte sov någonting i natt. Samt att jag promenerade omkring i Örebro tidigt i morse iklädd en tunn maidklänning och frös. Eller att jag helt enkelt bröt varenda må bra-strategi jag någonsin har tänkt på typ.

Blah.
Nu ska jag ringa min kusin (en av dem snarare) och leka emo.
(Läs: fråga henne hur det går på hennes nya jobb)

*Attentionwhore-varning*

NärCon 2008

2008-08-10T17:39:00.000+02:00

Så var ännu ett NärCon till ända. Fredagen började för min del med köande; inte 13:37 när de öppnade, men jag var där ungefär 14:37 för att slippa större delen av kön. Då hade jag åkt direkt hemifrån Linda, och således var allt jag hade med mig i väskan en påse smutstvätt. Köade i alla fall och fick mitt inträdesband, samt träffade Rebecka, Nina och Emma (tror jag, de här timmarna är i skrivande stund lite luddiga: detta skrivs ett par dagar i efterhand). Sedan åkte jag hem för att äta middag, hämta rena kläder och byta om till piratoutfit. Nej, jag vet inte om det är ett ord, men jag var utklädd till pirat. Visserligen var dräkten rätt grovt improviserad, men jag kände ändå att jag var tvungen att visa mitt ställningstagande i NärCon 2008’s tema Pirates vs. Ninjas.

När jag kom tillbaka till Örebro träffade jag Linda, som var förstagångskonventare, samt Rebecka och Rikard. Vi började spela Phase 10 med två av Rikards gamla högstadiekompisar, vilka Emma döpte till Anders och Albin. Men om inte mitt (fenomenalt dåliga) namnminne sviker mig, så heter Anders egentligen Sebastian och Albin heter Patrik. Hursomhelst, Phase 10 tog nästan tre timmar, och jag vet inte om någon egentligen var riktigt peppad mot slutet (jag satt till exempel och spelade Tetris på Rebeckas DS samtidigt).

Åkte hem till Rebecka för att sova lite, och trots att vi somnade vid tretiden ungefär, så klev vi inte upp förrän vid ett. Eller, jag vaknade vid halv ett och Rebecka hade då klivit upp för länge sedan. Såhär i efterhand vet jag att hon skrev ett blogginlägg. :)

Väl tillbaka på konventet, jag iförd min maidklänning som jag köpte på C.U.M. i Stockholm, visste vi inte riktigt vad vi skulle ta oss för. Det slutade med att vi spelade Soul Calibur, så jag misstänker att min flickvän var rätt nöjd där någonstans. Jag minns även att vi senare under lördagen åt sushi på Akane och spelade Tekken.

Vi bestämde oss för att inte åka hem (läs: inte sova) under natten till söndagen, och eftersom jag var lite sugen på zombielajv men inte var anmäld till något, bestämde jag och Linda oss för att hjälpa Emma och Nina med att agera zombier för de som lajvade. Jag tog det väldigt försiktigt med låtsasblodet eftersom jag hade min maidklänning, men i ansiktet och på armarna sminkades det tuggmärken och blod för det vilda. Framåt natten blev min uppenbarelse alltmer zombielik, och trots att jag tvättade bort sminket efteråt har jag ännu inte riktigt skakat av mig känslan. Första lajvet jag och Linda lekte zombier var helt otroligt roligt; vi hörde en stor del av vad deltagarna pratade om och de öppnade dörren många gånger, så att vår insats blev lika mycket att röra oss och se ut som zombier, som att banka på dörren och skåpen utanför ”skyddsrummet”.

Andra lajvet för oss, var det sista för natten och det var en väldig tur. Det pågick ungefär mellan tre och sex, vilket för det första är längre än vanligt, och det verkade som om det inte var så många erfarna lajvare i den gruppen. Ofta kan nybörjare erbjuda panik i en trevlig form, men efter vad vi hörde utanför lät det mest som panik hela tiden. Dessutom verkade de glömma bort saker som att, ”nejmen oj, klassens populäraste tjej och föremålet för tre personers kärlek saknas, och åhnej, hon kommer springandes genom korridoren och skriker. Ljudet av ätande zombier hörs, och oj, hörrni, hon ligger död här utanför. Nästa gång dörren gläntas på har hon rört på sig. Där ser man!” Dessutom var det kaos bland zombierna; alla var trötta/hungriga och ingen fattade vad gruppen i ”skyddsrummet” hade för sig egentligen. De pratade så mycket och så högt, att vi inte ens märkte någon alls respons av att vi gjorde ljud ifrån oss. Detta resulterade i, att när klockan började närma sig sex och dörren inte hade öppnats på cirka 40 minuter, började vi zombier dansa och fåna oss i korridoren. Fortfarande väldigt tyst, men tänk er lajvarnas förvånade ansiktsuttryck om de hade öppnat dörren just då... Eller ja, det verkade komiskt då i alla fall.

Efter lajvet blev det en del springande över stan, i form av jakt på mat och ett försök att inte frysa ihjäl. Det första försvårades av att Örebro är helt öde klockan sex en söndagsmorgon, och det försvårade även det senare. Men, ingen dog, och vi hängde på portarna när ICA öppnade klockan sju. Sedan åkte vi hem till Rebecka för att hämta våra väskor, och ja, vi somnade i ett par timmar, och dagens hjälte blev Lindas pappa som hämtade oss och till och med skjutsade hem mig. Jag var så nöjd, när jag kom hem och huset var alldeles tyst och tomt på folk. Kröp ner i min favoritsoffa med ett täcke, och sov tills jag bara kände mig som en fjärdedelszombie. Känns bra att jag mådde så pass bra när jag vaknade igen, och att jag dessutom fått tillbaka internetuppkopplingen på min laptop gör det hela så underbart bra!

Jag vill avsluta det här inlägget med ett par saker, som kan vara kul eller bra att veta. Det första är kanske inte så intressant, men jag har sprungit runt och samlat en massa anteckningar på min diktafon inför mitt projektarbete, och även skapat en del kontakter. Ibland känner jag mig helt otroligt peppad inför det, och just nu är ett sådant läge.
Det andra är en hyllning, till att det var exakt ett år sedan som jag lärde känna Sam och Elli. Jag och Sam var med på samma zombielajv, sedan satt vi och snackade ett bra tag. Måndagen efter NärCon blev jag medbjuden när Elli skulle hem till honom, och det blev början på en fin (och vid något tillfälle aningen komplicerad) vänskap.
Sist, men inte minst, vill jag säga någonting till mina klasskamrater, de som jag vanligtvis aldrig pratar med. Jag vet inte om någon av er någonsin kommer läsa det här, men jag kan ju göra ett försök. Ja, er uppfattning om att jag är lite knäpp i huvudet stämmer med all säkerhet, men jag lovar att det finns förklaringar till att jag under den här helgen har träffat två av er när jag varit iklädd piratdräkt, en av er när jag haft maidkläder, samt att jag vandrat över Örebro innerstad klockan sex en söndagmorgon utklädd till maid-zombie.

That’s all for now.
Ronii

Grattis Linda

2008-08-07T10:00:00.001+02:00

Idag fyller min kära flickvän 18 år, och jag vill önska henne den bästa födelsedagen någonsin. Jag vet ingen annan, som verkligen förtjänar en perfekt födelsedag; efter incidenter och olyckligheter tidigare år. Jag skulle vilja se att din 18-årsdag fylls med solsken, en massa presenter, chokladtårta och all den uppmärksamhet som man varje år på sin födelsedag önskar få.

Jag borde packa väskor nu

2008-07-23T13:48:00.002+02:00

Känner mig isolerad här ute på landet. Detta är inte ett fenomen som sker speciellt ofta, då jag för det första trivs med att vara ensam, och för det andra inte ens spenderar speciellt mycket tid här ute...

Det finns en handfull gamla vänner som jag längtar efter att få träffa, och jag börjar få riktigt dåligt samvete för att jag är så dålig på att höra av mig. Dock är jag för tillfället sjuk, så det är inte så mycket jag kan göra. Faktiskt har jag hostat så mycket den senaste veckan, att mina föräldrar hotat med att jag kanske inte ens får åka på Pride. Det är hemstkt! Som jag har längtat, efter att få tillbriga tio dagar med flickvännen i Stockholm. Ända sedan förra årets Pride har jag längtat efter färgerna, människorna, känslan av konstant fest, etc., etc., etc.

Dock har jag de senaste dagarna mått lite bättre för varje dag, och igår kväll kunde jag faktiskt ligga ner på rygg (om än fortfarande med en soffkudde under bäddmadrassen) utan att känna det som om jag skulle hosta ut mina lungor. Hoppas på att jag fortsätter bli bättre innan fredag, för även om jag nu kanske mår så pass bra att mina föräldrar skulle låta mig åka, så vore det inte så roligt att ligga och hosta på ett hotellrum i tio dagar...

Blah. Det kanske inte är så farligt, fastän jag klagar som den mest lidande killen när jag blir sjuk. Så är jag aningen bitter, för att min flickvän är i London så att jag inte kan träffa henne. Kom hem! ;_; <3

Måste gå och "fortsätta" packa väskorna. Eller jag kan ju åtminstone börja planera Pride-veckans outfits, och låtsas att jag gör någonting vettigt.

Ronii

Franska finurliga (?) förpackningar

2008-06-08T19:29:00.004+02:00

Fick en dos dåligt samvete när jag häromdagen var tvungen att meddela min franska brevvän att vi ännu inte hade provat osten som hon gav oss, och efter en påminnelse om detta till min far, blev vi båda väldigt peppade att äta kex med camembert och honung eller kiwimarmelad. Det var först när jag skulle öppna förpackningen, som jag insåg att fransmän till och med förpackar saker mer noggrannt än vad min mor gör (!). Först var där en plastpåse av vanlig fryspåsesort, noggrannt tillsluten med en liten bit plastöverdragen ståltråd. Sedan ett lager aluminiumfolie, som dessutom var täckt av ett lager plastfolie. Under detta var en urriven sida ur en dagstidning, följt av ytterligare en fryspåse; lika noggrannt tillsluten som den första. Då hade man kommit till förpackningen som osten såldes i; en trälåda, i vilken osten låg, invirad i plast.

Jösses, alltså.

Myslördag

2008-05-17T23:14:00.001+02:00

Jag älskar känslan av att efter en lång arbetsdag sitta nyduschad och känna tröttheten komma krypande... Dock blir det inget sova ännu, nu ska jag och min far äta sushi, dricka vittvin och se på film <3

Trevlig helg allihop! :)

For the record

2008-05-14T21:55:00.005+02:00

Jag skolkade faktiskt inte idag, trots att jag kanske hade gjort det om jag inte vaknat med halsont. Vaknade i morse, matade fiskarna, började klä på mig och insåg att nej, det här fungerar inte. Sjukanmälde mig och somnade om. Vaknade vid ett-tiden med huvudvärk, och när pappa ringde hem vid två-tiden konstaterade han att jag lät sjukare än i morse. Trots att jag försökte låta hyfsat pigg när jag svarade i telefonen...

Blah. Helt enkelt underbart att jag har engelska NP imorgon; läsförståelse och hörförståelse. Far tycker att jag borde åka dit, göra provet och sedan åka hem, men jag pallar nog inte med att missa ännu mer samhällskunskap (missade ungefär tre timmar av den fantastiska varan idag), när varje lektion dessutom kräver att man hänger med uppmärksamt för att förstå.

Godnatt

Jag är Besviken på dig

2008-05-13T23:23:00.020+02:00

- det Typiska med Tårar; de Trillar så Tragiskt på Töntar med Känslor -

Naturligtvis var dagen tvungen att sluta i tårar. Eller så är det morgondagen som inleddes med det. Det är så typiskt, varför kan jag aldrig ha en helt perfekt dag utan att förstöra den?

Jag var så glad förut idag. Fick tillbaka det sista provet i japanska, med MVG vilket även betyder att jag kommer få det i betyg. Gjorde den sista delen av franska NP, muntliga, och även om det kanske inte gick sådär jättebra var det faktiskt riktigt skoj. Hade aldrig tidigare pratat med killen jag gjorde provet med, men han var förvånansvärt trevlig och vi skrattade åt att jag (som alltid) blandade ihop England (Angleterre) med Tyskland (Allemande).
"Jag tycker mycket om ön där Tyskland och Skottland ligger."

Jag fick tillbringa en massa tid med dig, och för en gångs skull satt jag och min far och åt middag i samma rum, vilket var trevligt. Jag var glad och avslutade dagen med att titta på Desperate Housewives tillsammans med min bror.

Satte mig sedan här, liksom på väg till duschen, och sade att jag bara skulle sitta en liten stund. Så blev det uppenbarligen inte, eftersom jag fortfarande sitter här. Min far kom upp hit nyss, han hade nog sovit och blivit väckt, och påpekade att jag ännu inte gjort mig klar. Han svor inte. Han skrek inte. I själva verket höjde han nog inte ens rösten. Men besvikelsen, åh vad jag hatar den, det där ansiktsuttrycket som säger "Jag trodde att jag kunde lita på dig".
Som alltid.

Jag försökte hålla mig lugn och trevlig, för jag vill verkligen inte starta gräl varje gång jag träffar en person som jag älskar. Det bara blir så. För jag kan ju inte bara vara tyst, så nu försökte jag helt enkelt förklara att jag inte planerade att ljuga. Att jag gör ju det jag ska göra, klarar skolan med höga betyg. Jag gör mina sysslor hemma, med att hålla mitt rum snyggt och att tvätta när jag blir ombedd. Att jag ibland vill göra annat än att gå i skolan och göra läxor. Hann inte ens komma till att han hade hindrat mig från att göra mina sysslor, genom att klippa gräset själv. Eller att jag fick göra tvätten själv idag, eftersom han somnat. Att jag inte är ute och super på helgerna, och aldrig har testat droger.

Allting bara brast, och då får jag istället höra att jag kanske är så trött att jag börjar gråta för allting. Men vad vet ni om mig egentligen? Jag kanske bara är sådan, att jag har nära till tårarna.
Om ni tillbringade tid med mig hade ni kanske vetat.

~ ~ ~

Edit: Jag känner verkligen inte för att åka till skolan imorgon. Allt känns värre än på länge, jag orkar nog helt enkelt inte med morgondagen. Orkar inte med lektionerna (varken de jag har tredubbelt eller de som är inställda), eller att vara rädd för att bli lämnad av de få som faktiskt tilltalar en (när de känner för det). Har mängder med saker att göra i skolan, har saker jag kan göra hemma för att tjäna lite pengar. Skulle hellre rensa rabatter och olja utemöbler än skriva uppsatser för tillfället, men när jag känner efter så vill jag mest av allt bara ha sommarlov. Jag vill verkligen inte till skolan, men försöker jag vara hemma imorgon kommer det bara bli ett mummel om att jag sovit för lite i natt.

Ångest finns nämligen inte, om man inte ser den.

Nils Ferlin

2008-05-13T23:17:00.001+02:00

Man dansar däruppe
Klarvaket är huset
Fast klockan är tolv
Då slår det mig plötsligt
Att taket, mitt tak
Är en annans golv

Saker inför Pride

2008-05-12T23:08:00.006+02:00

Åh, vad det här med Pride i sommar känns bra nu! Eller det började göra det för en dryg halvtimme sedan, när jag insåg att vi kanske har hittat ett ställe att bo på <3

Det är nämligen jättesvårt att hitta någonstans att sova i Stockholm, under ungefär tio dagar i augusti (högsäsong), när man har en students ekonomi och inte ens har fyllt 18 år ännu. Men omöjligt verkar det alltså inte bli! :D

~ ~ ~

Föresten var det riktigt komiskt i eftermiddags, när jag och min sötnos (sorry för formuleringen alltså, det är sent och jag vill inte outa dig i onödan) gick mot skolbyggnaden, hållandes varandra i händerna. Vi hade just sett att några tittade konstigt på oss, konstaterat att vi ju ändå aldrig behöver se dem igen, och skrattat år dem, när vi sprang in i en skolkamrat. Dennes ögon mötte våra, munnen log och sade 'hej', blicken for ner mot våra händer, och sedan upp igen. Minen var ungefär som om någon av oss hade glömt ta på sig byxor eller något...

Jag tycker sådant här är skitkul, och det vore i ärlighetens namn väldigt konstigt om inte större delen av skolan redan visste om det. Men tydligen kan man fortfarande förvåna, och roligt är det!

Ronii försöker sig på en comeback

2008-05-10T23:30:00.007+02:00

Den senste tiden har väldigt många av mina vänner påpekat att det var länge sedan jag uppdaterade min blogg, och det är jag mycket medveten om.. Jag har tagit en mer eller mindre frivillig paus ifrån allt vad bloggar och bilddagböcker och communities heter i över en månad nu, men nu känner jag att jag ska försöka ta tillbaka (eller vinna tillbaka, återvinna... :P) mitt liv på internet. Regagner ma vie sur l'Internet, så att säga.

Anledningarna till att jag inte riktigt pallat med internet den senaste tiden är många. Ska försöka sammanfatta hela situationen lite snabbt... Nästan allt skolarbete har gjorts i sista minuten, med ångest för att jag borde plugga men inte kan; mitt rum har sett värre ut än det gjort på åratal, vilket bara ger mig mer ångest egentligen. Jag har knappt haft tid att umgås med kompisar; alla prov i skolan har gjort mig något så grymt instabil att jag till och med glömde bort min tid hos kuratorn (folk i cyberrymden som inte träffat mig; jag är inte en person som glömmer bort viktiga möten!). Haft huvudvärk fyra dagar av den senaste skolveckans fem... Osv.

Vad jag försöker säga är att jag inte riktigt har varit mig själv den senaste tiden, och ännu mindre den person jag vill vara. Till er som väntar på svar från mig, i mail eller meddelanden, här på bloggen eller på QX; håll ut! Det kommer förhoppningsvis snart. Jag hatar er inte och jag försöker inte säga upp kontakten med er. Förlåt mig för mitt försvinnande.

Föresten vill jag bara säga, att jag vet inte alls hur allt det här hade gått om jag inte hade haft dig... Tack för att du finns där, lyssnar och utbyter tankar när jag är förvirrad. För att du lindrar paniken, och för att du vill ta upp lite av all den extra plats som finns i min säng, när jag känner mig som mest ensam <3

Parent night @ school

2008-04-07T23:22:00.006+02:00

Idag gällde det alltså. Vad vi har planerat inför och jobbat på sisådär sju timmar per vecka i en månads tid. Eller ja, det var tanken i alla fall. Klassen ockuperade skolans största provsal (förutom aulan, men den tillhör egentligen inte skolan ändå) och belamrade den med allt från jeans och mobiltelefoner, ekologisk kladdkaka och affischer, till Power Point-presentationer och over head-bilder med statistik. Temat för kvällen var miljötänkande.

Jag hade riktigt roligt, och jag känner mig faktiskt inte det minsta bitter över att jag just tillbringat en hel eftermiddag och kväll i skolan. Det kan nog vara den enorma stressen jag kände inför alltihop, i kombination med att allt gick så bra, som gör att jag nu har en underlig känsla av att allt kommer gå bra. Måhända går den över direkt i morgon bitti, eller så håller den sig ända till lunch. Men jag vet åtminstone, att jag tänker njuta av den här känslan medan jag kan.

En timme innan föräldrarna skulle komma hade gruppen som ansvarade för fikat inte fått några tallrikar eller muggar av vår lärarinna, som hade flytt fältet och förmodligen satt på sitt kontor pimplandes kaffe. En annan grupp hade inte gjort klart sina affischer, en tredje hade blivit nerkickad till nedre änden av klassrummet för att stapla upp en mindre elektronikaffär. En halvtimme innan föräldrarnas ankomst hade min grupp, efter två timmar slit, fortfarande inte fått projektorn att sammarbeta med min dator. Naturligtvis enbart för att när vi provade på morgonen gick allt så äckligt enkelt. Lärarinnan var fortfarande borta, fikagruppen i mindre upplösningstillstånd och någon fick för sig att ändra ordningen på alla stolar mitt i alltihop.

På något mirakulöst sätt fick vi till slut ordning på alltihop, som genom ett trollslag. Skolans dataexpert och en datalärare hade mer eller mindre sagt att vi fick ge upp vår fina Power Point-redovisning och göra om skiten lite snabbt, halvdant. Vi blev smått desperata, och bestämde oss för att starta om alltihop för sjuhundraelfte gången. Det fungerade. Ingen vet varför.

Ungefär samtidigt hade plötsligt fikagruppen allt de behövde, lärarinnan satt glatt mumsandes på en sallad cirka två meter från oss och tjejen med introduktions-Power Point:en dök upp. Föräldrarna verkade nöjda, i alla fall mina. Dock var de naturligtvis tvugna att hålla en våldsam diskussion med mig i bilen på väg hem, om varför några grupper hade fel på vissa punkter. De sa inget om min grupp, så jag kunde inte säga så mycket. Vadå frukter och närproducerad mat, jag pratade ju om sopsortering? och jag lyssnade med ett halvt öra där jag satt och försökte titta på Simpsons på min dator. Visst hade de vissa poänger, men jag tyckte inte att det kändes särskilt hållbart att stråla mat så att den håller sig sjukt bra (f ö måste alla kryddor i Sverige vara strålade, men det är förbjudet med andra livsmedel), äta det vi vill ha och skicka det som blir över till u-länder. Liksom; ta deras mat, äta det vi vill ha och av 'barmhärtighet' skicka tillbaka det som inte dög?

Jag försökte säga att man inte ska skicka mat och på så sätt göra dem beroende av oss och likande, men till ingen nytta. Däremot fick jag en utläggning om att man skulle kunna skicka all mat på annat sätt än med flyg, eftersom den skulle hålla sig mycket längre och tåla en längre resa med båt eller tåg. Det kan jag hålla med om, men allt jag ville var egentligen bara att lämna den långa kvällen bakom mig och titta på Simpsons. Väl hemma fick jag en syrlig pik om att jag haft datorn uppe, bara för den korta resan hem.. Tack så mycket.

Dreaming away

2008-04-06T17:55:00.009+02:00

Idag har jag sovit längre än jag borde, låtsats att jag inte har några som helst problem och haft Criminal Minds-maraton med mig själv. På söndagskvällar går veckans avsnitt i repris, så förmodligen ska jag sedvanligt se det ikväll också. Men nu är det dags att ta sig ur dagdrömmen, fantasin som säger att jag är precis helt frisk i huvudet, och försöka komma ikapp vardagen lite. Helst utan att få panik; således måste jag antingen fly fältet eller börja med att röja upp i mitt rum, för att sedan kunna sätta mig med lite skolarbete. De flesta tonåringar skrattar när jag säger att mitt rum är stökigt, men för mig är det katastrofalt. Fast å andra sidan förstår de inte heller hur jag kan tillbringa 90% av tiden jag är hemma i mitt lilla rum, med dörren stängd och med bara fiskarna som sällskap...
Jag kanske helt enkelt bara är knäpp?

Ai desu ka

2008-04-03T22:11:00.003+02:00

Angående fenomenet att sitta på ett café i flera timmar med en vän, diskutera världsproblem och plugga. Eller så kallas det att fika, snacka sex och blänga på skolböckerna. I vilket fall är det otroligt mysigt, något som i alla fall jag önskar att jag kunde göra oftare.

Hur många gånger har man inte upplevt, att personerna vid bordet intill plötsligt bytts ut för tredje gången? En servitris har för länge sedan hämtat ens tallrikar och en annan har hunnit fråga om man väntar på att få sin beställning, och konfunderad gått iväg när man svarat 'nej'. Naturligtvis kan vissa saker speedas upp, till exempel händer det att bordsgrannarna försvinner mystiskt när man just har tagit upp ett nytt samtalsämne, som då inte behandlar vädret eller politik.

Väl ute på gatan inser man hur lång tid som egentligen förflutit. Det är inte längre lika ljust ute som när man gick in, och värmen som möjligtvis fanns i luften försvann med solen bortom husen vid horisonten. En promenad runt staden i väntan på färdmedel hem, inkluderat en vilopaus på en parkbänk med vacker utsikt. Prata ännu mer, sedan är plötsligt dagen slut. Men den har varit så underbart bra.

Helt enkelt en hyllning till att ta det lugnt med sin bästa vän <3

Japan Pride

2008-04-02T22:55:00.006+02:00

Åh, snälla. Låt mig åka till Tokyo Pride!

Detta är dessutom inlägg nummer 100.. <3

Le monde entier est folle

2008-04-01T21:50:00.010+02:00

När jag kom hem efter skolan idag, klockan var väl runt fem, insåg jag att båda mina föräldrar jobbade idag och att jag och min bror således var ensamma hemma. Vilket vi fortfarande är. Mor hade tagit bort madrassen och lakanen från mitt golv (Lilith sov här inatt) och lagt in ren tvätt ovanpå min säng. Übermys att slippa få ångest över att man inte pallar fixa i sitt rum, och inte heller över att någon ruckat på ordningen i ens garderob. Lade mig på soffan och slötittade på tv en stund; när min brorsa tröttnat och lämnade mig ensam framför Extreme Makeover - Home Edition somnade jag rätt snabbt och sov sedan ungefär två timmar. Åt middag och kände mig riktigt bra. Inte allför mycket på väg att bli sjuk och inte för pigg för att kunna somna ikväll.

Som så många andra dagar försökte dock mitt huvud få mig att må dåligt för att jag inte pluggat, men jag vet inte riktigt vad som hände. Jag fick inte totalpanik, ingen ångest, och fastän jag fortfarande inte har gjort sådär jättemycket känns det faktiskt rätt lugnt. Det är ju lite stört, eftersom jag tidigare idag känt att jag inte pallar någonting. Försenad historieuppgift. Stavat fel på svenskuppgiften. Sådant som egentligen inte är jag.

Kände även att Deathgame kan ta sig i röven, mer eller mindre. Redan när jag anmälde mig för x dagar sedan ångrade jag mig (PandaPirater, tänk ungefär Jennys panik när hon insåg att man inte kunde ångra sin anmälan..) och trots att jag var så peppad förut är jag inte det längre. Deathgame är förvisso asroligt, och jag vill verkligen inte lägga av helt. Däremot känns det som om jag kunde behöva en paus; gå klart tvåan och kanske få ordning på en massa saker först. Det är egentligen inte förrän jag skriver detta som jag verkligen inser, hur mycket jag faktiskt har att ta itu med för stunden.

Jag skulle väl kunna sammanfatta min situation (på ett annorlunda sätt än jag tänkte mig när jag började skriva) med att jag skulle behöva pausa allting för ett ögonblick och ge mig själv lite tid att andas. Pause and load, Ctrl + Z eller varför inte Esc? Tvångstankarna finns där som vanligt, hela tiden och för tredje gången i mitt liv är de liksom mer än bara närvarande. Går tvåan på gymnasiet och jag är rädd för att inte få tillräckligt bra betyg för att komma in på den linje jag vill. Precis vad som helst ger mig ångest nuförtiden; till exempel om någon flyttar runt saker i min garderob eller om jag misslyckas lämna in en uppsats i tid. För att liksom avsluta det hela lite fint är jag olyckligt kär och inblandad i ett gigantiskt triangeldrama.

I have the weird feeling that God forgot to make ventilation holes in my box.

Läxor och kärlek, stresspanda!

2008-03-26T23:44:00.009+01:00

Sitter ensam mitt i natten. Framför datorn med skolboken lagd åt sidan,
sedan man kommit på att det inte funkar att bli klar med den ikväll ändå.

Inrullad i en filt, tjocka sockor på fötterna. Strumpbyxor under jeansen...

Känner sig som en förädare, eftersom man lovat att gå och lägga sig

men ändå inte gjort det. Folk påpekar att man inte kan hålla vad man lovar.

Man känner sig dålig. Hemsk.

Kollar inkorgen för sjuhundrafemtioelfte gången. Fast det är min

tur att skriva. Jag kan inte ta itu med någonting så viktigt, av rädsla

att förlora det lilla som kanske finns. Inte riskera.

Läser senaste mailkonversationen, känner mig varm inuti. Pirret man kände

när man som barn såg någon man gillade. Önskar att jag vågade, att jag fick,

att det var godkänt. Att allt inte vore så svårt.

Ser suddigt genom läsglasögonen. Din blogg uppdateras nog inte ikväll.

Skolböckerna ligger bredvid, läxorna hånfullt halvgjorda. Hånfullt hatande

hackar de, halvgjorda och hala ger de mig ett hektiskt helvete.

Kramar min stresspanda och gör mig klar för att sova. Slumra, drömma,

faktiskt ta det lugnt. Sova ensam och önska, att så inte vore fallet.

I min alldeles för stora säng.

Reklambanner

2008-03-22T02:50:00.007+01:00

För att det på Qruiser ligger en väldigt rolig reklambanner från RFSL... Första gångerna jag såg den höll jag på att trilla av stolen av skratt - av någon outgrundlig anledning.

Men ja, det kanske är någonting att fundera på.. How's your basic knowlegde? Min inställning är att, man kan aldrig veta för mycket (jag började dock tvivla när jag såg Senrys bild till frågan om fisting...)

Vad bilden förresten inte passar in alls tillsammans med de övriga färgerna på min blogg...

Himlen och lite till

2008-03-21T00:46:00.013+01:00

Idag, på väg tillbaka från busshållsplatsen dit jag följt en vän, tittade jag som så många gånger tidigare upp mot himlen för att återigen påminna mig om hur vacker denna värld ändå kan vara. Bergen låg där precis som vanligt, de blå bergen delade även denna dag med sig av sin skönhet. Det brukar bara vara himlen som ändrar utseende - ibland är det molnigt och ibland klarare än vad man trodde var möjligt. Tror inte heller att det finns en nyans på färgskalan, som jag inte sett himlen ovanför de där bergen vara klädd i.

Idag tycktes himlen vara så mycket närmare jorden än vanligt. Jag tänkte, att det här är en sån där dag, då man nästan kan tro på att vi skulle kunna trilla av vår planet. Det kändes inte alls långt, genom lagren av luft och ut i.. Ja, vadå? Ett svart vakuum, en fluffig låtsasvärld eller Guds himmel? Kanske är det så, att precis där vi tänker oss att "himlen" slutar så sitter Gud, med våra nära och kära som han har hämtat hem till sig. Idag kanske de var litet närmare än vanligt.

Det var inte förrän alldeles nyss, när jag läste i en kusins blogg, som jag reflekterade över att det idag är exakt ett år sedan som min morfar lämnade det här livet. Då han kände sig klar med sin uppgift här och vandrade iväg. Det känns verkligen inte som om det var ett år sedan.

Jag minns att jag skrev en del om det i bloggen; hur vi besökte honom på sjukhuset, om operationer och om att ha levt ett långt liv. Om begravningen och om att förlora en närstående. Tänker på de sista orden min morfar sade till mig, och för första gången på väldigt länge gråter jag faktiskt vid tanken. Kan faktiskt inte komma ihåg att jag gråtit sedan tiden runt begravningen, efter den har jag på någon sätt känt ett lugn över att jag vet att han har det bra där han är nu. Således har saknaden inte riktigt tagit sig ut i form av tårar, förutom den allra första tiden.

Det kanske är som min kusin skrev i sin blogg idag; att det tar minst ett år att verkligen inse att någon är död.

I dare ya!

2008-03-17T21:18:00.007+01:00

Jag blev utmanad av Linda någon gång förra året (27/10 efter en närmare koll), och det har sedan dess legat en halvfärdig draft sparad här och jag har helt enkelt inte pallat skriva klart den. Nu när Lilith gjorde den i sin blogg kände jag att okay, jag får väl rycka upp mig och faktiskt göra klart den jag med.
So, here we go...

Regler:

1. Länka till den som utmanat dig.
2. Berätta 7 sanningar om dig själv.
3. Utmana 7 personer i slutet av ditt inlägg.
4. Lämna ett meddelande till dem du utmanat.

Sju sanningar om mig:

1. Jag använder en väldigt mjuk tandborste, en för mycket små barn, eftersom jag annars borstar sönder mitt tandkött. Jag har dock aldrig haft hål i tänderna.

2. Jag får ganska ofta ångest över skolan, vilket nästan alltid medför att jag istället inte kan göra någonting. Detta orsakar självklart bara mer panik, och det brukar sluta med att jag somnar ovanpå min säng, med smink och kläder och allt. Helst för att vakna vid elvatiden på kvällen, med huvudvärk och oförmögen att somna om.

3. Jag läser lite ur Bibeln varje dag.

4. Sedan jag var fyra år gammal har jag hunnit ha både vanliga glasögon, kontaktlinser och läsglasögon. Och således gjort ett antal optiker rika.

5. Jag tycker verkligen inte om mina bröst, sålänge de inte är i en bh.

6. Jag tycker om att vara lite hungrig när jag går och lägger mig på kvällen, och har jag ätit direkt innan jag somnar mår jag illa när jag vaknar.

7. Jag har haft tvångstankar sedan jag var liten, vilket innebär att jag bland annat gör lustiga ljud med halsen och tar på väggar och dylikt med händerna. Samt att jag mår dåligt om jag inte gör många vardagssaker i en speciell ordning. När jag var riktigt liten trodde jag att jag skulle kräkas om jag inte gjorde vissa saker, senare trodde jag att jag skulle dö. Nu går det helt enkelt inte att låta bli.

Jag utmanar:

De som känner sig manade, tänker inte försöka tvinga någon. Men de som gör det får gärna meddela mig så att jag kan kolla vad de har skrivit :)

Hälsoprat

2008-03-17T19:57:00.006+01:00

Var på återbesök på sjukhuset idag, barn- och ungdomsavdelningen, och träffade min gamla astmaläkare. Gjorde ett nytt test och de gamla vanliga. Blåsa luft i olika apparater och mätare. Få dubbel dos medicin (skakig som ett asplöv - och lite till, samt lättare hjärtklappning) och göra vissa tester igen. Alldeles utmärkt, blåste 119% av vad som var förväntat och medicinen gjorde nästintill ingen verkan. Detta i kombination med att jag knappt behövt använda medicinen sedan förra besöket, vet ni vad det betyder? Jag har inga astmabesvär längre. Underbart alltså.

I och med att jag fyller 18 senare i år tyckte Leif (min läkare) att det var lika bra att vårdcentralen tar över från nu, såvida jag inte får några 'problem på vägen', som han sade. Alltså inga mer besök på barn- och ungdom, såvida jag inte plötsligt får besvär igen (men ingenting tyder på att jag skulle få det! :). Dessutom skrev han en remiss till ögon-, näsa- och halsavdelningen för att jag jämt är förkyld. Jag avböjde nämligen behandling med kortison, nästan likadan medicin som den jag haft tidigare mot astman, vilket han nu frågade om han skulle skriva ut till näsan. Jag pallar inte att bli tröttare än vad jag redan är, och sade att jag skulle uppskatta en riktig undersökning först, för att eventuellt få reda på anledningen till alltihop. Så han gjorde som jag bad honom (:

Jag är glad.
Dessutom har jag fått glasögon igen, om än bara när jag läser.

Att växa upp

2008-03-13T21:40:00.007+01:00

"Visste du förresten, att Nederländerna är det

mest multikulturella landet i Europa förutom USA!"

Dessa mycket intelligenta ord kom från min kära kusin Linda. Linda, som är två år äldre än mig och som redan har hunnit med en massa saker i livet. Imorgon åker hon, ty hon ska flytta till Amsterdam för att bo där i ett år. Folk bara lämnar mig, och folk skaffar sig karriärer och vuxenliv och jag är ju bara barnet fortfarande.

Eller barn förresten, jag fick även tillbaka ett brev jag skrev till mig själv som tolvåring. Jag hade ett svagt minne av att jag och Linda satt och skrev brev, förseglade dem och gav till varandra för förvaring. På brevet jag nu åter höll i min hand stod det "LÄMNAS TILL ELLINOR ANNELIE ERIKSSON DEN 1 MARS 2008". Ganska nära ju, ärligt talat vet jag inte vart Lindas brev är (jag har flyttat en gång efter att jag fick det).

I brevet berättade jag om hur livet såg ut med skolan, vänner, kärleken, att min fasad var fejk. Saker jag inte minns att jag tänkte då. Inte heller att förglömma, jag skrev om en väldigt speciell person som jag älskade, tydligen utan att riktigt vara kär i. Har ingen aning om var han finns idag, eller om jag någonsin kommer träffa honom igen. Känner att det kanske inte gör sådär jättemycket, men mitt tolvåriga jag hade varit rent förstörd vid tanken.

Några bilder på brevet kommer läggas upp i min bilddagbok, och en dag kanske jag klarar av att publicera hela brevet här. Känns som om det fortfarande är för personligt, då jag förmodligen lärt mig mer om mig själv genom att läsa det än vad jag annars gjort i år. Men det är nog lite som den inre kampen jag utkämpar om alla mina tankar. De är personliga och speciella, vissa underliga eller rent av konstiga. Alla säger de mycket om mig som person, och att låta andra ta del av dem vore som att publiceras i en kvällstidning driven av Rita Skeeter. Men ibland undrar jag, om inte det bästa vore att bara låta alla läsa allting. Varför inte ge alla släktingar länken till min blogg på en gång? Tillgång till min QX-presentation?

Kanske kunde någon, en endaste person, förstå vad jag menar.

Drama Queen

2008-03-12T23:06:00.002+01:00

Har suttit och nördat Bimbo Boys låt Drama Queen väldigt länge nu.
Kan man knarka musik så är det nog det enda rätta uttrycket... <3

Det känns som om jag inte pallar göra någonting.
Det känns som om mina betyg har bestämt sig för att sticka iväg till varmare breddgrader, och jag pallar verkligen inte göra någonting för att försöka förbättra dem.

Fuck. Det här skulle ju inte bli ett sådant där klagomålsinlägg... Så jag ska försöka vända tillbaka det till någonting positivt. Bra saker jag har gjort idag:

+ Skrivit klart mitt CV
+ Lyssnat på Bimbo Boys musik
+ Hittat några ställen jag kan söka sommarjobb på
+ Sovit (för det behövde jag verkligen)
+ Pratat i telefonen med Lilith
+ Ätit middag med hela familjen
+ Skrivit ett meddelande (med versaler, för säkerhets skull) under en av bilderna i min bilddagbok till min klass, som jag hoppas att någon läser. En manöver för att undvika att jag gör någonting riktigt dramatiskt, typ.

..Och nu ska jag sova.
Godnatt

Ingen förstår vad jag bubblar om \o/

2008-03-06T19:47:00.010+01:00

Värsta vårkänslorna idag, jue :D

Jag vill engagera mig! Jag vill starta en lokalgrupp inom Ungdom Mot Rasism!

Orkar inte skriva någon sammanhängande text idag, så det blir en massa random kommentarer som, i bästa fall, någon enstaka person förstår.

Dagen har i allmänhet känts rätt skum.. Sprang runt en massa i skolan och var förvirrad, hade missuppfattat tider och skit. Stressade som ett as i onödan. Tydligen är det möte nästa vecka. Blah. Lite pinsamt sådär...
Förresten saknade jag dig asmycket idag. Så nära, men ändå så långt bort...
Sprang staden runt typ, under håltimmen med Adam och under idrotten med Peda. Letade efter en schal (stavas det så? o_O), men hittade inte vad jag är ute efter. Jag vill ha miljömärkta kläder! :D Årets första utomhusglass också. GB.. Mera blah där.

Fick sällskap av Bejk på bussen idag, så uppenbarligen har vi kommit förbi det klassiska stirra på varandra med hotfull blick efter som vi är fiender-stadiet. Det verkar som att AEGD kan komma att bli våra nya ärkefiender. Men så kan man ju titta på Larben; en gång FTA's förskräcklige ledare och numera vår maskot :')
Så passa er, Bejk och Zoxxy. Ni har kanske värre saker än dg-död framför er :P

Btw, här är en länk till Bejk, om AEGD har hittat min blogg. Vilket jag antar att ni har efter tipset; det är ju inte överdrivet svårt.. :P
Kan man inte sina Hanky Codes kan det nämligen gå illa! :O

Förresten har mina föräldrar åkt nu; de är på väg till Barcelona med min fars jobb. Med andra ord är jag hemma ensam med min bror (ikväll även extrabror ^^), och tuffaste utmaningen kommer förmodligen vara att laga mat till honom. Där går inte kikärtor, spenat och quornfärs hem, inte! Dock har mor gjort hasselnötsbiffar som brodren faktiskt verkade gilla. Och så finns det köttbullar och lasagne i frysen, men tro inte att jag tänker peta på det >.<'

Jag är en miljöfara

2008-03-05T18:25:00.005+01:00

På http://www.klimatsmartcommunity.net/ finns ett test där man kan kolla vilken inverkan på miljön man har. Man fyller i saker om ens livsstil, som hur ens hus värms upp, hur mycket man reser och hur mycket man handlar. Till exempel. Gjorde egentligen testet för att vi fått i läxa att göra det, men det var intressant och fick mig ännu mera pepp på att försöka göra någonting bra för miljön.

Jag tycker att jag ständigt jobbar för att få mina föräldrar att minska på energiförbrukningen i huset, till exempel springer jag runt och släcker lampor i tomma rum, stänger av apparater som står i stand-by läge och drar ur sladdar till mobiltelefonladdare som inte används för stunden. Detta tills folk bokstavligen blir galna på mig, och ibland känner jag som tonåring att det finns ändå inget jag kan göra.

Jag vet mycket väl att det kan jag, bland annat genom att själv bara köpa ekologiska kläder och saker som inte har fraktats så långt. För mina föräldrar låter mig ju välja vilka jeans jag ska ha, sedan att jag automatiskt ska välja de miljövänligare spelar nog ingen roll för dem. Har även funderat en längre tid på att ha en mindre strejk, i form av att vägra ha några lampor tända i mitt rum om jag inte får dem utbytta mot lågenergilampor... Får fundera på det där, och blir jag tillräckligt radikal kanske jag börjar släcka alla lampor i huset som inte är av den miljövänligare sorten...

Testet fick mig att tänka efter ännu mer, och som sagt känner jag mig mer peppad än någonsin att göra en förändring. Gör testet du med, och få inspiration!

3 mars

2008-03-03T21:02:00.002+01:00

Jag är kär -
bara så att ni vet :')

Jonas Gardell <3

2008-03-02T22:04:00.006+01:00

Igrår var jag och min far på konserthuset i Örebro och såg Jonas Gardell uppträda. Tillfällig gäst i ditt liv <3 Are wa ai desu! :)

Först föreställningen, som var underbar men inte fullt så rolig som jag hade förväntat mig. Dock hade jag rent orättvisa förhoppningar, eftersom han har gjort så många bra saker förut. (När jag tittar på Livet kan jag säga skämten precis innan han gör det) och den här föreställningen var också lätt värd :')

Jag grät ganska mycket under första halvan av showen, dels för att det var så hysteriskt roligt att jag höll på att trilla ur stolen, men också för att en del av de saker han pratade om var sorgliga. Som när han pratade om sin mamma.. Föreställningen föll lite efter drygt en timme, och man saknade den hysteriska humorn han har levererat tidigare. Dock sjöng han Nästan vackra och Aldrig ska jag sluta älska dig i slutet, och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen för att det var så fint. Faktum var att redan när han först började prata om bettskenor visste jag att han skulle sjunga den och började pipa lite smått för mig själv (mycket möjligt att det lät ungefär som när svenskläraren sade att vi skulle börja arbeta om Shakespeare)...

Det var en hel del referenser till hans tidigare verk, men dessvärre spelade han lite väl mycket på publiken. Första gången jag hörde honom säga Men Gud vad ni inte fattade det där (Livet?) skrattade jag så att jag grät men igår sade han det väldigt ofta. Så när kanske en fjärdedel av publiken hade skrattat åt ett skämt som de kände igen från tidigare, försökte han locka fram skratt som spelade på att man inte hade förstått. Höll inte riktigt i längden...

Dock älskade jag när han pratade om dockteater-dockorna. Han skulle ha en duva som symboliserade att Gud sände sin ende son till jorden (Joh 3:16), men han hittade ingen så han hade tagit en anka istället. Publiken skrattade. Sedan sade han, att det passade ju faktiskt ganska bra, eftersom den skulle symbolisera den heliga anden. Publiken smådog och jag höll återigen på att landa på golvet...

Efter föreställningen (som btw filmades till DVD-utgåvan av showen) gick vi till East West för att äta sushi. Dock fanns det inga lediga bord där, så vi gick till sushibaren nedanför Krämaren istället. Pappa blev smådeppig eftersom han där inte kunde få en öl till maten (nu har vi ju faktiskt åkt buss och allting) så kvällen avslutades på O'Learys där vi hann se lite av melodifestivalen på en av deras vanligen sportfyllda TV-skärmar. Enda kommentaren jag har på det är att Linda Bengtzing såg riktigt bra ut och att jag vill ha Sibels klänning (möjligen för att göra några små ändringar på den).

Ett viktigt mail

2008-03-02T02:57:00.002+01:00

Fick äntligen iväg det där mailet...
Det krävdes flera timmar,
oändliga redigeringar,
många pauser och en kanna tårar.

Det kunde inte bli bra nog. Jag är inte helt nöjd egentligen, för ingen text i världen kunde göra den innebörden rättvisa. Göra dig rättvisa. Men det var tvunget att bli sagt.

Men nu känns det i alla fall lite
som om innebörden av vad jag velat säga
kunde förstås trots röran.

Fett opepp

2008-02-28T21:15:00.004+01:00

Jag orkar seriöst inte göra någonting :/ Känner mig trött i huvudet, och jag kan inte riktigt komma underfund med varför jag känner mig såhär. Har känt så förut, både i samband med att jag mått dåligt mentalt och när jag varit på väg att bli sjuk...

Har en massa saker att göra, men det känns som om få av dem verkligen vore värda att göra för tillfället. Mest prioriterat är väl att byta vatten i akvariet (eftersom mina fiskar fick medicin med en massa starka saker i för fyra dagar sedan..), så det har jag tänkt att jag ska göra ikväll. Allt annat känns väldigt oviktigt, och jag brukar inte känna så. Trots paniken över skolan klarar jag verkligen inte av att sätta mig och plugga, och småsaker som att packa upp gymnastikkläder eller värma middag är hopplöst. No way, liksom.

Idrottslektionen idag var det en klasskamrat som höll i. Temat var typ "samarbete" eller "sammanhållning". Någonting som saknas i min klass, känns det som. Så idén var god, och att göra en hinderbana när alla i klassen höll varandras händer var faktiskt riktigt skoj. Dock avslutades det hela med att man skulle massera varandra, och det följde ett system som gjorde att man masserade och fick massage av ungefär halva klassen. Jag kan ärligt säga att det var länge sedan jag kände mig så antastad. Att röra vid människor som jag inte känner är inte min grej, jag är även ganska fail på att massera andra så det kändes hemskt större delen av tiden. Petade på folks ryggar utan att riktigt veta vad jag skulle göra (masserar man sin partner är det lättare eftersom man vet vad denne vill, och det blir automatiskt lika mycket gos och smek som muskelknådande). Men jag känner som sagt inte min klass, och det är väldigt få av dem som jag skulle vilja kramas med.. Funderade på att säga att jag inte vill ha massage själv, men kände att jag inte kan mesa hur mycket som helst. Så jag satt och tittade ner i mitt knä större delen av tiden, försökte ignorera att okända människor knådade min rygg (när en person även rörde armar, midja och mage höll jag nästintill på att dö) och jag tittade knappt på vem det var som masserade.

Jag ska aldrig någonsin bli massör, har jag kommit fram till nu iaf. Helt klart, punkt och slut.

Imorgon ska jag ta det lite lugnt; jag ska ta mig igenom lektionerna så smärtfritt som möjligt och sedan är det helg. Tänkte tillbringa eftermiddagen hos Jonas i second hand-butiken, där jag ska prata om en massa saker och helt enkelt bara ha kul. Jag tycker om att man kan sitta och bara slappna av, ha trevligt oavsett om det är Jonas eller Adam som är där. Ni är bäst :')

På lördag ska jag och min far se Jonas Gardell i Örebro konserthus. Parkett höger, rad 2 och platserna 47+48. Som jag skrivit tidigare är det en av de bästa födelsedagspresenterna jag hade kunnat få.
Det är kärlek, liksom <3

Ett sådant där fantastiskt test..

2008-02-27T00:25:00.021+01:00

Jag har lyckats få mina sömnrutiner pretty fucked up den senaste tiden, och det känns som om det inte kommer finnas tid, möjlighet och ork för att ändra på det den närmaste tiden.. Så här sitter jag nu; mitt i natten... Har litet tråkigt (läs: jag pallar inte göra någonting vettigt), och hittade ytterligare ett sådant där underbart test som ska berätta en massa om en själv. Tyckte först att det verkade rätt fail, men insåg sedan att wtf, jag kan väl lika gärna göra det...

Dessutom kanske det är bra att folk får reda på vad som försiggår i ens huvud; om man inte kan prata om det själv? Well, I here go ~

Anorexia
[x] du känner dig svag
[/] du hatar din kropp
[ ] du har svält dig själv.
[x] du har dåligt självförtoende
[ ] du använder laxeringsmedel
[x] du tycker att du behöver vara smalare
[/] folk säger att du är smal, men du håller inte med
[ ] du skadar dig själv
[ ] folk har sagt att du är för smal
[x] du fryser väldigt lätt
Totalt: 5/10

ADHD (attention deficit/hyperactivity disorder)
[/] du är ofta/mestadels hyperaktiv
[x] du har koncentrationssvårigheter
[/] du kan inte sammarbeta med andra männsikor
[ ] du sitter nästan aldrig still
[/] du pratar hela tiden
[x] du behöver uppmärksamhet
Totalt: 3,5/6

Bipolar Disorder
[/] du kan vara vild ibland, dagen efter vara allvarligt deprimerad
[x] du är lättirriterad
[ ] du sover nästan aldrig
[ ] du har väldigt bra självförtroende ibland
[ ] du har missbrukat alkohol, droger eller sex
[ ] du har tänkt på/försökt ta livet av dig
[/] du har väldiga humörsvägningar
Totalt: 2/7

Bulimia Nervosa
[ ] du har spytt upp allting som du har ätit
[ ] du har spytt trots att du inte mått illa
[ ] du har ingen kontroll över hur mycket du äter
[ ] du använder laxeringsmedel
[/] du äter snabbt
[/] du har tränat så mycket tills du svimmat
[ ] du säger alltid att du är tjock när andra säger att du inte är det
Totalt: 1/7

Conduct Disorder
[ ] du är en mobbare
[ ] du hotar andra människor
[ ] du hamnar ofta i slagsmål
[ ] du har använt vapen som kan orsaka andra skador tex. kniv etc
[ ] du har varit elak mot djur
[ ] du har våldtagit/antastat någon
[ ] du har förstört någons tillbehörigheter/trädgård utan anleding
[ ] du ljuger
[ ] du stannar ute hela natten
[ ] du har rymt hemifrån
Totalt: 0/10

Depression
[ ] du är alltid/ofta ledsen
[ ] du gråter ofta
[ ] du bryr dig inte längre om saker du förut brukade älska
[x] du är ofta bara hemma eller inne på ditt rum
[x] du kan vara väldigt osocial
[x] du har dåligt självförtroende
[/] allting dåligt som händer är alltid ditt fel
Totalt: 3,5

Obsessive Compulsive Disorder (tvångstankar)
[x] du har störande tankar eller tankar du hatar
[x] du måste göra särskilda saker tills det känns rätt
[/] du måste ha saker i en särskild ordning, och det måste vara ett exakt lika långt avstånd mellan saker
[x] du har skadat dig själv.
[/] du är rädd för att få aids eller andra sjukdomar/bakterier
[x] du måste kontrollera saker flera gånger
Totalt: 5/6 (fast det var redan konstaterat sedan jag var liten..)

Schizophrenia
[ ] du hallucinerar ofta
[ ] du kan bli förvirrad över vad som är fantasi och vad som är verklighet
[ ] du tycker att folk alltid stirrar eller pratar om dig
[/] du har extrem ångest eller fruktan
[ ] du tar inte hand om din hygien så som du skulle kunna
[x] du är blyg
Total: 1,5/6

Alltså, fatta vilken självkännedom man måste ha för att över huvud taget kunna göra det här ordentligt.. Förmodligen blir det inte helt rätt någonstans, om det inte är väldigt utmärkande saker som man redan vet om att man lider av.. Sedan kan man ju diskutera hur riktigt testet är till att börja med.

Men jaja; nu har jag gjort detta också. Känner inte att jag fick ut sådär jättemycket nytt (blev dock lite förvånad över att ha fått så pass höga poäng på ADHD och depression) men nu vet ju ni förmodligen lite mer om mig än vad ni gjorde tidigare ~

Nu ska jag göra mig klar för att sova..
Ronii :)

Kvällens chock :)

2008-02-25T22:05:00.002+01:00

Antingen så kan man läsa loggen som den ska läsas.. Eller så kan man glömma bort det till vänster om den röda linjen :'D

..och med det säger Ronii godnatt :)

Vad som betyder någonting

2008-02-23T22:20:00.011+01:00

En av mina principer är att jag inte skickar vidare kedjemail, ett fenomen som mitt stackars hotmailkonto (skapat den 6 september 2000 btw) får erfara förvånansvärt ofta. I själva verket har jag kontakter (eller de har mig som kontakt snarare) som jag aldrig pratar med längre men som regelbundet skickar mig kedjemail. Måste säga att det känns lite som för gästerna på Bilbos fest i LotR 1; att man bara finns där för att fylla ut platserna. Se till så att avsändaren kommer upp i de 15, eller i bästa fall 10, mail han eller hon skulle skicka.

Jag slutar aldrig att förvånas över vad folk tar till, för att ge en skuldkänslor så att man vidarebefodrar deras mail. Är det inte MSNM som kommer börja kosta pengar, så hatar du dina vänner om du inte skickar vidare just det här skrikiga mailet i 28 olika färger. Namnlistor som ska stoppa allsköns påhitt, sedan ett mail som dumförklarar alla som skrev på det första (eftersom något smartskaft äntligen kom på att någonting inte var på riktigt) osv.

Oftast brukar jag bara skratta åt mailen, vissa förtjänar en plats på hårddisken för rolig formulering eller liknande, och handlar det om någon som söker bekräftelse brukar jag skicka ett personligt mail till vännen i fråga. Dock fick jag ett mail idag, som verkligen kändes som ett slag under bältet. Grundtanken var bra; att man tenderar att göra vad som är enkelt istället för det som är rätt. Att man bara vänder sig till Gud när man har det jobbigt (möjligtvis också på söndagarna), och istället hellre klagar på världen än försöker förbättra den. Att man hoppas på förlåtelse, för tanken att Gud kanske inte har högsta prioritet för stunden.

Mailet var faktiskt riktigt fint, tills det sista stycket ungefär där lösningen naturligtvis var att man skulle skicka vidare alltihop till X antal personer. Att mailet var ett test; skickade man det inte vidare så har man inte tid för Gud, man är inte stolt över vad Han har gjort för en och allt vad det var. Att man då är mer rädd för vad andra människor tycker om en, än vad Gud tycker.

Är det verkligen det enda som betyder någonting? Förnekar jag likt Petrus (Mark 14:66-72 t.ex.) min tro genom att inte skicka vidare mailet? Bryr sig Gud verkligen om ifall man inte skickar mailet vidare, om man försöker följa honom på annat sätt? Det känns som om jag väldigt ofta utkämpar en inre strid, huruvida det jag tänker, tycker och gör är vad som egentligen är rätt.

De bibelverser som ger mig mest hopp är förmodligen Matt 7:7-8. "Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas". Jag hoppas verkligen att det är så. Jag vill verkligen tro på de orden, eftersom jag känner, att vad jag än gör så blir det fel. Det lilla som blir rätt är inte nog. Och värst av allt: folk påstår att jag syndar, allvarligt i vissa fall. Vad händer om jag själv inte kan inse vad som är så fel, och därmed inte känner ånger? Jag förstår fortfarande inte vad som kan vara så fel med att känna kärlek.

Will I go to hell?
;_;

Förresten var jag uppe i Storstenshöjden med Peda igår. För första gången i mitt liv stod jag på en snowboardbräda, och tro det eller ej så klarade jag mig ganska så bra. Säkert är iaf att det var lika roligt som jag trodde att det skulle vara (har velat lära mig det sedan jag var jätteliten, men så blev det ju slalom istället) och att Peda har ett tålamod som inte är av denna världen.

Tack för hjälpen <3, och jag hoppas att vi kan åka utför tillsammans något mer innan snön försvinner på riktigt. Kanske tar jag skidorna då, så kan vi åka lite svårare backar :P, men någon mer gång ska jag minsann åka bräda ^^

Konsten att hitta en dikt som passar situationen

2008-02-21T20:06:00.009+01:00

Häromdagen var jag, mina föräldrar och min bror och hälsade på farfar. Innan vi skulle äta rotade jag litet i hans bokhylla och fick fram en diktsamling av Gustav Fröding. Lade mig ner på golvet för att läsa, och fann en dikt som jag kände var helt underbar. "Mitt hjärta och jag" heter den, och min första tanke var att Den ska upp i bloggen! Mer Fröding åt folket, eller någonting ditåt...

När jag nu ikväll försökte hitta dikten på internet stod den inte att finna någonstans, så jag antar att jag får leta i någon bok på biblan senare. Hur som helst fann jag av ren slump en annan väldigt vacker dikt, ur Tusen och en natt.
Här är för dig, för mig, för henne, och för alla er andra.

Med sina lockar skimrar hon...

Med sina lockar skimrar hon
likt månen över österns rand.
Hon rör sig som en blommig gren,
vänt vajande för västanvind.
Du går förbi, du ler, och se!
vart hjärta står med ens i brand.
Om jag i dina ögon ser
blir jag för allting annat blind;
min själ du håller fången så
som duvan i din vita hand.

Stockholmsvistelse och misantropryck

2008-02-18T22:22:00.013+01:00

Dagen har tillbringats i Stockholm med mina kära föräldrar och min bror. Det var väldigt trevligt, vi vandrade runt i Gamla stan och inne i Livrustkammaren. Det blev inget Naturhistoriska dock, men jag känner att jag hellre åker dit senare och går där en hel dag, än att stressa igenom det idag. Sprang runt inne på SF-bokhandeln och köpte manga (bilden är fantastiskt snabbklippt i Paint -.-) och jag gillade att allmänt hoppa runt bland de andra nördarna.

Loggade in på QX när jag kom hem, och läste diskussionerna i en tråd om invandring till Sverige. Natten till idag hade jag skrivit ett argt inlägg om att invandrare behövs, och bubblat om den demografiska transitionsmodellen och befolkningspyramider et.c.

Det kändes som om ingen annan diskuterade seriöst (kommentarer som "men det kanske blir fler gayklubbar i Gävle :)" dök upp) och alla var plötsligt analfabeter. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; Man blev ju misantrop för mindre -.-' ...

Konventens naturlagar

2008-02-17T21:47:00.029+01:00

Några naturlagar känner alla till. Släpper du en penna till exempel, så faller den. Det bara är så; ett allmänt accepterat faktum. Under helgens konventande under FriCon, och under packandet dagen innan, började jag i tankarna sammanfatta några av de saker som händer mig varje konvent. Mer eller mindre exakt måhända, till olika grader av allvar, men det börjar ändå bli en fin liten lista:

Jag fryser alltid på konvent.
I sovsalarna och andra ytor där man i allmänhet försöker ta det lugnt är det utan undantag svinkallt. Helst sover man mitt på ett gympasalsgolv med alla ens kläder på sig, och lik förbannat vaknar man varje timme för att man fryser. I TV-spelsrum och rollspelsrum är det istället asvarmt, så att man är svettig resten av konventet.
Jag har alltid hygiennoja på konvent.
Att tvätta håret i ett handfat börjar bli min specialitet, eftersom det sker minst en gång varje konventsvistelse. Det tar längre tid att borsta tänderna (vilket sker minst tre gånger om dagen) och tvätta sig än att äta frukost. Det är även hygienartiklar som tar upp mest plats i väskan, med undantag för sovsäcken.
Jag mår dåligt någon gång under konventsvistelsen.
Veckan innan ett konvent sätts ens kropp alltid på prov. Förkylningar, feber, huvudvärk, eller vad sägs om att rent av välta en dator över foten?

En sked skulle alltid ha varit till nytta, om man inte glömt den hemma.
Oregelbundet intag av snabbmat gör att yoghurt och risifrutti är populärt som mellanmål, tillsammans med frukt och bröd. Dock har kvällspersonalen på ICA ingen som helst lust att leta reda på plastskedar åt övertrötta tonåringar iklädda Pokémontröjor. Är man inte sugen på yoghurt har man nästan säkert en obeskrivlig lust, att med en extra slö sked slica 14-åringar som skriker i sovsalen mitt i natten. För sådana ändamål fungerar helt enkelt inte plastskedar.

Fler konventslagar dyker förmodligen upp förr eller senare, lämpligen lagom till nästa konvent. Dessa kan även komma att behöva utredas igen, men tills vidare är de i alla fall accepterade som sanningen av mig.

Helgen var otroligt trevlig på många sätt, och jag fick mer inspiration än vad jag trodde var möjligt till en sak. Mer information om det dyker upp senare; men jag kan säga att jag är extremt pepp. Höjdpunkterna har varit många men några saker måste speciellt nämnas.
Först och främsthar jag hört Tomb säga angst, IRL och helt på riktigt. \o/
Secondly; jag har träffat den berömde Walt från PandaPiraternas IRC-kanal. Mycket trevligt, även om jag var asnervös för att över huvud taget presentera mig... ^__^
Tredje; jag och Larben spelade diverse musikspel mitt i natten. Han har sjukt manlig röst :O
Sist men inte minst; jag lekte emo under zombielajvet. Visserligen var rollspelet överlag lite roligare under NärCon, kanske för att det var första gången jag deltog då. Men det var skoj nu med, och jag stod i ett hörn med ett örhänge runt läppen, en palestinasjal runt halsen och hörlurar i öronen, upprepandes fraser som "Mitt liv är så hemskt!" Jag kände dessutom att texten "My Chemical Romance [broken heart]" (skrivet med kalligrafipenna) på mina armar gjorde bilden liite mer komplett. Nästa gång ska jag banne mig säga eller göra någonting som faktiskt tillför handlingen någonting också :D

Det här är ett sådant tillfälle då jag älskar konvent [conventions are less than 3]
Love, Ronii

Happy Valentine's Day

2008-02-14T21:32:00.009+01:00

Klockan 07.50, tio minuter innan mitt matteprov började, klev jag ur min fars bil och över skolgården. Lampan i rödljuset på gatan var dagen till ära format som ett hjärta, vilket liksom gör en lite, lite gladare på insidan.

På bussen hem satt jag ganska nära en tjej som bor cirka fem kilometer hemifrån mig (med tanke på vart hon kliver av bussen). Jag har ofta funderat på hur gammal hon är, och skulle tippa på ett eller möjligen två år yngre än mig. När det nästan bara var vi kvar i den delen av bussen, blev det så att vi satt och kikade på varandra ur ögonvrån. Sådär som man gör när det är väldigt lite folk, och samtidigt väldigt tyst, ni vet.

När hon reste sig upp för att kliva av bussen sade hon, helt otippat "Vad vacker du är". Hon sade det ganska tyst, och på grund av bussens bullrande och blotta förvåningen över att hon pratade med mig gjorde att jag var tvungen att be henne upprepa det. Det gjorde hon, lite osäkrare, och jag blev verkligen glad. Jag måste medge att mitt svar inte var speciellt väl genomtänkt, men som sagt var jag otroligt förvånad över hela situationen.. Det blev ett "Tack! Jag tycker att du är väldigt söt!", och det är hon också. Bara att plötsligt var det hon som verkade (mycket) äldre än mig, och jag kände att jag har raggningsförmåga som en nioåring ungefär. Allt detta skedde dessutom väldigt snabbt, så fort hon hade pratat klart började hon gå iväg för att kliva av bussen.

Kände mig väldigt fundersam på vägen mellan mitt hus och busshållsplatsen. En blandning av fånig glädje och en känsla av "wtf did just happen?". På ett bra sätt :')
Kan dock inte låta bli att fundera.. Vet hon kanske om att jag gillar tjejer? :)
Själv gav jag bara bort ett enda kort i år... <3
Dessutom Deathgame-dog jag idag, när jag väntade på bussen. Grattis, säger jag bara. Kändes helt okay, det var mest kul att bli attackerad eftersom jag inte har blivit det på två omgångar, typ.
Grattis Zoxxy, och tack för att du fått mig pepp på att Deathgamea igen! ^__^

Dagens LOL

2008-02-10T23:04:00.000+01:00

Den senaste tiden har det dykt upp förvånansvärt många AXE-produkter på olika ställen i vårt badrum. Har helt enkelt dragit slutsatsen att det är min 14-åriga bror som lämnar dem efter sig, men när man läser på förpackningarna så kan man ju börja undra...

"Axe Vice Shower Gel - made to get guys clean. Turns nice girls naughty with the seductive fresh fragrance from AXE."

Jag menar, wtf? xD

För att jag är en patetisk tönt med ångest

2008-02-10T17:25:00.000+01:00

Nuförtiden är det så många saker som ger mig ångest att jag knappt vill gå in i mitt eget rum längre. Min tillflyktsort. Problemet ligger i att där har alla saker hopat sig; läxböcker och papper, smutstvätt och gamla grejor, som rensades ut ur mitt rum. Ren tvätt ligger i en hög, eftersom jag inte pallar lägga in det i garderoben.

Aldrig har väl mitt rum varit i så här stort behov av att städas (inte de senaste sju åren åtminstone), aldrig har jag haft lika mycket saker att göra i skolan och aldrig har jag varit mer opepp.

Ändå har jag en massa roliga saker inplanerade; om bara en vecka är det sportlov, vilket inleds med FriCon. Sedan åker jag med familjen till Stockholm, där vi bland annat ska gå på naturhistoriska. Jag ska köpa manga och eventuellt ta en fika med en internetkompis. I början på mars ska jag och min far se Jonas Gardells show och under alla papper i mitt rum ligger en biljett till Stockholm Pride och väntar. Det är ju som upplagt för lycka, och ändå är jag patetisk nog att sitta här och klaga.

I påskhelgen är det GothCon, vilket jag har tänkt anmäla mig till. Den 14 (alla hjärtans dag, för övrigt) är det sista anmälningsdag och min far kommer hem den 12. Behöver höra med honom först att det är okay att jag åker. Detta är ett praktexempel på att verkligen vad som helst kan ge mig ångest nuförtiden. Det är ju bara två dagars marginal tills sista anmälningsdag! Och jag vill ju verkligen få en plats som arbetare, tänk om jag inte får det? Min bror anmälde sig sista dagen till FriCon, och fick inte plats... Och på det spåret är det.

Detta gäller allting, jag har en känsla av att allt kommer skita sig. Ingenting kommer hinna göras i tid, och bara paniken av att jag sitter och gnäller istället för att göra någonting vettigt gör att jag inte ens vill tänka över huvud taget. Har börjat göra en planering, vilket brukar vara till stor hjälp när paniken kommer krypande. Problemet är bara att jag inte orkar göra klart den...

Det här är ju bara sorgligt.

Men jag vet att det bara är att rycka upp sig. Eftersom all planering och ordning har sökt sig ner till den sjunde kretsen av Dantes helvete, så antar jag att det kan vara en idé att först göra klart min nya planering. Sedan fixa med tvätten och bädda sängen, så kanske jag sedan kan öppna böckerna och göra klart min geografiuppsats...

Positivt är att jag i alla fall har börjat tänka lite rationellt medans jag skrev allt detta. Allting är fortfarande rörigt, men nu har jag i alla fall en plan att följa, till en början åtminstone.

1. Planering
2. Tvätt
3. Sängen
4. Geografi

18:36 Edit:
Punkt ett avklarad; planeringen är tills vidare ifylld och upptejpad på insidan av min garderobsdörr. Har dessutom pratat med min far i telefonen <3 Han är i Finland med sitt jobb för tillfället, vilket (föga förvånande) innebär att jag har ansvaret för att kaninerna får mat samt att övriga familjen vaknar i tid för att hinna iväg på morgonen.

18:55 Edit:
Punkt två och tre klara! Dessutom ligger träningskläderna till ikväll i en hög ovanpå akvariet, bredvid de rena kläderna jag ska ha på mig imorgon. Anledningen till att jag bäddar sängen klockan sju på kvällen är förresten att jag helt enkelt ska kunna titta åt det hållet i mitt rum utan att börja gråta (min säng tar upp typ en tredjedel av rummet..) och för att jag ska kunna lägga saker där tillfälligt när jag brottas med kartböcker senare...

Dessutom kanske jag ska köpa Pokémonkort av min lillebror. Gamla sådana <3

Raggar jag för mycket?

2008-02-06T20:59:00.000+01:00

Det känns som om det händer hela tiden. Alltför ofta, och varje gång är det en människa som blir sårad. Hitills alltid någon som jag bryr mig väldigt mycket om. Varför är det så?

Jag antar att jag är en ganska fysisk person som kramar och klänger på mina vänner. Detta är någonting jag inte kan ändra på, eftersom det bara är sådan jag är. Men kan det rent av vara så, att jag utan att veta om det sänder signaler till folk, som kan misstolkas? Det verkar ju onekligen vara fallet.

När jag nu äntligen har kommit fram till någonting om mig själv, så borde jag nog inte hålla tyst om det. Jag tänkte liksom, att det känns som om hela världen vet om att jag gillar tjejer. Så varför skulle det vara panik med att berätta att jag inte är intresserad av killar, när jag väl (tre år senare) kommit på det? Nu vet jag varför.

Så folks, jag är homosexuell.
Gay, lesbisk, flata, kalla det vad ni vill.
Men nu vet ni, och feel free att berätta det för folk, om de undrar.
Helst innan någon mer person blir sårad...

Uppsats skriven för svenskan, renässansen

2008-01-31T19:56:00.000+01:00

Här var alltså den senaste uppsatsen jag lämnade in till min svensklärare, med en del små ändringar efter hennes kommentarer. Jag är ganska nöjd med den, mest för att uppgiften var så underbar. "Skriv en skönlitterär text, som handlar om vad som helst men som på något sätt kan kopplas till renässansen." I brist på en riktig handling blev det en ögonblicksskildring, med enbart en massa kopplingar dit...

Snälla, kopiera inte någonting, det vore faktiskt bara elakt.

Året var 1599, platsen London

En ung man gick utmed Themsen, i långsam promenadtakt. Han var knappt torr bakom öronen ännu, bara nitton och på sitt tjugonde. Det var med intresse i blicken han studerade staden, den livliga vy som utspelade sig på andra sidan det mörka vattnet. Där fanns vad som kallades för stadens nöjeskvarter. Flera teatrar av olika slag trängdes med krogar och bordeller, och som Ni säkert förstår var det denna södra del av London som inte fullt uppskattades av alla människor. Det var med ingenting annat än förakt i rösten som landets katolska präster talade om Londons södra del, då den sades vara ett område för okristliga, lättfotade och obildade människor.

Han såg nu en man komma promenerandes i mötande riktning. Mannen var välklädd, i en dräkt som gjorde hans midja smal, höfter bredare och med en stor spetskrage som ringade in hans huvud likt en tavelram. Vid sin arm höll han en ung kvinna. Även hennes kläder var moderna, säkerligen mycket dyra, och hennes fashionabla håruppsättning i kombination med hennes unga, ljusa hy gjorde henne mycket vacker. Av deras uppsyn att döma var de inbegripna i en djup diskussion och kvinnan, som just hade kommenterat ett verk av Leonardo Da Vinci, tystnade tvärt när de kom närmare den unge mannen. Mannen visste mycket väl varför. Ehuru hon var en övre klassens kvinna, och uppenbarligen också mycket välorienterad inom kultur, så var det inte till hennes fördel att med hög röst tala bland folk. Detta trots att den enda som kunde höra henne var en pojkvasker från Londons nöjeskvarter.

Han gick förbi paret, som inte ägnade honom så mycket som en blick när de passerade. Mannen bekymrade sig emellertid inte över detta, hans tankar var redan tillbaka bland uppståndelsen på andra sidan floden. Kvällen skulle komma att bli mycket speciell, det var han säker på. Han blundade och suckade lite, tänkte på hur lycklig just han var att få uppleva en dag som denna, då historia skulle komma att skrivas. Ty denna afton, just när solens strålar blivit gyllengula och himlen börjat skifta färg från klarblå till svagt violett, skulle invigningen av en ny teater taga plats. Inte heller vilken teater som helst, utan The Globe, detta fullkomliga mästerverk, där hans arbetsgivare skulle kunna rumstera med sina pjäser bäst han ville. Åh, vilken lycka detta var, ty såg han blott sin mästare lycklig så kunde han inte annat än att själv känna den glädjen.

Och vilken mästare han tjänade, sedan! William Shakespeare var utan tvekan den mest betagande man han någonsin hade skådat. Han hade icke haft det alltför lätt, det kan sägas vara klart som kristall. Blott tjuguett år gammal hade han ensam kommit till London, frun och barnen hans hade han lämnat efter sig. De var kvar i Stratford-upon-Avon, den stad där han visserligen växt upp men inte funnit möjlighet att ägna sig åt sitt livs kall. Ty det som han vårdade närmast sitt hjärta var teater, hans pjäser och poesi betydde ack, så mycket mer än allting annat.

Den unge mannen rös av välbehag vid tanken på mästare Shakespeares verk. Det var en stor ära för honom, att få hjälpa till med allt vad William kunde tänkas behöva och på så sätt få ta del av konsten. Kanske skulle han en dag få möjligheten att spela i någon av pjäserna? Det var en fåfäng dröm, men ack, så ljuvlig. Tänk att helt få hänge sig åt handlingen, vilken William ägnat timmar och åter timmar att smycka med ord mjuka som nyvävt silke och uttryck vackra som stjärnornas glans. Det torde vara lycka, det!

Knappt hade han hunnit ägna sig åt denna eskapism i tre minuter ens, när in i hans blickfång husbonden själv kom stövlande med väldig fart. Shakespeares uppsyn var inte vad han hade önskat att få se; hans huvud var aningen nerböjt, han mumlade nervöst repliker inför kvällens föreställning och under ögonen fanns skuggor som vittnade om en lång natt. Hade han inte sovit alls?

”Där är du ju! Var har du hållit hus hela eftermiddagen?” ropade William jäktat vid åsynen av sin springpojke. ”Kom nu, det är kolossalt brått, skådespelarna måste få på sig sina scenkläder!” Den unge mannen, som under sina dagdrömmar hade nedsatt sig på en sten, var åter på fötter, och det snabbare än en narr hade kunnat säga ”teater”. Vad än mästare Shakespeare önskade, var det bara hans största fröjd att kunna göra honom till viljes.

Han lyssnade till mästare Shakespeares smått nervösa prat medan han hjälpte en aktör med dennes dräkt. Skådespelaren, som naturligtvis var en man, skulle föreställa en dam vid hovet, varför han var klädd i en lång och spetsprydd klänning vilken fick denne att se riktigt komisk ut. Den unga mannen bet sig hårt i läppen och tittade bort, tänkandes på kvällens föreställning, för att inte brista ut i skratt. Det fungerade. Det dröjde inte länge, förrän han inför sin inre syn såg en våldsam tvist göras upp med svärd. Vid sidan av tumultet stod en furste, som förgäves försökte sära på de grälande tu...

”Vad vill du göra med ditt liv?” frågade skådespelaren plötsligt den unge mannen. ”Visst vill du väl ut och upptäcka världen, antar jag? Det vill de ju alla nuförtiden...” fortsatte han sedan, utan att lyssna efter något egentligt svar. Den unge mannen tittade sig omkring. Han tittade på den stora scenen av trä, skådespelarna ekiperade i färgglada dräkter och på mästare Shakespeare, som nu fokuserat gick igenom kvällens program i huvudet.
Resa ut och upptäcka världen? Nej.

Han visste precis vad han ville göra.

~ ~ ~

Min lärarinnas kommentar:
"Utmärkt!
Tack för denna fantastiska ögonblicksskildring anno 1599! Härlig genomläsning! Du visar på stor skrivförmåga, minne för detaljer och fantasi! Språkligt: utmärkt. Några tempusbyten dock. (Denna skrivelse är på MVG-nivå)"

Vad tyckte ni?
Var det någon som noterade, att springpojken faktiskt är kär i William? Det verkar som om folk inte upptäckte det förrän efteråt, när de visste om det... Dessutom verkar min lärarinna också vara lika kåt på honom, det kanske är därför hon var så imponerad över den.

Ett pussel som är svårt att lösa

2008-01-30T19:59:00.000+01:00

För att det här kvällen verkligen inte blev som jag hade hoppats.

Pusselbitarna passar inte ihop.

Min mobil är borta, men Peda är visst påväg till caféet för att leta efter den. Visst kan han alltså med all rätt kalla sig min idol idag också...

Det känns som om jag misslyckas med nästan allting.

Men på onsdag alltså, då ska det minnsann bli ett steg i rätt riktning. En sådan här sak kan inte bara ignoreras hur som helst, jag ska ta tag i det. Se till att det inte kan upprepas. [och naturligtvis pratar jag inte längre om mobiltelefonen.]

Nu ska jag iaf cykla. Synd bara att det är en sådan där träningscykel, eftersom jag då inte kan försvinna hur långt bort som helst och bara tänka. Eller det kanske är tur, eftersom jag nu kommer finnas i min källare om någon vill få tag på mig. Utan min mobil.

EDIT: Peda är bäst eftersom han har hittat min mobil!

Mot skolarbetena - och vidare!

2008-01-29T23:35:00.000+01:00

Tralala konsten att balansera var det ja. Att hålla sin blogg vid liv.
Att gå på den där fina gränsen mellan att leva livet, och att skriva om det. Jag har skrivit detta förut, och jag skriver det igen, för jag failar ganska duktigt på det.

Fick tillbaka ett japanskprov idag, som gick bra men inte exakt så bra som läraren verkade tro (ja, han rättade fel, jag fick för många poäng. Och ja, jag mår asdåligt över det så jag ska be honom kolla det där igen, när nästa lektion är slut)...

Fick dessutom tillbaka min svenskuppsats om renässansen idag, vilken jag verkligen har längtat efter att få tillbaka. För även om det mest är en massa nonsens och helt utan regelrätt handling, är jag faktiskt rätt nöjd med den. Det var inte alltför många streck och kommentarer på pappret, och lärarinnan verkade nöjd (hon verkar vara lika kåt på Shakespeare som springpojken i min berättelse var...) så jag tänkte till och med lägga upp den här, senare och med några mindre ändringar.

För de som inte vet det kan jag berätta att jag har börjat med mitt projekt till naturkunskapen (Science B). Det går ut på att jag har mätt min vilopuls, någon form av maxpuls, vattenhalt och elektriskt motstånd i kroppen et.c., för att sedan cykla en halvtimme varje dag i X antal veckor. Tanken är att detta ska ge mig ett bra betyg och en insikt om att jag borde träna varje dag i vilket fall.

Jag vet att en hälsosam inställning till träning är det bästa att sträva efter i längden, men jag tror dessvärra att tanken på ett möjligt högt betyg fungerar bättre som morot när det väl kommer till att sätta igång. Hitills har det funkat väldigt bra, en halvtimme varje kväll är inga problem med mina diktatorrutiner (operation shemalägg hela tillvaron punkt nu!). It's all about self control, that's the secret. Dock känner jag att det finns en stor risk att detta lockar fram gamla tvångstankar igen, får bara hoppas att de håller sig ungefär som de är nu (ganska kontrollerbara, trots allt).

Nu är det sömn desu.
Godnatt

På min tid...

2008-01-21T22:40:00.000+01:00

Hittade just av en slump en persons blogg, där ägaren i fråga diskuterar kring fenomenet "My Little City" och jämförde det med Sim City. Detta fick mig naturligtvis alldeles nostalgisk och påminde mig om när jag för ett par månader sedan hittade mina favoritdataspel jag hade som barn.

Där fanns en skiva med jättemånga olika spel, och jag minns att jag och min bror brukade spela Frozen Fruits tillsammans. Tyvärr laggade det en hel del när jag provade det, och det gick inte att spara.. Men skam den som ger sig! :P

Två andra spel var från när jag var ännu yngre, där fanns Sim City 3000 (ja, jag försökte bygga städer när mina jämåriga kompisar spelade kula, typ), vilket jag kämpade tappert med ganska länge. Vattenledningarna var alltid jobbiga att få bra, och jag tyckte att simmarna var så korkade för att de inte hittade till polisstationen om man råkat lämna en ynka ruta gräs framför den... Varje gång det släpps ett ny verision av Sims-spelen skakar jag på huvudet åt att det inte alls är speciellt roligt att bara bygga ett enda hus (diktator över en stad däremot, oj oj oj! Flyglarm!) och börjar fundera på om jag inte borde försöka spela Sim City 3000 igen någon gång...

Vad som förmodligen var mitt allra första dataspel fanns där också, det hette "Människan" och gick helt enkelt ut på att man skulle peka ut olika inre organ på en bild. När jag var sisådär sju år gammal kunde jag minsann det där med mjälte och njurar och sådant riktigt bra, så då borde jag väl klara av det nu?

Grejen var att jag fick typ veckans chock när jag öppnade förpackningen. Det var ju på en diskett! Vilket betyder att jag inte längre kan spela det, eftersom jag inte har någon diskettläsare... Kändes lite surt för en stund, men sedan började jag istället fundera över hur mycket som egentligen har hänt sedan dess. ~ 1997 hade vi en vit låda på vilken det stod en ännu större skärm. Favoritspelet var så enkelt att det gick att lagra på en vanlig diskett (ha, försök marknadsföra ett spel på 1,47 megabyte idag!) och datorn vi köpte efter den var ashäftig eftersom att då man stängde av Windows stängde resten av sig självt.

Behöver jag liksom nämna att 10 år senare sitter samma tjej framför en svart laptop, uppkopplad mot internet via ett trådlöst nätverk. Windows 95 har bytts ut mot Vista, lagringsutrymmet på datorn är väldigt många gånger större och förresten väger datorn inte mer än att man kan bära runt på den i skolväskan.

Hon kan numera tack vare teknikens utveckling både ladda ner film och musik, samt prata med människor från jordens alla hörn på mindre än ett par minuter. Dock kan hon inte längre pricka ut var blindtarmen sitter på en bild av en människa.

Smulklubbens skamlösa systrar, av Mian Lodalen

2008-01-15T23:25:00.000+01:00

Kan meddela att jag känner mig bättre än i morse, även om jag förmodligen inte kommer kunna ta mig till skolan imorgon heller. Förresten gick det bra att äta mat, efter lite övertalning från min mors sida försökte jag mig på att äta middag. Blev både lite piggare och gladare, och kvällen tillbringades framför tv:n med "Smulklubbens skamlösa systrar" i knäet. Nice, I must say. Lite som en lesbisk variant av "Bridget Jones dagbok", men utan huvudkaraktärens noja över sin vikt.. Hysteriskt rolig på sina ställen men ibland blev den liite för mycket. Detta var ytterst sällan dock, så jag kan helt klart säga att boken är läsvärd. Enkel bok med hbt-tema, lämplig för alla som inte är rädda för att brista ut i skratt på bussen. :)

~ ~ ~

Att kunna läsa dina tankar, när jag vill. Även om jag har läst just det inlägget förut, så gör det mig så glad. Det händer att jag saknar dig väldigt mycket, och då är det nog precis vad jag behöver.
Jag vill bara krama dig.

Vad fan :(

2008-01-15T14:07:00.000+01:00

Kom hem ungefär fem efter skolan igår, hälsade på min mor och lade mig på sängen där jag däckade. Sov en timme, tills det var dags att äta middag. Därefter däckade jag igen, och sov i kanske två och en halv eller tre timmar. Gick upp och gick på toa, borstade tänderna och tvättade piercingar. Somnade igen. (Notera att sminket inte blev borttvättat...)

Vaknade någon gång i morse av att min far frågade om han skulle ringa och sjukanmäla mig. Det enda jag minns härifrån är att jag sade "jag tror det" och någonting om att det står fel klass på pappret med skolans telefonnummer. Jag går ju i tvåan, inte ettan, remember?

Jag måste ha somnat igen för nästa gång jag blev medveten om någonting hörde jag en bil parkeras utanför huset. Klockan var exakt tio, och tydligen kom min far hem från jobbet. Konstigt, men vad konstigare var att han inte gläntade på min dörr förr att hälsa.

Klockan ett ungefär kom min mor in hit och tryckte i mig lite vatten. Har inte sovit sedan dess, så jag antar att det faktiskt finns en gräns för hur mycket en människa kan sova i alla fall. Jag insåg hur omänsklig jag hade varit mot fiskarna, då det var hög tid att tända lampan i akvariet och ge dem mat. Gjorde så och läste sedan som vanligt ett par kapitel i Bibeln.

Efter att ha legat och stirrat in i rostapeten ett tag (på grund av en ny piercing kan jag inte sova med ansiktet utåt i rummet som vanligt) bestämde jag mig för att jag åtminstone kan skriva ett blogginlägg, eftersom jag får klagomål på att jag inte uppdaterar här tillräckligt ofta.
Försökte med ett "accio dator!" vilket naturligtvis inte fungerade. Så jag pallrade mig upp för att sedan åter sätta mig i sängen, med datorn i knät.

Börjar bli lite hungrig, men vet inte om jag kan förmå mig att äta någonting. Min mor var nämligen vänlig nog att upplysa mig om att min far hade spytt. Vilket jag naturligtvis kopplar direkt till vinterkräksjukan. Och är det någonting jag vet, så är det att om jag har drabbats av det så svälter jag hellre i en vecka än tar reda på det.

Nu ska jag läsa "Smuklubbens skamlösa systrar" av Mian Lodalen och tycka synd om mig själv.

Ronii

Get Real

2008-01-12T19:38:00.000+01:00

"It's only love,
what's everyone so afraid of?"

Såg just filmen "Get Real" från 1998, som jag har försökt få tag på ganska länge nu. Det är en gripande berättelse om Steven, en engelsk skolpojke som länge har vetat om att han är gay. Heteronormativiteten är påfallande på skolan, därför är det helt otänkbart att komma ut inför någon annan än hans bästa väninna Linda. Steven inleder ett förhållande med John, den populära idrottskillen på skolan, vars vänner mobbar Steven och kallar honom, just det, queer. John vet mycket väl hur det skulle bli om någon fick reda på deras förhållande, därför gör de sitt bästa för att hålla det hemligt. Det är inte helt enkelt, med föräldrar som undrar över vart deras barn tar vägen när de går hemifrån och tjejer, som tycker om de båda pojkarna. Tillslut orkar Steven inte vara hemlig längre och bestämmer sig för att i alla fall gå ut med sin egen läggning, vilket av omgivningen mottas på olika sätt.

Filmen är väldigt rörande och jag tycker att den är helt underbar. Min första tanke var spontant, att det här är en typisk film som vi skulle kunna se i skolan. Det händer att vi tittar på film på engelskan, vilken som helst bara för att ta det lugnt en lektion och öva oss i att lyssna på engelskt tal. Den här filmen har ett budskap, som jag tror att min klass, eller rentav alla människor, skulle behöva ta del av. Den skulle dessutom kunna ligga till grund för mycket diskussioner, om engelskläraren skulle vilja det. Filmen förklarar precis det som nästan alla i hbt-världen försöker säga, att det är inte så enkelt att växa upp som hbt när världen inte förstår en, men den säger det på ett sätt som är så rörande att jag tror att nästan alla kan ta det till sig.

Gott Nytt År

2008-01-02T16:56:00.001+01:00

Woho, då är det alltså 2008!
Visst har det varit 2008 i två dagar nu, men jag ska i ärlighetens namn säga att jag har sovit större delen av tiden. Sovmorgon är faktiskt otroligt skönt ibland, men det medför att jag blir extremt förvirrad vad gäller tider, datum och veckodagar. Som om det inte är jobbigt nog att komma ihåg att det är ett nytt år? ^__~

Kramar,
Ronii

<3

2007-12-30T03:52:00.000+01:00

Jag är kär.
Inte igen, utan fortfarande.
Det råder verkligen inga som helst tvivel,
Jag har inte misstagit mig som vissa försöker antyda

Det är verkligen bara dig som jag vill ha.

God Jul

2007-12-28T00:53:00.000+01:00

Julhelgen tillbringades i år hos min mormor, där större delen av släkten vanligtvis håller till. Dock har jag själv bara firat jul där en gång tidigare (vad jag vet) och då nådde jag ungefär lika högt upp som julbocken under granen.

Mormor är väldigt söt som vanligt, hon sitter där i sin rulltol och skrattar mycket. Mest över allt tok som vi kusiner hittar på, och hur min morbror berättar det för henne. Han vrider på allt så att det blir ännu roligare. Det var en massa kusiner överallt (okay, typ sju eller åtta stycken vid tillfället då vi var flest) och en del av dessas flickvänner, morbröder och mostrar (för några var det fastrar och farbröder), och så ett gäng katter. Snacka förvirringen <3
Då bör dessutom tilläggas att inte ens halva släkten var närvarande...

Det var så kul att träffa släktingarna igen; de flesta av dem träffar jag inte speciellt ofta. Bland annat var där en kusin som bott i Schweiz, och en annan kusin som jag inte sett på.. kanske sju år? Fast det blev lite jobbigt också, då det hos mormor egentligen inte finns något bra ställe att söka tillflykt till när det känns som om man behöver en paus (utom skogen förståss, men det stormade ju faktiskt).

Det var kaotiskt och det var mysigt, folk överallt och ingenstans och jag vet inte vad. Positivt var dock att jag inte är den enda där som kräver vegetarisk mat; även om de allra flesta i släkten äter kött så var vi i alla fall minst fem personer som inte gör det. Några äter fisk och andra gör det inte, någon är allergisk mot typ allt (ibland kan jag fundera över hur sjutton hon ens lever), men poängen var att det fanns massor av mat som jag tycker om. Bäst eftersom jag inte har ätit typ någonting som finns på ett julbord de senaste åren ^^

Julen var riktigt lyckad, och jag blir glad av att tänka tillbaka på den. Jag fick ju träffa mormor <3 och en massa andra släktingar, dessutom är jag säker på att morfar var där, han också.
(Jag är förresten väldigt nöjd med julklapparna också)

Hoppas att er julhelg var lika mysig som min.
Kramar
/Ronii

22 December

2007-12-22T22:11:00.000+01:00

Så har man då bott i det här huset i fem år. Det känns helt sjukt när man tänker på det, jag är ju egentligen ..typ 12 år gammal. Men jag är 17 år, så det finns en risk att det inte blir så många fler jular i det här huset. För snart ska man vara vuxen och flytta hemifrån och studera och skaffa jobb och sådant.

För att hoppa tillbaka dit jag började, så bara måste jag bli lite nostalgisk (så att jag bättre kan uppskatta det jag har nu). Det var fem år sedan jag ensam gick vilse på väg ner till skridskobanan, trots att det är mindre än en kilometer dit (mina föräldrars röster, sväng bara vänster så hittar du, hördes i mitt huvud). Fem hela år sedan jag började i byskolan här (mitt i skolåret, och det var vinter. Snö, och man halkade på skolgården). Då jag knappt tolv år gammal vandrade ner till skolan, för första gången som en elev som hör hemma i de röda byggnaderna (fast jag platsade ju inte). Jag tror att jag hade håret uppsatt i två tofsar eller flätor, men vem minns egentligen sådant? (Vem bryr sig?) Där skulle jag tillbringa den sista terminen innan högstadiet började, och jag vill minnas att en termin aldrig har känts så lång.

Allting ändrades, på sätt och vis (men till vilken nytta?) Glåporden förbyttes mot iskall tystnad (vilket dock kändes som en klar förbättring i jämförelse), de flinande ansiktena byttes ut mot nya. Lärare som inte lyssnar fanns precis som tidigare (nu var det bara en annan dam). Ett bibliotek fanns där också, det som hade kunnat vara positivt med det hela (men det var bara öppet några få dagar varje vecka). Uterast (så om jag hade velat fly till biblipteket, hade det ändå inte gått) och bestämda platser i matsalen (åh vad jag hatade det där). På min tidigare skola gick vi tillsammans med högstadieeleverna (tvång på att stanna i matsalen tills hela bordet ätit klart, eller att duka fram åt resten av klassen, och de yngre eleverna där hade inte klarat sig så länge). Där fick man vara glad om det över huvud taget fanns ett bord i matsalen (vilket verkade som en välsignelse när man tänkte tillbaka på det).

Att komma till en by, som känns som om den är belägen långt från all civilization, och plötsligt bli behandlad som ett mycket litet barn (Raka led, Stanna utomhus på 10-rasten, Den här veckan är det din tur att duka i matsalen, Lämna inte bordet förrän alla har ätit upp!) Jag avskydde det verkligen (inte konstigt att de där barnen bråkade på skolbussarna sedan, det var ju den första frihet de någonsin fick). Att tjejerna i min klass höll på att stendö av chock när de fick veta att jag hade fått mens (vilket jag inte alls hade haft i ett år vid det laget ._.'). Vad ska jag säga, liksom? Ändå var det jag som råkade ut för all skit (man tar inte seden dit man kommer, man tar den ju uppenbarligen med sig).

Med tanke på hur långt mitt första halvår här kändes, är det verkligen helt otroligt att jag har bott här tio halvår. Det var nog tur att jag bytte skola såpass snabbt igen dock, jag vet inte hur länge jag hade klarat mig i den där lilla röda byggnaden på landet (förresten slängde min lärarinna teckningen jag gjorde åt henne sista dagen. En blick, ett veck eller två, och sedan i papperskorgen). Jag trodde att högstadiet var det bästa som kunde hända mig (jag hade två, eller faktiskt tre vänner). Men då hade jag inte ens sett åt en gymnasiebyggnad ännu.

Det känns som om det var i högstadiet min skolgång började, på riktigt. Jag började göra mina läxor mer regelbundet (jag lärde mig gångertabellen, till viss del xD ) och jag hade riktigt trevligt, med biblioteksråd och skolkör och allt. Jag blev duktig på annat än det man lär sig när man flyr till böckernas värld (vilket ordförråd jag hade som elvaåring dock!) Men det är inte förrän nu, som jag har börjat göra resultat som går att jämföra med andra. Det är först på gymnasiet som jag har lärt mig att umgås med folk i min egen ålder (jag tror att jag mest härmade människor i högstadiet, som övning eller någonting) och det känns faktiskt som om jag inte riktigt vill sluta gymnasiet. Det må vara stressigt, men håll oss kvar för en stund. Jag gillar rutinen som finns (läxor, prov och lärare med nästan egna klassrum). Jag är inte redo för vuxenvärlden ännu (och hur ska jag kunna bli det på ett och ett halvt år?). Med min räkning är det bara cirka fyra år av min skolgång hitills som räknas (resten borde räknas som livserfarenhet eller någonting) och i Sverige har vi obligatorisk skolgång på nio år.

Att vara närvarande behöver inte betyda att man lär sig något (utom att ducka för elakheter och hitta på snabba svar på tal). Hur som helst, nog med svammel nu. Fem år har gått, sedan familjen första gången backade upp sin röda bil på uppfarten. Deras nya hus låg i det lilla idylliska samhället på landet. Barnvänligt, hade de hört att det skulle vara.

Klagomål

2007-12-22T00:47:00.000+01:00

Det verkar inte bli något JulCon för mig i år; jag har lyckats dra på mig någon form av förkylning, värre än de vanliga förkylningarna jag brukar traska runt med. Min hals och näsa tycker definitivt inte om mig; men det gör å andra sidan inte någon annan del av mitt huvud heller. Mor min misstänker att jag har feber, så ni kan ju föreställa er mängderna Alvedon jag har fått i mig idag.

Jag tycker verkligen att det är skittrist att jag inte kan gå på JulCon, för jag har verkligen längtat efter att träffa vissa av människorna som kommer vara där. Så har jag inte varit på konvent sedan NärCon, i augusti, heller.

Är någon intresserad av att byta julklapp med mig, då jag hade köpt en sak till julklappsbytet på JulCon (~30 kr)? Det är iofs inte någonting speciellt seriöst, but still.

Btw; om Itachi undrar har jag hans sudd, som han glömde när han hälsade på i skolan. Tänkte att han skulle få tillbaka det nu i helgen, men det går ju inte.

What Pokémon are you?

2007-12-17T12:41:00.000+01:00

Pokémon quiz

Jag blev värsta inspirerad av Poemy, som lade upp sitt resultat av denna i sin blogg. Under en lite för lång håltimme i skolan blev det för mycket med allt pluggande av geografi, så jag bestämde mig snabbt för att jag också skulle göra testet.
.

.
.
.
Uppenbarligen är jag en Vulpix. Den är ju iaf väldigt söt <3

Fast jag har alltid gillat Charmander bäst.

Best birthday gift ever

2007-12-16T16:49:00.000+01:00

Det slog mig förut, att jag ännu inte nämnt ett ord här om min födelsedag eller liknande. Inga reflektioner om huruvida jag blivit mer mogen, inte ens en kommentar om vad jag har fått i present. Eftersom jag i år faktiskt känner att jag har någonting (relativt) vettigt att skriva om detta, så kände jag att jag kanske borde skriva någonting medans det fortfarande är rätt månad...

Den 4 december fyllde jag alltså 17 år. 17 är en bra siffra, den är ojämn och kvadratroten ur den borde vara 4 komma någonting. Eller så har jag helt fel, fastän jag nog har blivit lite bättre på matematik under året som gått. Dock har jag inte kommit på någonting, som jag får göra nu men som jag inte fick göra som sextonåring. Arton är ju inte så svårt, och när man fyller sexton är man gammal nog att åka på studiebesök hos EON. Men sjutton..? Har någon ett förslag?

Den stora frågan som släktingar alltid frågar är, "har du blivit mognare då?". Jag vet aldrig vad jag ska svara på det, liksom Nej jag har inte mognat någonting sedan jag var 10, eller, ännu hellre; Jomen, igår var jag ju bara såå barnslig. Idag är jag ju värsta vuxen! Blah. Till att börja med tror jag personligen att det är en stor skillnad mellan 'omogen' och 'barnslig'. Vilket ju vore väldigt synd annars, för då hade det gått bakåt i utvecklingen för mig. Så årets svar är: Ja, jag tror att jag har blivit åtminstone lite mer mogen under året som gått. Jag har lärt mig viktiga saker och jag har blivit mycket bättre på att sköta mina studier. Men jag har nog blivit, om det nu är möjligt, ännu barnsligare än tidigare då jag fortfarande kan känna att dagen är gjord om jag får en kram av rätt person. Eller om skolan blivit julpyntad. Eller om jag får ett klistermärke jag inte hade när jag köper Hello Kitty-tuggummin.

För att nämna presenterna, så fick jag i år vad jag skulle vilja säga är den bästa födelsedagspresenten någonsin. Min far hade köpt biljetter till Jonas Gardells show Tillfällig gäst i ditt liv, nu i slutet av februari. Jag minns att jag var så besviken, när jag i slutet av sommaren hade biljetter men inte kunde gå. Bara att pappa hade noterat detta och köpt nya biljetter till mig var på ett sätt väldigt rörande. Vad bättre var dock, att det var två biljetter och att pappa frågade mig om han fick gå med mig. Det hade jag tänkt be honom om från första början, men jag blev så glad att han visade att han vill gå med mig. Många kanske tycker att det här låter konstigt, att jag vill gå på föreställningar med min far hellre än med mina kompisar. Alla förstår inte riktigt det magiska med att min far tänker ta ledigt från jobbet för att kunna gå och se min idol tillsammans med mig. Detta är något som känns extra speciellt nu i december, eftersom hans yrke gör att arbetar nästan dygnet runt nu.

Jag ska få se Jonas Gardell, live, in action och annat än på bokmässor och liknande. För första gången ska jag se en show av honom som inte är inspelad på video eller dvd!

Av mina släktingar hade jag önskat mig böcker och pengar, som vanligt ungefär. Det positiva var att nästan alla gav mig pengar, och det var inte svårt att komma på vad de i första hand ska gå till. Biljetter till årets Stockholm Pride har just släppts, och jag och Linda har velat åka sedan vi var där förra året. Så 'biljetter' är väl kodordet för årets födelsedagspresenter antar jag. Även om det snarare känns som jag har fått flytande glädje eller liknande.

I övrigt fick jag bland annat en hög med mangaböcker, lite kläder, en ljusstake, hudkrämer och mascara. Materiell lycka! :P

Bilden togs av min far på bokmässan i Göteborg förra året.
Från vänster: jag, Johanna, Johanna och Jonas.

Mnaw :')

2007-12-09T21:12:00.000+01:00

Jag kan nu ärligt säga att jag känner Örebros gulligaste och trevligaste gaypar. De två killarna jag har pratat om tidigare har visat sig vara tillsammans, och jag tror att jag döör :') . De är så jävla söta ihop att jag hade förmodligen legat och gråtit om de inte vore tillsammans. Hur som helst - sökandet är över, och jag får lägga mina stalkerskills på hyllan tills nästa gång jag misstänker att jag har gaypar i min närhet.

Jag vill ha en flickvän. Nu tack ._.'

Och jag längtar tillbaka till Pride.

Sommar. Glädje. Kramar. Dildokubb. Judo. Galenskap. Kyssar. Musik. Sjukhustältet. Sanning eller konsekvens. Regnbågsfärger. Värme. Fnitterattacker. Tävlingar. Vätskebrist. Människor. Reklamblad. Tipspromenader. Kondomer med glidmedel. Hysterik. Heliumballonger. Fotoutställningar. Flaggor. Make up. Närhet. Skratt. Lekar.

Pure happiness.

Itachi

2007-12-07T21:40:00.000+01:00

Igår kom David och hälsade på oss som fortfarande finns kvar på hans gamla skola.. Det var så extremt skoj att träffa honom; jag har inte sett honom sedan början på sommaren någon gång. När han precis hade tagit studenten, och visste att han hade kommit in på sin linje i Linköping. Det var faktiskt honom jag saknade mest när jag kom tillbaka till skolan efter sommaren, att många andra också hade slutat kändes, men inte lika mycket.

För att kunna sitta och prata med honom en stund skolkade jag franskan, och han hjälpte mig till och med lite (okay, ganska mycket) med japanskaläxan. Jag har saknat honom, Itachi :)